Poesi

Wislawa Szymborska föddes i Polen 1923, hon debuterade på 1950-talet och har därefter gett ut diktsamlingar som översatts till många språk. Diktsamlingarna är inte så många till antalet; stringens och sparsmak är Szymborskas kännetecken. Dikterna har ofta vardagliga teman och språket är relativt enkelt, ändå innehåller de ett djup och fler nyanser än man först kan ana.
Hon fick nobelpriset i litteratur 1996. Motivationen löd ”för en poesi som med ironisk precision låter det historiska och biologiska sammanhanget träda fram i fragment av mänsklig verklighet”.
Här är två smakprov på Wislawa Szymborskas poesi:

rader ur dikten ”Lika bra utan titel”

Det har blivit så att jag sitter under ett träd
nere vid en flod
en solig förmiddag.
Det är en obetydlig händelse
som knappast går till historien.
Här är varken fälttåg eller parker
med motiv att forska om,
eller minnesvärda mord på tyranner.

Men faktum är att jag sitter vid floden.
Och eftersom jag är här
måste jag ha kommit hit nånstans ifrån
och dessförinnan
hållit hus på flera andra ställen,
precis som territoriets erövrare en gång,
innan de seglade vidare.

Även en flyktig stund har ett rikligt förflutet,
sin fredag före lördag
och maj före juni.
--

Rader ur dikten ”Noterat”

Livet är enda sättet
att beväxa med löv,
hämta andan i sanden,
flyga upp på vingar;

att vara en hund,
eller stryka den över pälsen;

att skilja smärta
från allt som inte är det;

att få plats i händelserna,
ta vägen i vyerna,
leta reda på det minsta bland misstagen.

Ett enastående tillfälle
att minnas för en stund
vad man pratade om
i den släckta lampans sken
--