The fault in our stars

Förr eller senare exploderar jag

- som boken heter på svenska – har redan kommit att bli en av de moderna ungdomsböckernas största snackisar eventuellt undantaget Jellicoe Road. 
Barnens bokklub skriver till exempel: "Om du ska läsa en enda bok i år  - läs den här." Kanske att det är att ta i, det finns ju många andra riktigt, riktigt hejdundrade berättelser, men nog tycker jag att du oavsett ålder och litterära preferenser ska ge den här boken en chans. 

Något som för övrigt gör mig glad och skuttig till sinnet är att barn- och ungdomsböcker får ett allt större utrymme kulturdebatten,  och att allt fler vuxna vidgar sina vyer och väljer att läsa ungdomsböcker.

Hazel som är bokens huvudperson är obotligt sjuk i cancer. Hon ligger mest på soffan och kollar på Americas next top model och hennes mamma är orolig för att dottern, som om inte cancern vore nog, också ska dra på sig en depression. Hazel försöker förgäves förklara för sin mamma att det inte är cancern som gör henne deppig utan insikten att hon snart ska dö. För att göra sin oroliga mamma till lags går dock Hazel med på att söka upp en supportgrupp för tonåringar med cancer. Det är där det händer. På mötet träffar Hazel Augustus. Augustus är cancerpatient även han, även om han  tycks ha mer hoppfulla förutsättningar att bekämpa sin sjukdom. Mellan de båda tonåringarna uppstår kärlek, passion och intellektuellt samförstånd och något som närmast kan beskrivas som lycka, detta trots att de båda är ytterst medvetna om att sjukdomen ger dom en högst begränsad tid av ynnest. En kärlekshistoria som bara kan sluta på ett enda sätt. I tragedi, tårar och förtvivlan.

Så här långt låter det antagligen som vilken sorglig ungdomsbok som helst. Men det är det inte. The fault in our stars (den engelska titeln är så mycket vackrare) är en märkligt välskriven och fascinerande bok. Jag gillar bokens  alla intertextuella referenser, och jag gillar att författaren gör sina referenser till så väl tv-spel som Shakespeare som The Great Gatsby. Blink, blink till läsaren liksaom. Jag gillar metaberättelsen i form av Hazels favoritbok, som är en bok om cancer, men ändå inte. Jag gillar att trots den nattsvarta och bråddjupssorgliga berättelsen så finns det en humor och ironi som får mig att frusta till mitt i all förtvivlan.

Sedan karaktärerna. John Green har gjort riktigt bra i från sig här. Hazel och Augustus är tonåringar. Döende tonåringar. Och så sjukt väl utmejslade med humor, svärta och intellektuellt skarpsinne att boken aldrig blir den sentimentala gråtfest som den annars är lite upplagd för att bli. Fast gråter gör man. Floder. Som läsare är det omöjligt att inte älska både Hazel och Augustus. Och att de får träffa varandra. En liten tid i alla fall.