Det är inte som på film, det här är på riktigt

Jag har alltid haft svårt för svenska filmer. De är ofta så långt ifrån verkligheten som man kan komma med sin onaturliga dialog och sitt orealistiska agerande. Så här går det inte till i var mans vardag, och då är svenska filmer knappast några fantasyproduktioner. Svensk filmproduktion har tagit för vana att idissla samma gamla skådisar, ge pengar till samma gamla regissörer, spela med samma säkra kort och underskatta sin publik så länge jag kan minnas. Därav så mycket undermålig svensk film.

Och därför slår det kanske extra hårt när någon som Jesper Ganslandt skapar film som verkligen skildrar verkligheten, som inte framstår som en dramatiserad verklighetsflykt, som inte väjer för vardagen, 0ch som säger någonting utan att skriva oss på näsan. Och framförallt där människor beter sig som folk, inte som skådespelare.
Man vill ofta ha en stiliserad bild av verkligheten, en förenklad och njutbar version. Man vill gärna ha raka besked, tydliga svar och snabba fixar. Apan erbjuder ingenting av detta. Apan beskriver en man som befinner sig mitt i en tragedi, som inte mår bra och som agerar därefter. Mental kollaps.
Kameraarbetet är perfekt i sitt dokumenterande. Vi sitter som en fluga på väggen, en kamera på axeln, och gör nedslag i Kristers vardag. Inga förklaringar. Vem är killen i duschen? Har Kristers beteende pågått under en längre period? Vem har gjort vad i huset? Vad händer egentligen och varför?
Allting behöver inte ha en förklaring. Det är sådant som skapar tankar och känslor. Olle Sarri gör en fantastisk rollprestation när han ger en bild av sann ångest och förvirring.

Apan berör mig långtifrån lika starkt som Ganslandts debutfilm, Farväl Falkenberg, men ger mig ändå hopp om framtiden för svensk film. För behövs det verkligen en Göta Kanal 4, en tjugosjunde (!) Beck-film med Peter Haber eller en trettiosjätte Wallander-filmatisering? Kan vi inte ge utrymme åt människor med idéer och visioner istället?