Lissaboniana?

För ett år sedan reste jag till Prag. Då försökte jag bota min resfeber med tjeckiska Pragskildringar. Nu väntar Lissabon på mig om alla vulkaner samtycker. Då, enligt konstens alla regler, ger vi oss väl i kast med Portugals författarstall. Hej, Portugal, vad har ni åt mig? Nej, jag kan inte portugisiska, så gärna på svenska. Tack. Jaha, det var mest gossar, det. Finns här inga kvinnliga författare? Nähä. Underligt. Nåväl.

Men först lite terapi. Mitt resesällskap smög förnöjt in Mikael Timms Liten handbok för tveksam resenär i högen med födelsedagspresenter, när sådana var aktuella. En liten bok som redogör för resor i olika former. Alltid från punkt A till punkt B, men det inte alltid man för den skull rör sig. Varje kapitel avslutas lämpligen med arbetsuppgifter av det mer esoteriska slaget.

Titta ofta på dörren. När detta känns bekvämt kan ni ställa er vid ytterdörren och titta in mot bostaden. Öva konsten att ta avsked genom att låtsas att ni ska lämna hemmet. Gå sedan och sätt er på en trygg plats. Upprepas flera gånger tills bägge positionerna känns naturliga.

Och så vidare. Det blir nog väldigt bra, det här?

Herrar portugiser så. Under ena armen tar jag Antonio Lobo Antunes. Under andra José Saramago. Framför näsan lägger jag Fernando Pessoa.

Fernando Pessoa drack ihjäl sig 1935. Innan det hann han inte ge ut särskilt mycket litteratur, men han skrev en hel del. Mycket upptäcktes efter hans död, men man kan föreställa sig att en hel del finns kvar att upptäcka. Pessoa skrev nämligen under en uppsjö pseudonymer, fiktiva författarpersonligheter. Över 70 stycken! Ofta hänvisade hans olika alter egon till varandra, skrev förord och insändare till och åt varandra. Framför näsan på mig ligger en liten bok med två noveller. Dels Djävulens timma av Pessoa själv, dels En stoikers fostran av Baron de Teive, som han efterlämnat efter sitt ”fiktiva” självmord. Den förstnämnda är ett försvarstal som Hin Håle håller, den andra är ett manuskript där Baronen förklarar varför han tagit sitt liv och eldat upp sina samtliga texter utan det här föreliggande. Något om Lissabon? Inte!

José Saramago fick nobelpriset 1998. Han har en uppsjö böcker översatta, och lämplig läsning vore förmodligen Historien om Lissabons belägring, men den har jag redan läst, för några år sedan. Så annan bok tack. Dödens nyckfullhet? Okej, men du ska veta att jag har mycket högt ställda förväntningar. Ty just Lissabons belägring var överraskande charmig! Måste varit kul att korrekturläsa den för den handlar om en korrekturläsare som blir förbannad på en historiebok och ändrar ett ord i den från ”ja” till ”nej”. Det får följder för honom, men också för historien som sådan. Hur ett ord kan betyda så mycket. Dödens nyckfullhet då? Nu när jag börjat anar jag ett guldkorn. Döden lägger ner verksamheten i Portugal. Folk slutar dö, och till en börja med är alla överlyckliga utan kyrkan, som anar en intressekonflikt. Senare ansluter äldrevården, begravningsbyråerna, sjukhusen och försäkringsbolagen till klagokören, ty folk slutar inte åldras… Det är finurligt, roligt, cyniskt, smart och vållar lätt andnöd. Men inget om Lissabon direkt.

Antonio Lobo Antunes? Har läst två sorgliga böcker av honom tidigare, som handlar om kolonialkrigen och rosenrevolutionen på sjuttiotalet. De Förrådda var fenomenal, Fado Alexandrino komplex. Men nu ska jag läsa en bok med den kryptiska titeln Förklara fåglarna för mig. Finns där något Lissabon, månntro?

Djävulen, Döden och en bunt revolutionärer. Är det konstigt att man är en tveksam resenär?