Jag känner mig blå

För sjätte gången i ordningen har Järfälla gymnasiebiblioteks och Järfälla gymnasieskolors berättartävling avslutats med brak och dunder.

För er som inte har för vana att frekventera Järfälla gymnasieskolor innebär detta att skolornas elever frivilligt har fått lämna in berättelser under våren på temat ”Blå”. Det kan vara dikter, prosa, låttexter eller varianter därav. Den begränsande regeln är att antalet ord inte får överstiga 1500, av uppläsningstekniska skäl.

Detta år var rekord i antalet inlämnade alster. Fyrtiosex berättelser hade juryn (bibliotekets personal och en handfull av skolornas personal) att begrunda, älta och våndas över. Det är fantastiskt, sant fantastiskt att så många elever vill skriva och dessutom dela med sig av det de skriver. Hur ska man kunna utse vinnare? Egentligen kan man inte, men vi misstänker att vi trots allt får fler bidrag om vi uppmuntrar skrivande och berättande med utmynnande i ett dramatiskt jippo. Det ger en gnutta glamour åt tilldragelsen, även om jag hoppas och tror att bidragsgivarna ändå skulle skriva utan oss och en tävling. Och fortsätter göra det oavsett utgången.

Här kommer nästa dilemma. Om man tävlar i en berättartävling. Om man tävlar och inte vinner. Är det slut då? Är fröet av drömmen om att skriva livet igenom redan förtorkad och död? Det kan kanske kännas så. Åtta bidrag var ju bättre enligt juryn. Men det betyder inte ett jota – juryn är tio personer och vi var enormt oense. Två av mina favoriter (vi valde att lyfta fram fyra var) kom inte med bland vinnarna, vissa i juryn fick lomma hem utan en enda av sina önskningar uppfyllda. Med detta vill jag säga att smaken är som… olika. Såå olika. Nej, inte misströsta, utan inspireras!

Vinnarna var fantastiska. Men det fanns underbart många fantastiska berättelser i olika tonart, form och längd. Alla bidrag belönas med en pocket. Andrapristagarna med ett litet presentkort på Klackenbergs bokhandel. Förstapristagarna med ett större presentkort, plus att vinnarbidragen uppläses av prisutdelaren, i år Sissela Kyle, i aulan. I teorin, men när Sissela kom var hon konvalescent från lunginflammation och hennes röst klarade bara de två vinnarbidrag som var kortare dikter. De längre prosavinnarna fick istället läsas upp av jurymedlemmar, som gjorde så med den äran. Men Sissela bidrog med önskad glamour, särskilt som hon inledde med en bejublad monolog om ordens makt och mening.

Därmed var det över för denna gång. Vissa ledsna, andra lyckliga. Vi fulla av intryck. Och jag förundrad över hur jag kan bli så nervös varje gång jag får en mikrofon i min hand. Borde snart ha vant mig, borde jag. Redan får vi förfrågningar om nästa berättartävling, om ett år. Vi har också tänkt trycka upp ett häfte med alla berättelser som vi delar ut till de bland eleverna som vill ha. Men nu pustar vi ut.