Panachisar

För ett par veckor sedan fick jag möjlighet att i förkovringens namn utflykta till Gamla Stan på blanka förmiddan. Där, innanför en blygsam port och uppför en bred gammal trappa fick jag mig serverat en föreläsning om en långlivad välartad bokserie. Nämligen Bonniers plym Panache.

Magnus Bergh, förläggare på Bonniers, berättade att idén till en serie bestående av kvalificerad översättningslitteratur föddes i samband med krigsslutet 1945. Av förklarliga skäl hade utgivningen av sådana böcker varit minst sagt sparsam under några år, men nu fanns förhoppningar om ett nyväckt engagemang för omvärldens litteratur.

Till en början var intresset och sålunda även utgivningen koncentrerad till segrarmakterna. Fransk, amerikansk och engelsk litteratur dominerade utgivningen, och inte förrän i början av 1960-talet kom den första boken översatt från tyskan. I en ojämn ström har böckerna, översatt kvalitétslitteratur, med allt vad det nu kan tänkas innebära, fortsatt att serveras oss. Hittills har det blivit drygt 270 titlar, mer eller mindre obskyra. Tanken är nämligen att i den här serien ska dessa översatta böcker som troligen inte bär sig på egen hand, hjälpas på traven och få en läsekrets genom att omges av likar. I en serie tar läsaren sålunda och plockar på sig en bok eftersom den ingår i just en serie med dess kriterier och förutsättningar, medan den, om den kommer ut för egen hand, inte kommer att hitta till särskilt många ögon, näsor och hjärnor. Och det fungerar! Åtminstone på mig. Varje bok från Panache får sig ett rejält igenomögnande och nosande på innan jag beslutar mig för om jag ska eller om jag inte ska. Ett ältande som böckerna med största sannolikhet inte skulle fått om de inte sällskapat med välartade tidigare sällar av samma art. Trots att jag sällan hört om författarna tidigare.

Blir en författare alltför känd lyfts hon eller han ut ur serien och får klara sig själv. Det har hänt med flera författare till mina favoritböcker, som Dubrovska Ugresic (Baba Yaga la ett ägg) och Alessandro Baricco (Den här historien) och en bunt nobelpristagare som Panache presenterat innan de vunnit ära och berömmelse på detta sätt.

Jag visste ju det här, annars skulle jag inte gått på en föreläsning om bokserien, men jag vill att andra ska veta. Panache är förtjusande. Inte alltid särskilt lättillgängligt, men nästan alltid intressant, väl värt sin tid. Trots att man just inte känner till böckerna, eller kanske just därför! Det finns flera intressanta försök till att just ge ut böcker i serier och på så sätt öppna läsarnas ögon för nya författarskap (tänker till exempel på flera förnämliga serier från bokförlaget Modernista) men ingen så långlivad serie. Favoriter? Oj. Ok. Marcel Beyers Flyghundar. Italo Calvinos Om En Vinternatt En Resande, Alessandro Bariccos Vredens Slott, Tho… nä. Det får duga. Fast jag har ju långt ifrån läst alla.

Det är väldigt vackra böcker, och har ofta varit det, även om serien bytt utséende under decennierna. Nu är det färggranna, tankeväckande omslag, formgivna av Lotta Kühlhorn. Men man känner igen en Panachebok när man ser den. En svart antik hjälm med stor plym pryder omslaget. Leta efter dem i biblioteken. Ta ut och låna en, ett par, då och då. Låt dig överraskas, plumsa ut i det okända med dragna läsglasögon och tekoppen i högsta hugg. Det är det värt.