När litteraturen berör på djupet är den som bäst. Personligen är jag fascinerad av texter som sätter skräck i sinnet – och då menar jag verkligen sinnligt skrivande på det psykologiska planet. Jag har sällan något till övers för explicit våld, blod, död och mord när det skrivs med dessa termer, men den författare som lyckas skrämma mig bortom dessa ytliga ord har mitt förtroende för evigt.
I Avgrunden och pendeln, en av Edgar Allan Poes många klassiska noveller, beskrivs ångesten inför en till synes oundviklig död på det mest obehagliga sätt. Det är helt olikt Korpen och Den svarta katten. Det liknar faktiskt mer Kafkas I straffkolonin, där djävulen finns i detaljerna.
Magnus Dahlström, en av Sveriges mest förbisedda, skriver om vansinne så man blir skraj på riktigt i novellen Papperskorg (missa heller inte Nedkomst, enligt mitt tycke något av det bästa som skrivits på det svenska språket).
James Frey har ett kapitel i sin bok Tusen små bitar som i sig blir en nätt liten novell om smärta. Det tandläkarbesök som beskrivs får det att svartna för ögonen på mig när jag läser, ungefär som det kan göra när tandläkaren träffar en nerv någonstans i tandköttet... Huga! Och då är jag inte ens rädd för att gå till tandläkaren. Frey skriver nämligen väldigt bra. Att det sedan visade sig att hans sanningsenliga berättelse till stor del var lögn och förbannad dikt är en annan historia...
Kanske fungerar denna typ av texter – djupt njutbara samtidigt som de är djupt obehagliga – som bäst i novellform? Kort och koncist, koncentrerat och klart.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar