Att läsa om Toni Morrison

Min syster skrev sitt gymnasieprojektarbete om Toni Morrison, amerikansk nobelpristagare i litteratur. Hon läste och hon läste. Vid något tillfälle kom vi prata om den boken hon höll på med just då – som hon tyckte var fantastisk. Varför, undrade jag? Läs, sa hon. Och så satte vi oss i hennes rum och läste högt ur Solomons sång.

Solomons sång är Tony Morrisons tredje bok, och hennes publika genombrott. När vi satt där och läste klack det till inom mig, minns jag. Vi började där hon var. Mitt i boken. Jag minns stycket än idag. Det var när Hagar, Milkmans älskade, letade efter honom med kniv i hand eftersom hon älskade honom så mycket så att om hon inte kunde få honom måste hon döda honom. Efter ett halvdussin misslyckade mordförsök var han nu här, framför henne, trött på att ducka under bord och fly barfota genom snöslaskgränder. Men inte mer om vad som händer i boken, nu.

Jag läste den. Jag blev ju tvungen. Sedan läste jag fler. Jag läste Jazz. Jag läste Älskade. Efter det läste jag en massa andra böcker, men i flera år efteråt svarade jag ’Solomons Sång’ när någon frågade vilken bok som var den bästa jag hade läst. Men det är länge sedan nu och bara fragment av minnen från boken lever kvar. Jag minns början, och jag mindes scenen som jag återgav, och jag mindes slutet, trodde jag. Och att någonstans i mitten tog boken en vändning som skickade rysningar av välbehag genom mig. Men det är allt.

Kusligt, nästan skuldmedvetet, tog jag den åter ur hyllan för ett litet tag sedan. Omläsning hör annars inte till vanligheterna. Ska man riskera att skada minnet av en god läsupplevelse? Kanske inte, men jag ville veta vad jag inte mindes, och jag ville återuppleva ryset som jag har för mig att jag minns. Att läsa om böcker, det kräver egentligen ett eget kapitel, som jag eller någon annan kanske ska skriva någon gång. Det är i alla fall något jag ytterst sällan gör. Någon gång för biblioteksjobbet kanhända, inför bokprat, men nu vill jag veta varför jag tyckte att detta var bland det bästa jag läst.

Solomons sång, liksom Toni Morrisons alla böcker handlar om de svartas situation i USA ur ett historiskt perspektiv, vare sig de utspelas på 1600-talet eller 60-talet. men vad hon främst kan, är att berätta. Hon är en gudabenådad sagotant. Hennes böcker består av ett myller av sammanvävda historier som tillsammans bildar en märkligt mäktig helhet.

Ja. Ja, det här är bra. Jag är inte lika överväldigad som jag antar att jag var första gången jag läste den. Annat var inte att vänta. Jag minns karaktärerna mer än jag minns handlingen, och jag minns känslan mer än karaktärerna. Jag myser mig igenom boken mer nu än då. Jag förundras över Toni Morrisons vävkonst och de livsöden som hon serverar mig. När jag kommer till slutet visar det sig att jag kom ihåg fel. Häftigt! Den är alltså skitbra, igen. Fast Älskade är ännu bättre.

Det är, hursomhelst, en utmärkt idé att läsa Toni Morrison i sommar. För första gången eller igen.