Skimmer

Det är synd och skam, men många dagar hinner gå medan jag lever mitt liv utan att tänka på Göran Tunström. Till exempel hade jag återigen glömt hur bra Göran Tunströms böcker är. Hur bra berättelser han skrev.

Så hittade jag min tre år gamla recension av hans Skimmer. Som utspelas på Island, med en levande, nästan magisk natur som fond, och är ett ödesdrama mellan far och son. Någonstans anar jag ett släktskap med den fornnordiska sagotraditionen. Men Tunström har ett eget sätt att berätta skrönor. Han har ett språk där varje ord finner sin betydelse, en sorgsen lycka och en lycklig avgrund i sina berättelser som gör att de sprudlar, eller skimrar om ni så vill. Skimmer handlar om livets grymhet, och om dess märklighet, och om kärlek på ett ytterst allvarligt sätt, och ändå läser jag och gapskrattar eller myser. Hela tiden.

Jag gör det i sällskap med en författare som älskar berättelser och som älskar språket. En författare som stannar tiden när jag lyfter hans böcker till näsan. Sådana här skrönor skrivs inte längre i Sverige. Jag ska inte glömma bort Göran Tunström igen. Hoppas att ni hittar honom.