Min Mario

Ho!

Honom har jag redan läst!

”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”

Jag läste Berättaren av Mario för X antal år sedan. Om jag minns rätt, för jag har inte boken framför mig, handlar det om hur författaren ger sig ut i jakt på en gammal vän, sedan decennier försvunnen ut i Sydamerikas djungler. Men rykten gör gällande att han fortfarande lever därinne i grönskan, tillsammans med en indianstam. Mellan indianernas boplatser vandrar högt vördade berättare, som förtäljer nyheter, myter och drömmar. Varje gång han passerar är det fest, och högtidsstund. Så uppblandat med författarens sökande efter sin forne vän får vi höra Berättaren.

Boken hyllar berättandet, indianernas kultur och vördnad inför liv, död och natur. Jag minns att alla indianer bar samma namn, möjligen med ett kompletterande epitet, typ ”Enögde Tasurinchi” vilket gav ett djup, en mystiskt främmande kulturmöte och en läslig förvirring som gör att jag inte glömde boken i havet av böcker. Tasurinchi är alla människor och varje enskild människa i den vandrande indianstammen. Så om Tasurinchi blivit biten av en skorpion och dött, sörjer Tasurinchi följdaktligen Tasurinchi. Jag minns ju boken fortfarande, och hade sparat ett citat i en liten anteckningsbok, där Berättaren återger sina förfäders första stapplande steg.

Efteråt började människorna på jorden att vandra, rakt mot den fallande solen. Innan stod också de stilla, på samma plats. Och solen, himmelens öga, var orörligt. Sömnlöst, alltid öppet, tittade det ned på oss och värmde upp världen. Även om dess ljus var bländande kunde Tasurinchi uthärda det. Det fanns inget som kunde skada, det fanns ingen vind, det fanns inget regn. Kvinnorna födde rena och ofördärvade barn. Om Tasurinchi ville äta stack han ned handen i floden och drog upp en sprattlande fisk, eller också sköt han av pilen utan att sikta, gick några steg i skogen och snubblade strax på en liten vildkalkon, en rapphöna eller en trumpetarfågel, alla genomborrade av pilen. Det fattades aldrig mat. Det var inte krig. Floderna översvämmade av fiskar och skogarna av djur. Los mashos (en indianstam beryktad för sin krigiskhet) existerade inte. Människorna på jorden, var starka, visa, upphöjt lugna, och eniga. De var stilla och fridfulla, utan vrede. Före tiden efteråt.

För övrigt brukar jag alltid blanda ihop hans namn med den portugisiske författaren Antonio Lobo Antunes. Varför? Förmodligen för att de har dubbelnamn och att där figurerar ett L i bilden. Lobo och Vargas tycker jag dessutom har någon form av gemensam association. Undrar vad?