Segla omkring

Jag har haft mycket tur i sommar.

För jag har läst en sjuhundra sidor tjock bok om folket i en dansk liten kuststad.

Efter en knapp fjärdedel av boken har jag hunnit utbyta bredsidor med tyska kustbatterier, göra introvert myteri mot en sjöbusarnas hulk och träffa Jack Lewis, summan av all sjöfararromantik. En blandning mellan namnen Sparrow, Long John Silver och samtliga Joseph Conrads självföraktande sjömän. En man jag skulle älska att känna men aldrig vilja träffa.

Men boken utgår ändå från den lilla staden Marstal. Det är dit vi återvänder, om vi återvänder, och därifrån vi reser när vi blivit gamla nog att bli skeppspojkar.

Kvar på kajen står hustrurna, mödrarna, barnen. Så är också kyrkogården halvtom. Där ligger inga män, de har sjunkit till botten ombord på sina kuttrar och fregatter, ångbåtar och briggar.
Länge tänker jag att här förekommer inga kvinnor i boken överhuvudtaget förutom de rödgråtna, men sedan kommer änkan Friis, som vill lura havet på Marstals män.

Låter det grabbigt? Jag tycker inte det. Eller… tycker jag? Kanske är det så att mina svunna pojkläsäventyr slår framåtvolter medan jag läser. Och är det så, har jag hittat något jag saknat i åratal utan att ens veta om det. För det här är härligt! Allt från Horatio Hornblower till Alistair McLeans HMS Ulysses finns med, i mitt huvud. Men det är gjort med stor distans, stor ömhet och enorm berättarvärme, hur stormen än slår in över fördäck.

Se bara till att du har rätt stövlar på fötterna.

När fåken drar in över ön…

Influensan slog till. Andra dagen efter semestern. Vilken rivstart! Precis när man tror att man ska komma igång med vardagen igen, hinna ikapp med allt som blev liggande på jobbet.

Istället blir jag sängliggande. Feber. Ont i huvudet. Orkar inte ens tänka tanken på att lyfta en bok. Som tur är hade jag lånat hem några ljudböcker under min semester. Som jag inte hunnit lyssna på.

Jag väljer Nattfåk av Johan Theorin. Alla verkar ju ha läst den, alla tycker att den är så sanslöst bra - bara jag har hittills inte hunnit läsa den, min värld består till stor del av barn- och pysselböcker just nu.

Magnus Krepper börjar alltså läsa ’Nattfåk’ för mig. Berättar om en gård på Öland, det är kallt, der är höst - och det händer fruktansvärda saker. Någon drunknar. Någon blir kvar.

Förutom alla levande karaktärer finns där också dom som bott på den ödsliga gården, långt tillbaka i tiden. Finns kvar på ett oförklarligt sätt, finns och kan inte lämna gården. Det sägs att dom kommer tillbaka till gården under julhelgen.

Än är det november och gårdarna på norra Öland får besök av högst mänskliga varelser, ett gäng inbrottstjuvar härjar på ön. Hänsynslösa nattliga besökare. Berättelsens två delar, händelserna på Åluddens gård och deckarhistorien om hur en kvinnlig kommissarie försöker hitta tjuvarna, vävs skickligt ihop medan det börjar närma sig jul. Fåken kommer, denna kraftfulla storm som drar med allt i sin väg. Det viner kring öronen, spänningen stiger och upplösningen är bland det bästa jag läst de senaste åren.

Jag ligger matt i sängen, lyssnar, låter mig förtrollas av Theorins otroligt fina språk, njuter och dras samtidigt in i en otroligt spännande deckare. I två dagar är jag helt fast i berättelsen, och efter dess slut vet jag att den kommer att hänga kvar länge.

Missade dock att ’Nattfåk’ var Theorins andra bok, och lånade vipps hans första, Skumtimmen första dagen jag var frisk igen.

Som ljudbok även denna gång. Samme Magnus Krepper läser, även den här gången med en viss distans i rösten som förstärker textens verkan.

Spökhistoria? Kanske. Deckare? Ja, och en väldigt bra sådan! Men också en berättelse om sorg, och vad den gör med människan.

Istället för ’Läs!’ låter budskapet denna gång: ’LYSSNA’!

Eller för delen, ’Titta’: här kan du se Johan Theorin berätta om ’Nattfåk’.

Om biltävlingar och det perfekta läsögonblicket

Om man tycker om att läsa vet man säkert också var man helst gör så. Italo Calvino, en annan makalös italienare (vad jag menar kommer jag snart att berätta) föreslår följande när man ska till att läsa hans Om En Vinternatt En Resande:

Inta bekvämast möjliga ställning: sittande, halvliggande, hopkrupen, liggande. Liggande på rygg, på sida, på mage. I en fåtölj, en soffa, en gungstol, en vilstol, på en pöl. I hängmatta om du har någon. På sängen naturligtvis eller i den. Du kan också ställa dig på huvudet, i yogaposition. Med upp och nedvänd bok, förstås.

När jag började läsa Alessandro Baricco (dessa italienare) satt jag ensam i vackert väder mitt under semestern vid ett bord på en uteservering med en eftermiddagsöl. Efter att ha läst 22 sidor slog jag ihop boken, andades in och började om från början. Jag upplevde ren och hjälplös läslycka där i solen. Att vara ledig med en bok bredvid ölen (öl bredvid boken) som fick att håren på armarna att krulla sig (boken, inte ölen, ölen var bara riktigt god). Inledningen av den där Den Här Historien som boken heter, blev bara för mycket. Jag var tvungen att dra ut på ögonblicket. Därför började jag om.

Vi reser på massutflykt till Louvren i förra seklets gryning. Där startar en biltävling med drygt tvåhundra startande, målgång i Madrid. En fantastisk idé tyckte alla upp till ländernas regeringar – ett föredöme för att visa teknikens underbara utveckling. Bilarna startade med en minuts mellanrum, och orkestern spelade. Vad man inte tänkt på i all uppståndelse och entusiasm var att vägarna nog inte var byggda för tvåhundraplus bilar i hög fart (de snabbaste dundrade redan då fram i hundrafyrtio, tågen endast i medelmåttiga hundratjugo kilometer i timmen) och man hade heller inte berättat för folk längs vägarna att där skulle komma bilar (vad nu det var?). Den första dödsolyckan var en kvinna som gick ut på vägen för att se vad det var som mullrade. Den andra när en bonde ledde sina tre kor över vägen… och så fortsatte det. Varje motorhaveri, varje brinnande bilvrak uppfördes allteftersom rapporterna kom in i Madrid på en stor svart tavla vid målet som ”deltagaren har brutit”. I Frankrike började man förstå vilket odjur man släppt lös och stoppade till sist loppet. I Madrid blev Spaniens kung så uppbragd över att loppet avbröts att han lät utlysa tre dagars landssorg.

Där började jag om. Boken handlar om en av dessa pionjärer bland motorer och vägar. En pojke som vid fem års ålder får följa med sin far för att för första gången få se bilen, en sån där hög sak där föraren, med insektsglasögon och pilotscarf, sitter två meter upp i luften och ratten är lång som ett fiskespö. Pojkens liv och dröm startar där och då. Boken består av fem långa delar, där varje del är väldigt speciell. Vart berättelsen är på väg uppenbaras inte förrän hela boken ligger bakom mig som en avklarad raksträcka. Den ger mig inte samma våldsamma chocklyckokänsla hela tiden, men jag är på helspänn och pirrig genom hela läsningen och långt efteråt. Baricco skriver vackert och väldigt speciellt. I början kan man reta sig på det, jag vet eftersom jag har gjort det när jag läst tidigare Bariccosar, men när stilen letat sig in är det fullständigt överväldigande. Jag har läst många Baricco och alltid blivit precis motsatsen till besviken. Jag vet att jag inte får läsa honom för ofta för då blir det mesta annat blasé. Men då och då, när solen lyser och jag förtjänar det.

En sak till. Det finns många Baricco på kommunens bibliotek, men bara vi på gymnasiebiblioteket har hans Oceanhavet, som jag tycker att alla ska läsa, den också. Men skulle ni fråga om den på något av de andra biblioteken i kommunen lovar jag att skicka dit den. Kanske med en rosett?

Intressant tillställning

Om jag bara kunde skulle jag naturligtvis bege mig till Södra teatern ikväll. Då skulle de 15 utrikeskorrespondenter som samlas där möjligen kunna ge mig svaret på en fråga som gnager så gott som varje gång jag ser nyheterna: varför, o varför, anser man sig särskilt lämpad att analysera ett politiskt tillstånd i exempelvis Teheran när man själv befinner sig i... Jerusalem!

Jag inser att kassan är ganska skral. Att Sveriges television inte kan postera en korrespondent i varenda litet hörn av världen. Likaså räcker mitt förstånd till för att förstå att det sannolikt inte är korrespondenterna som är ansvariga för sakernas tillstånd, utan ansvaret vilar troligen lite högre upp i hierarkin. Men, och ursäkta truismen, en andrahandskälla är en andrahandskälla. Detta logiska förhållande gäller oavsett hur långt ifrån händelsernas centrum man befinner sig. Man kan lika gärna sitta i Stockholm och intervjua en student på Teherans gator om utvecklingen, som i Jerusalem.

Den enda vettiga förklaringen till att man envisas med att nyttja "mellanösterkorrespondenten" i det här fallet är att ge sken av någon slags autencitet. Arkitekturen, människornas utseende, språket o.s.v. förefaller i västerlänningens ögon vara snarlika oavsett var i regionen man befinner sig och följaktligen kan bilden av "orienten" användas för att skapa just idén om att denna korrespondent är "där". Detta är naturligtvis ett missgrepp av stora mått som tragiskt nog har gamla anor (läs t.ex.Edward Saids bok Orientalism)

Men jag kan ha fel. Bege er därför som sagt till Södra teatern ikväll och luska ut sanningen!

PS. Inget blogginlägg värt namnet kan undgå att notera att folkets lag, d.v.s. AIK, igår intog sin rättmätiga plats på tronen.

Hej höstterminen!

Den första veckan efter semestern är nästan kuslig. Tomma korridorer med någon vilsen hantverkare som irrar vidare bort längs väggen. Datorn droppar fram floden av oöppnade mail och hyllstädning hägrar, för att se vilka böcker som står totalt fel och betraktats som försvunna för den sakens skull och vilka böcker som faktiskt är oåterkalleligen försvunna. Till hyllstädningen har jag hjälp av sommarjobbare som kommunen delat ut. Vi har två gymnasister som själva går på skolan, så de kan sitt bibliotek. Och det är klart, för dem blir det någonting helt annat än att ha skolans vardagslunk, även om arbetsuppgifterna är monotona. Sommarjobbarna är koncentrerade, effektiva och tar sina uppgifter på stort allvar.

Lugnet är bedrägligt. Tro mig. Jobblunken kommer först till våren. Nu stundar hösten. Runt åttahundra nya elever knackar på dörren. Och alla vill låna… nej, nej ALLA kanske inte vill låna, men alla ska kunna använda bibliotekets samtliga resurser så snart som möjligt. De flesta saknar bibliotekskort i Järfälla kommun, främst därför att de kommer från andra kommuner. Till detta kommer halvklassvisningar av vad man faktiskt kan och ska använda gymnasiebiblioteket till, och hur vi kan, och förhoppningsvis kommer att hjälpa eleverna under deras stundande tre år för om masten. Sedan följer bokprat…föreläsningar om källkritik (varför man faktiskt inte får klippaklistra texter från nätet och kalla dem för sina)… informationssökning (om man bara använder google, vad missar man då? och om man använder google, vad hittar man då?) allt detta så fort som möjligt så att eleverna kan detta när de börjar med alla sina grupparbeten och projekt/har fått sina böcker så de kan arbeta med sina projekt och sin skönlitteratur i engelska/svenska. Lärarna vet att först till kvarn funkar även hos oss. Lärare lär sig. Fast de inte alltid lyssnar. I höst kommer vi att har fler föreläsningar och bokprat än någonsin tidigare, eftersom det var både framgångsrikt och uppskattat förra året, och då vill fler ha vår hjälp, och samtidigt kommer de med fler idéer. Medan vi ska hålla öppet som vanligt och hålla vardagssysslorna puttrande på plattan.

Nej, jag klagar inte. Jag bara vet… jag besvär mig att vara en eld, en klippa, en stjärna, ett lokomotiv och en virvelstorm. Lyssna, svara, ta mig tid och vara rättvis på alla sätt och vis.

Jag pratade med en av skolornas kuratorer härom förmiddagen. Hon kände igen det där med att gå ut och prata med nya klasser just som de fått syn på någon som bara är huur urstilig som helst i grön tröja en bit bort. Alla intryck som förstör koncentrationen. Storögda, yrbenta, förvirrade är vi det sista som intresserar just då. Sedan, en fingerknäppning och det har gått tre år, man är vän med de unga vuxna som lämnar en sorgsen i sticket medan man väntar på de nya ettorna som man ska berätta om bibliotekskort och inloggningar för.

Varmt välkomna till höstterminen!

Jag är din flickvän nu

Ikväll ska jag gå på teaterföreställningen Jag är din flickvän nu, som är löst baserade på Liv Strömquists och Nina Hemmingssons underbara teckande serier. De har alltid en kritisk och feministisk pilspets som skjuts från fruktansvärt träffsäkra bågar - rakt in i hjärtat. "Jag är ju helt jävla normal - fattar du hur det känns!? Va? Va?". Samtidigt är det hutlöst roligt och riktigt riktigt elakt.

Men vad jag är nyfiken på - och en smula nervös över - är hur man egentligen överför detta geniala format till att bli något lika bra på scenen. Det går säkert jättebra, men jag vet bara inte hur de kommer att utföra detta. Jag får väl återkomma med en rapport efter utfört teaterbesök.

Annars har jag just nu en sån där extremt slö semester. Jag gör ingenting. Absolut ingenting. Förutom att läsa, promenera, sova, äta, titta på tv-serier, gå på loppis... Jag brukar vara en sån där som måste planera min semester och fylla ut varje dag med en aktivitet, men jag har insett att man kanske inte måste. Man kanske bara kan... slappna av. Det är väl egentligen det semester är till för. Antar jag. Annars hör man ju talas mycket om den så kallade "semesterstressen" - man får så mycket man måste hinna med att semestern blir värre än det vanliga arbetet. Ack - det är synd om människorna!!

Annars då? Jo, nu har jag lånat mina föräldrars hund hit till Solna. Hon ligger på min säng. Ibland tittar hon på mig, dessa stora djuptjärnsögon, ibland med en lite sovkant runt, och ibland uppfodrande (Nu - ut! Nu - sluta dator!), ibland bara milt och ljuvt.

Snart fyller jag år. Då ska jag fira i dagarna tu.

Veckans uppdrag blir dock att kolla upp vad den hära kulturfestivalen egentligen erbjuder! Och vad de erbjuder utomhus så Ester (hunden) kan följa med.

En och halv vecka kvar på semestern nu. Jag ska fortsätta att försöka göra ingenting. En blogguppenbarelse då och då kanske.

Om vänskap

I sommar har jag läst en bunt böcker som har haft det gemensamt att de varit rejält spektakulära. Flygande påvar, racerbanor utan slut och exploderande danska krigsskepp. Den holländske författaren som fick avsluta semestern, Cees Nooteboom berättar istället en mycket långsam och lågmäld historia för mig. Nästan som pulsade jag i snö någonstans innan ni andra vaknat och sett att nysnön faktiskt lagt sig. En hel del snöar det i vårvintriga Berlin där romanen Alla Själars Dag utspelas. I Berlin vandrar huvudpersonen, en välrenommerad dokumentärfilmare i självvald exil på jakt efter mening och mål. Han har förlorat sin familj i en olycka för länge sedan och letar lite på måfå. Efter meningen kanske eller bekräftelsen om frånvaron av mening? Kanske efter alltings nyckfullhet? På vad hänger man upp sitt liv när man förlorat allt? Jag vet inte om det är ett syfte med boken, men den väcker sådana tankar hos mig medan jag pulsar fram i den.

Nå, Berlin verkar vara ett bra ställe att leta på, och i all outtalad misströstan finns platser där tröst faktiskt finns att finna. Gå in i en gränd, bortom alla nybyggda glasbyggnader och 1900-talsmonument, avsiktliga och oavsiktliga och du hittar en pub. Därinne sitter dina vänner och diskuterar ovidkommande viktigheter, som de alltid gjort. Jag läser och känner värmen. De tittar knappast upp, men ändå finns plats just för dig. De visste inte ens att du var tillbaka i stan. Det är inte vad berättelsen egentligen handlar om, men den genomsyrar ändå hela historien. Det här att det finns vänner som utan att fråga alltid finns där, som håller under armarna när man inte ens själv vet om att man behöver det.

Vänskapen som man kan lita på utan att be om det, men som också går att förutsäga i varje ordvändning hur den kommer att utvecklas kring bordet. Alla vet redan vad alla tycker. Den självklaraste. Som ibland blir så självklar att jag glömmer hur fin den är. Boken är värd att läsa bara för den vackra och ömma redogörelsen för vad vänskap kan vara.

Sedan handlar själva berättelsen inte om det. Den handlar om kärlek och att hitta tillbaka till mening och mål. Det är vad som driver boken och vad jag vill ha svar på medan jag läser. Vad jag berättat ovan kommer på köpet.

Men den där steppdansen framemot slutet, den lurar fram klumpen i hjärtat… Vad vänner ändå… ja, jösses.

Sedan är det här inte den första Nooteboom jag läser, och jag undrar vad det är med honom och unga kvinnors kärlek till medelålders humanister… Lite irriterande.

Men låna.

Plocka böcker på känsla

Nu har jag gjort det igen!! Bara strövat runt i biblioteket och lånat sånt som ser häftigt ut. Är inte bibliotek det bästa egentligen? Bara gå runt och ta vad man vill ha, just för tillfället, och sen bara pluppa in dem i en automat och sen dra. Man behöver inte prata med nån, om man inte vill, eller inte låna nått alls, om man inte vill.

Jag är just nu väldigt fantasybiten. Gärna lite ungdomsfantasy så här på sommarkvällskvisten. Jag har precis plockat åt mig Tunnlar av Roderick Gordon och Brian Williams. Kan bli bra. Jag vet inte något alls om den, men den ser rätt häftig ut på framsidan. Utöver detta har jag lånat två delar till ur Ursula Le Guins serie om Övärlden. Verkar lovande. Just nu har Ged, hjälten, seglat till drakön...

Sen hittade jag två fina engelska böcker som verkligen lockade till läsning. Interworld av Neil Gaiman och Michael Reaves. Det KAN ju inte heller bli dåligt. Och en spökhistoria som heter Breathe - A Ghost Story av Cliff McNish.

Det blir fina tre semesterveckor det här. Det känner jag i mina läsnerver.

Regnbågsfärgat på biblioteket

Pride är igång!!!! För tolfte året i rad går Stockholm Pride av stapeln, till mångas glädje. Stockholm sprakar i färger, regnbågsflaggor fladdrar på bussarnas tak, alla är liksom lite gladare. Jag planerar på att gå och titta på Pride-paraden och annat smått och gott. Pride känns lite grand som ett smörgåsbord.

Årets tema är Hetero. Eller snarare heteronormen. Hur vi förväntas vara som människor. Att relationen mellan man och kvinna alltid ses som det normala, och allt annat är avvikande. Det finns givetvis otaliga exempel på hur heteronormen begränsar dig, begränsar alla, begränsar pojkar och flickor, begränsar män och kvinnor att göra det de drömmer om. Eller att man inte ens tänker på vad man drömmer om. Jag brukar ofta försöka göra saker som genom normen anses okvinnliga, byta däck på bilen, borra upp hyllor, men det känns konstigt att jag måste påminna mig själv om att göra dessa saker. Det faller sig inte helt naturligt, därför att mitt liv, liksom andras, är genomsyrat om heteronormen. Sen när jag väl borrar och byter däck så faller det sig så att jag tycker att det är rätt kul.

Jag tror det är viktigt att hela tiden tänka på vad man gör så man inte faller in i föråldrade mönster. Är det svårt att byta däck? Nä. Är det svårt att borra? Nä. Varför inte göra det själv då? Och om det är svårt, träna då!

Jag har tidigare bloggat om föräldrarledigheten. För mig är det självklart att den ska delas lika av båda föräldrarna - no questions asked. För börjar frågorna ställas, då hittar man gärna på undanflykter och det hela slutar med att mamman tar ut tre fjärdedelar av ledigheten. (Senaste statistiken tyvärr). Många hävdar rätten till att kunna bestämma över sitt eget liv - men det är ju NORMEN som bestämmer över livet när kvinnan fortfarande tar ut så pass mycket av ledigheten. Detta leder givetvis till lägre lön och sämre karriärsmöjligheter för kvinnan. Dessutom förstör man för andra kvinnor - tänk på alla som försöker göra en jämställd karriär vid sidan av männen där dessa mäns fruar tar ut den mesta ledigheten och ger dessa män försprång. Kvinnan kan aldrig få lika stor makt som männen, om inte föräldraledigheten delas rakt av - lika - jämställt.

På biblioteket har vi väldigt mycket böcker om heteronormer och hbtq-rörelsen (homosexuella/bisexuella/transpersoner/queer). Det finns ett brett utbud, både romaner, faktaböcker, biografier, barn- och ungdomsböcker. Jag var och kollade på min lilla bilderboksutställning alldeles nyss - nästan allt var utlånat! Jag tror att småbarnsföräldrar idag är relativt intresserade och insatta i hur man kan avvärja heteronormen och begränsningarna den medför. Dessutom är den tråkig!

/Sara Lind

I avgrunden

Detta är förvisso inte ett samtal hämtat från "tjuvlyssnat på biblioteket" men väl ett av mig drömt scenario:

”-Jasså du gillar böcker med annorlunda teman. Som gärna får behandla esoteriska spörsmål och obskyra ämnen såsom exempelvis ockultism och svarta mässor. Författade på snårig och högtravande prosa. Med en sådan stil att man ibland är tvungen att läsa om för att resonemangen är så snåriga och dunkla. Jasså, ja, då har jag nog boken för dig; ”I avgrunden” av J.-K Huysmans. Huysmans kan nog sägas tillhöra det sena 1800-talets dekadenta Fin du Siècle litteratur…”

Jag vet inte varför men, utan att söka alltför djupt i själens skrymslen och vrår, kan jag bara konstatera att jag gillar den här sortens böcker. Demokraten i mig föraktar naturligtvis "litterära aristokrater” som Huysmans men köttet är svagt säger dem ju. Och i mitt fall så även anden.

Blocketknarkande och loppisbesatthet

Jag har ju nyligen flyttat till en egen lägenhet. Då ska man köpa saker, har jag upptäckt. Upptäckt både med sorg och glädje. Glädjen är att man kan göra fynd, sorgen är att man inte har tillräckligt med pengar.

Nu har jag alltså börjat utleva alla mina drömmar om 1800-tal och rokoko och pråligt och härligt. Jag går på varenda loppis jag kan hitta och letar skrivbord och soffor på onlineauktionssajter. Det blir som en drog! För att inte tala om Blocket.se. Där hänger jag så ofta jag hinner.

Och fyndat har jag ju gjort! Bland annat så skänktes det bort en rokokosoffa på Ingarö! Lite sliten, men det gör inget. Den påminner om den på bilden, men ljusare. Tyvärr har jag ingen kamera att foto den med. Oj, nu upptäcker jag att jag dessutom låter som en gammal tant; "Jag har ingen kamera och har bara möbler från förra seklet...". Obs, jag är 26 år!

När jag går på semester om en vecka ska jag åka till alla loppisar som finns i Stockholmsområdet. Och utanför Stockholmsområdet. Jag hittade en helt fantastisk lada med underbara loppismöbler i Västland, nära Älvkarleby. Missa inte den om ni åker förbi där!

På biblioteket finns massor av bra hjälpmedel om man vill bli loppis- och second handexpert. Läs till exempel boken Lilla Fyndguiden som tipsar om hur du gör fynd på loppisar.

Eller om du nu redan har fyndat på loppis så kanske du behöver tips och råd om hur du renoverar eller fixar till din skatt på bästa vis. Slipa, klä om, måla - hur gör man? Nött blir nytt ger dig svaren!

Tänk på att sommartider är loppistider!

Nu förstår jag inte riktigt

Jag har precis läst ut barnboken Kurt i Kurtby av Erland Loe som precis ramlade in på biblioteket. Mamma mailade mig och sa; "Du mååååste blogga om den här boken!" och då ska jag väl inte vara sämre än att jag gör det!

Jag är väldigt kluven, måste jag säga. Jag har läst lite Erland Loe tidigare, och då vuxenböcker, men han är lite... hur ska man säga... lite för tokrolig för min smak. Även om det ofta ligger allvarliga ämnen inunder blir de ibland bortkollrade av tokiga formuleringar eller lättköpta skämt. Inget är subtilt med Erland Loe. Inget är humoristiskt med ena mungipan, utan meningen är att man ska gapflabba. Men jag orkar liksom inte sitta och skratta högt när jag läser. Okej, ett fnitter då och då, men sen får det räcka.

Men nu har Erland Loe alltså skrivit en barnbok om en helt vanlig norsk familj som irrar bort sig i svenska skogar. Helt plötsligt uppenbarar sig Kurtby inför deras ögon, där pappa Kurt genast blir helgonförklarad som pastor i den lilla byn där Kirsti Brud regerar. En pastor måste en by nämligen ha. Annars blir skaran förvirrad. Í Kurtby tillverkar man pingisbord, går på gudtjänst och äter gammalt kött. Kurts fru Anne-Lise försöker revoltera mot alla absurditeter men Kirsti hotar då genast med att pastorsfruar så väldigt lätt halkar i badkar. Pastorsfruar ska sitta och virka, hela dagarna. Det är Jesus ord. Och förresten ska hon, Kirsti Brud, ge ut en cd-skiva med Guds ord. Gör man inte som Kirsti Brud säger får man smisk på snoppen eller snippan.

Det är inte subtilt alls. För en vuxen. Men fattar barn det här? Fattar de att det är en parodi på Knutby? Vet barn att folk "halkade" i badkar och faktiskt dog? Vet barn att Knutby finns? (Hjälp mig, ni som har barn, vet de det?) Och ska man samtidigt som man läser för barnen förklara hur det hela hänger ihop? För jag tycker inte att boken håller om man inte vet om Knutby. Och då faller ju hela poängen. Hörru, Erland, hur hade du tänkt egentligen???

Jag är konfunderad och vill ha svar!

Får man? Jag tycker att man får!

Jag har ju tidigare skrivit, mycket exalterat, över att boken Pride & Prejudice & Zombies skulle ges ut som bok (för att därefter transformeras till film). Nu har jag hört av säkra källor att boken är bra och rekommenderas! Jag väntar fortfarande på att boken ska köpas in till Järfällas bibliotek. Jag tror mitt inköpsförslag ligger och bränner i någon slags "kanske"-hög. För det är kanske inte helt lätt att veta hur man ska ställa sig till sånna här "parodi"-böcker. Det är ju både en parodi på den älskade klassikern och en parodi på zombiegenren. På ett sätt tar de två parodierna ut varandra för att helt plötsligt kännas självklara!

Jag tycker att klassiker aldrig får vara "hands-off", rör-mig-ej, utan de ska leva med oss, genom oss och vara våra följeslagare. Genom att slänga in zombies med min älskade hjältinna Elisabeth och ungdomsförälskelse Mr Darcy tvingar man upp dem till ytan igen. Inget är självklart, och böcker är kända en tid för att därefter glömmas bort. Inget garanterar att Stolthet och fördom alltid kommer att vara en klassiker. Därför måste man ständigt uppmärksamma den på nya sätt, för att låta nya generationer sätta sin egen prägel och kunna identifiera sig själva i det gamla. Kanske genom zombies. Det är bara ett sätt. Det finns otaliga.


Den här nya "tillspetsade" genren kallas Quirk klassiker, quirk är ett ord för att beskriva en "odd habit" enligt wikipedia. Och jag tror att vi bara har sett början, nu har nämligen en trailer för boken "Sense & Sensibility & Sea Monsters" börjat snurra på YouTube.

Jag älskar't. Fortsätt värna och vanära - allt som är publicitet betyder att fler upptäcker originalet. Jane Austen kommer aldrig glömmas!

Biopremiärer i mitt hjärta

Igår var jag alltså på premiären av sjätte filmen av Harry Potter. Satt allra längst fram i biosalongen och jag vet faktiskt inte om jag någonsin har gjort det. Det var lite svindlande, särskilt när dödsätarna virvlade genom Londons gator i början.

SPOLIER ALERT, läs inte vidare om du inte vill veta vad som händer i sjätte filmen/boken.

Så hur var filmen då? Den levde upp till förväntningarna. Ungefär. Jag inser ju att det inte GÅR att få med alla detaljer från böckerna till filmduken, men det är så mycket som jag saknar. Och som filmrecensenten på Tv4 Nyhetsmorgon så riktigt påpekade, när barnskådespelare växer upp är det kanske lite sisådär med rollprestationerna när de hamnar i en av huvudrollerna istället för bara en bikaraktär (läs; Harrys kärlek Ginny). Jag ser inte gnistorna dem emellan. De är bara två klumpiga tonåringar som kramas handfallet. Då är det lite mer action mellan Ron och Hermoine i så fall. Men bara lite. Och det slängs kärleksdrycker åt höger och vänster och flirt och hångel i skolans alla hörn.

Men det är mestadels mörkt, ruskigt, hårt och hjärtlöst. Hogwarts försöker hålla ljuset uppe och hålla lektioner i vanlig ordning men vid terminens slut inser alla att det är ohållbart. Nu måste allas gemensamma krafter fokusera på en och samma sak. Stoppa Voldemort. Hitta horrokruxerna!

Läs gärna Botkyrka biblioteks blogg här, där har Henrik bloggat om att jag har bloggat om Harry Potter-premiären. Nu har alltså jag bloggat om att han har bloggat om att jag har bloggat om Harry P. Cool.

Harry P-pepp!

Jag tänkte att jag skulla hålla mig från att blogga om Harry Potter till dagen D infann sig, men det är såååå lång tid kvar till onsdag att jag måste blogga NU. På onsdag har den sjätte filmen om Harry Potter premiär i Sverige. Givetvis är biljetterna inköpta, jag var lite sent ute så nu blir det sittplats på första raden. Jaja. Det får gå.

Jag vet liksom inte hur jag ens ska börja beskriva min kärlek för Harry Potter. Jag upptäckte Harry Potter relativt sent. Först när tredje boken kom plöjde jag alla. Och sen var det bara nagelbitande väntan till nästa bok. När bok sju släpptes på engelska stod jag och köade utanför Gamla stans Science Fiction-bokhandel till klockan fyra på morgonen. Trött, men pepp stod jag där och väntade väntade väntade! Snart skulle jag hålla boken i min hand! Flera gånger avbröts väntandet med någon luring som skrek "Boken är SLUUUUT!" och jag fick hjärtsnörp. Det kändes som om världen skulle gå under om jag inte fick boken precis den här natten. Precis innan alla andra skulle ha läst samma ord som jag skulle läsa, precis innan alla andra skulle veta hur det hela slutade .... Skulle Harry Potter dö? Skulle min hjälte krossas av Voldemort? Skulle han inte orka, inte stå emot?

De två första filmerna om Harry Potter är lite för "barnsliga" för min smak, men det är ju inte så konstigt kanske, han är ju ändå bara elva år när äventyret börjar. Jag gillar när han blir äldre och allt blir svårt och komplicerat. Karaktärer utvecklas och visar ständigt upp nya egenskaper. De som man trodde var goda har mörka sidor, de som man trodde var onda visar sig vara de mest sympatiska. Inget är som det verkar. Någon skrev någonstans att vem man än är, så kan man alltid känna igen sig i någon karaktär i Harry Potter. Undrar vem jag är? Är jag näsvisa, duktiga-flickan Hermoine? Är jag neurotiska Ron? Är jag - bevare mig väl - tokiga och genomonda Bellatrix?

Harry Potter kan läsas av alla. Alldeles nyligen var det en äldre dam inne på biblioteket som hade läst alla Harry Potter i ett svep. Älskade. Det förtjänas att älskas. Har du ingen sommarläsning!? Ta för sjutton gubbar upp första Harry Potter och svingas med!

Två sorgsamheter

Michael Jackson och Willy Kyrklund. Det måste nämnas. Två sorgsamma dödsfall, tätt inpå varandra.

Jag minns en sak som jag läste i KP för många herrans år sedan. I Kamratposten fanns (finns?) en tjänst som liknar Fråga biblioteket, man kan alltså skriva till KP och fråga precis vad som helst. En insändare frågade vem som är världens mest kända person och KP svarade att det antagligen var Jesus. Vidare spekulerade de lite grand kring Gandhi och några andra som jag inte minns. Men så försökte de ge sig på vem som är världens mest kända levande person. Svaret var givet; Michael Jackson.

Tänk er att vara världens mest kända person! Kanske är Michael Jackson till och med mer känd än Jesus? Och även om man inte har tillgång till böcker eller dator så kan man oftast lyssna på musik i en eller annan form. Musik kan strömma från högtalare i någon annans hus eller någon kan klinka fram toner på gitarr för att sedan efterapa originalet. Kanske är Michael Jackson världens mest kända person genom tiderna! Tanken är svindlande.

Du kan givetvis låna skivor och böcker om Jackson, se vad som finns här.

Willy Kyrklund är en ganska ny bekantskap för mig, tokigt nog. För något år sedan läste jag en novell som jag blev tagen av, för att därefter läsa ut Solange veckan innan Willy Kyrlund dör. Det känns lite... konstigt. Varför läste jag Solange precis nu? Tragikomiskt sorgligt, hjärtlöst livsgrymt, flödande ljus som blir till mörker... Språkliga piruetter och magiska formuleringar - Willy tål inte att läsas för snabbt. (Här kan du hitta böcker som finns på biblioteket)

Och nu skrivs det ingen mer musik av världens mest kända människa och inga mer noveller av Saras nyupptäckta kärlek. DUMT!

På väg mot framtiden

I förra veckan skrev DN om att e-böckerna bryter ny mark genom att förlagen lyckats enas om en mjukvarustandard och i höst förvantas läsplattor finnas på den svenska marknaden.

E-böcker har länge funnits på biblioteken och det lånas en hel del. På sommaren är det särskilt populärt att man låter biblioteket komma till sommarstugan i stället när det kan vara krångligt och långt att ta sig till bibblan och vi tvingas minska öppettiderna för att personalen ska få lite sommarsemester. Dessutom kan man ju låna 10 böcker i veckan, och ha alla i datorn eller mobilen, det tar ingen extra plats i packningen. Inga återlämningsdatum att hålla reda på, när lånetiden är slut går e-boken inte att öppna längre, men är du inte klar är det bara låna igen.

Nu finns det ett antal titlar i det nya standardiserade formatet EPUB, som många nya läsplattor som kommer på marknaden stöder. EPUB är ett flödande format vilket innebär att texten flödar om beroende på vilket media den läses på och t.ex. vilken storlek på texten man väljer (till skillnad från PDF där sidorna är statiska). Du hittar titlarna vi har här och de läses precis som övriga e-böcker i Adobe Digital Editions, ett gratis läsarprogram som kan installeras på PC, Mac och vissa läsplattor.
(Just nu har vi problem med e-böckerna i bibliotekskatalogen, men du hittar alla titlar på e-bokssidan, det finns även e-ljudböcker).

Mest av allt rekommenderar jag ändå ett besök på Jakobsbergs bibliotek eller efter 3 augusti på Viksjö, Kallhälls eller Barkarby bibliotek. Det har skett stora förändringar. Borta är de schabraken till diskar och i stället finns luft och utrymme, där vi ska försöka jobba med att locka till läsning, lyssning eller tittning. Välkomna!

Bibliotekspersonal kommer alltid att behövas

Många uttrycker oro över att bibliotekspersonalen skulle försvinna i och med att vi installerar ny teknik. Men den oron kan man släppa eftersom personal alltid kommer att behövas i form av vägvisare och tipsare. Med den nya tekniken kommer personalen kunna vara mer rörliga i biblioteket så att du alltid kan fånga oss om det är något du behöver fråga om. Fråga gärna! Vi tipsar så hemskt gärna om böcker, skivor, filmer, databaser och andra roliga nyheter som ständigt ploppar upp på ett bibliotek. Just nu känner du igen bibliotekspersonal eftersom vi är iklädda våra nya snygga tröjor.

Vi syns på biblioteket (och kommer alltid att göra det!)

Att inte kunna läsa vad man vill

Alldeles nyligen skröt jag vitt och brett om hur roligt jag skulle ha det i sommar med alla böcker jag skulle läsa. Åh få välja precis vad man vill, läsa när man vill, hur mycket man vill. Det var min storslagna sommarplan. Nu har jag plötsligt gått och blivit helt och hållet totalt ointresserad av att läsa. Det är sant!

Nyss köpte jag mitt livs första bostadsrätt, vilket betyder att jag för första gången i mitt liv ska inreda mitt livs första alldeles egna hem. Jag kan med andra ord inte koncentrera mig på något annat än just detta. Hem, hushåll och inredning. Antikt, gammalt, nytt, nött och slitet. Kan jag inte läsa vanliga böcker tackar jag för bibliotekets alla inredningstidningar! Vad i hela friden hade jag gjort på pendeln om inte de hade funnits? Stirrat rakt framför mig, zombie-aktig? Nu sitter jag glatt bländrandes, och planerandes. Vilken fåtölj skulle passa till vilken soffa? Var hittar jag massor av små guldramar? Var finns Stockholms alla loppisar? Var finns de billigaste utemöblerna? Kan man köpa en likadan lampa som en av ens kompisar har (kan man det?)?

Jag hoppas att min koncentrationsförmåga snart återvänder, för en sommar utan böcker är givetvis otänkbart. Men tills dess - hej tidskrifter!

Och ni som läser bloggen regelbundet har väl kanske märkt att det bloggas lite mindre på sommaren. Så blir det med tanke på semestrar samt att alla bibliotek i Järfälla har genomgått stora förvandlingar. Fullt upp! Men roligt, så klart.

Sagolika Edelfeldt

Det är magiskt att följa med in i sagornas förtrollade värld, framför allt när det är Inger Edelfeldt som bjuder in. Namnbrunnen, som kom ut i höstas, är titeln på hennes senaste bok. Det är en samling med elva sagor som binds samman av en ramberättelse.

Hon tycks lyckas med allt hon tar sig för, oavsett om det handlar om barn- och ungdomsböcker, serier, romaner, poesi, noveller... you name it. Dessutom är hon en fantastisk illustratör. Den första bok som jag läste av henne var Juliane och jag. Jag var 15 år och föll handlöst för hennes vackra språk och förmåga att berätta en historia som griper tag. Inte heller nu när hon tar sig an sagogenren blir jag besviken. Det är så fängslande, så skickligt...

Ramberättelsen utspelar sig på Akasha-torget i Pa Ghad, där sagoberättare och spända åhörare från hela världen har samlats till förtäljarmarknaden. En skrivare tecknar ner det som berättas, en förtäljarstav skickas runt, dagen blir till natt och gryning och sedan åter dag. Det ålderdomligt klingande språket känns igen från sagans värld, likaså de människor och varelser som befolkar sagorna. Det är kungar och drottningar, magiker, kloka gummor och gubbar, en vampyr... Alla de traditionella sagans ingredienser finns således med och ändå känns det nytt och eget. Det går inte riktigt att sätta fingret på exakt vad det är som gör de edelfeldtska sagorna så annorlunda. Kanske det ibland oväntade och moderna synsättet på tidlösa frågeställningar eller de många modiga, starka och självständiga flickor och kvinnor som agerar i sagorna.

Det är svårt att välja en favorit bland de elva berättelserna, men om jag måste blir det kanske ändå Namnbrunnen som givit namn åt samlingen. Det är sagan om sonen till en stor krigarkung. Han är född att axla sin faders krigarmantel, men vägrar att utöva våld och viger istället sitt liv åt att göra gott. Resultatet av hans gärningar blir dock inte alltid så gott då verklighetens fula ansikte uppenbarar sig.

Namnbrunnen finns förstås på biblioteket, kolla här om den finns inne.

Läs och förtrollas!