Bäst 2012

De bästa bilderböckerna






Ensam mullvad på en scen av Ulf Nilsson/Eva Eriksson
Lenis Olle av Emma Adbåge
Kanel och Kanin och alla känslorna av Ulf Stark/Charlotte Ramel
Fantastiska fiskar av Erik Magntorn
Alla kläder på av Lotta Olsson/Charlotte Ramel
Jag älskar Manne av PijaLindenbaum

Varför är då dessa böcker så bra? Jo, för att bilderna rymmer stor konst, för att språket är så direkt och poetiskt och för att böckerna handlar om alla viktiga känslor som ryms i en liten människa; rädsla, ilska, vänskap och kärlek.

De bästa böckerna för 9-12 åringar





Den magiska kappan av Katarina Genar
Florian Knol - ett alldels vanligt kaos av ALMA-pristagaren GuusKuijer
Ett hus utan speglar av Mårten Sandén
Tigern av Kate DiCamillo
Blink, blink med stjärnan av Ingrid Olsson
En hund och hans pojke av Eva Ibbotson

De här böckerna läser jag för att språket gnistrar och glimmar, för att böckerna rymmer så många viktiga barntankar, för att jagska få gråta lite och för att jag absolut vill veta hur det ska gå för Livia, Florian, Thomasine, Rob, Harry och alla de andra.

/Lena Molin

Lenas sommarläsning

   

 

Jag är barnsligt förtjust i romaners första mening – om de är bra och intresseväckande vill säga. Så i sommar ska jag läsa om några böcker som har inledningar som kittlar nyfikenheten och håller den levande boken igenom.

Hör bara vilka fantastiska inledningar: Idag dog mamma. Eller kanske i går; jag vet inte. Det är Albert Camus som skriver så i sin roman Främlingen. Björn Ranelid är inte sämre han. I boken Bär ditt barn som den sista droppen vatten fängslar han oss med orden: Döden sover alltid utomhus, men den har nycklar till alla hus. Marie Hermansons nya roman Himmelsdalen börjar bra den också: När Daniel fick brevet trodde han först att det kom från Helvetet. Och Siri Hustvedt går rakt på sak i sin bok Sommaren utan män: En tid efter det att han hade yttrat ordet paus blev jag galen och hamnade på sjukhus.

I Henning Mankells bok Minnet av en smutsig ängel heter det så här: En dag under den kalla julimånaden 2002 högg en man som hette José Paulo upp ett hål i ett ruttet golv.
Och min favoritförfattare Vallgren börjar sitt läsäventyr i Havsmannen med de kryptiska orden: Det finns ingen början och det finns inget slut. Jag vet det nu.

Efter dessa meningar är åtminstone jag fast och vill inget hellre än att läsa vidare. Och alla böckerna håller det första meningen lovar; de är välskrivna, de överraskar mig och de handlar egentligen om en enda sak: om att vara människa i en komplex och tvetydig värld.

/Lena Molin

Lenas boktips

Tema: Kärlek

I dessa snabba tider känns det befriande att koppla bort IT-hjärnan, krypa upp i läsfåtöljen och försjunka några timmar i kärleksbrevens tid. Tänk att sådana tider funnits. På riktigt. Tjocka, sprängfyllda och handskrivna brev damp ner genom brevlådan och låg där förföriska och väntade på hallmattan. Brev som lockade med omsorgsfulla formuleringar i bläck, avsedda att läsas långsamt och eftertänksamt . Så fjärran från vår neurotiskt twittrande värld.

I Anneli Jordahls bok Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) kastas jag rakt in i kärleken mellan Ellen Key och Urban von Feilitzen under det radikala 1880-talet. Det är en tid då både äktenskap och könsroller ifrågasätts. Ellen Key är pedagog, radikal samhällsdebattör, kritiker och blivande författare. Ulf von Feilitzen litteraturkritiker. Hon är ogift och fri. Han är gift och har fyra barn. De möts, blir förälskade och börjar skriva brev till varandra. Breven är fyllda av ömhet, längtan, löften och kval. De för långa samtal om litteratur och samhälle och finner en intellektuell gemenskap. Brevhögen blir gigantisk. De skriver hundratals brev i veckan, men de träffas bara ett fåtal gånger.

Jordahls bok är visserligen en fiktion, men bygger delvis på de fåtal autentiska brev som finns bevarade och på litteratur om Ellen Key. Bokens Ellen hoppas och tror att Urban en dag ska lämna sitt äktenskap för hennes skull, men han stannar kvar och deras kärleksrelation bryts

Stundtals blir jag irriterad på bokens Ellen. Hur kan den radikala och skärpta kvinnan vara så handfallen när det gäller kärlek? För vem vill vara en hund i ett kärleksförhållande? I sitt litterära skapande är Ellen så fri, men i sin åtrå och kärlekslängtan så ofri. Åtminstone i den kärlekslängtan vars slutmål är äktenskapets trygga famn. Men jag förlåter henne och blir berörd av denna vackra och sorgliga kärlekshistoria.

I Käbi Lareteis Vart tog all denna kärlek vägen får vi tjuvläsa ljuva kärleksord och svarta relationstankar i brev och på dagbokssidor skrivna av konsertpianisten Käbi Laretei och dramatikern Ingmar Bergman – två skapande människor som i sina kreativa yrken levde åtskilda under långa tider och då bara umgicks per korrespondens. Så läser jag också klar den litterära biografin Älska mig och skriv! som legat och dammat på ett av borden. Den bjuder på brevväxlingen mellan Anton Tjechov och skådespelerskan Olga Knipper i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Fyra år hann de vara gifta, flera hundra brev skrev de till varandra innan Tjechov dog i lungtuberkulos, bara 44 år gammal.

När jag slår ihop bokpärmarna funderar jag en smula på böckernas röda tråd; den svåra konsten att hitta en balans mellan en hängiven kärlek och det egna fria konstnärskapet. Att samtidigt höra till och vara fri. Sedan går jag ut till en översnöad brevlåda, med lätta och förväntansfulla steg. Och visst finns där brev, massor av brev; krav, räkningar och reklam. Men absolut inga smäktande kärleksbrev. Jag bestämmer mig för att krypa upp i läsfåtöljen igen.

/Lena Molin