onsdag 29 april 2009

Nu är jag överallt!

Jag var på en kurs igår som handlade om hur biblioteket kan finnas (och bör finnas) i den digitala världen. Hur vi kan göra biblioteken synliga på webbplatser där folk faktiskt befinner sig. Hur vi kan skapa kontakter med våra besökare, berätta hur vi läser, få höra hur du läser, vad vi älskar, vilken litterär karaktär man skulle vara, vilket citat man önskar att man hade sagt (hjälp vad svårt det var att välja mellan "Man föds inte till kvinna, man blir det" - Beauvoir och "Det anstår mig icke att göra mig mindre än vad jag är" - Södergran). Så nu har jag skapat konton på två interaktiva webbplatser på nätet, Bok.nu och Bokcirklar.se.

De två webbplatserna har lite olika upplägg, det är därför de kompleterar varandra så pass bra. Bok.nu handlar om att skräddarsy boktips åt just dig. Genom en komplicerad matematisk mekanism räknar "maskinen" ut vilka andra böcker du antagligen skulle gilla, baserat på hur du har betygsatt tidigare lästa böcker. Urvalet är inte 100 % pricksäkert, men närapå. Jag blir faktiskt inspirerad på sajten, tänker att "åååh den vill jag läsa" samt "den har jag ju tänkt läsa jättelänge, men helt glömt bort!". Dessutom kan du se vad de andra medlemmarna älskar mest, och se vem du är mest lik. Jag är 100% lik två andra läsare! Här är tipsen som Bok.nu rekommenderar mig... (med flera såklart)

Bokcirklar.se fungerar mer som en sajt där diskussionen kring boken är det viktigaste. Där kan du skapa virtuella läsecirklar och bestämma en onlinetid då ni i bokcirkeln chattar om boken. Jag som har mycket lite fritid gillar den här idén om mer flexibla cirklar. Eftersom läsarna inte är samma, kretsar samtalet alltid kring boken.

Bli gärna vän med mig! Jag heter tokigt nog Sara Lind, alltså som användarnamn. Jag har även en väldigt käck bild på mig själv. Dessutom uppmanas man att fota sig själv i sin bästa läshörna. Har jag en läshörna? Måste kolla hemma...

söndag 26 april 2009

Världsbokdag med läsning i fokus

I torsdags var det världsbokdagen och fullt bokös på Jakobsbergs bibliotek. Det är det förstås alltid för trots att vi erbjuder mycket mer än böcker har vi ju ett antal sådana också. Tack och lov!
Vi bjöd in till samtal om böcker, det började redan vid lunch med vårt numera stående program Bok&Mat. Den här gången var temat vår, i väldigt fri tolkning, men jag upptäckte när jag lyssnade att ett genomgående tema hos våra tre talare var den personliga tolkningen av en bok. Nu handlar väl all läsning om just det, men jag tyckte ändå det var spännande att alla tre lyfte fram det.

Andreas pratade om Amos Oz senaste bok Rim på liv och död, där huvudpersonen är en författare och som handlar bland annat handlar om vad som är verkligt och vad som är fantasi (om jag nu kan göra den tolkningen utan att ens ha hunnit läsa boken) Andreas lyfte i alla fall fram en bokpresentation, liknande den vi just då befann oss i. Hur den som presenterar en bok gör sin tolkning och kan känna författarens blick i nacken. Var det verkligen det här han menade?

Kerstin fortsatte genom att prata om bokcirklar. Det kan man ju i allra högsta grad säga är ett sätt att få dryfta sina egna tankar om en bok med andra. Kerstin berättade om P1:s program biblioteket som har haft ett par radiobokcirklar och som just nu läser Alberte-trilogin. De tre som diskuterar boken under Marie Lundströms ledning är Anna Hallberg, Agneta Klingspor och Leif GW Persson och de har mycket olika tolkning av boken, vilket leder till spännande diskussioner. Radiobokcirkeln är ju ett sätt att delta i en bokcirkel, genom att bara lyssna eller läsa tillsammans med dem. Ett annat sätt är att starta en egen. En lämpligare plats än bibliotek för detta är svårt att hitta. Om du är intresserad kontakta oss, gärna med speciella önskemål, så hjälper vi till att sätta ihop en grupp. Viksjö bjuder in till boksamtal i sommar på sin blomstrande innergård. Välkommen med intresseanmälan.

Kerstin fortsatte med att berätta om sin upplevelse av Alberte-serien. Imponerande nog sammanfattande hon den med tre ord kaffe, kyla och kärlek, eller egentligen brist på kärlek och ensamhet. Kylan fick vi verkligen smaka på i resten av presentationen.

Erik pratade vidare om att vi är inne på 00-talets sista år och att det är dags att göra bokslut över 2000-talets första decennium. Själv har jag tänkt på det faktum att de tio åren är svåra att benämna, men jag gillar 00-tal. För 1900-talet känns perioden inte så nämnd. Visst pratar man om sekelskiftet, men det känns ju som åren före och efter och inte 1900-talets tio första år. Oj, det blev en parantes med min egen fundering kring begreppet, som i och för sig är tänkt att vara blogginläggets röda tråd. För att återgå till Eriks presentation tänkte jag lyfta fram Ian McEwans bok Lördag. Boken kom ut 2005 mitt i den värsta terroristskräcken och genom att beskriva en dag i huvudpersonens liv, lyckas författaren, enligt Erik, i allra högsta grad tolkar sin samtid.

Hur gick det med vårtemat? Det mest tydliga var nog att den här torsdagen var dagen då våren och värmen kom. Om vi ändå vetat att det var så lätt att locka våren.

Ny chans ges 27 maj. Glöm inte att förköpa lunchbiljett på något av Järfällas bibliotek senast dagen före.

lördag 25 april 2009

Gör vad du vill

För lite mer än tio år sedan såg jag ett avsnitt av det norska TV-programmet Bokbadet. Ett synnerligen föredömligt litteraturprogram där den lågmälda, välinlästa journalisten Anne Grosvold intervjuar och samtalar med en aktuell författare, som under en timmes tid får komma till tals och faktiskt prata till punkt.

Jag gillade Bokbadet och brukade titta på programmet när jag hade tid och möjlighet, men just vid detta tillfälle var det något alldeles extra. Den då, för mig, helt okända norska författaren Erland Loe gjorde ett sådant enastående brakintryck på mig att jag bara ville kasta mig upp ur TV-soffan och läsa den bok som samtalalet handlade om: Expedition L. Dessvärre fanns inte den översatt till svenska, och det gjorde ingen annan av Loes böcker heller just då. Vilket tyvärr gjorde att den karismatiske norrmannen och hans böcker föll i glömska hos mig. Min syster, som är begåvad med norska vänner, dök något år senare upp hos mig med Naiv, super, en bok som vid det här laget närmast har uppnått kultstatus och som nog är den Loe-bok som man gärna kan börja med. Eller debuten Blåst för all del...

Det blev början till en fullständig Erlend Loe feber från min sida. Och när jag på min systers bröllop fick tillfälle att träffa de norrmän som lett in min syster på Loe-banan, så gissa vad vi pratade om?

Erlend Loe är knivskarpt samhällskritisk. Han har en fullständigt oemotståndlig humor och ironi när han beskriver de vilsna, förvirrade, krisande män som oftast är föremålen för hans berättelser.
Hans barnböcker om truckföraren Kurt är något av det häftigaste jag vet. De är så skarpa, så vågade, så underbart ironiska och smarta. Det är en sann glädje att någon förmår att respektera barn på det sätt Loe gör och vågar skriva viktiga, riktiga, politiska böcker för ungar som samtidigt är frustande, absurt roligt galghumoristiska.

Nu har jag i vanlig ordning pratat alldeles för länge, men denna bakgrund av Loe-dyrkande förtjänar sin plats för att ni ska förstå med vilken vånda jag tog hem hans senaste bok. Förväntningarna var stora, samtidigt som jag ville kasta mig över boken ville jag ändå ha den oläst kvar. Snacka om ett fall av att både vilja äta kakan och vilja ha den kvar. Något liknande har jag inte upplevt sen sista (snyft) Harry Potter-boken, som andlöst lockande låg på mitt nattygsbord i flera dagar innan jag kunde förmå mig att öppna den...
Sedan måste jag erkänna att jag var lite orolig över huruvida Loe skulle klara att på ett övertygande sätt skildra en ung kvinna som bokens huvudperson. Alla hans böcker har ju haft män i huvudrollen. Men jag hade inte på något sätt behövt oroa mig - faktiskt.

Loes senaste bok är knallrosa - som ett Hubbabubba-tuggummi med ett anspråkslöst litet flygplan på framsidan. Och den ger ett tillsynes oskyldigt intryck. Redan vid bokens första mening rycks vi ur den villfarelsen.
Boken startar helt abrupt med ett SMS:

"Vi störtar. Älskar dig.
Gör vad du vill.
Pappa"

Snacka om att rivstarta en berättelse. 18-åriga Julie får detta meddelande till sin telefon och på ett ögonblick förändras hela hennes liv när, inte bara hennes pappa, utan hela hennes familj dör in en flygolycka i Afrika. Plötsligt står hon ensam i livet. Hennes familj var ytterst välbärgad. Hon har ärvt en smärre förmögenhet, en jättestor villa, pappas fina bilar och inte minst familjens polska hanverkare som bor i huset febrilt sysselsatt med att kakla en pool.
Förlamad av sorg dras Julie in i ett fullständigt mörker av meningslöshet. En moraliskt ganska tvivelaktig psykolog råder Julie att av terapeutiska skäl börja skriva dagbok, vilket hon gör även om hon till en början är ganska motvillig. Och det är sedan dagboken som blir bokens litterära form.
Det som hindar Julie från att helt förtvina i sitt mörker är planerna för sin egen nära förestående död. När hennes minst sagt spektakulära självmord med buller och bång misslyckas så bestämmer hon sig istället för henne att lämna landet och ge sig ut på en lång, lång resa utan några egentliga geografiska mål.
Julie gör de mest vanvettiga saker på sin resa. Till en början är hennes främsta mål att störta med något av alla de flygplan hon reser med. När hon sedan inser att det statistiskt sätt skulle krävas generationer av flygturer innan någon mer i hennes familj ska drabbas av en flygkrasch så byter hon fokus: Pandemi - fågelinfluensan - torde vara ett stensäkert sätt att dö. Men efter tre dygn i något östeuropeiskt land insvept i gammalt hö och sjuka höns känner hon sig friskare än någonsin och bestämmer sig istället för att resa vidare.
Att lämnas till sitt öde, 18 år gammal, ekonomiskt oberoende, och med slutorden från sin far:
"Gör vad du vill" är definitivt ingen barnlek. Och boken blir ett experimenterande kring vidden av den mänskliga viljan. Vad skulle man egentligen göra om man inte har ansvar för någon enda människa, man är stark och frisk, har obegränsat med tid och ekonomiska medel? Julie söker desperat efter någon form av meningsfullhet, och man måste säga att hon är driven - i all sin desperation. Absolut ingenting är omöjligt för denna kapabla, intelligenta unga kvinna.
Boken har ju en mycket tragisk bakgrund. Det är inte tu tal om det. Men det som gör boken till en sån hissnande, frustande, underbar läsupplevelse är framför allt den smarta, cyniska Julies torrt konstaterande kommentarer kring sin existens och de omständigheter hon råkar in i. Och boken blir faktiskt, tro det eller ej, något av en hyllning till livet.
/Sarah Utas

fredag 24 april 2009

Mot Prag

Packar för att åka till Prag. Nytt för mig, det här Prag. Jag är antagligen den sista västeuropén som inte varit där, så nu måste det bli ett avslut. So Prag it is.

Att resa skrämmer mig. Brukar lida av överväldigande resfeber innan jag är på plats, så jag drar mig, men nu blir jag bjuden och kan inte gärna slingra mig ur. Staden är säkert underbar, och jag kommer må toppen där, men jag ska ju dit också! Jag kommer komma försent! Och fel, jag kommer bli lurad, plundrad, hånad, innan jag kommer fram. Säkert som graven. Resfeberångest, jag? En gnutta. Men jag ska inte bara bloggnälla, utan
läsa för att förbereda mig. Jag inledde en mycket liten kampanj häromdagen med att läsa tjeckiska författare. Jag granskade hyllan hemma, och hyllan på biblioteket. De ytterst genomtänkta kriterierna för urvalet är att det ska vara skönlitteratur. Resehandboken är inhandlad men kommer inte avhandlas. Så…

Porten vaktas av Kafka och Kundera. Bok efter bok hoppar fram och bröstar upp sig, hävdandes att utan att kunna Kafka och Kundera kommer man icke förbi, men, svarar jag, jag kan min Kafka och min Kundera. Vi har blivit fler, svarar de. Jag förklarar att så må vara fallet, men tiden är kort och jag vill längre in och högre upp. Motvilligt, och mot löfte att återkomma och läsa dem senare, släpper de mig. Kundera stannar mig genom att hugga tag i min armbåge.

”På Wenzelplatsen i Prag står en man och spyr. En annan man går förbi, tittar på honom och skakar sorgset på huvudet: ’Om ni bara visste hur jag förstår er…’”

Skrattet och Glömskans Bok, svarar jag, och lovar honom att gå dit.

Där framme står en poet, Jaroslaw Seifert, i vit pärm. Han fick nobelpriset 1984, han, och har i sin till svenska översatta samlingsvolym Strängar av Spindelväv minsann skrivit vackert om såväl Borgen i Prag som dikter om judiska öden under nazitiden. Borgen, check. Judiska kyrkogården, check. Jag ger honom tummen upp i förbifarten, och han mumlar något om svunna lysande förhoppningar.

Så plötsligt, ur Moldau, kliver en rejält överdimensionerad vattenödla upp och sticker till mig ett drypande exemplar av Karel Capeks Salamanderkriget. Nu börjar det likna något, den har jag inte läst! Men när jag bläddrar i den så verkar den, om än ack så charmig, inte förlägga handlingen till min resas mål, och jag bockar, bugar men tackar nej. Ber att få återkomma. Om ödlor läsa vi annan gång.

Min lilla kampanj blir två böcker tjock. Klar blev jag nyss med Bohumil Hrabal (vilket enastående namn!) och själva resan smyckas med en stilig utgåva av Jaroslaw Haseks Den Tappre Soldaten Svejk, ty den ingår i den samling klassiker som jag ännu inte läst. Dags att ändra detta. Den lilla bit jag kommit bådar gott, och boken lär räcka ett tag, men Bohumil har jag läst, hans En alltför högljudd Ensamhet var underbar! Jag önskar att jag fick läsa den boken högt för er! Lyssna:

Dörren öppnades och in från gatan steg en jätte med flodluftens doft omkring sig, innan någon visste ordet av hade han lyft upp en stol och slitit itu den och jagade sedan de förskräckta gästerna in i ett hörn med dessa klubbor, men i sista ögonblicket, när jätten hade höjt de två stolshalvorna och hotade att slå ihjäl någon, började han dirigera med stolsresterna och sjunga med låg röst… Grå lilla duva, var har du varit? Så sjöng han med låg röst och dirigerade för sig själv, och när han hade slutat slängde han ifrån sig stolsresterna och betalade kyparen för stolen och i dörren vände han sig om och sa till de förskräckta gästerna… Mitt herrskap, jag är bödelsdräng… och gick därifrån olycklig, drömmande, kanske var det samma person som ett år tidigare drog en finsk kniv mot mig en natt vid slakteriet i Holesovice och när han hade tryckt in mig i ett hörn tog fram ett papper och läste upp en dikt om det vackra landskapet kring Rícany och sedan bad om ursäkt och sa att han för tillfället inte visste något annat sätt att tvinga folk att lyssna till hans dikt.

Mot Prag.

Keep calm and carry on

En dag läste jag i Svenska Dagbladet om den brittiska bibliotekarie som hittat en propagandaaffisch från andra världskriget med budskapet "Keep calm and carry on". Originalaffischen var vackert röd och väckte genast mitt intresse. Så typisk för det brittiska kynnet!

Tänkte tillbaka på när jag var i London och många Londonbor drabbades av terrorattentaten i tunnelbanan, sommaren 2005. Tänkte på hur engelsmännen vägrade låta sig lamslås utan fortsatte leva sina liv - självklart och utan att låta sig skrämmas av terrorister. Business as usual. Keep calm trots rädsla för ditt liv.

Att jag fastnade för "Keep calm and carry on" beror inte bara på de oroliga tiderna, den ekonomiska krisen i Sverige och världen. Nej, affischen talade direkt till mig som drabbats av den ena krämpan efter den andra under lång tid. Varför klaga? Jag som har det så bra! Varför vänta på att bli frisk? Nej, lika bra att bita ihop och kämpa på.

Upptäckte en underbar Keep calm-webbplats, kolla här.

Beställde genast en marinblå Keep calm-väska och i måndags fick jag äntligen det långväga paketet. Jättefin! Nu gäller det att leva upp till mottot, inte det lättaste.

Kämpa på ja, leva i nuet. Ta en dag i taget. Du ska se att det snart går över. Allt fler talar om att sitta still i båten, vara nöjd med det man har, bli vid sin läst. Det är inte läge för stora beslut. Vem törs köpa hus eller byta arbete nu? Är det fegt? Tråkigt? Nödvändigt? Biblioteket har förstås böcker om de stora frågorna lycka, kolla i bibliotekskatalogen här och lidande, kolla här.

Många vill finna sitt inre lugn och metoden i ropet heter mindfulness. På svenska blir det medveten närvaro. Visst låter det lika vackert på engelska som på svenska? Mindfulness sägs hjälpa mot stress, nedstämdhet ochordineras av allt fler läkare. Eftersom jag varit nyfiken på mindfulness ett tag har även jag börjat en kurs i medveten närvaro i S:t Lukas kyrka i Kallhäll. Kursen ges även i Maria kyrka nu i vår. Det gäller att försöka leva här och nu, vara snäll mot sig själv och andra, att inte döma och värdera. Centralt är att inte gräma sig över vad som har varit och inte oroa sig för framtiden. Viktigt men ack så svårt!

Biblioteket har flera böcker och ljudbokkurser om mindfulness, se i bibliotekskatalogen här.

Jag kan även tipsa om Anna Kåvers bok från 2004: Att leva ett liv, inte vinna ett krig : om acceptans.

En av vårens mest omtalade böcker, Good enough av Elizabeth Gummesson, handlar om hur man kan byta livsinställning från perfektionist (som ofta hindrar sig själv) till en människa som lever fullt ut och känner att du duger precis som du är - good enough.

Tillbaka till väskan. Hjälper den mig att behålla lugnet och kämpa på? Ja, faktiskt!

/Kerstin Gerén

onsdag 22 april 2009

Gästblogg av Theodor Kallifatides

Sjuttio år gammal. Två barn, två barnbarn, hustrun. I närmare fyrtio år har hon funnits alldeles intill, att se henne på morgonen är som att öppna fönstret.

Allt annat var borta. Året innan hade min mor dött. Hennes balkong, där så många tankar och berättelser skänkts mig, var borta.

Skulle jag någonsin mer undfå välsignelsen av en bärande tanke, av en angelägen berättelse?

Det trodde jag inte. Så fort något formulerades i mitt huvud formulerades också motfrågan: Vem skulle bry sig om det?

Det fanns sådana som brydde sig, som kom till mina aftnar på olika bibliotek runt om i landet, som hade läst någon eller några av mina böcker, som gav mig värme, nästan kärlek.

Tacksam över allt detta fortsatte jag och kunde fullborda ”Vänner och älskare” som jag ska presentera den 23 april på Biblioteket.

Allt gott!

/Theodor Kallifatides


Not: Theodor Kallifatides besöker Jakobsbergs bibliotek torsdag 23 april kl. 18.30. Fri entré!

Vem ska jag ge en ros? Eller en bok? ...Eller hur var det nu?

Imorgon är det Världsbokdagen! Järfälla folkbibliotek firar med rosor, boklunch och författarbesök. Världsbokdagen sammanfaller nämligen med Rosens dag, och enligt en gammal katalansk tradition går det ut på att man ger en bok till någon man tycker om, och får en ros tillbaka! Jag är spänd på att se om den personen man ger en bok har en ros redo att ge mig. Jag skulle bli mäkta förvånad om det var så, men upp till bevis nu då! Alla borde prova, skänk böcker till höger och vänster och se hur många rosor du får tillbaka. Eller... låna en bok på biblioteket och förbered er prunkande balkong eller rabatt med en rosbuske! Inspiriation finns hejdlöst på biblioteket.

Jag minns när jag den enda gången i mitt liv har haft en balkong. Jag var salig. Jag hade storartade planer. Jag vet inte hur många böcker om "gröna balkonger", "gröna fingrar" och "grönskande uteplatser" jag lånade. Jag planterade frön, köpte tomatbuskar och diverse kryddor. När det väl var dags för det stora grönskandet att börja var jag på väg till nästa lägenhet. Utan balkong. Allt slit förgäves.

Men ni som är förunnade med balkong eller uteplats borde verkligen passa på nu. Tänk på mig som bor i en glasartad skyskrapa! Så ett frö för mig, en vinbärsbuske i min ära!

Världsbokdagen och Rosens dag firas på Jakobsbergs bibliotek. Vi börjar dagen med en stadig boklunch, Bok&Mat, kl.12.00-12.45 (alltså imorgon, men man måste köpa biljett - 50 kr - senast idag! Inkluderar lunch, kaffe, kaka). Bibliotekets personal pratar om vårliga böcker, och det finns mycket att tolka in under begrepper "vår", det lovar jag! Ät lunch och skaffa läsinspiration samtidigt.

På kvällen är det sedan dags för författarbesök med Theodor Kallifatides på Jakobsbergs bibliotek! Missa verkligen inte det här, imorgon torsdag kl 18.30. Fri entré såklart! Missa inte heller att Kallifatides gästbloggar på Järfälla folkbiblioteks blogg, någon gång under dagen.

måndag 20 april 2009

Bang!

Jag missade filmen om journalisten Barbro Alving, Bang och världshistorien när den visades på tv i julas. Trodde naturligtvis att jag skulle kunna se den på webben, men det visade sig att svt inte hade rättigheter att visa den. Såg istället till att den köptes in till bibblan.

Nu har jag sett den, en film om en enastående kvinna. Berättelsen utgår från de världshändelser Bang bevakade, men vi möter framför allt en djupt rörande historia om en journalist som slogs för det hon trodde på och som trotsade allt motstånd hon mötte för sina åsikter, sitt sätt att leva och för att hon var kvinna. Samtidigt är hon hård mot sig själv och det liv hon inte kan motstå att välja. Det kan vi bara tacka för idag. Jag ryser flera gånger av hennes formuleringar, som är träffade, klockrena, syniska, vackra, sjävkritiska och alltid kloka.

Sättet filmen är uppbyggd på påminner mycket om filmen om Sigrid och Isaac som jag höjt till skyarna tidigare. Bilderna utgörs av mellan foton, filmsekvenser och Bangs reportage. Berättandet bygger på Bangs brev och dagboksanteckningar. Det ger filmen en närhet som fullständigt griper mig. Tur att hennes 100-årsdag i januari återväckt intresset kring denna makalösa kvinna så att jag får chans att stifta en djupare bekantskap med henne. Det finns förstås massor att läsa av och om henne.
Själv ser jag fram emot att läsa Bang om Bang, där dottern Ruffa samlat moders texter.

fredag 17 april 2009

Dinosauriernas tid


Nu har dinosaurietiden kommit till Barkarby bibliotek. Hela vår stora glasmonter är full av skräcködlor av alla de slag.
En skräckinjagande tyrannusaurus rex lurar i bakgrunden medan en brachiosaurus längansfullt blickar ut genom glaset. "Släpp ut mig i biblioteket...snälla, jag vill bara läsa en liten bok..."






En hungrig baronyx fångar sig en fisk...

Juryn har fällt sin dom.

Ja. Det har den. En pärs var vad det var.

Järfälla gymnasiebibliotek i samarbete med gymnasieskolorna håller nämligen för femte året i följd en berättartävling. Bidragsgivarna är gymnasieelever. Deltagandet ytterst frivilligt.

Temat denna vår har varit Hemligheter. Vi försöker hålla ämnena breda och fantasieggande, och det har betalat sig väl varje gång. Här finns hemligheter manifesterade, personifierade hemligheter, hemlighållanden, frisläppanden, vikten av att få ha hemligheter, vikten av att slippa ha hemligheter, självupplevda, påhittade, poesi, prosa. Tack alla ni som bidragit. Jag är så imponerad. Dels av berättelserna, som är fenomenala, förtjusande, skrämmande. Men mycket också av modet att lämna ut era berättelser överhuvudtaget.

Prisutdelningen som sådan sker i gymnasiet för gymnasiets elever, konferencier är detta år Helge Skoog. Tyvärr är det inte möjligt för skolorna att bjuda in intresserade utifrån, det saknas helt enkelt platser, så jag utelämnar datumet för tilldragelsen, men vinnarna kommer att förkunnas i samband med att Helge läser upp vinnarbidragen. Så inte heller om detta kan jag orda. Utan bara pusta och tacka inblandade.

Skarpt svårt att värdera och väga berättarglädje, originalitet. Alla är så olika, berättade med sådan fantasi och sådant engagemang. Lycklig blir jag av att det finns så många elever som har historier att berätta, lycklig av att ni vill berätta dem för andra. Gymnasiebiblioteket kommer som vanligt att låta trycka upp berättelserna, i den mån vi fått tillåtelse därtill. Hoppas ni som skrivit fortsätter! Hoppas ni inspirerar andra. Ni inspirerar oss på gymnasiebiblioteket. Vad är det du brukar säga, Sarah?

Jag gillar verkligen mitt jobb.

torsdag 16 april 2009

Tänk om författaren driver med mig...

I förrgår snappade jag upp Alex Schulmans bok "Skynda att älska" som handlar om sorgearbetet efter en far, Allan Schulman, som avled för ungefär 6 år sedan. Sedan dess har Alex medvetet tvingat sig själv att inte tänka på honom, och det är först när han träffar teurapeuten Leo som han inser att sorgen har blivit ett elakt litet monster inuti honom som krafsar på hans inälvor, kräver uppmärksamhet. Och att monstret måste få låta, skrika, gråta.

Än så länge gillar jag boken. Jag tycker den är vacker, rättfram och fylld av igenkänningsfaktorer. Men vad jag inte kan bli kvitt är känslan av att jag kanske blir förd bakom ljuset. Jag vill verkligen inte tänka så, just nu har jag byggt en förtroendefull relation till Schulman och jag litar på honom. Men det gnager och biter. Lurar han mig? Vi är vana vid en ironisk och elak herr Schulman. Jag läste hans blogg när den var som allra störst, och hade faktiskt... roligt. Han var elak mot alla. Ingen kom undan. Jag minns allra mest hur han brukade skriva om sitt syskonbarn Saga. Hur helt fullkomligt inkapabel hon var till att rita. Jag menar, vem i hela världen säger till ett barn att hästen har väl ändå inte TRE ben?! Men Schulman gjorde det givetvis med kärlek i tangenterna. Kanske var det därför jag gillade bloggen. Han frammande kärlek i de mest groteska lägena. Det blev kontrastrikt och spännande. Förbjudet. Taktlöst. Kärleksfullt.

När han skriver om sin far som vid varje fotbollscup utropar "Väl skjutet!" kan jag inte låta bli att tänka på alla de gånger Alex har skrivit "Väl rutet!" åt alla som någonsin har försökt ge honom svar på tal i kommentarsfältet. Att varje gång något går det minsta på tok i Allan Schulmans liv så undslipper han ett "äsch".

Men jag hoppas och tror ändå att den stabila grund jag nu har byggt upp för oss kommer att hålla. Att hans ord om sin åldrande far är ord som är sanna, och som känns viktiga. Att han skriver för mig. Att han inte driver med mig.

Nä. Det gör han inte.

Väl?

Vi bygger om också...

Många funderar säkert på vad som händer på bibblan innan öppning. Just nu är det verkstad på Jakobsbergs bibliotek. Det är lika spännande varje dag att se vad som hänt sedan dagen innan. Och det går undan. I samband med att vi inför självbetjäning på alla bibliotek passar vi på att förändra i lokalerna. De stora diskarna ska bort, vi möblerar om och försöker skapa attraktiva bibliotek med något för alla och där alla känner sig välkomna. Vi tar gärna emot synpunkter från alla om hur vi kan uppnå detta!
Jag har de senaste dagarna sprungit runt med kameran för att dokumentera en del av förändringarna. Följden av det är att jag är ökänd hos snickarna som igår utbrast: "Nu kommer hon med kameran igen!", "hon är ju livsfarlig", vilket jag gladeligen bemötte med: "Nu hamnar ni på vår blogg." Här följer ett smakprov på vad som pågår.

En alldeles vanlig lånedisk för ett par veckor sedan.
Det börjar hända saker.
Ordning och oreda.




















Krypande ingår numera i arbetsrutinerna.
















En ny vägg!







onsdag 15 april 2009

Jag vill ha både Shakespeare och Meyer!

Den här debatten börjar bli absurd. Jag tycker givetvis också att biblioteken ska förmedla kvalitetslitteratur, men varför ska all utveckling stanna vid det? Det är som att bibliotekarien Christer Hermansson i sin debattarikel i GP vill slå dövörat till när det är något som han inte anser vara "kvalificerat" i hans tycke och smak.

Jag anser det orimligt att vi ska agera domare för all slags litteratur. Jag anser det orimligt att vi ska ha mage att snacka ner andra läsares personliga smak. Jag blir oerhört ledsen och deprimerad när jag hör de klassiska historierna om ungdomar som har upptäckt biblioteket för första gången men får ett snäsigt svar när just deras favvoförfattare förs på tal. Man förminskar människor! Människor som har klivit över tröskeln, kanske med ett visst motstånd. Sådana här debattartiklar kommer att bidra att alla unga tjejer som avgudar Stephenie Meyers böcker aldrig någonsin kommer vilja besöka ett bibliotek, eller ska vi kalla det ett fascistiskt kulturlandskap? "Vi är bättre än du?" Jag skulle i ren protest aldrig sätta min fot på ett bibliotek som anser att böcker jag gillar (av någon anledning, vilken som helst) inte är "bra" nog. Dessutom vänder vindarna, Stephen King är numera helt accepterad på ett bibliotek, liksom Shakespeare (som ansågs vara populärlitteratur i historisk samtid) och Dante (som skrev med ett "vulgärt" språk under dennes samtid.) (Andreas H kom med danna klarsynta poäng)

Maken till översitteri får man leta efter. Jag tänker faktiskt inte skräda orden, kallar man Bokhoras skribenter för "några kvinnor som är amatörer på att läsa och skriva om litteratur" samt att påpeka om och om igen att det är KVINNOR som skriver om böcker på en blogg så får han skylla sig själv. Vad jag ser är ett tvättäkta gubbigt förakt mot duktiga unga kvinnor. Gubbarna själva säger sig vara medvetna och vilja motverka, men när de kommer till kritan är de helt döva och blinda. Jag ser tydliga referenser till boken Bitterfittan (som jag precis har läst, jag är lite efter) där huvudpersonen Sara närapå går under i sitt arbete som journalist eftersom (den manliga) redaktören och (den manliga) producenten envist avsnäser alla hennes idéer till tv-reportage, "de passar inte målgruppen", medan hennes manliga kollega som går in med EXAKT samma idé som henne genast får genomslag och uppmuntran. Hade det varit ambitiösa unga grabbar som hade drivit bloggen hade det nog inte varit ett sånt liv på herr Christer.

Man tror att det är skräckscenarion, men det är det inte. Det är en verklighet som vi måste fäktas och slåss emot. Hur kommer det sig egentligen att det inte finns en enda debattartikel om all "dålig" fantasy som finns på biblioteken? Den fantasy som unga killar älskar? Varför är det Twilight-serien som råkar illa ut? För ingen kan väl på allvar tro att de diskutabla könsmönstrena i Twilight på något vis kan konkurrera med all gubblitteratur med diskutabelt innehåll? Ska vi röja ut allt sånt också? Då ryker nog många härliga kultklassiker.

Hur vet Christer ens vilka som läser bokhora.se? Har han tagit någon slags statistik? En "kvalificerad" gissning? Ah, han har läst kommentarerna och dragit slutsats därifrån. Ett säkert kort.

"Skit i dator- och tv-spelen och ägna er åt litteratur istället" avlutar Hermansson sin "debattartikel" med. Jag vet inte vilket århundrade Christer är ifrån (eller jo, tittar jag på hans "pressbild" på nätet så ser han väl ut att vara född på... 60-talet) men om han har missat det så finns det numera tv-spel som är fantastiska episka äventyr som ofta är bättre än viss litteratur. Jag har spelat massa tv-spel och varit uppslukad av karaktärernas mångsidighet, deras svagheter och styrkor (som JAG kan vara med att påverka!), kärlekshistorierna, krigen, farkosterna, städerna.... Om hans sista mening skulle vara ett försök till ironi så var det ett misslyckat forum att försöka vara ironisk i.

I Järfälla fortsätter vi att kämpa för ett mångsidigt bibliotek där alla är välkomna. Är det bok som saknas i vårt bestånd kommer vi förklara varför den inte finns där eller köpa in den.

Baka mera...

Påskledigheten har varit uppfriskande lång med underbart soligt väder. Då hela min familj är mycket förtjust i att fika har vi suttit på vår soliga trapp och balanserat tekoppar och saftglas tillsammans med assietter och servetter med nybakat.

Alla barnen älskar att baka så brist på kaffebröd råder i princip aldrig. Att baka är ju helt suveränt, dels för att resultatet blir så härligt, men det finns faktiskt även vissa nyttosapekter att väga in i proceduren, för den som är skeptisk till detta omåttliga frossande i fett och socker. Den som kan baka behöver aldrig gå hungrig. Den som kan baka kan med enkla mått glädja sin omgivning med sin bakglädje. Man får en förståelse för råvaror och matens tillblivningsprocess och man blir faktiskt även riktigt duktig även på att räkna, mäta och väga av allt bakande.

Så fort mina barn har kunnat stå stadigt på en stol och hålla i något slags tillhygge - visp, slev, slickpott... så har de fått hjälpa till i köket.

Johanna Westmans Minsta kokboken är en superfräsch inspirationsbok för unga kockar med snygga och tydliga bilder av författarens dotter och kompis i full gång i köket.

Under årens gång har det bakats muffins, chokladbollar, kokosrutor, mjuka pepparkakor, kladdkakor, arbogakringlor, radiokakor och kanelbullar och mycket mer så det står härliga till hemma hos oss. Alla har sina specialiteter. Mellansonen är vass på glacerade munkar, medan lilltjejen gärna bakar chokladmuffins. Just nu är vi fullständigt maniska på Leilas "Chocolate Cupcakes" från A piece of cake. De måste bara prövas av alla som ännu inte gjort det. Dessa muffins är nog så nära himmelriket en hedning som jag kommer...

Ett annat chokladigt bakverk som vi är svaga för är den kultförklarade radiokakan. Min farmor som var en riktig hejare i köket bakade alltid radiokaka på sommrarna när jag var liten och sedan dess har den varit något av en favorit som jag gärna bakar både till jul och som fika att medtaga till badstrandens picknickkorgar. Radiokakan är snygg, superlätt, jättegod och kräver inte ens ugn. Vad mer kan önska?


Recept kommer här:
Ingredienser:

250 g kokosfett
200 g mörk blockchoklad
2 ägg
3 dl florsocker
25 Mariekex, snyggast blir det med Fingermarie som ger mer symetriska lager än vanliga runda kex. Och symetri och estetik är förstås superviktigt även när man bakar.

Gör så här:
Smält kokosfett och blockchoklad på svag värme i en kastrull.


Låt svalna.

Vispa under tiden ägg och florsocker fluffigt.

Vänd ner chokladsmeten i äggsmeten.

Klä en avlång form, ca 1,5 liter, med bakplåtspapper. Vill det blanka pappret halka runt så kan man fästa det med ett par klädnypor tills smeten tynger ner det.

Häll först 1 cm chokladsmet i botten och täck med kex, varva därefter chokladsmet och kex i ca 5 lager. Sista lagret ska vara chokladsmet.Ställ kakan i kylen och låt stelna. Tag fram denna ofantligt vackra skapelse och skär i tunna skivor.
Mums! Mums! 70-tals-retro-mums!


För den som vi blotta ordet Radiokaka drabbas av 70-talsnostalgi kan jag rekommendera:

Nostalgiboken och Nostalgiboken om godis och glass.



Moni Nilsson Brännström - ni vet hon med Tsatsiki-böckerna - har gjort en så underbart härlig bak- och matlagningsbok för barn som heter Smått och gott med Samuel Svensson. Det är en bok om 10-åriga Samuel som nyss har fått sin första hemmanyckel. Det allra första han vill denna premiärdag som egen nyckelinnehavare är att gå direkt hem från skolan och husera fritt i köket utan någon som stör honom. Samuels skaparkraft är oerhört inspirerande och i slutet av kapitlet får vi läsare recepten på alla godsaker som Samuel svängt ihop i köket.

Apropå godsaker måste jag bara puffa för Gudrun Wessnerts Nunnorna och hönsen en härligt myllrarnde bok som utspelar sig i San Zaccaria - ett anrikt nunnekloster - i medeltidens Venedig. De njutningslystna nunnorna har fullständiga orgier på bakverk tillredda med insmugglat socker och mjöl. Förutom att frossa i bakverk ägnar sig nunnorna åt spel och dobbel på hög nivå. De föder nämligen upp och tävlar med kapplöpninghöns. Och på dessa höns spelas och satsas det friskt. Det vill säga ända tills klostret skall inspekteras av den oerhört stränga patriarken Fransesco Vendramin...

Har ni inte blivit baksugna nu så kommer ni garanterat att bli det om ni kikar i någon av följande böcker:

Riddarbageriets söta
Konditorns bästa
Sju sorters kakor
Första bakboken


/Sarah Utas

tisdag 14 april 2009

Nya Prometheusfigurer...

Stormmolnen hopar sig över Svedala. I krisens efterdyningar ser vi förödelse varthän vi fäster vår blick. Besparingar, besparingar, besparingar ekar det mellan sammanträdesrummens blekgrå väggar. Olycksbådande besvärjelser slungas från talarstolarna i vilka man kan ana att de yttersta dagarnas alla prövningar och vedermödor snart är här.

Men medborgare fatta mod! Det finns progressiva krafter som verkar i kulisserna. Till dessa måste Sundbybergs stad sällas. Denna kommun beslutade nämligen för en tid sedan att öka medieanslagen, alltså pengarna till att handla böcker, filmer, skivor med mera för, till biblioteken med 30% samt att öppna en ny modern biblioteksfilial i Hallonbergen! Är det inte vackert?! Projektet skall naturligtvis hyllas som en kulturgärning och Järfälla folkbibliotek stämmer in i gratulationskören (måhända i en ton sprucken av en viss avund). Nu, kanske mer än på länge, behöver vi tillgång till de välsignelser som gratis kultur medför.

NOT: Att kalla oss på biblioteket för jäviga är naturligtvis bara barnsligt…

torsdag 9 april 2009

Inget sex i USA

Jag såg på Kobra häromdagen där de pratade om den kommande lanseringen av två svenska författares verk i USA. Det fick mig verkligen att fundera på den dubbelmoral som frodas i det amerikanska samhället, och hur författare från Sverige ska förhålla sig till det.

Sara Kadefors ska ge ut den underbara, fantastiska, älskade Sandor/Slash/Ida, med den något cheesy titeln "Are you for real?" i USA. Tyvärr har förlaget overseas bestämt att valda delar måste strykas, flyttas om, skrivas om för att boken ska passa klimatet därborta. Ida, eller Kyla som heter i den amerikanska versionen, får inte prata om sex. Trots att hennes tidiga sexdebut och trassliga familjeförhållanden är avgörande aspekter för hur hon har formats som person finns det enligt förlaget ingen möjlighet att boken kommer kunna distribueras med dessa avsnitt. Bokhandlarna kommer vägra sälja boken, lärare kommer vägra låta sina elever läsa den. Trots att tonåringarna har sex åt alla håll och kanter även i USA så ska det verkligen inte pratas om. Inte skrivas om. Inte läsas om. Ignorera och le. Låtsas som att det regnar.

Kadefors var uppenbart tudelad inför förlagets beslut. Men hon bestämde sig att det var viktigare att boken trycktes upp och såldes, än att stå för sin egen skapelse. Till viss del förstår jag henne, Sandor/Slash/Ida är en makalös bok och jag vill också att den ska finnas till för amerikanska ungdomar. Trots att handlingen har förflyttats till Los Angeles och Oakland istället för Stockholm och någonstans utanför Göteborg. Och vi får väl hoppas att något uns av sexsnacket finns med i den slutliga upplagan, att Kadefors kräver sista ordet.

Problemet som Kadefors dessutom stod inför var att hon är debutant i USA. Linda Olsson som debuterade med Nu vill jag sjunga dig milda sånger blev en internationell succé. När hennes andra bok Sonat till Miram kom ut stod förlagen på kö. Hon hade mycket större möjlighet att påverka, så när det amerikanska förlaget "hade problem" med hennes kvinnliga karaktär som väljer att lämna sitt nyfödda barn, så var förlaget tvungen att acceptera alla hennes egenskaper, annars blev det ingen bokutgivning. Basta.

Hur mycket ska man vika sig som författare? När och hur prioriterar man? Vad är mest värdefullt? Att något enda uns av författarens ståndpunkt sprider sig, eller att inget sprider sig?

onsdag 8 april 2009

Att baka sitt eget bröd

Jag tycker att baka är rena meditationen efter en lång arbetsdag. Att få koppla av hjärnan som hela dagen har gått på högvarv med att knåda en motsträvig deg gör mig trevlig och relativt medgörlig (!) resten av kvällen.

Efter att jag läste Den hemliga kocken och likt många andra förfasat mig över alla tillsatser i våra livsmedel fick jag ännu ett incitament för att baka mitt eget bröd.
Mina telingar är inte helt och hållet tacksamma. De gillar köpebröd bäst. Men det håller jag nogsamt på att ta ur dem, genom att kittla deras smaklökar med än det ena än det andra goda HEMBAKTA brödet. Jag har släpat hem de flesta av bibliotekets böcker om brödbak för att få inspiration till olika roliga och spännande brödsorter.

När vi har arbetsmöten på biblioteket brukar jag ofta baka eget bröd för att kunna bjuda mina kära kollegor på när vi har fikapaus. Ganska ofta uppskattas det. På vårt senaste möte bakade jag ett bröd från ett recept som jag i min tur har fått av en av en arbetskamrat. Alla ville omedelbart ha receptet, vilket naturligtvis fixades - med tillbörlig källanvisning till den person som var så vänlig och undfägnade mig med receptet från allra första början.

Det här brödet är nog mitt absoluta älsklingsbröd och bakas mycket ofta hemma hos oss. Jag misstänker att det framledes även kommer att bakas hos en och annan kollega på Järfälla folkbibliotek. Kanske kommer detta bröd bli något av ett signum för Järfälla folkbibliotek i framtiden. Det är mångsidigt, snyggt, lättillgängligt (ingen jäst bara bikarbonat) men samtidigt nyttigt (dinkel, fyrkornskross, linfrö…) men ändå flärdfullt med sina pumpakärnor och solrosfrön som pricken över i:et. Jag använder bara ekologiska mjölsorter/frön när jag bakar men det är ju en smaksak.

Receptet kommer här dock i något förvanskad form:

1 liter filmjölk
1 msk sirap
1 påse brödkryddor
4 tsk bikarbonat
1/2 tsk salt
1 dl vetegroddar
2 dl fyrkornskross
2,5 dl grahamsmjöl
5 dl dinkelmjöl
3 dl rågmjöl
1/2 dl krossade linfrön
Pumpafrön (efter behag)
Solrosfrön (efter behag)
Alla ingredienser blandas i en bunke och hälls sedan ner i två smorda avlånga bakformar.

Grädda i 175 graders värme i ca 70 minuter. När bröden är färdiga, tippa ut dem ur formarna och låt svalna på galler under bakduk.

På biblioteket har vi många inspirerande bakböcker. Några personliga favoriter kommer här:
Bröd för alla sinnen

Till fots och med cykel genom USA

Den ena cyklar på sin gamla barncykel tvärs genom USA, den andra spatserar vägen fram mot havet tillsammans med sin son och en kundvagn. Mycket folk på väg någonstans just nu. I mina böcker, vill säga. Underligt att man ser långsökta sammanhang först när man ska försöka sätta på pränt vad man läst och gillat på sistone.

Å ena sidan, en medelålders, gravt överviktig amerikan, som först förlorar sina föräldrar i en trafikolycka, och när han sorterar deras överblivna post hittar ett kort telegram från andra sidan kontinenten, där hans syster identifierats med hjälp av tandkort. Det blir för mycket, så i dimman av en rejäl bläcka sätter han sig på den cykel han älskade när han var barn och hans schizofrena syster var hans bästa vän, och trampar iväg. Tafatt cyklar han åt sydväst, medan tankarna vandrar kring hur livet blev så tomt och ödsligt som det blev. Vartannat kapitel ägnar sig åt mannen på cykeln, vartannat åt barndomen. Inte helt oväntat blir resan en väckarklocka tillbaka till livet, men det är resan – berättelserna och mötena som ger den här boken charm. Mannens varma fatalitet och tilltagande mod är upplyftande, och boken är mycket väl berättad. Jag minns att jag sprang heter den, författaren Ron McLarty.

Å andra, en öde väg, kanske samma som i Jag minns..? Den här vägen känns rakare, längre, och saknar kringelikrokar, diken, gräs, ja allt, egentligen. Världen är döende, katastrofen är numera blott ett minne. Inget växer längre. Inga djur lever. Kvar finns människor.

Boken heter Vägen, och är skriven av Cormac McCarthy, vars No Country for Old Men blev film av bröderna Cohen och fick Oscar som bästa. När jag såg den på bio satt jag på helspänn rakt igenom hela filmen. Beredd att ducka, kasta mig ut, springa iväg, ja, göra vad som krävdes för att överleva. Jag var helt slut efteråt. Den här då? Den här boken gjorde mig också till ett totalt nervvrak. På avskalat, nästan gammeltestamentligt språk (vänner som läst den på engelska säger att det låter som poesi) går vi vägen fram.

Pappa, sa pojken. Det är bäst vi går härifrån. Pappa.
Det finns en anledning till att det här är låst.
Pojken ryckte honom i handen. Han var gråtfärdig. Pappa? Sa han.
Vi måste skaffa något att äta.
Pappa, jag är inte hungrig. Det är jag inte.
Vi måste hitta någon sorts bräckjärn.

Varje ruin är en fara. Varje människa ett hot. För i boken finns ingen mat längre, men människor. Då går ju alltid människor bra som mat? Pappan har fostrat pojken och säger att man inte får äta andra, och någonstans finns där goda människor. Pojken undrar om han och pappan är goda? Ja, svarar pappan, vi äter inte människor. Pojken är född efter katastrofen, och vet inget annat än den. Så där finns i eländet en flimrande låga av tro på människans godhet, för pojken lever i naiv tro på dessa ”goda” människor. Den hopplösa vandringen mot någonannanstans blir till Dantes nedstigning i ett så grymt inferno att det bara kan vara skapat av människor. Istället för i en spiral neråt går helvetesvandringen rakt fram, och pappan blir vägvisaren Vergilius, portförbjuden till himmelriket genom att vara en del av världen före.

Den här boken ska bli film. Musik av Nick Cave. Skulle vilja se mig själv sitta i biosalongen. Förväntar mig ett rejält motionspass, så paranoid som jag blev av att läsa Vägen! Men vänta inte på filmen. Läs boken först. Lägg den ifrån dig. Rys, och köp mer burkmat. Ni kommer förstå vad jag menar. Kanske nästa 33 cl. Coca-cola är den sista existerande i världen. Njut med andakt?