Sommartipset: Läs en klassiker!

Här är tips på några klassiker som jag gillar mycket:

 

En världsomsegling under havet finns som vanlig bok, ljudbok och e-bok. Mina drömmars stad finns som vanlig bok, lättläst variant, ljudbok, lättläst bok med cd, talbok, e-bok samt e-ljudbok och detsamma gäller för Gösta Berlings saga. Det finns alltså alla möjligheter att tillgodogöra sig dessa pärlor!

Dessutom kan jag tipsa om nyutgåvorna i pocket av Vilhelm Mobergs Utvandrarna m.fl. Särskilt omslagen! De är som broderade och på insidorna ser man baksidan på broderiet. Ljuvligt!

  

/Kajsa

Vardagsproblem i Kallhäll

Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skugggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
när från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
säg, vem räddar dig då? - Vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där flamman med prästerlig hand?

Ja, precis så kände Stagnelius för böcker som måste ner i magasinet. Jag kom häromdagen till insikten, efter att under veckor ha badat i dem, att vi behöver magasinera ett antal ljudböcker här i Kallhäll. Efter principen "längst tid sen den var utlånad" stoppade jag osentimentalt ner deckare efter deckare som skulle få ett nytt hem nere i magasinets hyllor. Men plötsligt trängde tre av mina favoritböcker fram bland de oönskade.
Det var Almqvists Det går an, denna vassa lans för jämlika äktenskap och för kvinnors självständighet skriven redan 1838 (och inläst av ingen mindre än Gudryn Schyman). Det var också Dr. Jekyll och Mr. Hyde, skriven av Robers Louis Stevenson, denna ständigt populärkulturellt refererade bok om den städade doktorn och hans avskyvärde skyddsling Mr. Hyde. Sist men inte minst Doktor glas av Hjalmar Söderberg. Denna klassiker, denna lättlästa och samtidigt intellektuellt spänstiga roman om moral och kärlek som utspelar sig i en kuliss av det aldrig så vackert skildrade sekelskiftesstockholm.

Ni hör ju själva. Vem är den vänliga ängel som kommer och räddar mina favoriter från de principiella klorna?

Chick lit, kult och farligt

Ny utställning på Jakobsbergs bibliotek finns nu att beskåda! Med GENRES! När läser man genreböcker? På sommaren såklart! Så vill du låna chick lit och lad lit, deckare och spänning, klassiker och kult, eller förbjudet och farligt så bör du ila till Jakan och låna.

Jag började fundera för mig själv vad som är mina absoluta favoriter inom dessa genres. Jag är ganska så obevandrad inom chick lit och lad lit, men jag var helt besatt av Bridget Jones dagbok när den slog igenom. Framförallt för att Bridget är lika besatt av Mr Darcy (Stolthet och fördom) som jag är. Dessutom är Bridget oerhört charmig och klumpfotad, jag struntar i att hon införlivar "jag-måste-ha-en-karl"-attityden helhjärtat. Hon FÅR det. Lad lit finns i lite mindre omfattning, och den nya genren "dad lit" är tydligen på uppgång läste jag häromdagen.

Deckare då? Jag är inte en deckare-läsare, även om jag ibland försöker. Spänning däremot, det går ner med lite socker på! Spänning kan ju givetvis alla Ajvide Lindqvists böcker räknas till. Två böcker som jag verkligen är förtjust i - som ändå placeras på deckaravdelningen - är Den hemliga historien av Donna Tartt och Var är Jane Eyre? av Jasper Fforde. Fyndiga, moderna deckare gillar jag.

Sen kommer mina favoritgenre!! Klassiker/kult. Jag har älskat klassiker ända sen jag övergav Bert-böckerna och började läsa annat än hästböcker. Jag har storögt följt Anna Karenina under hennes kvalfyllda kärlekstrassliga liv, vid poolkanten i Barcelona (jag minns att sidorna blev fuktskadade, HU!). Jag har förfasats av det groteska i Parfymen, följt efter råttorna i Pesten, brunnit i hemska kärlekslågor i Svindlande höjder, avskytt och älskat Mr Rochester i Jane Eyre (vem tror han att han är!?) och hållt Emmas simmiga, bleka hand i Madame Bovary.

Roligaste genren här måste ändå vara Farligt/Förbjudet. Här placeras böcker som på ett eller annat sätt har varit mycket omdiskuterade eller ombebatterade i sin tid. Vissa av dem har till och med blivit förbjudna och bränts på bål. Sånt fascinerar mig. Alltså, inte bokbål, men hur en bok kan till så till den mildra grad skrämma makthavare. Bokens kraft är stor, eller nått. Älsklingsförbjudet bok då? Måste ändå vara Lolita av Vladimir Nabokov. Humbert Humbert (vilket namn va') förför eller förförs av (definitionerna är olika) en den unga tonåringen Lolita. Mord, roadtrip och erotik. Nästan så man förstår varför "de där" blev arga då när den kom ut. Men fantastisk bok likaväl!!

Nä, so long, nu drar jag till Grekland! Inför Greklandsresan har jag lekt "normal" biblioteksbesökare och sökt i hyllorna efter böcker att läsa. Har lånat precis vad jag velat, kanske bara med omslaget som enda ledtråd, helt crazy!! (Notera att jag är i stort sett uppvuxen på bibliotek, jag vet knappt hur det är att inte jobba här)

Mot Prag

Packar för att åka till Prag. Nytt för mig, det här Prag. Jag är antagligen den sista västeuropén som inte varit där, så nu måste det bli ett avslut. So Prag it is.

Att resa skrämmer mig. Brukar lida av överväldigande resfeber innan jag är på plats, så jag drar mig, men nu blir jag bjuden och kan inte gärna slingra mig ur. Staden är säkert underbar, och jag kommer må toppen där, men jag ska ju dit också! Jag kommer komma försent! Och fel, jag kommer bli lurad, plundrad, hånad, innan jag kommer fram. Säkert som graven. Resfeberångest, jag? En gnutta. Men jag ska inte bara bloggnälla, utan
läsa för att förbereda mig. Jag inledde en mycket liten kampanj häromdagen med att läsa tjeckiska författare. Jag granskade hyllan hemma, och hyllan på biblioteket. De ytterst genomtänkta kriterierna för urvalet är att det ska vara skönlitteratur. Resehandboken är inhandlad men kommer inte avhandlas. Så…

Porten vaktas av Kafka och Kundera. Bok efter bok hoppar fram och bröstar upp sig, hävdandes att utan att kunna Kafka och Kundera kommer man icke förbi, men, svarar jag, jag kan min Kafka och min Kundera. Vi har blivit fler, svarar de. Jag förklarar att så må vara fallet, men tiden är kort och jag vill längre in och högre upp. Motvilligt, och mot löfte att återkomma och läsa dem senare, släpper de mig. Kundera stannar mig genom att hugga tag i min armbåge.

”På Wenzelplatsen i Prag står en man och spyr. En annan man går förbi, tittar på honom och skakar sorgset på huvudet: ’Om ni bara visste hur jag förstår er…’”

Skrattet och Glömskans Bok, svarar jag, och lovar honom att gå dit.

Där framme står en poet, Jaroslaw Seifert, i vit pärm. Han fick nobelpriset 1984, han, och har i sin till svenska översatta samlingsvolym Strängar av Spindelväv minsann skrivit vackert om såväl Borgen i Prag som dikter om judiska öden under nazitiden. Borgen, check. Judiska kyrkogården, check. Jag ger honom tummen upp i förbifarten, och han mumlar något om svunna lysande förhoppningar.

Så plötsligt, ur Moldau, kliver en rejält överdimensionerad vattenödla upp och sticker till mig ett drypande exemplar av Karel Capeks Salamanderkriget. Nu börjar det likna något, den har jag inte läst! Men när jag bläddrar i den så verkar den, om än ack så charmig, inte förlägga handlingen till min resas mål, och jag bockar, bugar men tackar nej. Ber att få återkomma. Om ödlor läsa vi annan gång.

Min lilla kampanj blir två böcker tjock. Klar blev jag nyss med Bohumil Hrabal (vilket enastående namn!) och själva resan smyckas med en stilig utgåva av Jaroslaw Haseks Den Tappre Soldaten Svejk, ty den ingår i den samling klassiker som jag ännu inte läst. Dags att ändra detta. Den lilla bit jag kommit bådar gott, och boken lär räcka ett tag, men Bohumil har jag läst, hans En alltför högljudd Ensamhet var underbar! Jag önskar att jag fick läsa den boken högt för er! Lyssna:

Dörren öppnades och in från gatan steg en jätte med flodluftens doft omkring sig, innan någon visste ordet av hade han lyft upp en stol och slitit itu den och jagade sedan de förskräckta gästerna in i ett hörn med dessa klubbor, men i sista ögonblicket, när jätten hade höjt de två stolshalvorna och hotade att slå ihjäl någon, började han dirigera med stolsresterna och sjunga med låg röst… Grå lilla duva, var har du varit? Så sjöng han med låg röst och dirigerade för sig själv, och när han hade slutat slängde han ifrån sig stolsresterna och betalade kyparen för stolen och i dörren vände han sig om och sa till de förskräckta gästerna… Mitt herrskap, jag är bödelsdräng… och gick därifrån olycklig, drömmande, kanske var det samma person som ett år tidigare drog en finsk kniv mot mig en natt vid slakteriet i Holesovice och när han hade tryckt in mig i ett hörn tog fram ett papper och läste upp en dikt om det vackra landskapet kring Rícany och sedan bad om ursäkt och sa att han för tillfället inte visste något annat sätt att tvinga folk att lyssna till hans dikt.

Mot Prag.

Hybris, fusk och otrohet och lite om att gilla böcker

När man arbetar på bibliotek förväntas man vara litterär. Inte så konstigt kanske. Att man väljer att utbilda sig till bibliotekarie tyder ofta på att man har någon form av passion eller åtminstone förkärlek för det skrivna ordet och någon slags vilja att förmedla den passionen till andra.

Själv har jag varit en riktig bokmal sedan jag knäckte läskoden i femårsåldern. Trots det finns det förstås massor och åter massor av ”borde-ha-läst-böcker” som jag inte har läst. Av tidsbrist, ovilja, lättja, you name it.

Både i mitt yrke och i privata, sociala sammanhang uttrycks närmast en förundran om jag som bibliotekarie och litteraturvetare inte har läst en bok som vi i västvärlden har valt att benämna klassiker eller för den skull kultbok.
En kväll när jag stod och väntade på en långväga gäst från Sydlandet på Stockholms central gjorde jag något helt emot mina principer. Jag klev helt sonika in på Pocket Shop för att fördriva en kvart eller så och snubblade där över en helt suverän liten bok.

Av princip köper jag aldrig, aldrig böcker. Jag älskar hela bibliotekstanken och lånar allt som jag läser. (Såvida det inte är något väldigt obskyrt och svårfångat som jag får beställa från andra sidan Atlanten och som inte alls lämpar sig för folkbibliotekets bestånd.)

Men den här lilla boken ville följa med mig hem, och förlåt mig min otrohet Biblioteket, men den fick faktiskt göra det. Men först efter att jag lovat mig själv att omedelbart efter att jag läst boken, låta den vandra vidare till en annan läsare. För någon måtta får det ju vara på mitt konsumtionsfrosseri och ägarbehov och för att inte tala om denna fullständiga trolöshet mot min arbetsplats och favvoställe Biblioteket.

Den bok som fick mig att rucka på mina principer och samtidigt avvara sådär en 60 kr var Henrik Langes lilla utgåva, 80 romaner för dig som har bråttom.

I denna lilla bok har Henrik Lange summerat 80 stycken kända romaner – var och en på bara en sida och i tre serierutor.
Det är framför allt klassiker (Gösta Berlings saga, Dvärgen, Odyssén, Röda rummet mfl) men här återfinns även några modernare författare som Jan Guillou, Jonas Gardell, Gunilla Bergström och Astrid Lindgren.

Det här är en quick fix-lösning för den som vill glänsa i litterära sammanhang, eller åtminstone hänga med i diskussionerna, men inte har tid/lust att plöja en massa böcker för just det ändamålet. Man får supersnabbt veta vad Röda rummet, Mörkrets hjärta och Flugornas herre handlar om, utan att behöva besvära sig med att läsa boken.
Även för oss som har läst böckerna är boken superkul. Langes beskrivningar är träffsäkra och roliga och jag småfnittrar mig igenom hela boken. För det ska nog sägas, den här boken är nog allra roligast som igenkänningslitteratur inte som en snabbkurs i litteraturvetenskap.

Jag älskar detta vanvördiga sätt att förhålla sig till klassiker och borde-ha-läst-böcker. Och fnittrar uppsluppet i det geniala med att på tre små serierutor faktiskt få ner hela essensen av både Bibleln och (fantasybibleln) Sagan om ringen.

Som om jag inte har vältrat mig i nog många synder denna dag (girighet, frosseri, lättja), så slår jag raskt till med den första och kanske värsta dödssynden: Högmod. För det ska erkännas, det allra första jag gör är att skumma igenom boken och se hur många av böckerna har jag läst? Och belåten och förmätet nöjd med mig själv konstaterar jag: nästan alla.
Äntligen känns min studieskuld (som är i paritet med Pakistans försvarsbudget) som en riktigt bra investering. Jag är faktiskt riktigt, riktigt beläst. I alla fall i enlighet med litterär kanon á la Henrik Lange.

/Sarah Utas

Cranford eller Selma?

Julens TV-underhållning blev för mig den engelska BBC-serien Cranford, även om det bara är första avsnittet som visats hittills. Hade vissa förhoppningar på serien om Selma Lagerlöf men blev gruvligt besviken. För mycket av fokus lades på den privata sfären och mindre på hennes arbete, såväl skrivandet som det faktum att hon drev en hel lantbruksrörelse själv. För att klara allt detta vid förra sekelskiftet, krävdes en ”hel kvinna”, men det kanske inte anses som tillräckligt uppseendeväckande idag?

TV-serien Cranford – en småstadsidyll, bygger på Elizabeth Gaskells roman med samma namn från 1853. Det lär vara författarens barndomsstad Knutsford i mellersta England som var förebilden för denna berättelse. Romanen beskriver den lilla staden Cranford på just det sätt som vi är vana att se engelska landsortsstäder runt 1800-talet. Där finns klasskillnader, hyckleri och bigotteri. Människor föds och lever utifrån bestämda hackordningar. Okunskapen om världen utanför är så stor att den närmast antar mytiska proportioner. Men i Cranford kommer det att hända saker, man befinner sig i en brytningstid för järnvägen ska dras ända fram till staden och det kommer för alltid att ändra människornas liv.

Elizabeth Gaskells mentor var Charles Dickens och det märks, bl a på det sätt hon skildrar människor. Hennes porträtt är elaka på ett milt, ironiskt sätt och det råder inget tvivel om vilka som är goda och vilka som är onda. I den här TV-dramatiseringen har skildringen av människorna skruvats till lite extra och allt blir mycket underhållande.

Elizabet Gaskell skrev inte enbart romaner, hon skrev även en biografi över Charlotte Brontë 1857.

Den och fler böcker av författaren finns naturligtvis på biblioteken i Järfälla.

Oemotståndliga Stina!

Jag älskar klassiker. Det är sällan jag är missnöjd efter att ha läst en klassiker (undantag; Mörkret hjärta av Joseph Conrad tyckte jag var trälig). Jag har nog älskat klassiker sen jag läste Jane Eyre när jag var elva år. Goda, pryda Jane och farliga, mörka Mr Rochester. En sinnessjuk fru på vinden. Omöjlig kärlek, spådomar av zigenare, bränder!

Apropå klassiker så har Dagens Nyheter har en adventskalender där Stina Wirsén tecknar klassiker på sitt karakteristiska sätt. Varje dag öppnas en ny lucka och man får gnugga geniknölarna och försöka luska ut vilken klassiker det är. Än så länge har jag klarat nästan alla. Mycket på grund av att det är många av mina favvisar med. Och idag var det en av de absolut bästa! Men eftersom det är en tävling håller jag tyst... Ni får luska på egen hand...

Stina Wirsén är en av Sveriges skickligaste tecknare. Hon kan med enkelhet röra sig mellan illustrationer för de allra minsta barnen till subtila, svartvita bilder för den inbitna kulturfantasten i all dess fenomenala enkelhet. De är sirliga, slarviga, spontana och sinnesförförande. Ofta när jag sätter upp barnböcker på barnavdelningen så blir jag alltid stående med Wirséns böcker extra länge i handen, synar dem, ler, skyltar med dem, funderar på om jag ska låna dem, bläddrar i dem, skrattar lite mer - och missar att kön växer därborta vid låneexpeditionen. Helt oemotståndligt!

Järfälla folkbibliotek har ju sin egen adventskalender, där man kan få vintriga läs- och lyssningstips för alla åldrar. Se vad personalen har tipsat om här.

När jag surfade runt efter Wirsénbilder på nätet hittade jag en julklapp jag önskar mig!! Det är så söta att jag får kväljningar..!

Har vi porr på biblioteket?

Jag träffade idag 31 stycken ungdomar för bokprat. Ett rakt upp och ner fullständigt underbart möte där hela vårt lilla bibliotek fylls av läshunger, nyfikenhet och litteraturpassion.
Detta trots att temat för dagen är klassiker.

Jag brukar oftast prata om moderna, ofta helt nyutkomna ungdomsböcker. Företrädesvis med mer lättsålda ingredienser som kärlek, passion, svartsjuka, ensamhet, kriminalitet, utanförskap, självmord och oönskade graviditeter. Men förresten - det är ju samma ingredienser som många klassiker innehåller. Den brinnande frågan är dock hur jag ska få en hel drös 15 åringar att förstå det.

Jag har tidigare träffat just den här klassen och talat om ungdomsböcker med betoning på kärlek och passion där Katarina von Bredow och Kate Cann varit självklara och väldigt populära inslag. Frågan är om triangeldramat i Doktor Glas och de sensuella, närmast osedliga berättelserna i Decamerone och mörkret och ondskan i Dvärgen kan att väcka samma läshunger. Någonstans anar jag att det är upp till mig. Kan jag få texterna att leva? Förmår jag skapa ett intresse och en nyfikenhet som ser bortom de slitna gamla luntorna på min rangliga bokvagn?

Vi inleder med en diskussion om vad en klassiker egentligen är och hur olika syn man kan ha på detta omtvistade, ömsom bespottade, ömsom omhuldade uttryck.
Jag fortsätter sedan med att berätta att jag har valt böcker som är ganska oomtvistade i sin egenskap som klassiker men där budskap och tidsanda har åldrats lite olika väl.

Kolonialisten och den självmedvetne slavägaren Robinson ligger inte riktigt så vackert i munnen på mig som på 1700-talets upplysningsmän, inte heller de ganska grova gliringarna och raljerandet över den obildade ”bondlurken” Sancho Pancha känns riktigt njutbara i mina 2000-tals-öron.
Därför, för att ge böckerna ett mer tydligt berättigande som värda att lägga lästid på, försöker jag helt kort skapa en historisk och litterär kontext till böckerna och deras upphovsmän. Hur mottogs böckerna på sin tid? Doktor Glas med sin osmickrande skildring av tidens auktoriteter: präst och läkare togs inte enbart emot med jubel och skönsång, medan Robinson Crusoe ansågs oerhört lämplig som läsning för flygfärdiga ungdomar under 1700-talets upplysningstid. Och Decamerone, ja Decamerone är ju helt enkelt en historia för sig själv…

”Decamerone!” frustar en av mina kollegor när jag berättar om mitt bokprat – ”Det är ju porr. Har vi porr på biblioteket?”

Och då jag nyligen med anledning av förberedelserna inför mitt bokprat läst valda delar av sagda Decamerone är jag av nöden tvungen att säga: ”Jo, visst har vi det!"

Behöver jag säga att vartenda exemplar jag hade av Decamerone lånades ut. Vilket i och för sig gällde även de andra böckerna jag pratade om, utom just slavdrivaren Robinson då...

Böckerna jag pratade om är :

Doktor Glas
Dvärgen
Robinson Crusoe
Don Quijote
Decamerone

Bokvagnen var även fylld av en massa andra klassiker som: Greven av Montecristo, Barnens Ö, Unga kvinnor, Gullivers resor, De tre musketörerna, David Copperfield, Mina drömmars stad, Den hemliga trädgården, Godnatt Mister Tom, Jane Eyre, Anteckningar från ett källarhål, Slottet, Oliver Twist, Fettpärlan, Tarzan, Djungelboken, Ringaren i Notre Dame mfl.