Bokklubb, Nobelpris och Pelle Snusk

Igår hade biblioteket i Barkarbys bokklubb - Mysterieläsarna - sitt andra möte för terminen. Naturligtvis pratade vi om Nobelpriset. Det är ju oundvikligt en dag som denna. Jag föreslog för barnen att de skulle göra en lista över författare som de tycker borde få Nobelpriset och här intill har ni resultatet. Då flera av barnen uttryckte sin förvåning över att Astrid Lindgren inte fått Nobelpriset hann vi även prata lite om ALMA-priset och vilka de senaste årets pristagare har varit. Naturligtvis undrade alla över prissummorna som Nobel- respektive ALMA-priset genererar och vad man egentligen skulle kunna köpa för fem miljoner kronor.

Äntligen har årets Barnbokskatalog kommit från Kulturrådet. Som vanligt är den snygg och inspirerande och alla bokklubbsbarnen satte direkt igång att kryssa för böcker de ville låna, ställa sig i kö på och någon enstaka som vi inte hade köpt fick jag raskt skriva upp på vår beställningslista. När en ung deltagare i bokklubben ifrågasatte om en bok om bestar i myterna verkligen kan klassas som en faktabok då djuren i boken är fantasidjur fick vi en mycket spännande och givande diskussion som ingen av oss hade några riktigt bra svar på. Boken har ännu inte kommit till biblioteket men ska defintitvt granskas, diskuteras och läsas av bokklubben vid nästa träff

Vi läste även en folksaga som jag har hämtat från Unga Fakta. Där finns flera kända och lite mindre kända sagor som man antingen kan skriva ut, med fina färgbilder, eller få upplästa på datorn.
När alla hade läst sagan diskuterade vi lite enligt Aidan Chambers boksamtalsmodell. Vad barnen tyckte om/inte tyckte om med sagan. Om något var oklart eller konstigt, och om de såg några mönster i sagan. De hittade både mönster i själva sagan, men konstaterade även att sagans magiska tretal går igen i många av våra kända folksagor.
Vi hade en mycket intressant diskussion, då sagan slutar med en uppfostarande uppmaning: "Tänk på att fast andra kanske gör farliga saker måste du inte göra lika dant!"
Vad beror det på att sagor för barn gärna vill komma med den typen av tips? Hur ser det ut i moderna böcker, är det samma sak?
Jag berättade lite för dem hur man har sätt på barnböcker rent historiskt, att de har använts för att fostra barn och det är

någon som förekommer i böcker än idag, även om det inte är lika tydligt.
Sedan gick jag och hämtade Pelle Snusk från vårt magasin, för att visa dom ett exempel på forna tiders barnböcker, där man använde ren skrämselpropaganda för att få barn att bete sig på ett visst sätt.
Efter att jag hade läst en av sagorna för barnen var de helt andäktiga och ville bara höra fler och fler sagor och det slutade med att jag fick läsa nästan allihop.
Vi tittade även på bilderna och förfasade oss över historierna, även om barnen (9-11 år) gärna hade sett ännu mer hemskheter...
Efter att ha stärkt oss med popcorn och mandariner avslutade vi bokklubbsträffen på sedvanligt sätt med att rekommendera en favoritbok som vi nyligen läst, till de andra i gruppen.



Tiger, tiger burning bright

 

Imorgon ska jag prata böcker i två stycken årskurs femmor. Vad passar då bättre än att tipsa dom om Kate DiCamillos underbara bok Tigern.

Det är en förtrollat vacker berättelse om 12 åriga Tom, som efter sin mammas död flyttat med sin pappa till ett sunkigt motell någonstans i Florida. Tom bär så mycket längtan och sorg inom sig då han aldrig fått tillåtelse av sin pappa att få sörja förlusten av modern. När Tom grät på sin mammas begravning slog pappan honom - rakt i ansiktet. Den uppdämda sorgen gör Tom bokstavligen sjuk. Hela hans ben täcks av otäcka, kliande eksem.

Barnen i Toms skola är elaka och ger sig gång på gång på Tom och retar honom dels för det otäcka eksemet, dels för den döda mamman och dels för hans sunkiga bostadssituation och hans pappas enkla jobb på motellet där de bor.
Tom tiger och tar emot, precis som han har lärt sig av sin pappa.
Allt förändras en dag. Skolans rektor stänger av Tom från skolan då han menar att de eksem Tom bär på stör och skrämmer de andra barnen. Det är den första positiva sak som hänt Tom på längre. Att rektorn poängterar att Tom inte är välkommen tillbaka till skolan förrän eksemen är borta är ännu bättre. Tom vet att eksemen aldrig kommer att försvinna och följdaktligen kommer han aldrig mer behöva gå till skolan och möta sina plågoandar.
När Tom är ute och strövar i den närbelägna skogen gör han en häpnadsväckande upptäckt. Mitt i skogen i en stor bur stöter han på en stor tiger. Ett majestätiskt och makalöst vackert djur vankar av och an i buren.
Nästa bra sak som händer är att en ny flicka börjar i skolan. Sixteen heter hon,  och hon är allt som Tom inte är. Arg, utåtagerande och inte rädd för att stå upp för sig själv och andra. Tom förstår ganska snabbt hur betydelsefull Sixteen skulle kunna vara för honom och han vill förstås visa Sixteen det allra finaste han har - Tigern. Det blir upptakten till ett intensivt drama som bara kan sluta på ett sätt.

Första gången jag läste Tigern visste jag inte att den bygger på en dikt med samma namn av William Blake. Dikten är lika vacker som DiCamillos bok och vid mitt bokprat imorgon har jag tänkt läsa dikten för barnen och även lämna den här vackra lilla lappen med William Blakes dikt till de som vill.  Håll tillgodo, kamrater!

 

 

 

En lite mer lättläst text kommer här:

 

 

The tyger

 

Tyger Tyger, burning bright,

In the forests of the night;

What immortal hand or eye,

Could frame thy fearful symmetry?

In what distant deeps or skies.

Burnt the fire of thine eyes?

On what wings dare he aspire?

What the hand, dare seize the fire?

And what shoulder, & what art,

Could twist the sinews of thy heart?

And when thy heart began to beat,

What dread hand? & what dread feet?

What the hammer? what the chain,

In what furnace was thy brain?

What the anvil? what dread grasp,

Dare its deadly terrors clasp!

When the stars threw down their spears

And water'd heaven with their tears:

Did he smile his work to see?

Did he who made the Lamb make thee?

Tyger Tyger burning bright,

In the forests of the night:

What immortal hand or eye,

Dare frame thy fearful symmetry?

 

 

William Blake, Songs of innocence and experience 1789

 

 

För den som vill läsa mer om hur dikten kan tolkas rekommenderar jag den här sidan.

Bibblan testar: Löpning

Spring, spring, spring...

 

Så som löpning varande den nya, allenagörande folksporten vill jag inte vara sämre än mina vänner, grannar, släktingar och arbetskamrater. Med det sunda förnuftet förblindat av en prunkande 40-års kris konstaterar jag besviket att jeansstorleken jag hade på gymnasiet, dvs för två sekel sedan, inte riktigt passar längre. Inte ens konditionen är den samma som för 20 år sedan. Något måste göras. Helst borde det ha varit gjort igår. Men idag går väl också bra. Det är inte för inte som jag arbetar som bibliotekarie. Min paroll för tillvaron är nämligen att innan något kan utföras måste det först noggrant studeras i litteraturen. Sagt och gjort, medan marken fortfarande är täckt av is lånar jag hem Martina Haags personliga berättelse Heja, Heja! där hon livfullt berättar om hur hon går från tjock och trött 40-plussare till energisk, vältränad maratonlöpare. Jag lyssnar på ljudboken i bilen och peppar mig själv. Kan hon så kan väl kanske jag? Hur svårt kan det vara? Jag lovar mig själv att så fort det är barmark, då ska jag börja springa. Kanske inte så fort. Och absolut inte så långt. Men dock. Springa.
Barmarken kommer, men det är ju så mycket grus på vägarna. Vem vill halka i gruset? Kanske till och med bryta något. Ja, inte jag i alla fall. Jag bestämmer mig för att vänta tills vägarna är sopade.
När vägarna ligger släta som salsgolv och temperaturen är ljum, men ännu inte för varm, då känns det så rätt, så rätt att börja springa. Jag lånar boken Löpträning och förbereder mig noga. Jag läser målmedvetet om uppvärmning, mellanmål och träningsdagböcker. Jag lusläser kapitlen om att springa med hund och att springa med barnvagn. Se, det finns ju ingen ursäkt alls. Jag har ju både hund och barn i barnvagn.

Men så oturligt nog utbryter en liten förkylning och alla vet ju hur farligt det är att springa med en förkylning i kroppen. Man kan ju få hjärtmuskelinflammation. Allra minst. Jag avstår därför motvilligt från att börja med mitt springande, men bidar min tid genom att ytterligare förkovra mig. Det perfekta löpsteget blir nästa bok. Vem vill inte ha ett perfekt löpsteg? Ganska snart blir jag varse att det inte alls bara är att snöra på sig ett par gympaskor och ge sig ut och springa. Betydligt mer förberedelser än så krävs. Tänk vilken tur att jag inte förhastat mig. Sitt löpsteg hittar man genom en god kroppskännedom, bra hållning och en medvetenhet i sin egen rörelseapparat. Länge beundrar jag det rika bildmaterialet. Funderar och kontemplerar i lugn och ro medan jag lär mig en helt ny vokabulär på köpet.

När förkylningen äntligen gått ur kroppen är det redan maj. Alla som har barn i förskolan/skolan vet hur hektisk månaden maj är. Det är avslutningar, brännbollsturneringar och picknick med skolklassen mest varje dag. Någon löparpass är omöjligt att få in i vardagen. Inte ens ett litet. Det är dumt att stressa och ta på sig mer än man mäktar med. Jag läser i Duktighetsfällan om hur många kvinnor i min ålder som bränner ut sig, blir sjuka och deprimerade. Lagom är bäst konstaterar jag och fortsätter med att promenera med hund och barnvagn i makligt tempo runt det som var tänkt att bli min joggingrunda. Jag lovar mig själv att när semestern kommer, då ska jag börja springa. Semestern kommer och så en mild sommarkväll anländer också den rätta känslan. Jag hoppar i shorts och linne och går ner i hallen för att snöra på mig springskorna och äntligen, äntligen ta den där första springrundan. Men döm om min förvåning när jag inventerar skostället. Inte ett enda par gympaskor i min storlek. Nu vet jag vad jag måste göra innan jag kan börja springa. Köpa ett par skor. Och alla vet ju vilken djungel det är. Att köpa springskor är inget man gör oöverlagt. Det kan få ödesdigra konsekvenser. Risken finns tyvärr att det hinner komma snö innan jag hittat de rätta skorna. Men det må så vara. Så fort snön smälter, då ska jag verkligen börja springa. Tills dess nöjer jag mig med att läsa Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning.
På återseende.

John Green och The great Gatsby

Min äldsta son som är min bästa tipsare när det gäller subkulturer, smarta föreläsningar och annat matnyttigt på nätet har vid många tillfällen uttryckt sig lyriskt om en kille som gör korta filmade föreläsningar i historia, religion, filosifi och naturvetenskap tillsammans med sin bror. De går under epitetet  The VlogBrothers

och har en egen youtubekanal som heter Crash Course. 

Jag har tittat på några enstaka avsnitt, som i och för sig har gett mersmak, men jag har inte fördjupat mig närmare, trots sonens trägna påstötningar och upplysningar om att lärande torde vara en livslång process och inte sluta vid en universitetsexamen...

När sonen såg mig läsa The great Gatsby här om veckan tog han tillfället i akt att berätta att det även fanns flera avsnitt där sagda universitetslärare pratar om världslitteratur - med fokus på amerikansk litteratur - och att flera avsnitt handlar om just The Great Gatsby.

Vi börjar titta och det är verkligen snyggt, smart och underhållande. Men det är något med den charmiga killen som pratar som är väldigt välbekant. Efter en stund trillar poletten ner. Det är ju John Green! Ni vet han som har skrivit megasuccén The fault in our stars. Eller Förr eller senare exploderar jag som den heter på svenska. Jag har bloggat om boken för några månader sedan.

Jag tycket mycket om John Greens bok och har även läst Den andre Will Grayson som också var utmärkt läsning. Men efter att ha kollat närmare på John Greens youtubekanal så kan jag inte längre säga att jag gillar honom - jag tokälskar honom. Så mycket att jag nu ska sätta mig och titta igenom varendra avsnitt han har gjort. Som en ren bonus kommer jag att bli galet bildad.

Se första delen

Om läsning

Bibblan testar: Reseguider för familjer

Likt kokboksmarknaden kan marknaden av reseguider tyckas näst intill oändlig. Det finns en uppsjö av reseguider för olika tycken och smaker. För den vane resenären, för förstagångsbesökaren, för senioren, den naturfrälste och mycket mer. Något jag har saknat är däremot reseguider som riktar sig till familjer som reser med barn.
För några år sedan kom det en serie i fickformat som heter Stora städer och små barn:

De är förvisso trevliga och innehåller en hel del bra förslag på aktiviteter, boende m.m. men de är inte så utförliga. En fördel med dessa böcker är dock att de är så små att de utan problem kan förvaras i jackfickan eller handväskan för att sedan tas fram när man letar efter tips på barnvänliga parker, museér, cafeer m.m.

När jag planerade inför min och mina tre äldsta barns New York-resa läste jag otaliga guidböcker och resebloggar för att hitta tips utöver de vanliga "obligatoriska" sevärdheterna och hållpunkterna. I samma veva köpte biblioteket in en ny serie (de är en del av serien Första klass) som fångade mitt öga: Första klass familjeguider. Förutom boken om New York finns än så länge en bok om London och en om Paris.



Böckerna är mycket ambitiösa och ger tips på otaliga sevärdheter, aktiviteter och tips om mat, fikaställen och shopping. Tipsen sträcker sig från aktiviteter som riktar sig direkt till barn (djurparker, lekparker och akvarium t.ex.)  till det som är aningen mer vuxenorienterat, så som utflykter till  MoMa, Guggenheim och Rockefeller Center, men där boken lyfter fram vad som kan vara intressant just för de små. Vid varje museum eller liknande ges samtidigt tips på ställen där rastlösa små barnfötter kan springa av sig vilket kan vara nog så viktigt för att bevara allas sinnesfrid. Boken riktar sig främst till resesällskap med lite yngre barn än mina, men vi hade ändå en del nytta av flera av tipsen. Det enda förbehåll jag egentligen har mot boken är att den är i största och tyngsta laget. Det här är en bok man vill ha tillgänglig i handväskan under hela semestern, inte bara på planeringsstadiet.

Bokklubben sammanträder

På biblioteket i Barkarby har vi en bokklubb. Medlemmarna är mellan 9-12 år och vi träffas ungefär en gång i månaden. Eftersom det skiljer så pass mycket i ålder på deltagarna så läser vi inte samma bok utan vi väljer en genre som vi utgår ifrån. Vid vår senaste träff pratade vi om fantasyböcker. Vi gav varandra lästips och pratade om vad som är speciellt för just fantasylitteratur.

Vid varje träff brukar vi även göra något pyssel och vad passar bättre än att tillverka trollstavar när man pratar om fantasylitteratur. Alla tillverkade fantastiska alster med en imponerande konstnärlighet.

Träffen avslutades med en frågesport på temat fantasy.

Några av de böcker som vi tipsade varandra om var:

Hallå i örat

 

För så där ett år sedan upptäckte jag fenomenet PODCAST. Kanske har jag varit lite segstartad men det bjuder jag på. En sådan fantastiskt bra grej! Jag missionerar till höger och vänster, till alla som vill lyssna, med min upptäckt. Jag är så himla lycklig.

Vad är en podcast kanske du undrar? Jo, det är ett sätt att publicera ljud- och videofiler via nätet som gör att i princip vem som helst kan skapa en radiokanal och börja sända program över nätet. Både amatörer och proffs använder sig av podradio och spridningen på programmet är minst sagt enorm.

Det kan vara lättsamt och pladdrigt, supervetenskapligt, nördigt, jättespecialiserat, kvickt & rappt eller stillsamt & reflekterande.

Det allra bästa är att man kan ladda ner olika avsnitt i mobilen och sedan lyssna i örat när man är ute och går, springer, väntar på bussen eller när man ska sova och inte vill/orkar/kan läsa.

Jag prenumererar på många olika podcaster och får en litet meddelande när det släpps ett nytt avsnitt av något av mina favoritprogram.

Något jag har följt från allra första början är Kristoffer Triumfs Värvet som är djupintervjuer av olika kulturpersonligheter och en och annan politiker (Mona Sahlin) eller sportis. I det senaste avsnittet pratar han med Bodil Malmsten.

Igår upptäckte jag Lisa Bjärbo och Per Bengtssons podcast som handlar om ungdomsböcker: Allt vi säger är sant (en anspelning på Lisa Bjärbos senast ungdomsroman Allt jag säger är sant). Första avsnittet handlar om vampyrer i ungdomsromaner.

Det kända boktipsarsajten Bokhora har förstås en egen podcast och den heter Bokpodden.

Även Sveriges Radio har podradiosändningar som gör att man kan lyssna på radioprogram i mobilen precis när man har lust. Kanske finns det något avsnitt av Sommar i P1 du missade i somras?
Själv brukar jag lyssna på Spanarna i P1, Språket i P1 och P3 Dokumentär.
En podcast som har varit en riktig favorit är Kristian Luuk och Andres Lokkos Luuk & Lokko som tyvärr är avslutad. Men alla avsnitt finns kvar i Sveriges radios arkiv och kan fortfarande lyssnas på. Sveriges radio har en egen app som heter Sveriges radio play som du kan ladda ner gratis i mobilen. Övriga sändningar lyssnar man smidigast på genom att ladda ner gratisappen Podcast.

Härlig lyssning!

Om kärlek och hissar på bibliotek

Det är inte allt för ofta som jag arbetar på biblioteket i Jakobsberg, men in söndags var det min tur.Då jag inte är alltför rutinerad när de gäller de mer praktiska detaljerna (läs kaffemaskinen, hissen och den nya kopiatorn) håller jag fingrarna hårt korsade på väg till jobbet om att tekniken ska vara på vår sida hela långa söndagen.

Tyvärr räcker det inte riktigt ända fram, för den förbenade hissen lägger av innan ens halva arbetsdagen är till ända. Hopplöst, trist och totalt skandalöst besvärligt för alla våra besökare som inte har den fysiska förmågan att skutta uppför de branta marmortrapporna för att bevista bibblan.

Lätt irriterade (läs förbannande) på den eländiga hissen som behagar strejka en söndag när ingen reparatör går att få tag i sätter vi än en gång upp "Ur funktion-skyltarna" på hissen.
En stund senare, efter att ha mumlat flera långa, fula ramsor, gör jag och min bibliotekariekollega ett försök att medelst milt våld övertyga hissen om att det faktiskt är läge att funka. Åtminstone fram till imorgon när en behörig hissreparatör går att frambringa. Hissen får nog stora skälvan av våra åtbörder och den börjar faktiskt göra det som hissar ska igen och vi kan ta ner skyltarna.

När jag strax därefter står i informationsdisken kommer ett äldre par fram till mig. Jag skulle gissa deras ålder till 85+. Mannen frågar när hissen kan tänkas starta igen. Glatt och en aning stolt kan jag meddela honom att hissen precis har kommit igång igen. Den rara tanten och farbror är lite skeptiska till att åka med den "ny-lagade" hissen och uttrycker en viss oro för att hissen ska fastna halvvägs ner och lämna dom instängda i densamma. Jag försäkrar dom om att det inte finns några skäl till oro. Hissen har inte visat några tendenser till att fastna. Felet var av en annan art. Det tycks dock inte helt och hållet lugna dom, vilket förstås är helt förståeligt.

Då det framför allt är farbrorn som är i behov av att åka erbjuder sig tanten att ta trapporna och på så vis hålla koll på att hennes man (?) kommer säkert fram till slutdestinationen med hissen, och om så inte är fallet, larma behörig personal. Ridderligt värre tänker jag. Värsta justa damen liksom.
Men sen kommer det bästa. "Nej" säger den lilla farbrorn. "Inte ska du ta trapporna. Om jag ska bli fast i hissen så vill jag bli fast med dig."

Det var nog det i särklass finaste jag hört på länge. Om det inte är kärlek så vet jag inte.

Fånigt småleende tillbringar jag resten av eftermiddagen på ett oförskämt, sprudlande gott humör.

Mänskligheten är god. Världen är full av kärlek. På vårt bibliotek.

The fault in our stars

Förr eller senare exploderar jag

- som boken heter på svenska – har redan kommit att bli en av de moderna ungdomsböckernas största snackisar eventuellt undantaget Jellicoe Road. 
Barnens bokklub skriver till exempel: "Om du ska läsa en enda bok i år  - läs den här." Kanske att det är att ta i, det finns ju många andra riktigt, riktigt hejdundrade berättelser, men nog tycker jag att du oavsett ålder och litterära preferenser ska ge den här boken en chans. 

Något som för övrigt gör mig glad och skuttig till sinnet är att barn- och ungdomsböcker får ett allt större utrymme kulturdebatten,  och att allt fler vuxna vidgar sina vyer och väljer att läsa ungdomsböcker.

Hazel som är bokens huvudperson är obotligt sjuk i cancer. Hon ligger mest på soffan och kollar på Americas next top model och hennes mamma är orolig för att dottern, som om inte cancern vore nog, också ska dra på sig en depression. Hazel försöker förgäves förklara för sin mamma att det inte är cancern som gör henne deppig utan insikten att hon snart ska dö. För att göra sin oroliga mamma till lags går dock Hazel med på att söka upp en supportgrupp för tonåringar med cancer. Det är där det händer. På mötet träffar Hazel Augustus. Augustus är cancerpatient även han, även om han  tycks ha mer hoppfulla förutsättningar att bekämpa sin sjukdom. Mellan de båda tonåringarna uppstår kärlek, passion och intellektuellt samförstånd och något som närmast kan beskrivas som lycka, detta trots att de båda är ytterst medvetna om att sjukdomen ger dom en högst begränsad tid av ynnest. En kärlekshistoria som bara kan sluta på ett enda sätt. I tragedi, tårar och förtvivlan.

Så här långt låter det antagligen som vilken sorglig ungdomsbok som helst. Men det är det inte. The fault in our stars (den engelska titeln är så mycket vackrare) är en märkligt välskriven och fascinerande bok. Jag gillar bokens  alla intertextuella referenser, och jag gillar att författaren gör sina referenser till så väl tv-spel som Shakespeare som The Great Gatsby. Blink, blink till läsaren liksaom. Jag gillar metaberättelsen i form av Hazels favoritbok, som är en bok om cancer, men ändå inte. Jag gillar att trots den nattsvarta och bråddjupssorgliga berättelsen så finns det en humor och ironi som får mig att frusta till mitt i all förtvivlan.

Sedan karaktärerna. John Green har gjort riktigt bra i från sig här. Hazel och Augustus är tonåringar. Döende tonåringar. Och så sjukt väl utmejslade med humor, svärta och intellektuellt skarpsinne att boken aldrig blir den sentimentala gråtfest som den annars är lite upplagd för att bli. Fast gråter gör man. Floder. Som läsare är det omöjligt att inte älska både Hazel och Augustus. Och att de får träffa varandra. En liten tid i alla fall.

För serien i tiden

Kanske brukar du inte läsa serier. Kanske tänker du att serier är för barn eller för vuxna som inte helt och fullt har växt upp och som vill stanna kvar i ett fantasiland av ankor, fantomer och supermän. Inget kan vara mer fel. I den moderna serien pågår en knivskarp politisk debatt och Sara Granér tillhör, tillsammans med Liv Strömquist den nya generationen feministiska serietecknare som har en skärpa och klarsynthet som skär som ett rakblad genom folkhemmet Sverige. Sara Granér har en fulsnygg tecknarstil som gränsar till grotesken och jag har svårt att tänka mig att hennes seriealbum All I wan't for christmas is planekonomi,  Det är bara lite aids och Med vänlig hälsning kan lämna någon oberörd.




För ytterligare läsning om konsumtionssamhället och dess effekter rekommenderas tillexempel:
Köp inte den här boken
Det saknade miljömålet
Lyckliga i alla sina dagar - om pengar och människors värde

 

Årets bok

Om någon skulle fråga mig vad förra årets bästa läsupplevelse var skulle jag ha ovanligt lätt för att svara. I mellandagarna läste jag andra delen i en planerad trilogi av Kristina Sandberg. En trilogi som följer det svenska folkhemmets framväxt genom ögonen på en ung kvinna vid namn Maj.

I den första boken i serien som heter Att föda ett barn får vi träffa Maj, en osäker, ung flicka från landet som flyttat till storstaden Örnsköldsvik och fått jobb på bageri. Hela livet ligger framför henne. Efter en mycket kort romans med en äldre man blir Maj oplanerat gravid och blir hastigt (bort-)gift med en man hon knappt känner och hennes nyvunna frihet och förhoppningar om livet grusas i samma takt som magen växer.

Maj kommer från ett enkelt arbetarklasshem och har svårt att finna sig tillrätta i den överklass hon blivit ingift i. Familjehemligheter, lögner och en dominerande, ogillande svärmor gör inte livet lätt för Maj. När det lilla barnet föds får vi på ett oerhört insiktsfullt sätt följa Majs känslor, oro och ambivalens gentemot det lilla knytet. För att hantera livet och försöka passa in i den värld som är henne både främmande och skrämmande tar hon till det enda grepp hon kan. Hon arbetar. Det är med en manisk frenesi Maj går in för att ha det mest oklanderliga linneskåpet, de mest perfekta bjudningarna, det prickfria hemmet, det perfekta kafferepet och det välskötta (läs lydiga och rena) småbarnet. På Maj ska inget finnas att anmärka. Och nog är Majs hem oklanderligt. Värre är det med äktenskapet.

Kanske kan man tycka att en bok som handlar om hemmafruar i 30-talets Stockholm och som till stor del, åtminstone till sin yttre handling, avhandlar hushållsarbete och barnuppfostran inte skulle vara särskilt aktuell för den moderna läsaren. Mer fel kan man inte ha. Maj må vara född i en svunnen tid men hennes tankar och känslor går rakt in i hjärtat på mig som läsare. Hennes känsla av otillräcklighet och hennes tafatta försök att passa in är nog så tidlösa.

Och förutom att Kristina Sandberg har skapat ett tidsdokument som är så välgjort in i minsta detalj så blir jag grön av avund över den litterära stil hon bemästrar. Majs inre monologer för tankarna till Proust och Joyce och hon besitter en psykologisk insikt i skildringen Maj som inte kan beskrivas som något annat än mästerlig.

Det är med en känsla av andakt som jag öppnar den andra boken om Maj som heter Sörja för de sina. I den återkommer vi till Maj och hennes värld. Hon är nu lite äldre, lite mer erfaren men fortfarande lika osäker och lika besviken när livet inte blir som hon hoppas och önskar. Nytt är att Kristina Sandberg även låter oss få komma närmare Majs man Tomas och hans demoner och vedermödor. Det är så mycket jag skulle vilja säga till Maj, så många saker som jag önskar att hon kunde göra annorlunda. Tyvärr kan inte Maj höra vad jag säger så jag nöjer mig med att säga de sakerna till mig själv.

Hundpojken

Jag har en inbyggd skepsis mot böcker som handlar om djur. Naturligtvis finns det undantag: Kerstin Ekmans naturlyriska berättelse Hunden till exempel.

När Eva Hornungs roman Hundpojken dök upp på biblioteket hade jag inga planer på att läsa den. Detta ändrades dock när en kollega undrade om jag hade läst den och sa att "den är inte alls som man tror". Sagt och gjort, eftersom jag för tillfället var utan bok tog jag hem nämnda Hundpojken och började läsa. Efter bara några sidor var jag helt fast i en djupt tragisk berättlese om lilla fyraåriga Romotjka som en morgon upptäcker att hans mamma (och hennes alkis till pojkvän) har försvunnit och att han är helt ensam utan mat och värme i lägenheten som en gång var deras hem. Romotjka ger sig av hemifrån och får efter ett tag syn på en hund - en alfatik med en flock hundar i sitt följe - som kommer att bli Romotjkas nya familj. Den lilla pojken tyr sig fullständigt till hundflocken och gör sitt bästa för att härma deras beteende och bli en av dom. Dessvärre sviker hans sinnen och fysiska styrka honom och han "tvingas" ta till sina mänskliga egenskaper för att kunna bidra till flockens försörjning. Trots att Romotjka gör sitt bästa för att passa in i hundflocken, och så småningom blir något av en ledare för den, blir han inte kvitt känslan av utanförskap. Han är varken människa eller hund utan något diffust där emellan. Allt ställs på sin spets när en liten bäbis kommer till hundflocken.

Porträttet av Moskva utifrån en hemlös, förvildad liten pojkes ögon är skrämmande och skoningslöst. Skillnaden mellan de som har och de som inte har är bråddjup. Hundpojken blir en bok som stannar kvar långt efter att jag har läst färdigt den.

Hundpojken finns även som ljudbok.

Fantasy med girlpower

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om bristen på kvinnliga förebilder i den klassiska fantasyn. Nu tycks en vändning vara på väg och det kommer allt fler fantayböcker för barn och unga utan de könsstereotypa mönster som Tolkien, Feist med flera vant oss vid. Trenden uppmärksammades i en artikel i DN här om dagen.

Jag har läst merparten av böckerna i artikeln och är det någon som jag verkligen vill lyfta fram så är det den eminenta, danska förattaren Lene Kaaberböls senaste bok Eldprovet som är första delen i hennes serie Vildhäxa. Jag väntar med spänning på att få läsa resten av böckerna för det här är riktigt bra läsning, speciellt för flickor och pojkar i tio-årsåldern. Det är en fantasyberättelse med modern bakgrund där 11-åriga Clara en dag konfronteras med en stor, svart, agressiv katt när hon är på väg ner i cykelförrådet. Katten går till attack mot Clara som tvingas uppsöka sin moster för vård. Mostern som hon aldrig förr har träffat visar sig vara en vildhäxa, en kvinna med synnerligen gott öga och känsla för djur och natur. Även Clara visar sig besitta magiska egenskaper och får stanna hos sin moster för att läras upp till vildhäxa hon med. Kaaberböl är även författare till fantasyserien om Skämmerskans dotter och hon har ett sätt att naturligt väva in starka kvinnor i sina berättelser som varken känns tillrättalagd eller politiskt korrekt utan bara självklart.

En annan bok jag vill rekommendera, eller snarare bokserie, då en fantasybok sällan kommer ensam... Det är Anders Björkelids serie Berättelsen om blodet och som inleds med Ondvinter och Eldbärare. I Björkelids serie får vi följa två tvillingsyskon där systern Sunia står för de egenskaper vi klassiskt har identifierat som manliga och där hennes bror Wolf som är den mer ängsliga och eftertänksamma får representera traditionellt kvinnliga egenskaper.

Den omåttligt populära Jo Salmson har gjort succé med sina böcker om Alamandrarna och Tam tiggarpojken. Nu har hon kommit ut med en ny fantasyserie om hittills tre böcker om flickan Sol som är bokens huvudperson och sitt folks stora räddare. Böckerna om Sol riktar sig precis som Salmsons andra böcker till läsare i 7-10-årsåldern.

Tonåringar

Tonåringar är SÅ fantastiska. Många tonåringar har koll på alla möjliga kulturyttringar vi vuxna missar. Ibland är det förstås tvärtom, men det är ett annat blogginlägg.

Jag har en egen tonåring. Han bildar mig så gott han kan. Igår berättade han intrigen i den japanska mangaserien Death note på ett så fruktansvärt spännande sätt (ja, han har ju en mamma som är bokpratsproffs ;-) att jag insisterar på att vi ska kolla på animén på hans dator så fort vi puttat småsyskonen i säng. Storyn är enkelt uttryckt följande:


Tonåringen Light hittar en övernaturlig anteckningsbok - the Death note. Boken är placerad på jorden av den uttråkade dödsguden el. Shinigamin Ruyk. Med boken följer vissa instruktioner och med hjälp av dem kan Light snart konstatera att om man skriver ner namnet på någon i boken kommer den personen att dö inom 40 sekunder. Man kan även vara mer explicit och skriva ner hur personen i fråga kommer att dö. Snacka om att ha makt. Light besämmer sig för att utrota ondskan på jorden. Men är det verkligen så enkelt, och vad kommer boken att göra med Light?


Internet är SÅ fantastiskt. Alla avsnitten till Death note finns i behändiga klipp på Youtube. Det är bara att kolla så att ögonen blöder. Och det gör vi. Idag är vi lite trötta. Men precis som när man suttit uppe halva natten och läst en riktigt bra bok så var det värt det.

En grym bok

Vi som arbetar på bibliotek har nog i många fall varit bokslukare och ihärdiga biblioteksbesökare som barn. Kanske är det därför vi har så lätt att glömma bort att alla inte känner sig fullt så bekväma och trygga i miljön som vi gör.

På gymnasiebiblioteket där jag för närvarande arbetar färdas vissa av våra besökare i flock. I gruppens trygghet känns biblioteket och vi bibliotekstanter (biblioteksfarbrorn är tjänstledig) som arbetar här kanske mindre skrämmande.

För en liten tid sedan, strax innan stängning, kom en sådan delegation. Syftet med besöket var att en av gruppmedlemmarna skulle lämna en bok, de övriga var med som moralisk support.

Det var inga konstigheter med återlämningen. Boken var i tid och så. Jag frågade om han gillat boken. Då stannar killen till, mitt i en rörelse: "Vet du?" säger han. "Den var grym. Det var den bästa bok jag läst". "Ja, det var den första bok jag läst. Egentligen gillar jag inte att läsa, men den här, den var ju på riktigt".

Boken som gjort intryck på killen var Douglas Foleys Shoo bre. Precis när delegationen är på väg att lämna bibblan kommer jag till sans och hinner ropa: "Du! Det finns en fortsättning på boken!"

Som en filmsekvens i slow motion vänder sig hela gruppen om och medelst lite övertalning från både kompisarna (men kom igen då!) och mig bestämmer vi oss för att åtminstone gå och titta på boken som turligt nog står på sin hylla och väntar.

Den potentiella läsaren kommenterar att boken är "fett tjock" och nog är den lite bastantare än sin föregångare, men när vi öppnar den kan vi båda konstatera att även bokstäverna är lite större, så tidsåtgången för att läsa den behöver faktiskt inte bli så mycket större. Efter lite tvekan och lite mer peppning från kamraterna får Shoo len faktiskt följa med killen hem.

Det blev en riktigt bra dag. En sådan där dag där man svävar en liten bit ovanför marken på sin väg över skolgården vid arbetsdagens slut.

Om killen ifråga läser boken eller inte har jag ju ingen aning om, men jag hoppas lite. Som bibliotekarie drivs jag att med en dåres envishet hitta läsare till böcker och förstås även böcker till läsare och ibland när det lyckas så blir det en smula mer magiskt i tillvaron.

Är nya böcker bättre än gamla?

Dagens tjuvlyssning:

Två tjejer kommer in på gymnasiebiblioteket. De har fått i uppdrag av sin lärare att låna en engelsk bok. Läraren har gjort i ordning en bokvagn med böcker och de kan välja mellan två olika titlar av den engelska musikjournalisten/författaren Nick Hornby.

Den ena flickan har svårt att välja.

"Men vad är det för skillnad på dem?" frågar hon.

Innan bibliotekarien hinner öppna munnen säger hennes kompis:

"Ta Slam, den är nyare!"

Flickan ser minst lika konfunderad ut.

"Men vad betyder det då?"

Ja, vad betyder det egentligen. Är en ny bok mer läsvärd än en gammal?

För er som tycker att det är helt ok att läsa gamla böcker vill jag tipsa om följande guldkorn:

En hon-djävuls liv och lustar. Underbara, kvicka, träffsäkra Fay Weldon spekulerar i hur långt en försmådd kvinna egenligen kan gå för att hämnas. Ruth kan gå precis hur långt som helst...

Boken har filmatiserats med Roseanne Barr, William Hurt och Meryl Streep i huvudrollerna.

Ett absolut måste för den som inte har sett den.

Hyssj! Hur förför man bäst en bibliotekarie? Jean Marie Gourio har svaret. Man blir en läsare. Men om man inte gillar böcker då? Jo, lätt som en plätt. Man låtsas förstås vara en läsare.

Sarahs Spotify-lista

Fast man jobbar på ett bibliotek, vilket måste vara ett av världens roligaste jobb, så finns det ändå vissa arbetsuppgifter som är lite mindre roliga.
För att pigga upp mig själv har jag skapat en lista med musik som får mig att må bra och som får det tråkiga jobbet att kännas lite mer stimulerande.

Jag var tonåring i slutet av åttiotalet, vilket kanske märks på mina musikval. Det är mycket nostalgi i listan.
Lyssna här!

/Sarah Utas

Succé för Bok & Bebis i Barkarby

Idag gick Barkarbys allra första Bok & Bebis av stapeln.

Lite nervöst var det. Vi kokade kaffe, handlade bullar och möblerade mysigt för alla föräldrar och barn vi hoppades skulle komma.

"Hjälp, tänk om det inte kommer någon!" sa min kollega Eva - tillika Bok & Bebis-ansvarig - när vi minuterna innan start vankade omkring som äggsjuka hönor oroligt spanandes ut mot gatan.

Men se det gjorde det. Inte mindre än 8 söta bebisar med tillhörande mammor (och en mormor) kom. Det tog inte många minuter förrän glada sånger och skratt hördes från gruppen.

Efter en halvtimmes sång, ramsande och jollrande tog gruppen en välbehövlig fikapaus. Våra gäster serverades kaffe och bullar och det blev tid för några minuters småprat innan Eva körde igång igen med nya sånger och ramsor.

Alla glada röster och skratt som hördes från rummet (jag fick finna mig i att sitta utanför med mina stora öron spetsade) vittnade om en enda sak: succé!

Nästa tillfällen för Bok & Bebis i Barkarby blir den 9 november och den 7 december kl 10.00.

Det är gratis och ingen föranmälan behövs.

Välkomna!

Vinst varje gång?

Här om dagen hade jag bokprat för en helt ny sjua. De allra flesta av mina bokpratsgrupper kommer regelbundet och jag har ganska bra överblick när det gäller deras bokintresse och läsnivå. Det är lite extra spännande med en ny grupp. Vad ska de tycka om böckerna jag har valt? Vad ska de tycka om tanten (dvs jag) som pratar? Ska de tro på det jag säger och ska de lyssna på det jag säger? Eller blir det tjat om att lägga bort mobiler, glassar, tidningar, klirrande nycklar etc? När det sedan gäller tonåringar är det alltid en fråga om hur många i klassen som kommer att dyka upp i tid eller huruvida de över huvudtaget kommer att dyka upp.

Tio minuter innan gruppen ska komma hör jag hur det rasslar ute i entrén och min kollega kommer och hämtar mig för: ”De är redan här!!!”.
Och sanna mina ord, närmare 20 av klassens 30 ungar väller in tio minuter före utsatt tid och sätter sig snällt i sofforna för att vänta på att vi ska börja.
Nåja, några av de mest inbitna bokmalarna börjar direkt plocka på sig böcker, då några böcker tydligen stod och lockade med sina fina framsidor och inbjudande titlar så till den milda grad att det var lika bra att hugga dem innan någon annan hann före.
Detta ger mig bra vibrationer. Vilka trevliga, punktliga och välartade ungdomar hinner jag tänka. Resten av klassen och även läraren är på plats i god tid, och förutom den obligatoriska glassen som någon smugglar in känns det bra, riktigt bra.

Jag pratar om identitetsskildringen Svenhammeds journaler, rysaren Prinessan och mördaren, Första delen i serien Tre: Ett hål i själen (som jag tidigare har bloggat om) och kärleksromanen Hata Romeo.

När bokpratet nästan är slut märker jag att flera sitter och skruvar på sig och ungdomarna längst fram ser ut att ladda för ett sprinterlopp. Det visar sig att det är många, ja nästan alla, som vill låna just de böckerna som jag pratat om. För att inte totalt tumult ska bryta ut vänder jag mig till läraren och hon beslutar att de mest attraktiva böckerna ska lottas ut.

Förutom Ett hål i själen som alltid är populär är det Svenhammeds journaler som lockar sådär riktigt vansinnigt. Och det förstår jag. Svenhammeds journaler är en skildring av hur det är att växa upp i Sverige, "men ändå inte bo i Sverige", att ha "ett fett sabbat namn", att ha ett osvenskt ögonbryn istället för två och att känna att trots att man är född i Sverige kommer man aldrig att räknas som svensk. Skildringen är så långt från sentimental som man kan komma. Svenhammet är stenhård och klarsynt i sina iakttagelser av tillvaron. Han sätter fingret på många heta frågor gällande integration och rasism i Sverige idag. Samtidigt gör han det på ett sätt som är både roligt och empatiskt. På ett sätt som får killar och tjejer att nästan slita böckerna ur händerna på mig. Det här är litteratur som angår.

Några nöjda elever får böckerna på en gång, andra får vänta någon dag på böcker vi beställt från de andra biblioteken, ytterligare några ställer sig på kö.

Efter att klassen gått sätter jag mig ner för att göra en extra bokbeställning. Vi behöver fler Svenhammed. Både på biblioteket och i den riktiga världen.

Om jag kunde drömma...

Så här dags förra året var jag på väg mot New York och sedan dess har denna fantastiska, magiska, galna världsstad fått mig att ständigt längta tillbaka.
En sak, bland många, som jag verkligen gillade var att i en av de större parkerna på Manhattan (Bryant park) fanns en hel, stor sektion kallat ”Reading Room”.
Där fanns snygga cafémöbler och parasoller utplacerade och flera, fulla bokvagnar med massor av spännande, fräscha böcker att läsa. Behöver jag säga att nästa alla borden var fulla av läsande människor. En del av ”Reading Room” var avsett för barn, med mindre möbler och lite färggrannare bokvagnar med barnböcker.
I parken fanns rikligt med caféer samt andra aktiviteter som schack, boule och pingis. Över hela parken vilade ett så härligt, harmonsikt lugn och det kändes nära nog oemotståndligt att slinka in och sätta sig med en kaffekopp och bläddra i en bok.

Tänk om vi kunde ha något liknande i Stockholm. Tänk om någon av våra stora, fina parker kunde ha en vacker, inbjudande läshörna med ett eller ett par närliggande caféer.

Eller om man ska gräva där man står och tänka lokalt: tänk er ett friluftsbibliotek i Riddarparken under sommarmånaderna. Håll kvar den tanken...