Christoffer - Prao på Jakobsbergs bibliotek

Kerstin, Eva och Christoffer under bokbytardagen 16 november.

Jag heter Christoffer, jag är femton år och går på Internationella Engelska Skolan i Järfälla. Jag har haft prao på Jakobsbergs bibliotek i två veckor nu.
Det har varit kul att ha prao här! Jag har haft många varierande uppgifter, bland annat har jag ställt tillbaka böcker i hyllorna. Ni skulle inte förstå hur många gånger jag var tvungen att rabbla alfabetet när jag skulle ställa böckerna i bokstavsordning.

Och eftersom jag har haft prao på ett bibliotek så vore det bara passande att jag skrev om böcker, eller snarare en bok trilogi som jag gillar. Böckerna i fråga är The Blade Itself, Before They Are Hanged och Last Argument of Kings. Böckerna är på engelska och är skrivna av Joe Abercrombie (nej, inte klädmärket Abercombie and Fitch) .

Böckernas titlar kommer från olika citat: The Blade Itself är från Homeros Odyssén  "The blade itself incites to deeds of violence.” Before They Are Hanged är ett citat av Heinrich Heine "We should forgive our enemies, but not before they are hanged." Last Argument of Kings var ingraverat på Louis XIV:s kanoner på latin "Ultima Ratio Regum".
Det är ingen recension jag hade tänkt mig, snarare en beskrivning av handlingen och några av karaktärerna, för att kanske få er att bli nyfikna på att läsa dem. Böckerna finns även på svenska där varje bok är uppdelad i två volymer.

Böckerna utspelar sig i ett fantasyland, Unionen, som består av flera provinser. Det finns även norden i norr (duh) och Gurkhul i söder (namnet låter mycket löjligare på svenska). Boken har tre huvudpersoner, alla med helt skilda personligheter. Jezal Dan Luthar är en ung, arrogant adelsman som vill inget hellre än att vinna den årliga fäktningsturneringen samt lura sina vänner på pengar genom kortspel. Logen Ninefingers är en ökänd barbar från norden, och som hans namn antyder så har han bara nio fingrar. Efter en fejd för mycket samt tron att hans vänner är döda slår han sig ihop med trollkarlen Bayaz för att besegra en gammal fiende. Han säger inte mycket, men han har förmågan att tala med andar. Sand Dan Glokta är en torterare för den kungliga inkvisitionen. Efter att han blev tillfångatagen och torterad och handikappad under ett krig mot Gurkhul valde han att bli inkvisitor. När han undersöker att några handelsgillen har fifflat med skatten upptäcker han att korruptionen går mycket högre upp i hierarkin. Glokta håller många inre monologer med sig själv där han förbannar trappor och ifrågasätter sig själv och hans överordnades logik och handlingar.

 Jag tänker inte gå in så mycket på handlingen eftersom mycket förändras för varje bok. Böckerna har en mörk galghumor genom hela berättelsen, något som lättar upp stämningen lite. Om jag skulle vara tvungen att beskriva boken i en mening skulle jag säga att den påminner mycket om George R.R. Martins A Song of Fire And Ice (Game of Thrones). Tja, det var väll allt, böckerna finns att låna på biblioteket på svenska. Det har varit kul att ha prao här och jag har inte mycket mer att säga.

Christoffer

Bokklubben sammanträder

På biblioteket i Barkarby har vi en bokklubb. Medlemmarna är mellan 9-12 år och vi träffas ungefär en gång i månaden. Eftersom det skiljer så pass mycket i ålder på deltagarna så läser vi inte samma bok utan vi väljer en genre som vi utgår ifrån. Vid vår senaste träff pratade vi om fantasyböcker. Vi gav varandra lästips och pratade om vad som är speciellt för just fantasylitteratur.

Vid varje träff brukar vi även göra något pyssel och vad passar bättre än att tillverka trollstavar när man pratar om fantasylitteratur. Alla tillverkade fantastiska alster med en imponerande konstnärlighet.

Träffen avslutades med en frågesport på temat fantasy.

Några av de böcker som vi tipsade varandra om var:

Prao på Barkarby bibliotek

Jag har fått en prao plats på Barkarby Bibliotek, vilket jag är väldigt nöjd över. Speciellt som det bara var 18 personer i min årskurs som fick praoplatser… Vi har bara praotid i en vecka för min skola, vilket är synd. Vad som är ännu ledsammare är att jag bara får vara här i två dagar, eftersom det inte kommer att hända så mycket under de andra dagarna.

Jag har under praotiden fått sortera upp böcker, packa plastkassar till 6-åringar som kommer på besök, klistra lappar på böcker, hjälpa till när skolbarn kommer etc. etc.

Jag har fått gjort en egen hörna med böcker som jag tycker är bra eller som jag rekommenderar till andra personer. Jag tänker lägga upp de böckerna så att fler kan ta del av dem! (Fick dock lite tid till detta, så beskrivningarna kan komma att vara lite enkla…)

Eoin Colfer, Aeronauten

Minns att det är en av de böcker som jag har tyckt alldra bäst om, dock minns jag inte all handling. Väldigt djup och mörk berättelse som innehåller förtvivlan, sorg och andra trevliga ämnen!

Dessutom innehåller den lönnmord.

Naomi Novik, Temeraire

Berättelsen utspelar sig ungefär efter den Franska Revolutionen, med krigen mellan nästan alla Europas länder. Skillnaden är att drakar existerar, och är den avgörande faktorn i krigen. En brittisk sjökapten vinner en dag ett ägg i en strid, men ägget verkar vara annorlunda än de vanliga, kända sorterna. Draken kläcks och visar sig vara en extremt värdefull och sällsynt kinesisk drake, som har kraften att avgöra ett krig. Med kaptenen som sin ryttare slåss draken, men ägget var egentligen en gåva från Kina till Frankrike, vilket gör att England får en ytterligare fiende om de inte reder ut saken…

Cornelia Funke, Bläckhjärta

En extremt bra fantasy berättelse. Bläckserien är troligtvis min absoluta älsklingsserie, och jag rekommenderar den starkt till alla som läser någon typ av fantasy. Den har dessutom blivit filmatiserad, med riktigt bra skådespelare, vilket jag faktiskt hade förutsagt ett tag efter att den sista boken hade släppts…

Boken handlar ganska grundläggande om personer som kan, genom att berätta en saga, skicka folk och föremål in och ut genom boken. En familj har blivit splittrad, en karaktär är ovilligt fast i vår värld och en maffia har släppts löst pga. detta. I de två senare böckerna kommer alla in i boken som alla problem kommer ifrån, för att dels hitta tillbaks till sin värld eller för att rädda världen från den onda härskaren.

Eftersom jag har spelat för mycket ”Assassin’s Creed”, måste jag självklart älska en bok som handlar om en vis typ av lönnmördare. Här heter de dock spejare, men de är fortfarande lika coola. En ung pojke vid namn Will blir lärjunge till en spejare, Hast. De får viktiga och farliga uppdrag och räddar kungariket flera gånger.

Böckerna är verkligen bra och man måste läsa dem om man likt mig har spelat ”Assassin’s Creed” för mycket.

Livet é Python

Film som jag hittade bland lånefilmerna.

Fresh Fruit? Nuff ’ Said.

Michelle Raver, Vargbröder

Det är någonstans under stenåldern som berättelsen utspelar sig. Torak är en pojke som har en unik förmåga som låter hans själ byta kropp.En ond organisation med de mäktigaste schamanerna i världen vill ha hans kraft.

Spännande, rolig och massor av andra saker gör berättelsen väldigt bra.

Jag hinner dock inte skriva om alla böcker jag rekommenderar, men jag skriver ner titlarna/författarna. (Lägger till några spel och filmer jag rekommenderar J)

Douglas Adams, Liftarens Guide till Galaxen

Eoin Colfer, alla verk

Jonathan Stroud, Amuletten från Samarkand

Roald Dahl, alla verk

J.R. R Tolkien, Sagan om Ringen

Dan Brown, Da Vinci Koden

Ole Lund Kirkegaard, alla verk

Harlan Coben, alla verk

J.K. Rowling, Harry Potter

Ubisoft, Assassin’s Creed (Data/Xbox)

Valve, Left 4 Dead (Data/Xbox)

Valve, Team Fortress 2 (Data/Xbox)

The Butterfly Effect (Film)

Tim Burton, alla verk (film)

För en Handfull Dollar serien (film)

Of the Dead serien (film)

Det Sjunde Inseglet (film)

Matrix (film)

/Erik Andersson

Prao-elev

Vad jag vill läsa i jul!

Så här inför kommande ledighet blir jag alltid sugen på någon bok som man kan fångas i, förtrollas av och som man bara inte kan sluta läsa (eller sådana är man i och för sig alltid ute efter). Det är bara det att jag inte kommer på någon bok just nu som jag tror kan vara så... Å andra sidan vet man inte heller om det är en sådan bok förrän en bit in men det är så svårt att orka börja.

Om jag tänker tillbaka på sådana läsupplevelser under de senaste åren så hittar jag ett mönster:

På gränsen mellan ungdoms- och vuxenbok, gärna lite halvfantasy (dvs en fot i den verkliga världen men lite övernaturliga inslag), en motvillig eller ovetande hjälte, en bra engagerad historia, stora känslor och gärna svulstiga slut. Gärna böcker i flera delar!

Topp 5 i denna "genre" (som jag redan läst):

1. Hungerspelen av Suzanne Collins

2. Över näktergalens golv av Lian Hearn

3. Guldkompassen av Phillip Pullman

4. Ful av Scott Westerfeld

5. Harry Potter av J.K Rowling

Så snälla, har ni läst något lika bra i samma stil så tipsa!

Mannen med ett Öde

Imre Kertez bok Mannen utan öde är förvisso efter nobelprisutmärkelse och annat festligt en läst och uppskattad bok. Men mannen MED ett öde är en mångt mer läst och uppskattad berättelse. Jag skulle till och med vilja påstå att hela fantasygenren mer eller mindre berättar historien om en Man MED ett öde.

Jag misstänker att det inte finns någon genre som är så behäftad av konservatism, brist på ifrågasättande samt cementerade könsroller. Därför är det lika förvånande varje gång som jämställda, medvetna, metrosexuella män och för all del dito kvinnor får något drömskt i blicken när Böckernas Bok kommer på tal och dristar man sig till att säga att någon borde ha gett Tolkien en rödpenna eller åtminstone en bra förlagsredaktör, ja då är det som att svära i kyrkan.

Men till saken – män med ett öde: Vi har Frodo i Sagan om ringen, den enda som kan rädda Midgård, vi har Harry Potter som redan som bäbis är den enda som kan stå emot mörkrets makter. Vi har Mio som är förutspådd att slåss mot den grymme riddar Kato, Atreju i Oändliga historien, Tam tiggarpojke, Artemis Fowl och många, många fler. Ja, och sist men inte minst har vi förstås Jesus i Bibeln - anmodern (fadern) till alla dessa magiska berättelser om den unga mannen som tyngd av ödets kraft, ofrivilligt får axla ansvaret för att befria den värld han lever i från ondska/mörker/våld/förtryck.

Just detta med ödet är också en sak som inte helt och fullt tilltalar mig. Att vara ofri att välja. Att på grund av födsel och arv vara tvungen att axla en roll man själv inte har valt är inte ett budskap jag känner mig bekväm med att ge unga spirande människor till livs. Inte alls.
Dessa två saker är kanske anledningen till att jag aldrig blivit en storläsare av just fantasy.

När jag blev tillfrågad av en lärare om jag ville hålla ett bokprat för hennes elever på temat fantasy och gärna även prata lite om genren som sådan tackade jag ja även om det hela vållade mig en del huvudbry. Hur mycket kommer dessa 13-åringar rimligtvis vilja reflektera och diskutera vid sitt biblioteksbesök? Kommer de vilja debattera könsroller, bristen på kvinnliga förebilder och huruvida man ska leva sitt liv bunden av ett öde man själv inte haft möjlighet att välja eller välja bort. Eller kommer de bara vilja ha Sagan om ringen/Harry Potter i näven och önska att bibliotekstanten helt enkelt på ren svenska håller käften? Vem vet?

Nåväl, på biblioteket har jag pretentiöst nog möjligheten att vara drottning i mitt eget rike och själv lägga ribban för bokpratens nivå. Så oavsett om skolbarnen kommer att vilja sätta tejp framför min mun eller om jag faktiskt kommer att väcka ett eller annat litet tankefrö i deras spirande hjärnor så tycker jag man måste vilja välja att våga. Våga tala om för de unga och uppväxande att det inte finns några måsten och att det framför allt finns alternativ.

Till att börja med letar jag rätt på några alternativa undantag från regeln om Mannen med ett Öde, för det finns det. På senare år dyker det upp allt fler Kvinnor med ett Öde – lite Girlpowerfantasy helt enkelt.

Författare som Meredith Anne Pierce och Robin Hobb har ofta starka tjejer/kvinnor i sina böcker. För de yngre läsarena finner vi tex Cornelia Funkes Igraine, med det klingande epitetet Den modiga, som vill gå sin egen väg och inte bli magiker som traditionen kräver, utan riddare, men som genom ett ödets nyck tvingas lära sig de gamla besvärjelserna för att kunna rädda familjen och riket. Dessvärre är dessa flickor/kvinnor lika bundna vid sitt öde som sina manliga gelikar. Hmm. Vad göra nu? Kan jag hitta någon bok med en historia jag ärligt kan stå för och till och med sjunga en smärre lovsång över?

Jo, absolut. Det är med illa dold glädje jag slår igen Lene Kaaberböls senaste bok om Anna-Klara Solsångare: Skuggporten. Den 14-åriga outsidern Anna träder in i den mörkervärld hon är så skräckslagen för, för att kanske få en skymt av den mamma som försvann spårlöst för sju år sedan. Den mamma som på senaste tiden ropat på hjälp djupt inne i hennes medvetande.

När Anna står inför den sista striden och som arvtagerska till tronen tyngs av förväntningar och obönhörliga krav att rädda Mörkervärlden genom att göra det största av offer vägrar hon. Hon vänder ryggen till alla måsten och går rakryggad sin egen väg - bort. Men genom mod och sann brinnande kärlek blir det slutligen ändå Anna som räddar Mörkervärlden, sin mamma och pappa och den pinfärska kärleken Aian.

Den stumma flickan återfår symboliskt nog äntligen sin egen röst och när hon gör sin röst hörd kan hon åstadkomma mirakel och göra världen till en bättre plats.

/sarah utas

Är det ondvinter nu?

Jag vet inte vad som flög i mig i morse, men jag skulle prompt klä in min altan i julbelysning, lite för sent, men jag tänkte att till nyår behövs det ju också lite uppmuntrande belysning. Så jag gick ut. Iförd tunna ballerinaskor. På min altan har det bildats är ganska så opålitligt istäcke. Halvskare, halvsnö, halvis. Halt. Kallt. Det dröjer inte länge förrän ballerinaskorna är fyllda med snö och is. Men envis som en åsna står jag kvar tills belysningen är monterad.

Fötterna tinar inte på fler timmar, trots försök med badrummets golvvärme.

Då funderar jag på allvar om inte ondvintern har kommit till stan.

Anders Björkelid kom i år ut med första delen i sin planerade kvartett (Berättelsen om Blodet). Den heter Ondvinter. Sunia och Wulf är tvillingar, och bor med sin far i en gård i en by. Sunia och Wulf ser inte alls ut som de andra i byn, de har ljus hy och korpsvart hår, och de förstår snart att detta har en ödesdiger betydelse.

En vidrig vinter lägrar sig över byn. Folket förbereder sig på en ovanligt hård vinter, och förråd fylls och jägarna jagar villebråd. En dag kommer tvillingarnas far hem med ett mystiskt sår på halsen, febern brinner i honom och han får endast ur sig osammanhängande meningar. Han dör ett par dagar senare, och tvillingarna lämnas ensamma på gården. Nu börjar riktigt otäcka saker att hända. Galgmännen, Vinterkungens onda slavar, bränner ner gården och tvingar tvillingarna att fly åt var sitt håll. Det blir en ny upplevelse för tvillingarna som alltid i hela sitt liv har förlitat sig på varandra, att de är varandras kompletterande hälfter, nödvändiga för överlevnad.

Ondvinter är en riktigt spännande och annorlunda ungdomsfantasy. Jag sitter och ryser titt som tätt. När Vinterkungens spioner, kajflocken, raspande försöker ta sig in i deras vebod där de sitter gömda blir det obehagligt. Jag som älskar kajor! Kajor och kråkor är ju mina favvofåglar, men nu kommer jag nog att titta bakom axeln en extra gång när en kajflock lyfter.

Ser fram emot de tre följande iskalla delarna! Min egen ondvinter känns mindre ond när jag ser hur ond vintern faktiskt kan vara.

Hitta substitut

Det finns ett hål i mitt hjärta. Ett ödestomt utrymme som aldrig fylls. Hålet uppkom dagen då jag vände sista bladet i sista Harry Potter-boken. Det var över! Aldrig mer! Aldrig mer får jag flämta till när Harry står öga mot öga med Voldemort! Sen dess har jag försökt hitta substitut, men har inte riktigt lyckats. Harry Potter var så optimal. Allt fanns. Man växte med Harry Potter. Man våndades och bad för sitt liv med Harry Potter.

Trots att jag har letat har jag inte hittat något bra substitut. Jag tror jag måste byta infallsvinkel. Att det aldrig kommer finnas en ny Harry Potter utan att jag måste ge andra bokserier chans att beröra mig på andra sätt.

Jag läste nyligen ut första delen i Ursula Le Guins serie Trollkarlen från Övärlden. Det är en smått kultförklarad serie som började skrivas 1968 om trollkarlen Ged som ständigt jagas av en ond skugga. Han träffar drakar, besöker vindpinade fiskebyar, nästan obebodda öar, krångliga kungadömen och allsköns mer eller mindre behagliga varelser. I början är han ung, högfärdig och uppe-i-det-blå, men han tas snart ner på jorden när ett magin spelar honom ett spratt. Han tappar allt självförtroende och blir en blek kopia av sitt forna jag. Nu börjar jakten - på sig själv.

Den påminner inte alls om Harry Potter. Berättelsen är mörk, nästan hopplös, och här finns inga tonåringar med kärleksproblem. Detta är gravallvar. Men jag märker att jag gillar det. Kanske har jag hittat ett substitut.

Jag får nog anledning att återkomma om fantasyserier. För det finns många.

Såhär somrigt hade jag och bibliotekets bok det på min altan!

Sagor som bara fortsätter

När Sara bloggar om Ghibli Studios börjar jag tänka på hur lycklig jag blir av filmerna som kommer därifrån. Min absoluta favorit är Spirited Away, som hamnar allra högst upp på en trång tron bland mina absoluta favoritfilmer. Sitter däruppe och fikar med Lynch, Peckinpah och Huston. En japansk tecknad film däruppe bland macho-noirgräddan? Om! Har ni inte sett den? Då har ni gjort fel! Just den finns inte på kommunens bibliotek och det är jättesynd!

Spirited Away är en fantastisk saga. Men vad mer, så är det en saga utan slut, eller början, för den delen. Det är en av sakerna som är så stormande underbart med den. I historien finns flera stigar som leder iväg till andra äventyr som jag inte får följa med in i. Där finns en hjulångare full av gudar som kommer från en tindrande storstad långt borta. Hur mycket skulle jag vilja få följa med tillbaka över det nyligen ditregnade havet? Där finns ett tåg som rusar iväg, med rälsen knappt över ytan, ur filmens badpalats. ”Förr”, säger någon ”brukade tåget komma också, men nu åker det bara iväg.” Vadå förr? Vad fick det att sluta komma och bara åka iväg? Vad hände? Och, visst, hur kan ett tåg bara åka iväg, utan att först komma till en perrong? Men det är en saga och i sagor får… ja. Nå, tåget åker i alla fall iväg, och jag får följa med, till sist. Under resan stannar det vid perrong efter perrong, ute i vattnet, och skuggfigurer kliver av, några på. Men perrongerna står i ingenstans. Vad händer om man går av? Vart kommer man? Till sist så kliver jag av, i ett förtrollat träsk, och tåget fortsätter vingligt vidare, och jag ser bara de röda lyktorna från sista vagnen försvinna bort i skymningsmörkret, vart? Vad finns längre in? Där finns andra sagor. Andra äventyr. Det hisnar!

När jag läste Michael Endes Den oändliga historien hisnar det precis likadant. Här är en sagobok som berättar om ett sagoland som håller på att försvinna och en liten pojkes försök att rädda landet. Men hela tiden träffar han… ja, stenbitare, pysslingar, gamla Urgl. Han kommer till förtrollade platser och lämnar dem igen. Michael Ende förklarar hela tiden att det minsann inte är slutet på historien om den platsen, om den varelsen, det finns mycket mer att berätta. Sedan fortsätter han: ”Men det är en annan historia som får berättas en annan gång.” När jag för länge sedan läste den första gången blev jag irriterad. När ska jag få veta hur det gick för stenbitaren? Nu är det bara underbart. Sagorna tar inte slut. En saga leder till tio nya sagor! De finns därute ännu mer, bara för att jag inte får veta hur de slutar.

Som i Ringens brödraskap (Sagan om ringen) när Bilbo lämnar Hobbinge (Hobsala) för sista gången. Vart går leder hans stig, förutom iväg?

Så slingrar vägen evigt sig
från dörren där den löpte ut
Nu ligger den där framför mig
och jag ska följa den till slut,
På raska fötter, om jag kan,
till dess den korsas ett tu tre
av mången stig och mången man.
Och varthän sen? Det får jag se.

Skuggorna i spegeln

Medan barnbibliotekarierna ägnar sig åt att presentera nya ungdomsböcker (Katrin och Marie, jag dör också av Innan Jag Dör) precis innan jul läser jag klart ytterligare en bok som jag borde ha läst för länge sedan, en bok som jag borde sätta i händerna på alla mina fantasyläsande tonåringar, så länge de inte totalt fastnat i den svärdssvingande epiken, som jag borde sätta i händerna på vampyrhaussens offer, i händerna på alla små gothbarn, som Sarah också borde ha läst för länge sedan bara för att hon borde.

Inger Edelfeldt skriver inte alltför sällan saker som snuddar vid fantasygenren, nu senast sagosamlingen Namnbrunnen, och det är inte heller helt ovanligt att hennes berättelser ses genom unga ögon. Ser fram mot att läsa hennes sagosamling, då jag läste hennes Hemligt Ansikte i somras eller förra sommaren, blev mycket förtjust i hennes sätt att hantera sagor. På en gång som traditionen bjuder, på samma gång påhittigt och innovativt. Sagor har en ologisk logik, som är såväl självklar som orättvis. Men nu, innan jag lämnade Stockholm för mitt småländska föräldrahem och julfirande där, slog jag ihop hennes Skuggorna i Spegeln, utkommen för några år sedan och som nu finns i såväl pocket som på samtliga Järfällas bibliotek.


En bok som vandrar mellan de påtagliga identitetsproblemen hos en ung flicka och sagan på andra sidan spegeln. Arwen, hon heter så, dömd till namnet av sina litterata sextiotalistföräldrar, plågas av livets meningslöshet, vänlöshet, dumhet. Illa, riktigt illa. Hennes sarkastiska världsbild håller på att övergå i dödslängtan. Dödslängtan får henne att se mannen på andra sidan hennes rumsspegel som ler mot henne. Blek, lång, vacker. Han bjuder henne genom spegeln, där hon blir vacker, vuxen och dessutom utvald. Han erbjuder henne att träda över till deras sida, att lämna den oönskade världen bakom sig, och ansluta sig till deras vackra, eviga vara. Hon får tid på sig att välja, och en dryck med sig att dricka när hon valt. Då, just då, i verkliga världen, splittras meningslösheten av silversmeden, själsfränden, pojken, kärleken. Han är för bra för att vara sann. Man kanske kan få ta med sig honom över till andra sidan?


Jag tror inte att jag berättar för mycket. Inger Edelfeldt har ett sätt att handskas med gränserna mellan önskan och verklighet, mellan vilja och välja, och en väldigt insiktsfull, tycker jag, bild av den Cure- och Dead Can Dance-lyssnande ungdomskulturen. Som jag kan (kunde) relatera till. Så, tycka om!

Rysk fantasy

Jag såg det inte komma. Nog borde jag anat. Sammansvärjningen. Små antydningar, menande blickar, meddelanden, lappar, fraser. Men jag vet vilka ni är. Nu vet jag. Men nu är det alldeles för sent. Alldeles… Gnuggar ögon. Masserar tinningar. Smider hämndplaner. Många har varma fiskar att vänta. Henrik, före detta arbetskamrat och fortfarande vän. Bibliotekstjänsts lektör. DN:s recensent; säkert Jonas Thente, som brukar pracka på mig saker (såsom åsikter). Förlaget Ersatz. Författaren själv – roten till allt.

Det var så här det började. Hade en lång, utstuderad lista över böcker som skulle läsas till hösten. Lång. Välplanerad. Välartad. Vacker. Vad händer? Det viskas. Viskas att en rysk episk fantasy nalkas österifrån. Rysk? Vad innebär det? Borde jag veta? Sen dimper de in, recensionerna. Och sen kommer Henrik med sitt leende. Som om han visste något jag inte. Som om han vore rikare. Rysk fantasy. Jaha. Sluta plåga mig! Jag har en vacker kö! Ahrg. Rubbar mina cirklar, välter min ordning. Lömskt!

Nu sitter jag här, redan inne på del två av Nick Perumovs ryska fantasyepos. Oj vad det är ryskt. Långt öster om anglosachsisk godhet och ondska, så tillrättalagd och tydlig. Här är istället hämnden och makt allt. Suktar du inte efter hämnd så är det makt du vill ha, så hjälte du är. Här står pogromerna som spön i backen. Här bränner vi häxor och förtrycker allt och alla. De vi inte förtrycker tar vi av daga med allehanda instrument. Men låångsamt. Jag kan delvis förstå mina fantasyläsande låntagare som kommer tillbaka med rynkor i sina unga pannor och, nej, det var inte riktigt vad de ville läsa, nej. Ofta handlar fantasy om igenkänning. Det här är öster om igenkänning. Här är språket annorlunda, oväntat och vackert. Underbart. Mörkret mörkare, katakomberna djupare och ondskan äldre. Det är inte alltid perfekt, fyra av fem yxor kanske. För ibland blir det lite bombastiskt och man blir mätt på alla uråldriga magiska ritualer, men vad skönt att läsa någonting, inom genren, som inte är anglosachsiskt. Vad skönt att det är så bra, men…

…jag ser dödsregnens härskare i sin rostiga rustning komma närmare. Hösten är här. Horisonten mörknar. Han svänger sin lykta. Fram och tillbaka.

Min fina lista är förstörd. Smider hämndplaner.

Sagan om svärdet

Vad är nu det här, som jag fiskat fram? Långt ner i Jakobsbergs bokmagasin, kryptiskt klassificerat som ”germansk religion” står en liten grå bok, skriven i slutet på 1800-talet men inte utgiven förrän 1993. Nej, inte riktigt sant, ett par populariserade bearbetningar dök upp under 80-talet (artonhundra). Nu står den i magasinet om inte det här övertalar någon att flytta upp den på hyllan, och någon annan att faktiskt låna och läsa den. Ty, det äro icke rätt och riktigt att denna saga försmäkta uti mörkan grop, utan torde rakryggad och stolt paradera i skaran bredvid sagor om ringar och hulda ordkonster. Han vurmade för forna norden, Viktor. Här så ett epos baserat på gudasagorna, från skapelse till Ragnarök, men i centrum står tre stolta alvsmeder, tillika bröder, och deras vassa mästersmide. Verket smakar Tolkiens Silmarillion lång väg, men eftersom Sagan om Svärdet är skriven på 1880-talet och inte ens Tolkien var född då, anar man att de två öst ur samma brunn. Och jag älskar boken – som saga, som historielektion, jag älskar det gammeldags språket, högtidligheten, det ödesmättade. Snälla Jakobsberg. Plocka fram den igen. Vad gömmer sig mer i underjorden, i bibliotekens svartaste mörker, dit inget ljus dristar nedstiga