Alex Schulman som psykolog

Alex Schulman besöker Jakobsbergs bibliotek imorgon torsdag kl. 18.30. Jag ska vara där och ta emot honom, visa honom kaffemaskinen, småprata lite trevligt, passa upp med vattenglas och vägleda från pendeltågsstationen. Och jag kan inte låta bli att vara jättenervös! Schulman brukar blogga om sina författarbesök, och ibland bloggar han om bibliotekspersonalen. Han brukar inte vara elak, inte alls, men ändå lite sådär sneögd. Han bloggar milt om nervösa bibliotekarier eller om publiken som har på sig något klädesplagg han tycker är roligt. Så ni kan ju förstå att jag är nervös! Jag planerar redan vad jag ska ha på mig så att han inte tycker att jag ser konstig ut.

För jag har ett särskilt band till Alex Schulman. Tycka vad man tycka vill om karln. När hans blogg var som störst brukade jag mumla att jag tyckte om bloggen, men det var inte riktigt något man sa högt. Men hur elak han än kan vara, en sak är säker; skriva kan han. Jag är fortfarande fascinerad av hans blogg, även nu när han har blivit pappa. Jag är väldigt ointresserad av bäbisar, alltså, jag har inget emot dem, men jag har känner ingen och har heller aldrig känt en bäbis. De är lite grand som utomjordingar för mig, jag vet inte vad man gör med dem, vad man säger till dem, hur man leker med dem. Men Schulmans bäbis Charlie har faktiskt - lite i sänder - fått mig att förstå bäbisar lite mer. Hon är en alldeles egen person, något som man inte förstår om man inte har träffat så mycket bäbisar. Schulman har massa fiktiva samtal med henne, och hon svarar som en vuxen människa, vilket är ganska roligt.

Schulman har också skrivit boken Skynda att älska som jag tidigare har skrivit om här på bloggen. Den var hemsk att läsa, men samtidigt var det nyttig för mig att försöka börja reflektera över något som är så ogripbart; att ens föräldrar faktiskt inte alltid kommer att finnas kvar. Schulman har, precis som jag, alltid varit mycket medveten om att hans egen pappa är så väldigt mycket äldre än andra barns pappor. Denna matematik pågår ständigt, molande, pockande. Någon gång var det ett barn på dagis som frågade om min pappa var min morfar.

Så jag känner väldigt mycket igen mig i Schulmans roman/biografi. Om en pappa som är envis som en åsna, tjurskallig, har kort stubin - men som i gengäld också är generös, omtänksam, alltid försöker härda ut trots smärta, alltid har bra historier på lager...

Att läsa Schulmans bok har faktiskt hjälpt fast det är så outhärdligt svårt. Och jag tänker att Allan Schulman faktiskt lever vidare i Alex Schulman, vilket min pappa även gör i mig... De är inte borta bara för de inte ringer en längre, de finns där, närvarande, som en skugga...

Ett försök till tips utan spoilers

Jag inser ju att alla som vill läsa Hungerspelen kanske inte har hunnit läsa ut första delen sen jag bloggade i lördags. Jag inser det. Men jag måste få skriva om det här! Det spritter i hela mig av tipslust! Kan ingen fråga efter min bästa bok just nu? Någon?! Du där, i ungdomshörnan, vill inte du ha ett boktips?! (Obs obs, boken kan verkligen läsas av vilken ålder som helst, lovar!)

Jag har alltså läst ut Fatta eld, del 2 i serien om Hungerspelen av Suzanne Collins.

Jag har sträckläst i en halv vecka. Jag blev inte ens trött på kvällarna. Vanligtvis så blir jag trött om jag läser sent på kvällen, men jag blev bara piggare och piggare efter varje sida! Sjukligt spännande och beroendeframkallande böcker.

"Typ" spoilerfri recension av Fatta eld:

Det är någon eller några som överlever Hungerspelen från förra boken. Dessa får stå i berömmelsens ljus och livet ter sig lite lättare, framförallt så finns det mat på borden. Men snart inser en av personerna som överlevt att dennes agerande i Hungerspelen som direktsänds i hela landet har fått ödesdigra konsekvenser. Det har startat en revolution. Distrikten vägrar spela med i regimens spel längre, och blodiga konfrontationer sker i hemlighet på distriktens gator. Distrikten har dock ingen kontakt med varandra, det tillåts inte att revolutionens ringar sprider sig på vattnet.

För att hålla i landet i schack bestämmer sig regimen för att utlysa speciella regler till årets Hungerspel. För att visa att inte ens de starkaste kan slå tillbaka på regimen så blir de senaste årens 59 segrare tvingade att ställa upp igen - två stycken från varje distrikt. Från våra huvudpersoners distrikt finns det bara 3 som kan ställa upp, 2 av dessa måste återigen in på arenan.

Väl inne på arenan så verkar det vara den mest djävulska uppfinningen hittills. Varje timme inträffar en ny dödlig fara, en giftig dimma, livsfarliga apmutanter, en stor våg och ständigt oron över vem som är vän och vem som är fiende.

Hungerspelen och Fatta eld är två fruktansvärt spännande böcker som jag rekommenderar varmt till alla. Man lever sig verkligen in i berättelsen, trots att den är så långt ifrån vår egen verklighet (eller är den det?). En dystopisk mardröm, men ändå en strimme av hopp, någonstans, långt borta.

Stort hjärta till dessa böcker!

Allt kretsar kring Hungerspelen

Ungefär en gång om året brukar personalen som jobbar med barnverksamhet presentera nya barn- och ungdomsböcker för resten av personalen. Det är väldigt lärorikt och roligt, och jag känner mig genast mer kapabel att tipsa barn och unga om böcker. Dessutom får jag själv massa förträffliga boktips.

Senast så var det ett tips som jag absolut inte kunde motstå. Hungerspelen av Suzanne Collins. Det lät som en bokversion av den japanska filmen Battle Royal, där barn/ungdomar stängs in på en arena för att mörda varandra - det är nämligen bara en vinnare som koras.

Så jag lånade boken. Och nu är jag helst fast. Jag kan inte tänka på något annat än hungerspelen. Jag vill sluta lördagsjobbet nu så jag kan läsa på tåget. Jag är uppe alldeles för länge på kvällarna för jag kan inte lägga ned den. Efter att ha läst ut första boken befann jag mig i Gävle. Gick till Gävle stadsbibliotek och lånade tvåan. Tack och lov fanns den inne.

Hungerspelen handlar om sextonåriga Katniss som lever i en dystopisk värld i forna Nordamerika. Det som är kvar av USA efter miljökatastroferna är nu tretton distrikt, men i och med en revolution för ca 100 år sedan så blev det trettonde distriktet utplånat och byggs inte upp igen. Resten av distrikten är utfattiga och ständigt nära svältdöden. Det är bara i huvudstaden som lyxens överflöd finns att beskåda. Regimen styr landet med järnhand och för att ständigt påminna folket om att nya revolutioner är meningslösa utspelar sig varje år Hungerspelen. Under slåtterceremonin dras två namn ur varsin urna ur varje distrikt, en flicka och en pojke ska slåss i hungerspelen. Bara en överlever. 23 dör. Segraren får sedan leva med ett liv i berömmelse, och kommer även figurera som handledare för framtida barn som måste in på hungerspelens arena.

Och det som inte får hända händer. Katniss älskade lillasyster Prims namn dras ur urnan, trots Katniss alla förebyggande åtgärder med att köpa extra lotter till sig själv. Istället så anmäler hon sig själv som frivillig, och tar sin systers plats. Katniss ska ut på Hungerspelens arena. Med sig från sitt distrikt får hon Peeta, en kille som hon känner vagt men som hon minns räddade hennes liv med ett bröd från hans mammas bageri när hon var nära att svälta ihjäl för ett par år sedan.

Hungerspelen är huvudstadens högsta nöje. De vill ha en bra show, så därför stylas Katniss och Peeta till oigenkännlighet och vinner publikens hjärta. Genom att ha många fans kan man också få många sponsorer som tilldelar spelarna livsavgörande presenter inne på banan. Katniss och Peeta inleder en romans, mest för kamerornas skull, men tanken på Katniss bästa kompis Gale som hon vet sitter och ser på henne på storbildsskärmarna gör att hennes hjärta inte riktigt kan avgöra vad som är rätt eller fel. Dessutom är det oviktigt - de måste överleva. Och bara en kan överleva - ska det bli hon eller Peeta? Vem kommer att offra sig för vem?

Ni förstår ju!!! Att jag är fast!!! Det var länge sedan jag läste en bok som så brutalt har tagit mig med storm. Och det är så inspirerande för läslusten, som man också måste underhålla. Ungefär som ett litet husdjur, det måste få mat, lek och lärdom.

Nu vill jag ju börja prata om andra boken som jag snart ha läst klart. Men det blir ju en massa spoilers. Så kan inte alla som läser den här bloggen låna boken omedelbums, läsa fort som attan, så att jag kan blogga om bok nr 2 Fatta eld på måndag? Snälla?

Är Bayonetta feminist?

Att tv-spelsbranschen är en av de branscher som fortfarande domineras av män är tyvärr ingen överraskning. Det är dock väldigt sorgligt, tråkigt och ensidigt. Tack och lov finns det projekt och åtgärder som försöker ändra på dessa förhållanden (ett exempel är KomTek i Järfälla som har teknikkurser för barn för att öka intresset för teknik hos tjejer, ett annat är projektet SuperMarit som under ett par år åkte runt och föreläste i skolor om tv-spelsbranschen och tjejers nödvändiga intåg på den scenen).

Jag hade gärna gått en kurs i dataspelsutveckling när jag var liten. Då hade jag kanske, kanske vandrat in på den banan. Men utan uppmuntran och förebilder är det svårt att se sig själv i den branschen. Till slut blev det något jag bara viftade bort.

Spelen utvecklas alltså till största del av män. Det märks. Även fast jag har förtroende för att män i allmänhet också är feminister (åtminstone i en vid bemärkelse) så verkar det som att när män blir en homogen grupp inom tv-spelsbranschen så trillar allt vett ur. Är tv-spelsbranschen i sig så indrypt av manschauvinistiska fasoner att inte ens de feministiska männen kan bryta sig loss från denna obehagliga terror?

Som ett exempel så funderade jag ett tag på att köpa in spelet på bilden här bredvid. Men framsidan.... Det går bara inte. Jag kan inte ta ett spel seriöst om brösten ska vara blickfånget. Jag försökte få till en diskussion på sidan gameplayer.se om det onödiga i att ha en sådan framsida och fick svaret (från en man): "äh det är bara ett par bröst. men förstår vad du menar. men PK är man bara på skämt och är det ett bra spel spelar det ingen roll. jag är för tits & ass helt klart men så ska man ha lite sunt förnuft också. ja när man fläktar med det samt när det fläktas ska folk ha det, sunt förnuft alltså."

Jag fattar inte hela den där grammatiska uppbyggnanden, men det är ju en annan historia...

Det verkar som att man ska acceptera sexism bara för att det är utbrett. Som att det inte går att göra något åt. Det är "männens natur" eller nått. (Och för er som känner mig så vet ni att jag inte tror på en homogen natur, det sociala är det som formar, inte biologin, punkt slut).

Nu har jag ett nytt problem. Bayonetta har nyligen släppts till Xbox 360 och PS3. Bayonetta är en lättklädd actionhjälte med oproportionerligt stora kroppsdelar (gissa vilka). Någon beskriver det i en recension som att "hela hon skriker 'jag är en råkåt bibliotekarie som gillar våld'." Okeeeej.... Det finns en gräns. Men spelet fick betyget 10/10 på gameplayer.se. Det är nästan inga spel som får högsta betyg. Så nu är jag väldigt ambivalent. Köpa eller inte köpa till biblioteket?

Det finns ju också en annan sida till detta spel. Bayonetta är en stenhård och cool actionhjälte, som också är kvinna. Hon är inget våp. Vi måste påminna oss hur få kvinnliga huvudpersoner det finns i tv-spelsvärlden. Lättklätt men åtminstone representerat eller ingen kvinna alls? Jag önskar att man inte var tvungen att välja.

Bästisar

Det var svårt att lista sina bästisar under de tio åren som har gått. Mycket svårt. Många av mina favvoböcker lästa de senaste tio åren var ju äldre än så, och så lyder reglerna i Järfälla folkbiblioteks decennietopplistefabrik; det som du listar måste ha kommit ut (eller i nyutgåva) mellan 2000 - 2009.

Men nu! Nu finns resultatet att beskåda på webbplatsen!

Se allas listor här >>

Reservera mera!

Nu kan man reservera böcker som finns inne på biblioteken! Förut har det varit så att man bara kan ställa sig i kö på böcker som är utlånade, nu har vi istället öppnat upp datasystemet så att även böcker som finns på hyllan kan reserveras. I praktiken fungerar det så att när du gör en reservation hemifrån så får vi som jobbar här ett mail, och då går vi ut i biblioteket och hämtar boken/skivan/vad det nu kan vara.

Problem med detta: Du kan ha en sån förbaskad otur att under dessa mikrosekunder som det har tagit för dig att reservera boken så kan någon annan precis kommit till biblioteket och snott den - mitt framför näsan på dig. Och då är det den personen som har förtur, så är det!

Positivt med detta: Du kan enkelt själv beställa böcker till olika bibliotek, du får ett e-mail så fort boken finns klar att hämta upp, personalen får mer motion (det kan jag lova!), personalen rör sig mer ute i biblioteket (vilket är vår intention), allt är gratis!

Kan inte någon i kommunen bestämma att det ska bli en sån där stegtävling igen? Biblioteket skulle vinna med längder!!!

Är det ondvinter nu?

Jag vet inte vad som flög i mig i morse, men jag skulle prompt klä in min altan i julbelysning, lite för sent, men jag tänkte att till nyår behövs det ju också lite uppmuntrande belysning. Så jag gick ut. Iförd tunna ballerinaskor. På min altan har det bildats är ganska så opålitligt istäcke. Halvskare, halvsnö, halvis. Halt. Kallt. Det dröjer inte länge förrän ballerinaskorna är fyllda med snö och is. Men envis som en åsna står jag kvar tills belysningen är monterad.

Fötterna tinar inte på fler timmar, trots försök med badrummets golvvärme.

Då funderar jag på allvar om inte ondvintern har kommit till stan.

Anders Björkelid kom i år ut med första delen i sin planerade kvartett (Berättelsen om Blodet). Den heter Ondvinter. Sunia och Wulf är tvillingar, och bor med sin far i en gård i en by. Sunia och Wulf ser inte alls ut som de andra i byn, de har ljus hy och korpsvart hår, och de förstår snart att detta har en ödesdiger betydelse.

En vidrig vinter lägrar sig över byn. Folket förbereder sig på en ovanligt hård vinter, och förråd fylls och jägarna jagar villebråd. En dag kommer tvillingarnas far hem med ett mystiskt sår på halsen, febern brinner i honom och han får endast ur sig osammanhängande meningar. Han dör ett par dagar senare, och tvillingarna lämnas ensamma på gården. Nu börjar riktigt otäcka saker att hända. Galgmännen, Vinterkungens onda slavar, bränner ner gården och tvingar tvillingarna att fly åt var sitt håll. Det blir en ny upplevelse för tvillingarna som alltid i hela sitt liv har förlitat sig på varandra, att de är varandras kompletterande hälfter, nödvändiga för överlevnad.

Ondvinter är en riktigt spännande och annorlunda ungdomsfantasy. Jag sitter och ryser titt som tätt. När Vinterkungens spioner, kajflocken, raspande försöker ta sig in i deras vebod där de sitter gömda blir det obehagligt. Jag som älskar kajor! Kajor och kråkor är ju mina favvofåglar, men nu kommer jag nog att titta bakom axeln en extra gång när en kajflock lyfter.

Ser fram emot de tre följande iskalla delarna! Min egen ondvinter känns mindre ond när jag ser hur ond vintern faktiskt kan vara.

Att sammanfatta ett decennium

Jag gillar att göra best-of-listor. Bibliotekets personal plitade ihop bästalistor till förra årets nyår, bäst 2008. Nu blir det ännu svårare. Nu ska vi försöka sammanställa listor över vad som har varit bäst det här decenniet!!! Till och med jag får prestationsångest. Hur värderar man vad som har varit "bäst" under tio år? Det är ju ursvårt.

Men jag måste gå på känsla. Vilka böcker som har känts mest i magen. Det kan ju handlar om andra faktorer än bara upplevelsen. Om man har fått den i present av någon man tycker om, om man läste den under en riktigt bra semester, om boken förändrade ens livssyn eller om man hade en livlig diskussion kring den. "Bra" eller "bäst" är inte så enkelt som det låter.

Men nu börjar mina listor se dagens ljus. På vingliga ben ser de sig om i världen. Tittar på sina medkumpaner och mäter varandra. Var vi verkligen bäst det här decenniet? Och så sträcker de på sig; ja, kanske var vi det! För Sara så var vi absolut bäst.

Men så smyger den där känslan på sig. Jag måste ha GLÖMT något. Och tänk på allt jag INTE har läst det här decenniet. Tänk alla Nobelpristagare jag inte har öppnat pärmarna på, tänk på alla vampyrhighschoolromaner ("bit lit", i jämförelse med chick lit, lad lit, dad lit) jag inte har hunnit med, all superbra barn- och ungdomsfantasy, alla delar ur någon neverending mangaserie, alla obskyra filmregissörer jag inte har lärt känna...!

Någon gång efter nyår kommer alla listor presenteras här på bloggen och på webben. Mina kollegor har till imorgon på sig!

Spänningen är olidlig...

I'm from Barcelona!

Nä, det är jag inte. Men snart är jag I Barcelona! Redan ikväll faktiskt. Jag har haft så mycket att stå i att jag knappt har hunnit bli nervös. Jag blir lite nervös av flygplan, nämligen. Det skulle man inte kunna tro, eftersom jag nästan är född i ett, men ändå. Kanske just därför, rent statistiskt har jag befunnit mig så länge uppe i luften att jag rent statistiskt skulle kunna ses som potentiellt flygplansoffer. Logiskt? Ptjaa...

Men hur skulle jag bäst förbereda mig för Barcelona då? (Om jag hade haft tid...) Jo såhär skulle drömscenariot ha sett ut.

Det här är böcker som jag verkligen skulle vilja läsa, men inte hunnit (att inte hinna verkar vara mitt mantra, nyårslöfte 2010; hinna mer!!). Och så passande så utspelar sig de Barcelona, lämpligt. Och startar med en gravkammare fylld av bortglömda böcker. What's not to like? Vindens skugga och Ängelns lek. Hett tips för Barcelonabesökare!

1300-talets Barcelona får vi undersöka i Katedralen vid havet. Pest, krig och straff men även kärlek och intriger. Har skördat rikligt med priser, framförallt i Spanien. Historiens magiska vingslag, ja tack!

Vicky Cristina Barcelona är en Woody Allen, men allt vad det innebär. Kvick dialog, underliga triangeldramer, trasiga själar, egocentriska karaktärer, fräckt berättarsätt och såklart! Barcelonsk miljö, åtminstone en del av filmen. Men med ett sommarBarcelona, jag ska ju nu till ett vinter- och julBarcelona. Sevärd hur som helst.

Musik då? Ja, alltså, jag gör det enkelt för mig och lånar skivor av bandet I'm from Barcelona! Fartigt, roligt happyland som verkligen får en i rätt julstämning. Om man vill springa omkring och vara lite småkalasig och strunta i julstressen, då är detta musik för dig. Två skivor finns att låna på bibblan om inte jag hinner före!

Och häftigast i hela Barcelona måste ändå vara arkitekturen. Gaudí. Man blir verkligen hänförd. Det är så... speciellt. Lite gotiskt, och liksom levande på något vis. Som krälande lemmar som kramar om byggnaderna. Flera konstböcker om Gaudí finns att låna biblioteket.

Ett skepp kommer lastat! Med vaddå? En blå bok!

Jag skriver just nu uppsats i litteraturvetenskap. Objekt: Mare Kandres "Det brinnande trädet". Fantastiskt intressant men i skrivande stund våndas jag svårt av inlämningsångest, men hey, studieångest hör väl till? Men nu till det otroliga! Jag har använt mitt alldeles egna bibliotek till att fjärrlåna obskyra böcker om quest-romance och språkliga tystnader. Saker som är för smala för ett vanligt folkbibliotek, och som står i nån hylla på något universitetsbibliotek massa mil härifrån.

Det har varit ett himla liv om Malmö stadsbiblioteks gallring. De har alltså gallrat en del av sitt bestånd för att få mer plats. Jag säger bara en sak; det fantastiska i att man kan få tag på vilken bok som helst från Sverige eller utlandet för en kostnad av tio spänn (kan bli mer från utomlands) är helt överlägset. Varför ska alla bibliotek ha allting? Jag har aldrig fattat det. Det bästa är väl att vi bygger upp ett bra nätverk där alla kan få tag på böcker och artiklar utan att behöva åka någonstans förutom till sitt lokala bibliotek, och att bibliotek hjälper varandra med denna service. Allt annat låter som ett väldigt uråldrigt och ineffektivt sätt att förmedla litteratur.

Jag välkomnar givetvis digitalisering av böcker (frågan är hur det ska genomföras), där bibliotek kommer vara viktiga aktörer, men tills alla frågetecken är lösta är det folkbibliotekens roll att tillhandahålla och förmedla tryckt information - och det går hur bra som helst, även om vi inte sparar varenda trasig bok i magasinet, jag lovar.

Ett folkbibliotek har inte plats för "allt". Det går inte. Men däremot hjälper vi urgärna till och skaffar fram allt ni drömmer om - eller inte visste att ni drömde om!

Om ni visste hur glad jag blev när jag såg den blåskraltiga boken i mitt fack igår. Anatomy of Criticism av Northrop Frye. Mmmmm! Nu lilla uppsatsen, nu ligger du pyrt till!!

Tack fjärrlånebibliotekarie Johanna, hon fixar fram allt på ett kick. Använd henne!

Två animerade sötnosar

Har på senare tid sett två helt bedåååårande animerade filmer, de går båda på bio just nu. Jag och mamma såg Upp! för ett par veckor sedan, och det är alltid med en viss skeptism som jag ger mig in i sådana företag. Alltså, inget emot animerade eller tecknade filmer, men det är så himla många som hamnar i blahablaha-facket. Oinspirerade och träliga. Men Upp! Åh! Den är så gullig att den ger mig kalla kårar - på ett bra vis. Filmens början är hemsk - det strävsamma äldre paret skiljs åt av det oåterkalleliga - döden. Deras dröm var att tillsammans besöka och bosätta sig på ett berg någonstans i en djungel, men det blev liksom aldrig av...

Gubben, änklingen, bestämmer sig för att göra slag i saken själv - för att hedra minnet av sin bortgångna hustru. Så han fyller en jäkla massa heliumballonger tills hela hans hus lyfter och flyger iväg!! Däremot så har han en oönskad fripassagerare - en ensam scoutgrabb. Tillsammans ska de klara av att landa huset, och överleva en skock hundar som tillhör en egocentrisk gammal äventyrare, rädda den underliga strutsfågeln Kevin och samtidigt försöka komma överrens.

Jag har egentligen nästan ingenting negativt att säga om den här filmen, förutom en pyttig detalj - som aldrig blir pyttig när jag väl börjar fundera på det. VAR ÄR TJEJERNA!!? Gubbens fruga som är med tio minuter i början av filmen är visserligen fruktansvärt cool, men tio mintuer... Att dessutom fågeln Kevin egentligen ÄR en tjej verkar inte spela så mycket roll, även när de förstår att hon är en mamma kallas hon för Kevin. Alla hundar har killröster - om det nu betyder att de är killar eller ej vet jag ju inte. Men en stor hundflock borde inte ens ha blivit till utan tjejhundar, såatte... De är väl där, de syns och hörs bara inte.

Tim Burton har varit involverad och producerat den animerade filmen 9. På pappret ser allt strålande ut. Jag älskar Tim. Jag älskar virkade dockor. Jag är ambivalent förtjust i postapokalyptiska världar. Och filmen är oerhört vacker - men hård och hopplös. Det som den faller på är storyn och karaktärsutvecklingen - den existerar knappt. Dockorna ska besegra maskinodjuret som de råkar väcka till liv. Kriget mellan maskin och människa är nu ett faktum - och inte så överraskande vann maskinen. Maskinen är seg och ond. Mycket ond. Den bygger små maskinbarn som den skickar ut på jakt efter dockorna. Docka 9, är upprorisk, och försöker inbringa mod i de andra dockorna - med tveksamt resultat. Och så håller det på...

Missförstå mig rätt. Filmen har så pass mycket goda kvaliteter att mycket av det som saknas vägs upp. På ett sätt påminner den väldigt mycket om den animerade filmen Final Fantasy (ja, den finns som film också, inte bara tv-spel), som också utspelar sig i ett mörkt postapokalyptiskt landskap. Men handlingen är så förfärligt dålig, och ändå! När filmen kom satt alla andlösa! Det såg ju så verkligt ut... Lite så känner jag för 9 också. Lite andlös, och jag glömmer bristerna.

Ochjustdetja, det är bara en tjejdocka av nio stycken, även om några är relativt könlösa. Bara så jag får det sagt.

Roliga saker som händer på ett bibliotek

Ibland så händer det så roliga saker på biblioteket att jag fnissar långt efteråt. Denna scen utspelade sig för flera månader sedan, men jag blir alltid flamsig när jag tänker på det.

Det är en helt vanlig dag. Jag får ett helt vanligt samtal. Intet ont anande svarar jag som vanligt. - "Jakobsbergs bibliotek, Sara." En helt vanlig röst möter mig. Rösten frågar efter en bok. Jag söker i datorn. Knapper knapper knapper. Börjar trevande ge ifrån mig ljud om att det kan tänkas att vi faktiskt inte har den här boken i Järfälla. Då utbrister rösten i andra änden av linjen: "COMPUTER SAYS NO!".

För er som inte vet vad det här betyder så nästan måste ni kolla upp det. Det är en sketch ur tv-serien Little Britain, med en outhärdligt otrevlig receptionist som säger "computer says no" till vad man än frågar. Det är fruktansvärt roligt. Kolla YouTube-klippet här nedanför:



Åh vad jag skrattade! Och jag tror det var ganska skönt för den personen i andra änden att jag faktiskt fattade vad hon sa. Annars hade det kanske blivit pinsamt, för oss båda.

Skämta gärna mer med bibliotekspersonalen!

Saker jag blir förbannad över

Nu har jag läst en bok som verkligen etsat sig fast. Den heter Skriet från kärnfamiljen, skriven av Tinni Ernsjöö Rappe och Rebecka Edgren Aldén, och kom för något halvår sedan. Den tar upp den oerhörda problematik som uppstår när man vill leva jämställt efter att ha fått barn i ett heterosexuellt förhållande. Det GÅR liksom inte. Nu har jag ju inga barn, och planerar inte att skaffa några inom de närmsta sju, åtta åren, om det nu blir några, så jag kan nog inte förstå komplexiviteten i det hela.

Den här boken reder ut alla jämställdhetsfällor på ett väldigt lättsamt sätt, med exempel ur de "jämställda" journalisterna som har skrivit bokens vardag. De ser inte sig själva som övermänniskor, utan pekar precis på de fel och brister de själva utsätter sig och sina barn för genom att inte leva jämställt. För vad är det för signaler man skickar till sina barn? Att pappans jobb, fritidsintressen och vänner är mer viktigt än mammans? Att pappan på något vis skulle vara en sämre förälder, klarar han inte av att packa en matsäck? Han som programmerar avancerad datateknologi kan inte sortera tvätten? (Please...) Att en kvinna inte kan byta däck? Att kvinnor och män inte är lika mycket värda?

Ibland tänker jag att jo, vi har kommit långt i jämställdhetsarbetet. Men ibland blir jag bara nedslagen. Jag blir nedslagen av den här boken, samtidigt som den väcker kämparglöd! Alla barnfamiljer borde läsa den här, både pappor och mammor. För om man älskar någon, varför skulle man inte vilja kämpa för bådas lika rättigheter? Kvinnor kommer ALDRIG kunna tävla mot män på arbetsmarknaden förrän allt arbete i hem och med barn är exakt lika fördelat, i tid. Föräldraledigheten måste delas rakt av, är det inte absurt att förvägra pappan exakt lika lång ledighet som mamman?

Jag skulle kunna skriva flera hundra exempel ur den här boken som pekar på orättvisorna, men det bästa med den här boken är att det finns metoder om hur du undviker att hamna i fällorna. Framförallt handlar det om att släppa bilden om den perfekta mamman, de perfekta föräldrarna med det välstädade hemmet. Mamman måste släppa skulden, och lite grand förlora kontrollen. Pappan kommer automatiskt skaffa sig kontroll och "se vad som behöver göras" då han är pappaledig. Viktigt är att pappan inte blir "lekpappan" med en föräldradag i veckan, utan han ska vara ledig exakt lika länge som mamman. Och låt inte omständigheter och bortförklaringar bli den enkla vägen, den förlorar kvinnor på, och så dumma är vi väl inte?

Givetvis finns det ju också underbara exempel som helt går emot normen också, vilket känns upplyftande!

Nu ska jag julrimma om den här boken och sen kommer ni hitta den med ett fyndigt rim på julklappsbordet i Jakobsberg! Kom och låna, mammor och pappor, och alla andra!

Rött är det nya svarta

Imorgon är det ingen vanlig dag, det är första dagen på december! Vadårå, kan man tycka, och det hade jag också tyckt för fem år sedan, men NU! Första december är dagen då Bibliotekets RÖDA adventskalender startar.

Vi har ett nytt tema varje år. I år alltså : Röd. Med så stor tolkningsomfång som man själv väljer att ha det. De flesta som jobbar på bibblan har alltså slitit sitt hår för att komma på det absolut BÄSTA röda tipset. Man får en lucka var, en för varje dag. Man kan följa adventskalendern på bibliotekets webbplats och här på bloggen.

Det är oliiidligt spännande. För alla utom för mig. För det är jag som gör dessa luckor och vet vad alla har tipsat om. Men det är roligt att se andras reaktioner, att kika på alla prilliga medarbetare som vill vara först på morgonen med att öppna luckan för dagen. För adventskalendern finns ju även som en fysisk kalender, på Jakobsbergs bibliotek.

Mitt stora dilemma just nu är att det rödaste tipset jag kunde komma på, det som jag trodde det skulle bli huggsexa om, har ingen tipset om! Därför får ni ett förtips idag, min absolut bästa röda bok: Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri. Jag minns att jag nästan var lite skeptisk när jag läste den, den var så omtalad, så hyllad och hatad, jag var förbryllad. Men oj vad imponerad jag blev. Den handlar verkligen om hur språket utgör makten, hur vi inordnas och mariginaliseras om vi inte är helt "rätt", hur normer styr och hjärntvättar. Och så är den ju rolig, ömsint och dramatisk också. En läsning för alla.

/Sara Lind

Jag är inte mycket för överraskningar tydligen

Ibland så är man inte så uppfinnigsrik som man vill tro. Jag började analysera mina blogginlägg och kom fram till en lista över saker eller företeelser jag bloggar mest om. Ack, så förutsägbar jag är! Denna lista blev resultatet:

1. Twilight
2. Harry Potter
3. Genus i kulturen
4. Skräck
5. Markus Krunegård

Jag i ett nötskal alltså. Hmm. Det hjälper inte att jag har bloggat en del om Karin Boye och också, hon tar sig inte in på listan. Inte heller Mare Kandre. Jane Austen är nära, nära. Men kanske tar de sig in på nästa års lista?

Och nu! Nu är det dags för ett till inlägg om nr.5. Markus Krunegård. Han förtjänar att ta sig upp någon plats på listan. Igår var jag på en konsert på Södra Teatern. För det första är Södra Teatern en av Stockholms häftigaste lokaler. Guldigt och pampigt. Markus Krunegård är inte heller mycket för överraskningar. Han har nyligen gett ut två skivor, och han viger måndags- och tisdagskvällen åt att spela dessa två skivor live. Men han spelar dem rakt av, i låtordningen. Inga överraskningar. Inga extralåtar. Inga hits.

På stolen hittar vi ett program, där står det svart på vitt att här blir det inget extra. Konserten är en dryg timme. Men ändå är han på något vis magisk, den där Markus. Hans mellansnack tillhör den högre ligan, han är rolig, personlig, spontan, ärlig och lite sådär dryg som han alltid har varit och alltid kommer att vara. Lev som en gris, dö som en hund är inte den bästa av hans skivor, enligt mig, men det gör inget. Texterna är inte lika träffande allmängiltiga (fast ändå personliga!) som på första skivan, men tillräckligt många rader fastnar i hjärtat. Konserten avslutas med Markus i ett regn av röda rosenblad. Rosenblad!

Låna hans skivor på biblioteket och låt oss hoppas på en sommarturné! Då blir det mer Markus-blogg!

Jag vill ha fler män i bar överkropp!

I natt har New Moon biopremiär i Sverige. Hysterin är större än någonsin. Jag vet inte riktigt, men jag gillar på något sätt hysterier. Jag tycker det är likvärdigt med att ha ett passionerat intresse eller hobby. Eller vad säger jag, det är ju klart att Twilight är ett intresse! Precis som Harry Potter. Harry Potter är ju faktiskt ett universitetsämne nu för tiden, så man ska passa sig för att skaka på huvudet åt liknande fenomen. För när något blir ett fenomen, då blir det även värt att forska i. Varför älskar så många Twilight? Skulle vara urkul att skriva en avhandling om. Det säger verkligen något om vår kultur och vårt samhälle.

Men det var ju inte det här jag skulle skriva om! Jag skulle ju skriva om män i bar överkropp för sjutton!

Jo. Twilight har blivit anklagad för att befästa föråldrade könsmönster, och ptja, inte vet jag, inte mer än annan romantisk Hollywood-komedi skulle jag vilja påstå. Är det inte egentligen lite roligt att det är Edward som vill vänta med sex tills de är gifta och Bella som blir frustrerad? Är det inte lite kul att det är töntiga, buttra, klumpiga (visserligen vacker som en dag) Bella som lyckas snärja skolans mest populära kille?

Och en hel massa ögongodis har man ju att kika på i filmen. Varvulvarna är trötta på att ha sönder sina skjortor så därför går de alltid runt med bar överkropp när de är människor. Mums! Man kan visserligen fråga sig om det här är rätta vägen att gå mot jämställdhet, men eftersom det går så jädrans långsamt så jag tycker ändå att det här är en av vägarna. Så mycket urringade tjejlinnen och wet t-shirt-contests som vi har sett i våra liv så är det härligt med uppenbart riktad tjejdregel. Mer sånt! Ska män få dregla, ska kvinnor få dregla. Jämställt och bra.

Men huruvida filmen har kvaliteter eller ej återstår att se, men äh, jag gillade första, jag tror inte jag blir besviken.

/Sara Lind

Bokbytardagen når nya höjder!

Extra mycket böcker lämnades in i år. Mycket finns också kvar att fynda helt gratis! Skynda nu innan vi plockar bort dem. I år byttes 1261 böcker, vilket är 150 st fler än förra året.

Som alltid har vi långa ringlande köer utanför biblioteket när det är dags att byta böcker. Det gäller att vara först på plats!

Många vill byta sina böcker. Den första timmen är det helt knökfullt på Hyllan. De flesta hittar också guldkorn bland de flera tusen böcker som lämnas in.

Etik och moral på Bokbytardagen

På lördag smäller det - för 26 året i rad! Bokbytardagen har blivit en stående favorit bland Järfällas medborgare, det väller in böcker varje år. Jag gillar matematiken - vi får in flera tusen böcker och chansen är med andra ord ganska stor att alla kan hitta något i just deras smak. För jag, till exempel, jag älskar gammalt med affektionsvärde. En halvsliten Karin Boye skulle vara guld värt för mig. Medan andra vill ha nytt, fräscht och modernt - det finns också!

Jag som jobbar här på biblioteket har upplevt 5 år av Bokbytardagar. Jag får se alla böcker i förväg, jag. För att inte plocka åt mig mina favoriter innan lördag har jag inrättat några regler som bör följas.

1. Jag får aldrig ta en bok om jag inte själv lämnar in någon.

2. Jo, det kan jag få, men då måste det vara i slutet av dagen när jag vet att ingen annan vill ha just den boken jag vill ha. Och det händer, det med, jag kanske har lite konstig smak.

Det kanske är all etik och moral man behöver ha inför Bokbytardagen. Men jag rekommenderar alla att stampa vid porten kl.11 för det är då som godbitarna går åt!

Ett amfibiskt hjärta

Igår delades Mare Kandre-priset ut. Ett pris som tillfaller poeter som skriver i Mare Kandres anda. Prismottagaren i år blev Jonas Brun, kanske mer romanförfattare än poet, men Kandre själv balanserade ju alltid på gränsen hon också. Jonas Brun kom i år ut med en sprillans ny - ganska söt - roman som heter Det amfibiska hjärtat. Åh titeln låter lovande! *springer genast och lånar innan någon annan hinner före*

Men nu måste vi prata allvar här. Mare Kandre. Hon dog när hon vara bara lite över 40, för snart fem år sedan. Jag har precis börjat upptäcka detta fantastiska författarskap. Jag har nyss läst en av hennes tidigaste romaner, Det brinnande trädet, och hennes sista, Xavier. Väldigt olika. Väldigt bra. Och de två romaner som anses vara hennes höjdpunkter, Aliide, Aliide och Bübins unge har jag inte ens öppnat pärmarna på än. Fy så mycket fantastiskt man har kvar att läsa, uppleva, famla efter, vandra i och älska!

Det sägs att Kande är lite ovanlig eftersom hon läses ungefär lika mycket av män som av kvinnor. Det kanske stämmer - det är nog lite ovanligt. Undrar varför? Uppsatsämne? Hmmm...

Läs läs läs vad som helst av Kandre! Hetaste tipset idag!

Topp 3: Parallella universum

Tänk om Jag finns i fler världar. Tänk om det finns flera miljarder av MIG i andra dimensioner. En armé av mini-me's som gör revolution. Denna tanke har nu massproducerat sig genom alla mina nervtrådar och hjärnceller och resluterar i .... ta da!

Topp 3: Parallella Universum!

3. Tredjeplatsen kneps av boken Interworld sent igår kväll. Jag har tänkt läsa den länge, men igår kväll blev jag så trött på vad allt vad tentor och uppsatser heter att jag tog första bästa bok ur bokhyllan som INTE var kopplat till "hur tystnaden som litterär effekt förstärker det psykologiska dramat inom kärnfamiljen bla bla bla". I Interworld av Neil Gaiman och Michael Reaves möter vi Joey som har så fruktansvärt dåligt lokalsinne. Han kan inte hitta sin handflata om han så har en karta tatuerad på handryggen. Under en lektion i "social studies" går något fruktansvärt fel och Joey hamnar i ett parallellt universum. Han blir en "Walker", en av få människor som kan gå mellan världar. Sakta men säkert börjar han inse sin egen betydelse.

Jag läser ogärna på engelska, det har blivit nått slags tic, en omotiverad skräck, men den här boken var jag fast i från första raden. Beskrivningarna är så lekfulla, färgglada, mönstrade, grafiska - fantasin har inga gränser. Det är ett utmärkande drag hos Neil Gaiman, och jag tror man ibland behöver en startsträcka för att "komma in" i hans stilistiska sätt. Man behöver vänja huvudet vid att inget är som det verkar, allt är upp-och-ned...

2. Andraplatsen - helt otippat blir det en film som är BASERAD på en bok. Helt tokigt! Hur ofta är en film bättre än en bok? Coraline är en animerad film, baserad på boken av Neil Gaiman (hmm jag ser ett mönster i min topplista). Coraline är nog den bästa animerade filmen - någonsin. Alltså - dataanimerad, ni vet. Inom tecknat finns det så mycket andra guldkorn... Coraline flyttar till ett nytt hus, där hon blir ignorerad av sina botanikerfanatiker till föräldrar. Hon hittar en dörr som leder henne till samma hus, samma föräldrar - bara det att den andra pappan och den andra mamma är mycket snällare och uppskattar henne. Det är bara det att istället för ögon har de knappar... *rys* Läskig men sensationellt vacker film!

1. FÖRSTAPLATSEN - går kanske inte helt otippat till Philip Pullmans makalösa triologi Den mörka materian. Guldkompassen är första delen - och kanske den bästa - men i den bara anar man vad som komma skall. I följande delar får vi möta helt nya karaktärer, och man vandrar mellan världar med hjälp av en kniv. Man skär helt enkelt upp en port till nästa dimension. Ondskan är närvarande och jagande, Lyra och Will kämpar mot de starka krafterna, men det sliter på själen...

Guldkompassen finns även som film på biblioteket!

Bubblare 1: Alice i Underlandet

- har aldrig hunnit läsa Lewis Carrolls häftiga berättelse, men ska såklart. Men just nu finns det inget som går upp mot att Tim Burton snart har premiär på bio med sin version av Alice!

Bubblare 2: Tv-spelet Kingdom Hearts 2 - till Playstation 2. Här kan man snacka om parallella universum! Sora, Kalle Anka och Långben åker med sitt rymdskepp mellan olika världar. Där träffar de på Disneys allra ondaste figurer - kanske är Drottningen i Törnrosa en av de mest obehagliga någonsin!