Kent på Annexet

Sjunde gången? Eller är det fler?

1995. För tusen år sedan såg jag dem för första gången. De spelade innan Brainpool på en liten studentfestival (Sommar-X) i Linköping, och vi bar deras gitarrer och fotade oss tillsammans med bandet. Min polare tappade nån av deras gitarrer på väg ut till turnébussen efteråt. Det är han mycket nöjd med ännu denna söndagskväll, sista februari femton år sedan då.

Så mina selektiva kulturspanarinsatser spottar ut mig vid Globen, sätter en biljett i min hand och knuffar in mig på Annexet. För att ännu en gång se detta Kent. Med mig har jag min gitarrtappande vän. Vad har jag för förväntningar? Senast jag såg dem, efter ett långt uppehåll i Kentkontakten från min sida, var jag i en gymnastikhall i Uddevalla. De hade då nyligen släppt sin förra skiva, Härifrån till Samtiden, och den håller jag högt. Uddevallianerna hade gått man ur huse för konserten, när nu något hände på orten. Det fick till följd att en hel del av konsertåskådarna mest stod och småpratade, glada i hågen medan konserten vältrade fram där borta. Undrar vad de tyckte efteråt? Jag kopplade bort alla glada Bohuslänningar och var mycket lycklig.

Kent är ett udda fenomen. Jag har gillat dem sen de gav ut sin första singel. Jag tycker att de, trots att det borde vara omöjligt, alltid levererar. De åldras precis i samma takt som jag, blir alltmer retro samtidigt som jag hittar mindre och mindre ny musik som träffar mig rakt genom själen. Och löjligt sentimental som jag är, lyckas de vara dystert desperata efter svunna… morgnar, år, värderingar, drömmar eller vad man nu kan hitta på att längta tillbaka till. Från första början har jag fått försvara att de ger mig hjärtsnörp. Vilket betyder att många alltid har brytt sig, hatat eller älskat. Kent.

Annexet? För fjärde dagen i sträck håller Kent hov. Jag och min gitarrtapparvän står långt bak. Då och då, under konserten vänder han sig om och skakar mig i armen. Jag nickar. Han nickar och så sjunger vi med i det vi kan, blundar med i resten. Jag har mina favoriter. Han sina. Vi tycker sällan om samma. Men efteråt är vi överens om att det var minst fem låtar för kort. Och så börjar vi räkna upp kvällens höjdpunkter. Ibland skakar han mig i armen. Jag nickar. Vi bockar varann till avsked och SL:ar oss hem. Det är väl ett gott tecken om något, att man räknar upp de höjdpunkter som de spelar, inte de låtar som man saknat.

Kent på biblioteken i kommunen? Ja, ett gäng CDs. Välj vilken ni vill. Släck ner och skruva upp. Jan Gradvall har skrivit en biografi som är på väg till Jakobsbergs bibliotek.

På eftermiddagen igår, en lång arbetsdag efter konserten skickar min konsertkamrat SMS till mig. Jag läser… Fortfarande helt tagen. Satan va bra det var. Låtvalen helt i min smak. Töntarna blytung. Chans så nostalgisk… En femma.

Jag är inte mycket för överraskningar tydligen

Ibland så är man inte så uppfinnigsrik som man vill tro. Jag började analysera mina blogginlägg och kom fram till en lista över saker eller företeelser jag bloggar mest om. Ack, så förutsägbar jag är! Denna lista blev resultatet:

1. Twilight
2. Harry Potter
3. Genus i kulturen
4. Skräck
5. Markus Krunegård

Jag i ett nötskal alltså. Hmm. Det hjälper inte att jag har bloggat en del om Karin Boye och också, hon tar sig inte in på listan. Inte heller Mare Kandre. Jane Austen är nära, nära. Men kanske tar de sig in på nästa års lista?

Och nu! Nu är det dags för ett till inlägg om nr.5. Markus Krunegård. Han förtjänar att ta sig upp någon plats på listan. Igår var jag på en konsert på Södra Teatern. För det första är Södra Teatern en av Stockholms häftigaste lokaler. Guldigt och pampigt. Markus Krunegård är inte heller mycket för överraskningar. Han har nyligen gett ut två skivor, och han viger måndags- och tisdagskvällen åt att spela dessa två skivor live. Men han spelar dem rakt av, i låtordningen. Inga överraskningar. Inga extralåtar. Inga hits.

På stolen hittar vi ett program, där står det svart på vitt att här blir det inget extra. Konserten är en dryg timme. Men ändå är han på något vis magisk, den där Markus. Hans mellansnack tillhör den högre ligan, han är rolig, personlig, spontan, ärlig och lite sådär dryg som han alltid har varit och alltid kommer att vara. Lev som en gris, dö som en hund är inte den bästa av hans skivor, enligt mig, men det gör inget. Texterna är inte lika träffande allmängiltiga (fast ändå personliga!) som på första skivan, men tillräckligt många rader fastnar i hjärtat. Konserten avslutas med Markus i ett regn av röda rosenblad. Rosenblad!

Låna hans skivor på biblioteket och låt oss hoppas på en sommarturné! Då blir det mer Markus-blogg!

Långsamhetens förbannelse

Jag trodde väl aldrig att Regina Spektor skulle sälja ut två fullsatta Cirkusar. Men tametusan om hon inte gjorde det på ett par dagar! Och jag var alldeles för långsam och lät biljetterna singla iväg åt alla felaktiga håll - åt alla håll utom mitt. Det känns som att hela Sverige kommer gå på Reginas konsert utom jag.

Jag får trösta mig med att lyssna på skivorna som finns på biblioteket.

Och förbanna min långsamhet. Jag som brukar vara så effektiv! Något slog slint.

Where the action is

Nämen, se goddag Stockholm. Är han ute å går? Vad har han tänkt te å hitta på ikväll då?
Säger han de, säger han de. Jo, det låter trevligt? Får en ta å hänga på, måhända?
Man tackar. Jo, här var ju grönt och gott. Ska en sitta eller ska en stå. Sitta lite här åt sidan i gröngräset. Det blir fint det.

Men vad folk det va här. Jodå, ni är så välkomna som så. Sätt er här runtikring bara.
Jo men se där, där kommer ju folk från Nässjö, som en känner. Å där kommer en kamrat från Kalmar. Sätt sig här, hon, varsågod. Och arbetskamrater kommer där från höger. Hallå, härborta. Jajjamensan, sitt här på hörnet, Stockholm kan maka på sig och hålla in magen. Så där ja.

Synd bara att det ska regna. Vad sa han? Torkar på måndag? Jo, det får en allt hoppas. Bara inte leran stelnar, då får ni hacka ut mig. Tssk! Tyst nu, govänner. Det börjar. Det här kommer bli redit bra, det här.

Två dagar festival i skuggan av Stora Skuggan. Neil Young har kommit dit för min skull. Nick Cave är där för att hylla mig. Perssons Pack stämmer upp, Jenny Wilson, Pretenders. Pixies ska visst dedicera sin konsert till min ära. Eller nåt? Nå, de är hursomhelst där samtidigt som jag är där, och jag är pepp

Ett ögonblick på Stadion i fredags.

Det var kallt därute. Vi står rätt så långt bak, Claes och jag. De finnst ändå alltid någon som är längre än en själv hur långt fram man än försöker ta sig, och vi orkar inte trängas. Så vi står långt bak. Nära till kaffet och korven, där det faktiskt inte alls är oävet ljud. På Ullevi förra året hade jag otrolig flax och lyckades komma in precis framför scenen, ett tiotal meter från Bruce. Det är också en upplevelse, men som sagt, alltid är det någon som är längre, och det är väldigt trångt därframme.

Det är den tredje gången jag ser Bruce Springsteen. Euforin från första gången, för tio år sedan, är svårare att hitta till. Några gånger är den nära. En gång är där. Bruce Springsteen har den goda smaken att låta publiken önska låtar. Han samlar in en bunt planscher som publiken håller upp och väljer några ur den högen. Först väljer han ”Growing up” och jag blir sur. Men senare säger han att ”den här brukar jag inte spela ofta längre” och håller upp ett plakat där det står ”Lost in the Flood”. Äntligen spelar han den för mig.

Jag minns första gången jag hörde låten. Vi satt i Claes studentrum i Linköping och vältrade oss i musik. Av någon anledning var Claes första Springsteen-skiva ”Greetings from Ashbury Park” och mitt i albumet dyker denna kusliga, tragiska berättelse upp. Vi ägnade oss då åt att försöka lära oss texten – den var inte lätt – ord som ”ragamuffin”, ”immaculate conception” satte ofta käppar i hjulet. Samtidigt blev det viktigt att förstå texten. Det var starka, tragiska rebellpojköden som Bruce sjöng om. Och någonstans mitt i låten, när Jimmy the Saint presenteras får det vackra, ensamma pianot som ackompanjerat Bruce genom en och en halv vers sällskap av hela E Street Band, och låten blir odödlig.

Jag har alltid tyckt om den, sedan Claes spelade den för mig då. Jag har inte alltid hållit den högst av Springsteens kompositioner. Ibland tycker jag att den är alltför melodramatisk. Men i fredags, på Stadion, var den bäst. Vi tittade på vandra och log, Claes och jag. Tänkte nog ungefär samma sak, och det var vad vi pratade om efteråt. Att han hade spelat just den.

some kid comes blastin' 'round the corner, but a cop puts him right away
He lays on the street holding his leg, screaming something in Spanish, still breathing when I walked away
And somebody said, "Hey man, did you see that? His body hit the street with such a beautiful thud"

Jag hade glömt delar av texten. Det hade jag, men Claes kunde den utantill. Men de däringa textraderna ovan. De kom jag ihåg. Och jag var lycklig fast det var kallt.

Min tredje Dylan

Jag var del av en eftersläntrande julklapp i måndags. En gammal korridorskamrat från min studietid i Linköping fick två biljetter till Dylan i Globen i julklapp av sin flickvän, och jag fick vara del av paketet. Det är ingen dålig komplimang – jag föreställer mig att det lät såhär ”Vad är det här? Biljetter. Till Dylan i Stockholm i vår. Jaha. Ja, men tack då… Med Andreas!? Allvarligt? Har han sagt ja? Ååh! Underbart!” Bautakram. Typ. Eller var det tvärtom?

Så arm i arm for vi, min korridorare och jag, till Globen. Jag har sett Bob två gånger tidigare, och det inte för alltför länge sedan. Första gången var en strålande sommarkväll på Sofiero utanför Helsingborg, med filt på gräset, bland rhododendron och med vin i hand. Den kvällen var stor. Sedan såg jag honom i Globen för ett par år sedan och det var min största konsertbesvikelse fram till denna dag. En Dylan som stod halvt bortvänd bakom en orgel och sjöng tråkiga låtar med ett band som lät oinspirerad boogiewoogie. Som ZZ-Top med svår magsjuka ungefär.

Mina förväntningar? Inte så höga. Allt han gjort. Allt han kan. Allt han låter bli att göra. Och det i Globen, som jag alltid tycker ekar när jag är på spelningar. Dylan. Där är han. Kom igen då!... Snälla?

Han spelar Rainy Day Women, Lay lady lay, High Water, Desolation Row, One more cup of coffee, Like a rolling stone, All along the watchtower, Highway 61, Tangled up in blue, Stuck inside of Mobile… Två timmar känns som en. Denna gång är bandet blues och rock. Dylan har ställt dem i ena hörnet, och står mitt emot dem bakom sin orgel. Ett par gånger sprätter han lite med benen och går ut i mitten, plockar upp munspel eller gitarr. Bandet står kvar i sitt hörn. När basisten entusiastiskt skruttar mot mitten vid ett par tillfällen tänker jag att det där blir skäll ikväll. Och inte sjunger Bob direkt, snarare stöter fram orden i sjok. Men bandet är följsamt, och jag imponeras särskilt av trummisen som flera gånger stjäl min uppmärksamhet genom sin vackra hantering av Dylans melodier.

Sen är det ju så med Dylan, att när han stöter fram en variant av One more cup of coffee, så kommer jag på mig själv med att blunda och höra Emmylou Harris körsjunga som hon gör på Desire. Jag hör de odödliga låtarna som jag känner sedan tidigare bakom Dylans framförande, och jag är lycklig.

Hans tredje extranummer är Blowing in the wind. Sen går han av, medan publiken stående applåderar. Globen är mörk ett tag. Man hinner tänka att han står därbakom och säger ”Should we play another one? Ballad of a thin man, perhaps, or Don't think twice..? No, let’s call it a day, let ‘em holler as much as they like.” och ljusen tänds.

Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp

Igår var jag på konsert med Markus Krunegård på Cirkus. Krunegård är kanske det bästa som har hänt popsverige sen Håkan Hellström. Hans texter är ursmarta men samtidigt är han inte rädd för att låta dum och han låter oss se alla hans svagheter. Ödmjuk är det sista han är, men han är uppriktigt glad över att så många har köpt biljett för att se honom. Han har en nästan obehaglig charm, en rockstjärneattityd som känns rätt tillspetsad, men den funkar på scen. Hans lugg är lång, sådär drygt lång så att den når nästan nedanför hakan. Nu hade hade visserligen klippt sig lite kortare, men skuggan av luggen är fortfarande där. Tänk att det finns någon som kan ha en sån dryg lugg. Men med inramningen av pampig musik och spelglädje förvandlas han till en... idol. Fast man kanske inte kan ha idoler längre om man har fyllt mer än 17?

Han har lyckats arbeta upp en rejäl fanskara i Stockholm, tonårsflickor skriker hjärtskärande och svimmar framme vid kravallstängslet, jag sitter i min mjuka cirkusstol högt uppe på läktaren och känner mig gammal och bekväm. Gammal egentligen. Jag vet att jag inte är gammal, men 25 år är så himla mycket mer än 15 år. Jag brukar ofta referera till Krunegårds rad om att "det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp", eftersom det låter som att växa och åldras blir ett aktivt val. Jag låter inte tiden erövra mig, det jag är som driver den framåt. Tanken är uppenbarligen dumdristig, men den ger ett visst mått av tröst för sådana som mig som tyckte att åldern sju år var rätt schysst.

Markus är alltså det bästa som hänt det musikaliska Sverige på länge. Så är det. Han gör mig blödig och lycklig på samma gång. Vissa livsfrågor gör han enklare, och andra problematiserar han ytterligare. Han vänder sig till alla åldrar, hans issues är universiella. Min mamma brukar nynna på "ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det", och visst är det så. En så svår sak som att välja sätter Markus ord på åt oss.

Krunegårds enda problem är egentligen att han bara har släppt en soloskiva så materialet är begränsat. Så när han plötsligt kommer ut på scen för extranummer och sjunger de första orden i min låt, "Sara" med Mauro Scocco, så är jag fullständigt fångad. Nu har Markus mig i en liten ask. Något av en chock blir det när Mauro i egen hög person trampar ut på scen i någon slags sjömanshatt och solglasögon och stämmer upp i en duett. Och de sjunger om mig. Men jag lyssnar mest på Markus.

Bäst under kvällen måste vara Jag är en vampyr, som efter alla dessa spelningar har satt sig som gjuten, har blivit en självklarhet, ett trademark. Jag såg precis Låt den rätte komma in på bio, och jag inser att låten faktiskt är en egen liten tolkning av boken med samma namn av John Ajvide Lindqvist. "Låt mig komma in, jag vill bli din". Uppenbart ju, hur kan jag har missat det?

Lyssna genast på Markusevangeliet som finns på biblioteket, såklart!

Bibliotek+pop=sant

Är du trött på alla konserter där dräggfulla hårdrockare brölar och spiller öl över din nya t-shirt?
Då tycker jag du ska bege dig till Stadsbiblioteket vid Odenplan lördag 6/12 kl. 14 där de eminenta stockholmsbanden Elenette, Twig, Sad Day For Puppets och Peter Morén spelar live. Att flera av medlemmarna i banden arbetar som, eller pluggar till bibliotekarier gör inte saken sämre. Gratis!

http://www.myspace.com/bibliotekspop