Sommartipset: En JÄTTEjättebra skiva!!!

Cornelis vs Riedel med Georg Riedel, bas, Sarah Riedel, sång och Nicolai Dunger, sång och vissling.

/Kerstin

Lite litterär musik

Allt går inte att blanda. Man äter inte pizza med hallonglass eller lägger skagenröra på sushin. Något som lyckligtvis går att blanda är två av mina favoritsaker här i livet: musik och litteratur. Det finns tusentals exempel på litteratur i musiken och musik i litteraturen. Även om det senare alternativet är nog så intressant (jag läser till exempel just nu Movern Caller där musik spelar en stor roll) tänkte jag skriva om några band och artister som använt litteratur i sitt musikskapande.

Mitt första (och kanske tydligaste) exempel hämtar jag från den brittiske croonern Neil Hannon som gör musik under namnet The Divine Comedy. Inte nog med att han tagit sitt bandnamn efter Dantes mästerverk och delar skivnamnet Absent Friends med en pjäs av den brittiska dramatikern Sir Alan Ayckbourn. Han sjunger dessutom om dandyn Oscar Wilde på skivans storslagna öppningslåt med samma namn som skivan. Efter att i tur och ordning ha besjungit Jean Seberg, Steve McQueen och rymdhunden Laika leder följande textrad orkestern ett stegrande parti mot crescendot: 

Oscar Wilde was a lonely child.

He fought and won acceptance from the world.

They smiled, they laughed, they praised,

They drove poor Oscar to his grave.

En av de kändaste boklåtarna, som desto mindre är oumbärlig på listan är The Cures Killing an Arab. Denna postpunksdänga skrevs redan 1979 av den evigt deppige gothfiguren Robert Smith. Låten baseras på Albert Camus Främlingen, där huvudpersonen Meursault dödar en arabisk man på stranden och sen är så ärlig med sina känslor av likgiltighet att han av samhället betraktas som en främling.

Stockholmsbaserade bandet Nanook of the Norths låt Karin Boyes Grave är tyvärr ingen dödsmetall, även om titeln är något morbid. Det är istället en vacker poplåt som handlar om ett jag som står vid Karins Boyes grav. Där återupplivar han henne i tankarna, ber henne att ge världen en till chans och tar med henne till restaurangen Kvarnen på Södermalm. Låten utvecklar sig till en duett, och plötsligt sjunger Boye tillsammans med killarna i bandet. Man skulle kunna se detta som en banalisering av den döda Boyes arv, men jag tycker att det en vacker hyllning till en av 1900-talet största svenska författare och poeter.

En riktig nördklassiker är Leonard Nimoys, känd som Spock i originalversionen av Star Stek (och nu även som en betydligt den betydligt äldre Spock i de nya Prequel-filmerna om Star Trek), psykedeliska låt om hobbiten Bilbo Baggins. En välkänd video är när Nimoy framför låten i TV-showen Malibu U. I Spocks frisyr och i sällskap av ett gäng väldigt glada dansare som är utrustade med Spock-öron och skyltar med texten "Hobbits Unite!" sjunger han rader som He's only three feet tall, Bilbo Baggins, the bravest little hobbit of them all. Det hela är faktiskt rätt obegripligt.  

Några som brukar vara extra glada att låna inspiration från litteraturens värld är hårdrockare. De inspireras ofta av myter, hjältar och äventyr. Bandet Metallica däremot hämtade inspiration från spanska inbördeskriget på 30-talet. Ernest Hemingway var där och rapporterade, vilket ledde till boken For Whom the Bell Tolls,

vilket också är namnet på en Metallica-låt från 1985. Även om låten är riktigt mäktig, från en tid innan Metallica betraktades som ett skämt, funkar texten bättre tillsammans med musiken än på egen hand. För följande rader är det väl knappast Nobelprisklass på?

Shouting gun

On they run

Through the endless grey

On they fight

Are they right

Yes, but who's to say?

Metallica har för övrigt flera referenser till H.P. Lovecrafts urtidsgud Cthulhu i sin musik. Denne urtidsgud, som dyker upp i flera av Lovecrafts texter, verkar även det svenska rockbandet Kent vara fascinerade av. På flera ställen på skivan Jag är inte rädd för mörkret kan man dra paralleller till Cthulh. Tydligast blir det i låten Petrolium, där Jocke Berg sjunger:

Tror du att det finns något okänt där ute
En urtidsgud som inte ville bli väckt
Något som gömmer sig i djupen
som bidar sin tid
och drömmer om petroleum och tungmetaller
drömmer om fossil och döda koraller
drömmer om strålskadade atoller i natt.

Nog kan det vara vackert när musiken och litteraturen möts. Har du själv några favoritexempel?

Freddie Wadling - En levande legend

Här kommer i samband med mitt bokprat på bibliotekets Bok&fika idag en Spotifylista som visar på Freddies sköna bredd. Karriären visar upp visor, punk, rock, pop, jazz, new age (you name it...) på svenska och engelska, och det är alltid vansinnigt bra!

Freddies röst är alltid ömtålig och tålig på samma gång, man blir aldrig rädd att det inte ska hålla, men det känns samtidigt som han blöder varje gång han tar ton. Upptäck och bli en lika fanatisk lyssnare som jag!

Freddies sommarprat finns förresten fortfarande att lyssna på via Sveriges Radios webbsida, och en sökning på "Freddie Wadling" i vår katalog genererar bara bra träffar! Fantastiskt.

/Robin Thorman

PS. Lyssna gärna på flera av våra musiklistor! Här finns allt från black metal, soul och rap till sextiotalsnostalgi, folkmusik, electronica och ökenblues. Och lite till.

Vila i frid, Gustaf Kjellvander

Gustaf Kjellvander blev bara 31 år. Så oerhört sorgligt. Han avled oväntat i sömnen under natten till lördag i sitt hem i Malmö, skriver Sydsvenskan.



Låna skivan Dolophine Smile här.

Tillsammans med brodern Christian Kjellvander spelade han in The Painted Trees of Ghostwood under namnet Songs of Soil. Jag är väl ingen kännare av den typen av musik, men lyssna via Spotify här och beundra hantverket. Fantastiskt!

Att marknadsföra musik 2011

Hur gör artister som vill överleva på musiken år 2011 när allt går att skaffa gratis utan vidare ansträngning? En hel generation är van vid att kunna välja och vraka från ett oändligt utbud. Många äger inte ens en cd-skiva, än mindre en vinylplatta.

Lösningen stavas i flera fall merchandise (tröjor, tygmärken, flaggor, affischer osv). Motörhead har skaffat ett eget vin (och till och med egna slalomskidor!). Många band skaffar sig platser på tv-spelens soundtrack. Och så vidare... Den uppfinningsrike går oftast segrande ur striden.

Beastie Boys gör dock något av det coolaste jag skådat i marknadsföringsväg. De lägger (troligtvis) hela PR-budgeten på världens ballaste promotionfilm. Elijah Wood, Susan Sarandon, Jack Black, Steve Buscemi, Kirsten Dunst, Chloë Sevigny, Will Ferrell, Orlando Bloom; alla är de med i Fight For Your Right Revisited, en PR-rulle som efter en dryg månad har 1,5 miljoner tittningar enbart på YouTube. Snacka om succé i den virala världen!
Nya skivan Hot Sauce Committee Part Two finns naturligtvis på Spotify.

Och på tal om rap så upptäckte jag att det bland bibliotekets fina Spotify-listor saknas en äkta raplista. Den finns där nu.

Hoppas ni mår bättre snart!

Många små knoddar plågas just nu av feber, förkylning, magsjuka och andra hemska saker. Här kommer en liten hälsning till er där hemma, hoppas ni mår bättre snart!



Att lyssna på musik, det mår man bra av, och så har vi lagt till den spännande berättelsen om Max som reser till Vildingarnas land!
Krya på er så ses vi snart på biblioteket igen!
Lyssna här!

/Eva Brünahl

Spotify: Folkton

Camilla har sammanställt en lista med musik som har sin grund i folkmusik. Gillar du The Pogues, Garmarna, Flogging Molly, The Mahones, Sofia Karlsson, Runrig, The Elders, Mumford & Sons... Lyssna och upptäck!

Spotify-listorna samlade

Nu har vi samlat våra Spotify-listor på vår hemsida. Du når dem enkelt genom att klicka här eller på länken i högerspalten under "Kontakta oss"-rubriken. Det finns fjorton listor att upptäcka och vi önskar god lyssning!

Jussi Björling 100 år

Den 2 februari skulle tenoren Jussi Björling ha fyllt 100 år. Järfälla folkbibliotek firar med att ta fram böcker om och skivinspelningar med honom. I Jakobsberg spelar vi även skivor så du får höra honom sjunga!

Sveriges Radio uppmärksammar jubilaren med en temavecka och har samlat alla sina inspelningar och intervjuer med honom på en särskild sida: klicka här!

Jussi Björling var född i Borlänge och där finns Jussi Björlingmuséet, som har skickat den fina bilden ovan.

Böcker och musik av Jussi Björling hittar du här.

/Kerstin Gerén

Världens bästa jazz

Hurra! Jag upptäckte precis att vi har en av världens bästa jazzlåtar i vårt bestånd: Tuesday Wonderland med Esbjörn Svensson Trio. Den finns på skivan med samma namn, men allra bäst är liveversionen på E.S.T. Live In Hamburg.

Här nedan kan du lyssna hur den lät när trion gästade TV4 Nyhetsmorgon.
Om alla musiker kunde spela med sådan inlevelse skulle vi nog ha en bättre värld...



Om skivorna inte finns inne på ditt bibliotek just nu och du har en internetuppkoppling så kan du lyssna via Spotify som du laddar ner gratis här.

E.S.T. Live In Hamburg
Tuesday Wonderland

Spotify på biblioteket

Nu har Järfälla folkbibliotek ett Spotify-konto! Här tänkte vi tipsa om nya musikinköp, men även skapa spellistor över våra personliga favoriter.




Redan nu finns det några listor att förkovra sig i:
Elisabet tipsar om nyinköpta skivor från oktober/november.
Andreas H har döpt sin lista till Ångest är vår arvedel. Hjälp!
Mattias tipsar om drum'n'bass, techno och annat elektroniskt oväsen.
Och för den som vågar: Mattias lista med death- och black metal.

När fler listor har publicerats hojtar vi till här på bloggen!

Sex, books & rock n roll

Känns livet lite trist och grått såhär på höstkanten? Kom till Jakobsbergs bibliotek där vi just nu har dukat upp ett smörgåsbord av mumsiga rockbiografier och distade stjärnmemoarer, fritt fram att låna hem helt gratis!
Pete Doherty, Noice, Broder Daniel, Kent, Iggy Pop, Billie Holiday och Freddie Wadling är några av kändisarna som kan bli din sängkamrat ikväll.

Same same but different

Igår lånade jag hem ett av bibblans nya tv-spel, SingStar Kent. Som 70-talist har Kent funnits i mitt medvetande sedan gruppens begynnelse och man har inte kunnat undgå att höra deras låtar om och om igen även om man inte är ett hängivet fan. Jag är inget hängivet fan, har inga skivor (eller det har man väl inte nuförtiden) men låtarna sitter där ändå någonstans i det omedvetna.

Det intressanta när jag nu ylar tillsammans med Jocke Berg är att texterna blir så tydliga. Texter som man visserligen har hört men som man inte riktigt tänkt på, texter som i sången bara blir ord utan sammanhang. Riktigt bra! Kents skivor finns också på biblioteket.

När man läser de på skärmen och själv sjunger med framträder texten på ett helt annat sätt. Särskilt gäller det engelska texter tycker jag. För mig blir det bara ord som flyger in genom ena örat och ut genom det andra. Min mans favoritband är Flaming Lips men inte förrän några sing star-låtar senare förstod varför! Underbara texter! Fler SingStar finns att låna.

Samma sak med poesi, ofta ord som inte ger mig något sammanhang, som inte säger mig någonting. Men tonsatta blir plötsligt dikter levande. Till exempel Sofia Karlssons Dan Andersson-tolkningar. Finns på skivan Svarta ballader. Numera älskar jag Dan Andersson och hans texter är så vackra!

Ett annat exempel den så populära ljudboken som kan ge en helt annat och större upplevelse av en bok!

Flera medier som samspelar kan alltså ge ökade kulturupplevelser. Börja experimentera!

Andres + Lokko = 1637

Tidskriften Pop var min bibel från det att jag var 17 till den lades ner 1999. Jag har fortfarande kvar alla nummer. När den senare transformerades till just Bibel – namnet på den nya tidskriften – hade mitt intresse svalnat betydligt; det pratades inte så innerligt om musik längre, utan mest om kläder och yta. Folk som brinner för sådant är ingenting att bry sig om, tyckte jag.

När jag nu håller de två tegelstenarna i min hand som utgör ett urval av Andres Lokkos texter minns jag tillbaka. Skribenterna på Pop skrev om musik på ett sätt som få bemästrade i Sverige. De skrev om musik för oss ultranördar som tar musik på allvar, som verkligen lyssnar på skivor. Det var en stor tidning som brann likt ett fanzine och chefredaktör Lokko – född och uppvuxen här i Viksjö, Järfälla kommun – ledde sina undersåtar till stordåd genom att agera ultraelitistisk kultursnobb. Jag tyckte det var lite kul med en sådan varelse.
Tidskriften Pop och fildelning är förmodligen de två största anledningarna till att jag köper så mycket skivor. Det Pop hyllade köptes av mig och att upptäcka ny och gammal musik blev en religion. Min bibel, som sagt...

Bland de 1637 sidorna ryms så mycket tyckande och tänkande att det är svårt att ta till sig allt på en gång. Lokko är riktigt usel i början av sin karriär, men redan i slutet av 1992 börjar stilisten väckas till liv. Varför? Förmodligen för att han ges utrymme. Hans långa reportage om The Cure är början på riktigt bra musikjournalistik, det vill säga så långt ifrån Metros "recensioner" man kan komma. Höjdpunkten nås kanske i texten om Wu-Tang Clan, även om Lokkos hiphopcred aldrig smällt särskilt högt. Allra mest patetiskt blir det när Lokko bestämmer sig för att "spöa skiten ur britpoppen" och drämmer till Oasis sångare Liam Gallagher i skallen. Läs Lokkos text här. Skämskudde fram.

Med tiden tyckte jag mindre och mindre om Lokkos texter. Kanske för att han blev för snobbig – och därmed väldigt förutsägbar. Mycket tomma ord. Alla låtar han skriver om är ”världens bästa låt”... Det håller inte i längden.
Samtidigt är det ganska underhållande att Lokko under hela sin karriär har hyst en smått bisarr fascination för Englands postnummer och adresser, en fascination som finns där än idag. Det är sällan man läser någon av hans nutida krönikor i Svenska Dagbladet utan att han nämner någon gata eller något område i London, där han förvisso bor... Men hur pseudoromantisk kan man egentligen bli över en liten gatstump? Ändå kanske det var detta som fascinerade mig som ung – Lokkos förmåga att göra just en liten gatstump i England fullständigt magisk.

På tidigt nittiotal snackade han om bass'n'bleep. I mitten av tvåtusentalet var det mikrohouse. I slutet, det vill säga i nutid, skriver han seriöst om politik. Vissa påstår att han har vuxit upp – något av det tråkigaste man kan göra! Det kanske är därför som jag inte läser Andres Lokkos texter längre. Eller så är det för att jag inte bryr mig om Lokko – han skriver trots allt mest om sig själv numera… Fast det har han förvisso gjort i tjugo år. Kanske är det jag som har blivit tråkig?

Nåväl, jag tackar honom för att han fick mig att upptäcka så mycket bra musik. När jag läser om hans gamla texter smittar hans entusiasm av sig igen, och innan jag vet ordet av så lyssnar jag återigen på Rides fantastiska Nowhere-album. Så bra!

Lättläst hårdrock

Alla vet ju att hårdrock är den bästa musikstilen, och en av de skönaste böckerna som skrivits i ämnet heter kort och gott Hårdrock! – med utropstecken!

Författaren Rickard Jakbo hyllar hårdrocken och har full koll.
Hårdrocken i sig är svår att ta till sig, men Jakbo gör det hela mycket enkelt. Och framför allt roligt! Kapitelrubriker som "Alla hatar hårdrock", "Hoten mot hårdrocken", "Farmor pekar finger" och "Ozzy ser mig!" vittnar om att Jakbo har distans till det hårda.
Boken är utgiven av LL-förlaget, där de båda L:en står för LättLäst.

Även om man inte gillar den ljuvligaste av alla musikstilar har man stor behållning av detta mästerverk, för vem drar inte på smilbanden åt beskrivningen av thrash metal: "Ett flygplan i skallen". Eller när författaren skriver om Mötley Crüe:

1984 dök ett band upp som visste hur livet skulle levas. Deras hår var högt och stajlat, kläderna gnistrade i strålkastarskenet. De var sminkade och hade rosa gitarrer. Var de transvestiter? Nej, de var Mötley Crüe.

Hårdrock! är stor litteratur!

PS. På tal om hårdrock: Jag har precis avverkat fem dagar i Holland på den fantastiska Roadburn-festivalen i fantastiska Tilburg. Jakobsbergs egen Johan Längqvist skulle stå på scenen med sitt fantastiska Candlemass (jag skrev om ett magiskt biblioteksögonblick här), men av detta blev intet, ty det satte en gammal stratovulkan vid namn Eyjafjallajökull stopp för. Sanslöst!
Inte ens hårdrocken är tillräckligt hård för att trotsa Moder Jord.

Idoldyrkan på bibblan

Johan Längqvist
Foto: Mattias Pettersson

En av Sveriges främsta hårdrockssångare gästade Jakobsbergs bibliotek i egenskap av lärare häromdagen. Som jag har dyrkat till denne mans insatser, under så många år!
1986 släpptes skivan Epicus Doomicus Metallicus av bandet Candlemass. Plattan grundade i ensamt majestät vad vi i dag kallar episk doom metal, och är en världsklassiker av gigantiska mått. Johan lade sången på den här skivan och försvann sedan från offentligheten. Bandet, med musikgeniet Leif Edling i spetsen, fortsatte och släppte så sent som 2009 ett av det årets främsta metalalbum - Death Magic Doom.
När Candlemass 2007 firade tjugoårsjubileum (två år försenat) flög folk från hela världen till Kolingsborg vid Slussen - och många var där enbart för att se och höra Johan Längqvist. Det var hans första och enda framträdande med gruppen, och vi som var där stod i princip på alla fyra med tårar i ögonen under de få låtar som sjöngs av Johan. Karlns pipa och känsla var överjordisk. Svart magi.
Döm av min förvåning när jag så ser Johan lufsa omkring inne på bibblan men en hel hord ungar runt benen! Det visar sig att han jobbat som lärare sedan 1992 och bor i ett hus drygt en kvarts promenad från biblioteket. Här har han sin studio och hit bjuds jag för att lyssna på vad han åstadkommit under de senaste åren. Man blir ju starstruck likt en liten tioåring!

Bäst av allt är ändå att Järfällas egen Johan Längqvist kommer att stå på stora scenen i holländska Tilburg om drygt en månad. Candlemass kommer på världens bästa musikfestival, Roadburn, att köra hela Epicus-plattan från början till slut, och jag kommer att stå/knäböja/ligga/svimma bland publiken.

Den som har Spotify kan lyssna på Epicus Doomicus Metallicus här.
Min krönika från förra årets festival finnes här.

Jag är inte mycket för överraskningar tydligen

Ibland så är man inte så uppfinnigsrik som man vill tro. Jag började analysera mina blogginlägg och kom fram till en lista över saker eller företeelser jag bloggar mest om. Ack, så förutsägbar jag är! Denna lista blev resultatet:

1. Twilight
2. Harry Potter
3. Genus i kulturen
4. Skräck
5. Markus Krunegård

Jag i ett nötskal alltså. Hmm. Det hjälper inte att jag har bloggat en del om Karin Boye och också, hon tar sig inte in på listan. Inte heller Mare Kandre. Jane Austen är nära, nära. Men kanske tar de sig in på nästa års lista?

Och nu! Nu är det dags för ett till inlägg om nr.5. Markus Krunegård. Han förtjänar att ta sig upp någon plats på listan. Igår var jag på en konsert på Södra Teatern. För det första är Södra Teatern en av Stockholms häftigaste lokaler. Guldigt och pampigt. Markus Krunegård är inte heller mycket för överraskningar. Han har nyligen gett ut två skivor, och han viger måndags- och tisdagskvällen åt att spela dessa två skivor live. Men han spelar dem rakt av, i låtordningen. Inga överraskningar. Inga extralåtar. Inga hits.

På stolen hittar vi ett program, där står det svart på vitt att här blir det inget extra. Konserten är en dryg timme. Men ändå är han på något vis magisk, den där Markus. Hans mellansnack tillhör den högre ligan, han är rolig, personlig, spontan, ärlig och lite sådär dryg som han alltid har varit och alltid kommer att vara. Lev som en gris, dö som en hund är inte den bästa av hans skivor, enligt mig, men det gör inget. Texterna är inte lika träffande allmängiltiga (fast ändå personliga!) som på första skivan, men tillräckligt många rader fastnar i hjärtat. Konserten avslutas med Markus i ett regn av röda rosenblad. Rosenblad!

Låna hans skivor på biblioteket och låt oss hoppas på en sommarturné! Då blir det mer Markus-blogg!

Långsamhetens förbannelse

Jag trodde väl aldrig att Regina Spektor skulle sälja ut två fullsatta Cirkusar. Men tametusan om hon inte gjorde det på ett par dagar! Och jag var alldeles för långsam och lät biljetterna singla iväg åt alla felaktiga håll - åt alla håll utom mitt. Det känns som att hela Sverige kommer gå på Reginas konsert utom jag.

Jag får trösta mig med att lyssna på skivorna som finns på biblioteket.

Och förbanna min långsamhet. Jag som brukar vara så effektiv! Något slog slint.

Where the action is

Nämen, se goddag Stockholm. Är han ute å går? Vad har han tänkt te å hitta på ikväll då?
Säger han de, säger han de. Jo, det låter trevligt? Får en ta å hänga på, måhända?
Man tackar. Jo, här var ju grönt och gott. Ska en sitta eller ska en stå. Sitta lite här åt sidan i gröngräset. Det blir fint det.

Men vad folk det va här. Jodå, ni är så välkomna som så. Sätt er här runtikring bara.
Jo men se där, där kommer ju folk från Nässjö, som en känner. Å där kommer en kamrat från Kalmar. Sätt sig här, hon, varsågod. Och arbetskamrater kommer där från höger. Hallå, härborta. Jajjamensan, sitt här på hörnet, Stockholm kan maka på sig och hålla in magen. Så där ja.

Synd bara att det ska regna. Vad sa han? Torkar på måndag? Jo, det får en allt hoppas. Bara inte leran stelnar, då får ni hacka ut mig. Tssk! Tyst nu, govänner. Det börjar. Det här kommer bli redit bra, det här.

Två dagar festival i skuggan av Stora Skuggan. Neil Young har kommit dit för min skull. Nick Cave är där för att hylla mig. Perssons Pack stämmer upp, Jenny Wilson, Pretenders. Pixies ska visst dedicera sin konsert till min ära. Eller nåt? Nå, de är hursomhelst där samtidigt som jag är där, och jag är pepp

Ett ögonblick på Stadion i fredags.

Det var kallt därute. Vi står rätt så långt bak, Claes och jag. De finnst ändå alltid någon som är längre än en själv hur långt fram man än försöker ta sig, och vi orkar inte trängas. Så vi står långt bak. Nära till kaffet och korven, där det faktiskt inte alls är oävet ljud. På Ullevi förra året hade jag otrolig flax och lyckades komma in precis framför scenen, ett tiotal meter från Bruce. Det är också en upplevelse, men som sagt, alltid är det någon som är längre, och det är väldigt trångt därframme.

Det är den tredje gången jag ser Bruce Springsteen. Euforin från första gången, för tio år sedan, är svårare att hitta till. Några gånger är den nära. En gång är där. Bruce Springsteen har den goda smaken att låta publiken önska låtar. Han samlar in en bunt planscher som publiken håller upp och väljer några ur den högen. Först väljer han ”Growing up” och jag blir sur. Men senare säger han att ”den här brukar jag inte spela ofta längre” och håller upp ett plakat där det står ”Lost in the Flood”. Äntligen spelar han den för mig.

Jag minns första gången jag hörde låten. Vi satt i Claes studentrum i Linköping och vältrade oss i musik. Av någon anledning var Claes första Springsteen-skiva ”Greetings from Ashbury Park” och mitt i albumet dyker denna kusliga, tragiska berättelse upp. Vi ägnade oss då åt att försöka lära oss texten – den var inte lätt – ord som ”ragamuffin”, ”immaculate conception” satte ofta käppar i hjulet. Samtidigt blev det viktigt att förstå texten. Det var starka, tragiska rebellpojköden som Bruce sjöng om. Och någonstans mitt i låten, när Jimmy the Saint presenteras får det vackra, ensamma pianot som ackompanjerat Bruce genom en och en halv vers sällskap av hela E Street Band, och låten blir odödlig.

Jag har alltid tyckt om den, sedan Claes spelade den för mig då. Jag har inte alltid hållit den högst av Springsteens kompositioner. Ibland tycker jag att den är alltför melodramatisk. Men i fredags, på Stadion, var den bäst. Vi tittade på vandra och log, Claes och jag. Tänkte nog ungefär samma sak, och det var vad vi pratade om efteråt. Att han hade spelat just den.

some kid comes blastin' 'round the corner, but a cop puts him right away
He lays on the street holding his leg, screaming something in Spanish, still breathing when I walked away
And somebody said, "Hey man, did you see that? His body hit the street with such a beautiful thud"

Jag hade glömt delar av texten. Det hade jag, men Claes kunde den utantill. Men de däringa textraderna ovan. De kom jag ihåg. Och jag var lycklig fast det var kallt.