Jag är inte mycket för överraskningar tydligen

Ibland så är man inte så uppfinnigsrik som man vill tro. Jag började analysera mina blogginlägg och kom fram till en lista över saker eller företeelser jag bloggar mest om. Ack, så förutsägbar jag är! Denna lista blev resultatet:

1. Twilight
2. Harry Potter
3. Genus i kulturen
4. Skräck
5. Markus Krunegård

Jag i ett nötskal alltså. Hmm. Det hjälper inte att jag har bloggat en del om Karin Boye och också, hon tar sig inte in på listan. Inte heller Mare Kandre. Jane Austen är nära, nära. Men kanske tar de sig in på nästa års lista?

Och nu! Nu är det dags för ett till inlägg om nr.5. Markus Krunegård. Han förtjänar att ta sig upp någon plats på listan. Igår var jag på en konsert på Södra Teatern. För det första är Södra Teatern en av Stockholms häftigaste lokaler. Guldigt och pampigt. Markus Krunegård är inte heller mycket för överraskningar. Han har nyligen gett ut två skivor, och han viger måndags- och tisdagskvällen åt att spela dessa två skivor live. Men han spelar dem rakt av, i låtordningen. Inga överraskningar. Inga extralåtar. Inga hits.

På stolen hittar vi ett program, där står det svart på vitt att här blir det inget extra. Konserten är en dryg timme. Men ändå är han på något vis magisk, den där Markus. Hans mellansnack tillhör den högre ligan, han är rolig, personlig, spontan, ärlig och lite sådär dryg som han alltid har varit och alltid kommer att vara. Lev som en gris, dö som en hund är inte den bästa av hans skivor, enligt mig, men det gör inget. Texterna är inte lika träffande allmängiltiga (fast ändå personliga!) som på första skivan, men tillräckligt många rader fastnar i hjärtat. Konserten avslutas med Markus i ett regn av röda rosenblad. Rosenblad!

Låna hans skivor på biblioteket och låt oss hoppas på en sommarturné! Då blir det mer Markus-blogg!