Mannen med ett Öde

Imre Kertez bok Mannen utan öde är förvisso efter nobelprisutmärkelse och annat festligt en läst och uppskattad bok. Men mannen MED ett öde är en mångt mer läst och uppskattad berättelse. Jag skulle till och med vilja påstå att hela fantasygenren mer eller mindre berättar historien om en Man MED ett öde.

Jag misstänker att det inte finns någon genre som är så behäftad av konservatism, brist på ifrågasättande samt cementerade könsroller. Därför är det lika förvånande varje gång som jämställda, medvetna, metrosexuella män och för all del dito kvinnor får något drömskt i blicken när Böckernas Bok kommer på tal och dristar man sig till att säga att någon borde ha gett Tolkien en rödpenna eller åtminstone en bra förlagsredaktör, ja då är det som att svära i kyrkan.

Men till saken – män med ett öde: Vi har Frodo i Sagan om ringen, den enda som kan rädda Midgård, vi har Harry Potter som redan som bäbis är den enda som kan stå emot mörkrets makter. Vi har Mio som är förutspådd att slåss mot den grymme riddar Kato, Atreju i Oändliga historien, Tam tiggarpojke, Artemis Fowl och många, många fler. Ja, och sist men inte minst har vi förstås Jesus i Bibeln - anmodern (fadern) till alla dessa magiska berättelser om den unga mannen som tyngd av ödets kraft, ofrivilligt får axla ansvaret för att befria den värld han lever i från ondska/mörker/våld/förtryck.

Just detta med ödet är också en sak som inte helt och fullt tilltalar mig. Att vara ofri att välja. Att på grund av födsel och arv vara tvungen att axla en roll man själv inte har valt är inte ett budskap jag känner mig bekväm med att ge unga spirande människor till livs. Inte alls.
Dessa två saker är kanske anledningen till att jag aldrig blivit en storläsare av just fantasy.

När jag blev tillfrågad av en lärare om jag ville hålla ett bokprat för hennes elever på temat fantasy och gärna även prata lite om genren som sådan tackade jag ja även om det hela vållade mig en del huvudbry. Hur mycket kommer dessa 13-åringar rimligtvis vilja reflektera och diskutera vid sitt biblioteksbesök? Kommer de vilja debattera könsroller, bristen på kvinnliga förebilder och huruvida man ska leva sitt liv bunden av ett öde man själv inte haft möjlighet att välja eller välja bort. Eller kommer de bara vilja ha Sagan om ringen/Harry Potter i näven och önska att bibliotekstanten helt enkelt på ren svenska håller käften? Vem vet?

Nåväl, på biblioteket har jag pretentiöst nog möjligheten att vara drottning i mitt eget rike och själv lägga ribban för bokpratens nivå. Så oavsett om skolbarnen kommer att vilja sätta tejp framför min mun eller om jag faktiskt kommer att väcka ett eller annat litet tankefrö i deras spirande hjärnor så tycker jag man måste vilja välja att våga. Våga tala om för de unga och uppväxande att det inte finns några måsten och att det framför allt finns alternativ.

Till att börja med letar jag rätt på några alternativa undantag från regeln om Mannen med ett Öde, för det finns det. På senare år dyker det upp allt fler Kvinnor med ett Öde – lite Girlpowerfantasy helt enkelt.

Författare som Meredith Anne Pierce och Robin Hobb har ofta starka tjejer/kvinnor i sina böcker. För de yngre läsarena finner vi tex Cornelia Funkes Igraine, med det klingande epitetet Den modiga, som vill gå sin egen väg och inte bli magiker som traditionen kräver, utan riddare, men som genom ett ödets nyck tvingas lära sig de gamla besvärjelserna för att kunna rädda familjen och riket. Dessvärre är dessa flickor/kvinnor lika bundna vid sitt öde som sina manliga gelikar. Hmm. Vad göra nu? Kan jag hitta någon bok med en historia jag ärligt kan stå för och till och med sjunga en smärre lovsång över?

Jo, absolut. Det är med illa dold glädje jag slår igen Lene Kaaberböls senaste bok om Anna-Klara Solsångare: Skuggporten. Den 14-åriga outsidern Anna träder in i den mörkervärld hon är så skräckslagen för, för att kanske få en skymt av den mamma som försvann spårlöst för sju år sedan. Den mamma som på senaste tiden ropat på hjälp djupt inne i hennes medvetande.

När Anna står inför den sista striden och som arvtagerska till tronen tyngs av förväntningar och obönhörliga krav att rädda Mörkervärlden genom att göra det största av offer vägrar hon. Hon vänder ryggen till alla måsten och går rakryggad sin egen väg - bort. Men genom mod och sann brinnande kärlek blir det slutligen ändå Anna som räddar Mörkervärlden, sin mamma och pappa och den pinfärska kärleken Aian.

Den stumma flickan återfår symboliskt nog äntligen sin egen röst och när hon gör sin röst hörd kan hon åstadkomma mirakel och göra världen till en bättre plats.

/sarah utas

2010 längtar jag allra mest efter...

... Sara Stridsbergs Darling river som beräknas komma ut i slutet av mars. Ja, om jag måste välja den bok som jag längtar allra, allra mest efter i vårens utgivning så måste det nog bli den. Jag är ju redan förförd och förlorad. Jag älskar hennes sätt att skriva - hon gör språket kraftfullt, poetiskt, vackert och ärligt på samma gång. De historier hon berättar fångar och berör mig på djupet.

Jag älskade hennes debut Happy Sally och tvåan Drömfakulteten ännu mer. Och jag antar att jag även kommer att sluka roman nummer tre med hull och hår på ett säkerligen mycket okritiskt sätt. Precis som Stridsbergs tidigare böcker handlar Darling river om en person som (på sätt och vis) finns/har funnits på riktigt. Om man nu kan säga det om en - i det här fallet - litterär person. Romanen är en vidarediktning av Vladimir Nabokovs roman Lolita och består av fyra betraktelser av Lolitas värld utanför romanen. Det är nu den fallna Lolita som skildras - den åldrande, den födande, den döda.

En annan hett efterlängtad bok är Sofi Oksanens Utrensning som kommer ut i dagarna. Förutom all översvallande kritik som jag tagit del av, har den i Finland belönats med både Runebergspriset och Finlandiapriset. Det har aldrig tidigare hänt att samma bok vunnit båda dessa prestigefyllda priser. Romanen skildrar Aliide som hittar den yngre kvinnan Zara avsvimmad utanför sitt torp i Estland. Det visar sig att båda kvinnorna på olika sätt verkat likväl som offer och bödlar. Deras öden är sammanlänkade, tätt och oväntat. Boken har beskrivits som spännande, gripande och lärorik, vilket bådar mycket gott för framtida läsning. Oksanen gästar dessutom Kulturhusets internationella författarscen nu på torsdag 4 februari. Det vill jag inte missa!

Årets mest skrattframkallande boknyhet måste nog ändå vara Sara Granérs Med vänlig hälsning. För mig kommer den iallafall definitivt att lysa upp vintermörkret då den kommer ut i februari. Jag skrattade mig halvt fördärvad över hennes debut Det är bara lite aids från 2008. På mitt kylskåp sitter ett inplastat exemplar av en Granér-serieruta som jag fått av en snäll kollega. Jag ler fortfarande åt den varje morgon. Granérs råa och slagfärdiga humor faller mig verkligen i smaken. Av alla begåvade unga serieförfattare i dagens Sverige, är det ändå henne jag gillar bäst.

Givetvis finns det oändligt många fler boknyheter att längta efter i år, men det här blir iallafall mina litterära ljusglimtar den närmsta tiden. Det kommer att bli en fantastisk vårvinter!

Alex Schulman som psykolog

Alex Schulman besöker Jakobsbergs bibliotek imorgon torsdag kl. 18.30. Jag ska vara där och ta emot honom, visa honom kaffemaskinen, småprata lite trevligt, passa upp med vattenglas och vägleda från pendeltågsstationen. Och jag kan inte låta bli att vara jättenervös! Schulman brukar blogga om sina författarbesök, och ibland bloggar han om bibliotekspersonalen. Han brukar inte vara elak, inte alls, men ändå lite sådär sneögd. Han bloggar milt om nervösa bibliotekarier eller om publiken som har på sig något klädesplagg han tycker är roligt. Så ni kan ju förstå att jag är nervös! Jag planerar redan vad jag ska ha på mig så att han inte tycker att jag ser konstig ut.

För jag har ett särskilt band till Alex Schulman. Tycka vad man tycka vill om karln. När hans blogg var som störst brukade jag mumla att jag tyckte om bloggen, men det var inte riktigt något man sa högt. Men hur elak han än kan vara, en sak är säker; skriva kan han. Jag är fortfarande fascinerad av hans blogg, även nu när han har blivit pappa. Jag är väldigt ointresserad av bäbisar, alltså, jag har inget emot dem, men jag har känner ingen och har heller aldrig känt en bäbis. De är lite grand som utomjordingar för mig, jag vet inte vad man gör med dem, vad man säger till dem, hur man leker med dem. Men Schulmans bäbis Charlie har faktiskt - lite i sänder - fått mig att förstå bäbisar lite mer. Hon är en alldeles egen person, något som man inte förstår om man inte har träffat så mycket bäbisar. Schulman har massa fiktiva samtal med henne, och hon svarar som en vuxen människa, vilket är ganska roligt.

Schulman har också skrivit boken Skynda att älska som jag tidigare har skrivit om här på bloggen. Den var hemsk att läsa, men samtidigt var det nyttig för mig att försöka börja reflektera över något som är så ogripbart; att ens föräldrar faktiskt inte alltid kommer att finnas kvar. Schulman har, precis som jag, alltid varit mycket medveten om att hans egen pappa är så väldigt mycket äldre än andra barns pappor. Denna matematik pågår ständigt, molande, pockande. Någon gång var det ett barn på dagis som frågade om min pappa var min morfar.

Så jag känner väldigt mycket igen mig i Schulmans roman/biografi. Om en pappa som är envis som en åsna, tjurskallig, har kort stubin - men som i gengäld också är generös, omtänksam, alltid försöker härda ut trots smärta, alltid har bra historier på lager...

Att läsa Schulmans bok har faktiskt hjälpt fast det är så outhärdligt svårt. Och jag tänker att Allan Schulman faktiskt lever vidare i Alex Schulman, vilket min pappa även gör i mig... De är inte borta bara för de inte ringer en längre, de finns där, närvarande, som en skugga...

Böcker som aldrig funnits

Nu har jag läst klart en ny bok och den får mig att återigen tänka på Boris Vian. Boken jag läste lämnade mig en aning splittrad. Å ena sidan var det en hyllning till biblioteken och bokälskarna genom alla tider, å andra sidan en aaning skrytig förteckning över allt Alberto Manguel själv härskar över. Men, tro mig, de goda förtjänsterna är legio, åtminstone om man som jag råkar älska böcker. Alberto Manguel har tidigare skrivit En historia om läsning, men det här handlar mer om boksamlarnas och –samlingarnas historia. Kapitel om biblioteket som rum, försvunna bibliotek och sådana som överlevt trots allt.

I Boris Vians Dagarnas skum är nämligen en av karaktärerna totalt besatt av superstjärnefilosofen Jean-Sol Partre som står bakom filosofiska kioskvältare som Uppslagsverk över Äcklet, eller Paradox över Spyan, för att nämna några. Mitt personliga behov av att läsa dessa betraktelser är ringa, men nog borde dessa böcker ändå finnas tillgängliga för en dundervetgirig allmänhet? Men det gör de inte. De finns inte alls, såvitt jag vet.

Det är här Alberto Manguel kommer in. Ett kapitel i den bok jag nyss läst - Nattens Bibliotek, handlar om böcker som aldrig funnits. Böcker som borde funnits, eller som man önskar hade funnits, eller inte. Han berättar om Pantagruel, den franske renässansjätten, som far till Orléans för att studera, och i Saint-Victor klostret hittar han lärdomsspäckade titlar som Juridikens byxpung, Botfärdighetens senapsburk och Ödmjukhetens risbastu med flera, för att inte tala om verket med den omfångsrika titeln Försvarsskrift av samma författare gentemot dem som påstå att påvens mulåsna äter blott när den har lust. Detta imaginära bibliotek med sina icke-befintliga titlar tror Manguel är litteraturens första.

Då har han inte räknat in det esoteriska och eviga biblioteket som ligger i Morpheus palats. Hos Drömmarnas Furste i Neil Gaimans Sandman-serie finns ett bibliotek som samlat alla böcker som inte skrivits, utan bara drömts om. Tro mig, det är ett omfångsrikt bibliotek, det där den kompletta samlingen av titlar som inte skrivits, trängs. Där står The Man Who Was October av C.K. Chesterton, The Lost Road av J.R.R. Tolkien, The Complete Poe – som innehåller alla berättelser och sagor och teaterstycken och dikter som han aldrig skrev. Där står också The Bestselling Romantic Spy Thriller I used to think about on the Bus that would sell a Billion Copies and mean I’d never have to work again – du vet, den som du… ja. Rätt så dålig titel det där, men så blev den dagdrömmen aldrig särskilt ofta tänkt, eller hur?

Ett par till icke-existenser dristar jag mig drömma om. Dels skatten i slutet av labyrinten i Umberto Ecos klosterbibliotek. Fast här kanske jag skjuter mig i foten, för den kan faktiskt ha funnits. Aristoteles har skrivit en bok om Tragedin och det är möjligt (troligt?) att han även skrivit en bok om Komedin, men i så fall existerar den inte längre. Det är vad Rosens Namn till stor del handlar om – om gruvlig och grym bokdöd, och de eviga förluster mänskligheten gör när människor låter fanatism övervinna förnuft.

En icke-existerande bok med stort inflytande på västerländsk litteratur under andra hälften av 1900-talet och framåt skrevs enligt H.P. Lovecraft redan år 730 i Damaskus av den vansinnige Abdul Alhazred. Numera är originalet sedan länge förstört (eller försvunnet?) och kvar finns några kopior av den latinska översättningen. Ett exemplar finns med säkerhet att finna på det påhittade universitetet i Arkham, Massachusetts, om ni är intresserade. Här kan ju tilläggas att denna bok har upphört att icke-existera. Någon har haft vänligheten att skriva den i efterhand. Så bli inte förvånad om, när du frågar efter Necromonicon, bibliotekarien faktiskt plockar fram den. H.P. Lovecraft uppfann åtskilliga titlar till sitt skräckfyllda universum. Flera av hans faktiska böcker om följderna av att läsa hans påhittade böcker börjar nu åter finna sin väg till svenska bibliotek. Rekommenderas varmt, trots sin adjektivrikedom.

Ett försök till tips utan spoilers

Jag inser ju att alla som vill läsa Hungerspelen kanske inte har hunnit läsa ut första delen sen jag bloggade i lördags. Jag inser det. Men jag måste få skriva om det här! Det spritter i hela mig av tipslust! Kan ingen fråga efter min bästa bok just nu? Någon?! Du där, i ungdomshörnan, vill inte du ha ett boktips?! (Obs obs, boken kan verkligen läsas av vilken ålder som helst, lovar!)

Jag har alltså läst ut Fatta eld, del 2 i serien om Hungerspelen av Suzanne Collins.

Jag har sträckläst i en halv vecka. Jag blev inte ens trött på kvällarna. Vanligtvis så blir jag trött om jag läser sent på kvällen, men jag blev bara piggare och piggare efter varje sida! Sjukligt spännande och beroendeframkallande böcker.

"Typ" spoilerfri recension av Fatta eld:

Det är någon eller några som överlever Hungerspelen från förra boken. Dessa får stå i berömmelsens ljus och livet ter sig lite lättare, framförallt så finns det mat på borden. Men snart inser en av personerna som överlevt att dennes agerande i Hungerspelen som direktsänds i hela landet har fått ödesdigra konsekvenser. Det har startat en revolution. Distrikten vägrar spela med i regimens spel längre, och blodiga konfrontationer sker i hemlighet på distriktens gator. Distrikten har dock ingen kontakt med varandra, det tillåts inte att revolutionens ringar sprider sig på vattnet.

För att hålla i landet i schack bestämmer sig regimen för att utlysa speciella regler till årets Hungerspel. För att visa att inte ens de starkaste kan slå tillbaka på regimen så blir de senaste årens 59 segrare tvingade att ställa upp igen - två stycken från varje distrikt. Från våra huvudpersoners distrikt finns det bara 3 som kan ställa upp, 2 av dessa måste återigen in på arenan.

Väl inne på arenan så verkar det vara den mest djävulska uppfinningen hittills. Varje timme inträffar en ny dödlig fara, en giftig dimma, livsfarliga apmutanter, en stor våg och ständigt oron över vem som är vän och vem som är fiende.

Hungerspelen och Fatta eld är två fruktansvärt spännande böcker som jag rekommenderar varmt till alla. Man lever sig verkligen in i berättelsen, trots att den är så långt ifrån vår egen verklighet (eller är den det?). En dystopisk mardröm, men ändå en strimme av hopp, någonstans, långt borta.

Stort hjärta till dessa böcker!

Tack för tipset!

När jag är på mitt jobb på biblioteket är förstås en av mina arbetsuppgifter att ge våra besökare lästips. Jag tipsar till höger och vänster. Högt och lågt. Till barn och vuxna.

Vissa trevliga dagar är rollerna ombytta och det är istället jag som får lästips av våra besökare.

I fredags satt jag vid vår biblioteksdisk med helt ny barnbok bredvid mig. Jag hade läst den några dagar tidigare men satt nu och bläddrade lite i den inför ett bokprat jag skulle hålla dagen därpå. Plötsligt står en liten flicka framför mig och säger "Ååååh den där boken är bara sååå bra." Jag kan inte annat än hålla med henne och vi pratar en liten stund om vad som gör boken så bra. Vi har precis beställt en fortsättning på boken till biblioteket och flickan i fråga ställer sig direkt i kö.

Boken vi båda gillade så mycket är Semlan och Gordon - Pappan med de stora skorna skriven av ingen mindre än Tsatsikis "mamma" Moni Nilsson.

Semlan är 12 år gammal och brottas med vardaglig problematik i form av föräldrar som ska skiljas och en omogen kändis till pappa som har svårt att ta sitt föräldraansvar. Hennes bästa kompis Gordon är en udda fågel som tillbringar dagarna med att leta efter parallella världar. Gordon är blixtrande förälskad i Semlan och vill gärna leka "kärleksleken" med henne. Vilket blir ett dilemma för Semlan som å ena sidan inte vill såra sin bästis, men å andra sidan hellre vill leka kärleksleken med någon annan...

Jag berättar för flickan att jag ska prata om boken för en fjärdeklass imorgon, tror hon möjligtvis att den här boken kan intressera även andra i hennes ålder? Det tror hon absolut!

"Men" säger hon. "Du har väl läst Hoppet?"

Det är så roligt att hon nämner just den boken, för jag var nämligen på barnbibliotekskurs två dagar tidigare och då pratades det också om just boken Hoppet. Nu har jag då inte läst Hoppet, men vi går ut i hyllan och letar fram den och vips ligger den i min väska på väg hem.

När jag kommer hem den kvällen är jag efter bara några sidor hjälplöst fast i en berättelse om de kurdiska pojkarna Tigris och Azid som med hjälp av en samvetslös människosmugglare skickas av sina föräldrar till tryggheten i Berlin för att bo hos sin farbror tills föräldrarna har möjlighet att komma efter. Med sig har de en ovärderlig väska som till varje pris måste komma fram. När bröderna ska byta plan i Stockholm visar det sig att de har blivit lurade, de har inte någon biljett till Berlin och de blir fast i Stockholm tillsammans med grannfamiljen de rest med. Smugglaren har tagit ifrån pojkarna deras mobiltelefon och pass och de kan varken komma i kontakt med sin farbror eller sina föräldrar.

Många är de äventyr pojkarna får vara med om i det nya landet Sverige, både sorgliga, roliga och pinsamma . Det är tur att de har varandra för vuxenvärlden visar sig vara ganska grym och svekfull. Nu gäller det verkligen att leva på hoppet för killarna. Turligt nog är Azad höjdhoppare.

Det är en berättelse som griper tag i hjärtat på mig och det storvulna, dramatiska slutet kan nog pressa fram tårar hos en sten.

Moni Nilsson skriver sin vana trogen med mod och engagemang om människor som får kämpa i tillvaron, och hon låter världen trots motgångar, tragedier och orättvisor i grund och botten rymma ett rejält mått av godhet.

Allt kretsar kring Hungerspelen

Ungefär en gång om året brukar personalen som jobbar med barnverksamhet presentera nya barn- och ungdomsböcker för resten av personalen. Det är väldigt lärorikt och roligt, och jag känner mig genast mer kapabel att tipsa barn och unga om böcker. Dessutom får jag själv massa förträffliga boktips.

Senast så var det ett tips som jag absolut inte kunde motstå. Hungerspelen av Suzanne Collins. Det lät som en bokversion av den japanska filmen Battle Royal, där barn/ungdomar stängs in på en arena för att mörda varandra - det är nämligen bara en vinnare som koras.

Så jag lånade boken. Och nu är jag helst fast. Jag kan inte tänka på något annat än hungerspelen. Jag vill sluta lördagsjobbet nu så jag kan läsa på tåget. Jag är uppe alldeles för länge på kvällarna för jag kan inte lägga ned den. Efter att ha läst ut första boken befann jag mig i Gävle. Gick till Gävle stadsbibliotek och lånade tvåan. Tack och lov fanns den inne.

Hungerspelen handlar om sextonåriga Katniss som lever i en dystopisk värld i forna Nordamerika. Det som är kvar av USA efter miljökatastroferna är nu tretton distrikt, men i och med en revolution för ca 100 år sedan så blev det trettonde distriktet utplånat och byggs inte upp igen. Resten av distrikten är utfattiga och ständigt nära svältdöden. Det är bara i huvudstaden som lyxens överflöd finns att beskåda. Regimen styr landet med järnhand och för att ständigt påminna folket om att nya revolutioner är meningslösa utspelar sig varje år Hungerspelen. Under slåtterceremonin dras två namn ur varsin urna ur varje distrikt, en flicka och en pojke ska slåss i hungerspelen. Bara en överlever. 23 dör. Segraren får sedan leva med ett liv i berömmelse, och kommer även figurera som handledare för framtida barn som måste in på hungerspelens arena.

Och det som inte får hända händer. Katniss älskade lillasyster Prims namn dras ur urnan, trots Katniss alla förebyggande åtgärder med att köpa extra lotter till sig själv. Istället så anmäler hon sig själv som frivillig, och tar sin systers plats. Katniss ska ut på Hungerspelens arena. Med sig från sitt distrikt får hon Peeta, en kille som hon känner vagt men som hon minns räddade hennes liv med ett bröd från hans mammas bageri när hon var nära att svälta ihjäl för ett par år sedan.

Hungerspelen är huvudstadens högsta nöje. De vill ha en bra show, så därför stylas Katniss och Peeta till oigenkännlighet och vinner publikens hjärta. Genom att ha många fans kan man också få många sponsorer som tilldelar spelarna livsavgörande presenter inne på banan. Katniss och Peeta inleder en romans, mest för kamerornas skull, men tanken på Katniss bästa kompis Gale som hon vet sitter och ser på henne på storbildsskärmarna gör att hennes hjärta inte riktigt kan avgöra vad som är rätt eller fel. Dessutom är det oviktigt - de måste överleva. Och bara en kan överleva - ska det bli hon eller Peeta? Vem kommer att offra sig för vem?

Ni förstår ju!!! Att jag är fast!!! Det var länge sedan jag läste en bok som så brutalt har tagit mig med storm. Och det är så inspirerande för läslusten, som man också måste underhålla. Ungefär som ett litet husdjur, det måste få mat, lek och lärdom.

Nu vill jag ju börja prata om andra boken som jag snart ha läst klart. Men det blir ju en massa spoilers. Så kan inte alla som läser den här bloggen låna boken omedelbums, läsa fort som attan, så att jag kan blogga om bok nr 2 Fatta eld på måndag? Snälla?

Fel bok i fel tid

Oförtjänt taskig? Har Boris otur? Antagligen är det så. Jag är bara så förjordat sugen på att skriva en bokrecension, samtidigt som jag inte läst någon riktig femetta på ett tag. Och här kommer då Boris promenerande, som jag sett så fram emot att få öppna. Länge, länge.

När jag då börjar på Boris Vians surrealistiska kärlekshistoria Dagarnas Skum, den må vara nog så klok och nog så trevlig, så är den lite för skrikig för mig just nu. Jag blir smått stressad av den oändligt välbemedlade huvudpersonen och hans absurda mästerkock, i en värld där flickorna är så vackra att solen bländas, råttorna dansar till Duke Ellington och folk dör i drivor utan att det bekommer någon nämnvärt.

”Den här ålpastejen är fantastisk”, sa Chick. ”Vem har givit dig idén att göra den?”
”Det var Nicolas som fick den”, sa Colin. ”Det är en ål – eller snarare, det var – som brukade komma i hans handfat genom kallvattenledningen varje dag.”
”Det var konstigt, sa Chick. ”Varför det?”
”Den sträckte fram huvudet och tömde tandkrämstuben genom att klämma på den med tänderna. Nicolas använder bara amerikansk tandkräm med ananassmak och det frestade den nog.”
”Hur fångade han den?”
”Han la en hel ananas på tandkrämstubens plats. När den åt tandkrämen kunde den svälja ner och dra tillbaks huvudet genast, men det gick inte med ananasen, och ju mer den drog, ju mer fastade tänderna i ananasen. Just då kom Nicolas in och han skar huvudet av den med ett rakblad. Sen öppnade han kranen och så kom resten.”

Hur kan jag inte älska det här? Jag borde minsann älska det här! Men nu är det så här att jag precis nu antagligen har behov av någonting långsamt och tänkvärt, och det här är mer som framfusig frijazz… liknelsen använd med tanke på att Boris Vian var jazztrumpetare. Allt denna längtan inför en bok, denna längtan och sedan faller den på när jag läser den. Borde jag inte lägga ifrån mig och läsa vid annat tillfälle? Antagligen, men då hade ju inte heller detta inlägg funnits… Hu. Och ändå. Poängen är alltså att det inte bara spelar roll vilken bok jag läser, utan när jag läser den. Om våren kanske jag hade älskat den här. Ska fundera på det. Om våren kommer.

Samtidigt. Framemot där jag är nu i Dagarnas Skum mörknar surrealismen. Olyckan gör rummen mindre, trappstegen halare, mattorna hårdare. Det gillar jag. Här finns en boksamlare, som är så förälskad i filosofen Jean-Sol Partre (Vian hade en spalt i den icke helt okände Jean-Paul Sartres egna tidskrift) att han låter all annan kärlek rinna honom mellan fingrarna. Att älska böcker är tydligen självförnekande och själavådligt. Så låt oss i kärlekens namn bränna bokhandlarna och skjuta författarna… Jag kommer antagligen omvärdera den här. Gör det nästan redan, medan jag skriver blogginlägget. Intressant.

Men i alla fall. Stackars Boris. Förlåt.

Pelle och Frasse

Jan Lööfs nya bok om Pelle, Pelle och Frasse, ger den vuxne läsaren en smått nostalgisk känsla. Pelle hamnar nämligen mitt i det legendariska tv-programmet Tårtan från 1973 (där Jan Lööf spelade en av huvudrollerna). De flesta som växte upp under den tiden minns Tårtan, särskilt som tv-utbudet inte var så stort och den gick säkerligen i repris flera gånger. En härlig bok som den vuxne kan fnissa lite åt och barnet läser med helt andra ögon.

För oinvigda små och stora barn finns förstås Tårtan på youtube. Svartvitt, skrapigt och härligt pajigt!

När mina fördomar kommer på skam

Det är många olika delar som spelar in när jag väljer böcker. Omslaget är mycket viktigt (ytlig som jag är...), vem som är författare, om jag läst eller hört något positivt om boken. Och sen så är det också titeln - den spelar roll. Anna Gavaldas böcker har väckt en märklig aversion hos mig och detta enbart på grund av titlarna. Långa, omständiga, sentimentala... Inte min kopp te. Jag har haft en föreställning om att det är sådant som gamla tanter läser och gråter. Ursäkta mig - absolut inget emot gamla tanter och tårar, men jag vill gärna inte tro att jag är där än.

Men ändå... När det är böcker som efterfrågas, reserveras, lånas och då inte bara av gamla tanter - utan av en betydligt brokigare skara än så - blev jag tvungen att prova. Jag lånade med mig hennes "Tillsammans är man mindre ensam" - berättelsen om Camille, Philibert, Franck och Paulette, fyra ganska vilsna själar vars öden vävs samman i en lägenhet i Paris. Till min förvåning var det inte alls det pittoreska Paris som beskrevs. Inte de stora boulevardenas stad med dragspelsmusik, bagerier och bedårande fransyskor i varje gathörn. Utan det smutsiga, ruffiga Paris där man sliter som ett djur för att få vardagen att gå ihop och bor i en dragig pigkammare sju trappor upp utan hiss. Den stad som alla sina brister till trots utövar någon slags märklig dragningskraft. Det Paris som jag känner igen.

Inte heller handlingen var sådär småmysig som jag hade trott. Personerna var ömsom komplexa, buttra, svåra att förstå sig på. Ömsom varma, mänskliga, enkla. Och visst var det sentimentalt, banalt - som livet ofta är. Men jag erkänner att jag föll pladask. Glömde alla mina förutfattade meningar, gick upp tidigare för att kunna läsa innan jag gick till jobbet, slukade berättelsen. Trots att jag försöker spela cool (obs! helt misslyckat), är jag en sucker för kärlekshistorier mellan udda individer.

Är Bayonetta feminist?

Att tv-spelsbranschen är en av de branscher som fortfarande domineras av män är tyvärr ingen överraskning. Det är dock väldigt sorgligt, tråkigt och ensidigt. Tack och lov finns det projekt och åtgärder som försöker ändra på dessa förhållanden (ett exempel är KomTek i Järfälla som har teknikkurser för barn för att öka intresset för teknik hos tjejer, ett annat är projektet SuperMarit som under ett par år åkte runt och föreläste i skolor om tv-spelsbranschen och tjejers nödvändiga intåg på den scenen).

Jag hade gärna gått en kurs i dataspelsutveckling när jag var liten. Då hade jag kanske, kanske vandrat in på den banan. Men utan uppmuntran och förebilder är det svårt att se sig själv i den branschen. Till slut blev det något jag bara viftade bort.

Spelen utvecklas alltså till största del av män. Det märks. Även fast jag har förtroende för att män i allmänhet också är feminister (åtminstone i en vid bemärkelse) så verkar det som att när män blir en homogen grupp inom tv-spelsbranschen så trillar allt vett ur. Är tv-spelsbranschen i sig så indrypt av manschauvinistiska fasoner att inte ens de feministiska männen kan bryta sig loss från denna obehagliga terror?

Som ett exempel så funderade jag ett tag på att köpa in spelet på bilden här bredvid. Men framsidan.... Det går bara inte. Jag kan inte ta ett spel seriöst om brösten ska vara blickfånget. Jag försökte få till en diskussion på sidan gameplayer.se om det onödiga i att ha en sådan framsida och fick svaret (från en man): "äh det är bara ett par bröst. men förstår vad du menar. men PK är man bara på skämt och är det ett bra spel spelar det ingen roll. jag är för tits & ass helt klart men så ska man ha lite sunt förnuft också. ja när man fläktar med det samt när det fläktas ska folk ha det, sunt förnuft alltså."

Jag fattar inte hela den där grammatiska uppbyggnanden, men det är ju en annan historia...

Det verkar som att man ska acceptera sexism bara för att det är utbrett. Som att det inte går att göra något åt. Det är "männens natur" eller nått. (Och för er som känner mig så vet ni att jag inte tror på en homogen natur, det sociala är det som formar, inte biologin, punkt slut).

Nu har jag ett nytt problem. Bayonetta har nyligen släppts till Xbox 360 och PS3. Bayonetta är en lättklädd actionhjälte med oproportionerligt stora kroppsdelar (gissa vilka). Någon beskriver det i en recension som att "hela hon skriker 'jag är en råkåt bibliotekarie som gillar våld'." Okeeeej.... Det finns en gräns. Men spelet fick betyget 10/10 på gameplayer.se. Det är nästan inga spel som får högsta betyg. Så nu är jag väldigt ambivalent. Köpa eller inte köpa till biblioteket?

Det finns ju också en annan sida till detta spel. Bayonetta är en stenhård och cool actionhjälte, som också är kvinna. Hon är inget våp. Vi måste påminna oss hur få kvinnliga huvudpersoner det finns i tv-spelsvärlden. Lättklätt men åtminstone representerat eller ingen kvinna alls? Jag önskar att man inte var tvungen att välja.

Bästisar

Det var svårt att lista sina bästisar under de tio åren som har gått. Mycket svårt. Många av mina favvoböcker lästa de senaste tio åren var ju äldre än så, och så lyder reglerna i Järfälla folkbiblioteks decennietopplistefabrik; det som du listar måste ha kommit ut (eller i nyutgåva) mellan 2000 - 2009.

Men nu! Nu finns resultatet att beskåda på webbplatsen!

Se allas listor här >>

Rayman Raving Rabbids

Den som ändå hade ett Nintendo Wii, tänker jag när jag ser att vi har Rayman Raving Rabbids. Det är det roligaste spelet jag vet. Varje gång jag har spelat det hemma hos syrran har jag fastnat framför tv:n halva natten och vaknar upp med träningsvärk i armarna.

Jo, det är sant. Man känner det i kroppen. Man är nämligen tvungen att röra sig för att få bäst kontroll på Rayman. Ska han dansa gör du bäst i att dansa själv och ska han hoppa hopprep går det bättre om du hoppar än att bara röra på kontrollen. Dessutom måste du snurra armen som Rayman när han svingar en ko över huvudet och definitivt spänna armarna och fokusera när du ska rita maträtter till en hungrig rymd-kanin.

Som du förstår är det här ett mycket varierat spel och borde passa de flesta. Själva utmaningen är att få Rayman att klara det gladiatorspel kaninerna, som tagit honom tillfånga, utsätter honom för. Därför ska man inte ta alltför illa vid sig då man måste skjuta dem med sugproppar, dränka dem i saft och allt möjligt annat, även om de är små söta kaniner. Have no mercy! Det här är inget lätt eller barnsligt spel. Man blir verkligen utmanad. I varje fall jag…

Ser fram emot att det snart kommer ett nytt spel med de söta kaninerna från yttre rymden, eller rabbiderna kanske de ska kallas. Det ska jag låna och ta med hem till syrran. För än har jag som sagt inget eget Wii.

/Anna Cederwall

Låt den rätte komma in

Då kör vi.

Eller, vi startade redan i torsdags, och detta jag nu ska förtälja ägde rum i fredags. Med vi avses skolan, med startade avses jullovets slut och vardagens obevekliga vara.

Med detta menar jag boprat. Här kastas jag ut på nyspolad is omedelbart. Det här bokpratet är en variant som jag bara provat en gång tidigare och det var för ett år sedan, och är baserat på några frågor som ungdomsboksförfattaren Aidan Chambers rekommenderat kring bokdiskussioner.

Strax innan jullovet började jag med ett mer vanligt bokprat, förvisso enbart om en endaste bok (brukar vara flera så de kan välja, allt efter lärarens önskemål) – Låt den rätte komma in (och dess lättlästa variant Vampyren i Blackeberg). Då pratade vi om skräck, om att läsa, jag berättade lite om boken och läste en liten aptitretare från första mötet mellan Oskar och Eli.

Nu skulle boken vara färdigläst, och vi träffas en gång till för att diskutera i ett livs levande seminarium. Chambers anser nämligen att man ska fundera kring större frågor när man läst böcker. Vad man inte tyckte om i boken? Om den påminner om något annat man läst, sett eller hört om. Varför boken heter som den gör och om titeln har någon betydelse? Om det är någonting i boken som är underligt, och så vidare. Eleverna har inte provat att sitta runt bord och seminariesnacka tidigare – mest har de fått skriva recensioner, men så har de bara gått i gymnasiet ett halvår än. Klassen bestod av tjugo pojkar.

Vid dörren till klassrummet stod läraren med en stor kaffetermos i ena handen och fyra kartor kakor under armen. Såna lärare minns jag inte från mina seminarier! Men här vankas kaffe och kaka. Två kakor var. Läraren berättar för mig att det här är en väldigt samspelt klass, där eleverna vågar prata och bjuda på sig själva, så hon hoppas att allt ska gå bra. De har redan gjort ett prov för att kolla så att alla har läst.

Första varvet får vi berätta varsin sak som vi minns ur boken. Trögstartat för de första men när någon sagt någonting om att ”där fanns en pedofil som hette Håkan” så kom nästa på någonting till dess jag började bli nervös för att inte ha något kvar att säga. Och diskussionen hettade verkligen till då och då, men kanske inte precis där jag hade trott. De kunde inte bestämma sig för om Eli var pojke eller flicka, det var klurigt. Sedan var där en debatt för och emot vampyrer. Känns det igen? De med högst röster ansåg att vampyrer inte skulle vara så hjärteväna som de är i Twilight-serien eller för den delen i True Blood som gått på SVT i vintras. Eli var okej, hon var ond ju. Hon dödade ju människor. De där nya mesvampyrerna sprang bara runt och var snygga och åt kaniner.

Nu. Det här hade jag väntat på. Ondskan!! Vilka är onda i Låt Den Rätte Komma in, undrade jag lite försynt? Pedofilen är ond! Mobbarna! Här tog samtalet eld! Är inte Eli den allra ondaste, det är ju tack vare henne alla dör? Men hon är ju bara ett barn, eller hur? Pedofilen är ju skum! Först skiter han i att mörda en 9-åring, sedan vänder han uppochner på en snubbe i vår ålder. Sen tömmer han syra i ansiktet hellre än att avslöja Eli, sen vill han våldta henne liksom? Och mobbarna då, är inte badhuset lite överdrivet?

Och så ringde klockan. Ut. Ställ in stolarna efter er.

Reservera mera!

Nu kan man reservera böcker som finns inne på biblioteken! Förut har det varit så att man bara kan ställa sig i kö på böcker som är utlånade, nu har vi istället öppnat upp datasystemet så att även böcker som finns på hyllan kan reserveras. I praktiken fungerar det så att när du gör en reservation hemifrån så får vi som jobbar här ett mail, och då går vi ut i biblioteket och hämtar boken/skivan/vad det nu kan vara.

Problem med detta: Du kan ha en sån förbaskad otur att under dessa mikrosekunder som det har tagit för dig att reservera boken så kan någon annan precis kommit till biblioteket och snott den - mitt framför näsan på dig. Och då är det den personen som har förtur, så är det!

Positivt med detta: Du kan enkelt själv beställa böcker till olika bibliotek, du får ett e-mail så fort boken finns klar att hämta upp, personalen får mer motion (det kan jag lova!), personalen rör sig mer ute i biblioteket (vilket är vår intention), allt är gratis!

Kan inte någon i kommunen bestämma att det ska bli en sån där stegtävling igen? Biblioteket skulle vinna med längder!!!

Bladvändare

Ledigheter kräver sina bladvändare! När jul och sommarledigheterna närmar sig blir jag alltid sugen på att läsa något riktigt spännande, böcker som nästan vänder blad själv! Egentligen borde det vara tvärtom, man har ju tid att ägna sig åt läsning som kräver mer. Men jag vet att många med mig vill ha sin spänningslitteatur när de är lediga, kanske för att det är skönt att inte behöva anstränga sig så mycket. Man är ju ändå ledig!

Julens bladvändare för min del blev Hypnotisören av pseudonymen Lars Kepler. Denna kriminalromans upphovsmän först var anonyma men sedan visade det sig vara Alexander och Alexandra Ahndoril, ett författarpar som annars inte förknippas med deckargenren. Boken var omtalad redan innan man visste vilka som låg bakom men efter avslöjandet känns det som boken fått än bättre anseende pga av författarnas rätt så höga litterära anseende. Jag tycker att den hade något mer än en "vanlig" deckare och den egna hjärnan jobbade på med olika alternativa skurkar. Inte bara poliser utan utredningen bedrevs från olika håll. Hur pass bladvändarvänlig var då boken? Jo den bläddrade på rätt bra, bladvändarbetyg 8 av 10.

Vilken är er bästa bladvändarbok?