The fault in our stars

Förr eller senare exploderar jag

- som boken heter på svenska – har redan kommit att bli en av de moderna ungdomsböckernas största snackisar eventuellt undantaget Jellicoe Road. 
Barnens bokklub skriver till exempel: "Om du ska läsa en enda bok i år  - läs den här." Kanske att det är att ta i, det finns ju många andra riktigt, riktigt hejdundrade berättelser, men nog tycker jag att du oavsett ålder och litterära preferenser ska ge den här boken en chans. 

Något som för övrigt gör mig glad och skuttig till sinnet är att barn- och ungdomsböcker får ett allt större utrymme kulturdebatten,  och att allt fler vuxna vidgar sina vyer och väljer att läsa ungdomsböcker.

Hazel som är bokens huvudperson är obotligt sjuk i cancer. Hon ligger mest på soffan och kollar på Americas next top model och hennes mamma är orolig för att dottern, som om inte cancern vore nog, också ska dra på sig en depression. Hazel försöker förgäves förklara för sin mamma att det inte är cancern som gör henne deppig utan insikten att hon snart ska dö. För att göra sin oroliga mamma till lags går dock Hazel med på att söka upp en supportgrupp för tonåringar med cancer. Det är där det händer. På mötet träffar Hazel Augustus. Augustus är cancerpatient även han, även om han  tycks ha mer hoppfulla förutsättningar att bekämpa sin sjukdom. Mellan de båda tonåringarna uppstår kärlek, passion och intellektuellt samförstånd och något som närmast kan beskrivas som lycka, detta trots att de båda är ytterst medvetna om att sjukdomen ger dom en högst begränsad tid av ynnest. En kärlekshistoria som bara kan sluta på ett enda sätt. I tragedi, tårar och förtvivlan.

Så här långt låter det antagligen som vilken sorglig ungdomsbok som helst. Men det är det inte. The fault in our stars (den engelska titeln är så mycket vackrare) är en märkligt välskriven och fascinerande bok. Jag gillar bokens  alla intertextuella referenser, och jag gillar att författaren gör sina referenser till så väl tv-spel som Shakespeare som The Great Gatsby. Blink, blink till läsaren liksaom. Jag gillar metaberättelsen i form av Hazels favoritbok, som är en bok om cancer, men ändå inte. Jag gillar att trots den nattsvarta och bråddjupssorgliga berättelsen så finns det en humor och ironi som får mig att frusta till mitt i all förtvivlan.

Sedan karaktärerna. John Green har gjort riktigt bra i från sig här. Hazel och Augustus är tonåringar. Döende tonåringar. Och så sjukt väl utmejslade med humor, svärta och intellektuellt skarpsinne att boken aldrig blir den sentimentala gråtfest som den annars är lite upplagd för att bli. Fast gråter gör man. Floder. Som läsare är det omöjligt att inte älska både Hazel och Augustus. Och att de får träffa varandra. En liten tid i alla fall.

House of night

Tilda som var PRAO i Viksjö förra veckan tipsar om en bra bokserie:



Serien House of Night är en vampyrserie som är skriven av P.C Cast och hennes dotter Kristin. Den skiljer sig ganska så mycket från vanliga vampyr böcker då vampyrerna gömmer sig för människorna. Den utspelar sig i en värld där alla människor vet att vampyrer finns. Det är inte heller genom ett bett eller blods utbyte som en människa blir till en vampyr, utan den som är utvalda att blir en vampyr blir märkt. En s.k. spårningsvampyr märker personen med konturerna av en nymåne i pannan. Personen måste då ta sig till ett vampyr internat och leva där i ca fyra år för att fullända förvandlingen. Dock är det inte säkert att kroppen klarar av de. Man riskerar att dö.

En vanlig tonårs tjej vid namn Zoey Redbird råkar ut för detta. Hon tar sig till ett internat och upptäcker då att hon inte är som alla andra vampyrelever. Hennes månskära är redan i fylld hon har kontakt med alla fem element, jord, vatten, eld, luft och ande. Det visar sig att hon är utvald av vampyrernas gudinna Nyx.

Zoey möter en stor ondska och med hjälp av hennes vänner kämpar hon för livet. Zoey kämpar för att de goda ska segra samtidigt som hon måste reda ut allt som pågår i hennes kärleksliv. Hon måste vara med någon som är en vampyr, men hennes mäskliga före detta vill inte släppa taget.

Det finns än så länge nio böcker varav åtta har kommit ut på svenska, om det kommer fler är jag inte riktigt säker på men de är extremt läsvärda! Det är en gripande historia som man blir uppslukad av. Böckerna innehåller romantik, humor, spänning och action.

/Tilda

Trendspaning

Svenska barnboksinstitutet gör i sin Bokprovning varje år en sammanställning av årets barnboksutgivning och dess trender och tendenser. Är man intresserad av barn- och ungdomslitteratur är denna mycket intressant att läsa. En trend 2010 när det gäller ungdomslitteratur är skildringar av strategier kring överlevnad i en mycket oviss och skrämmande framtid så kallade dystopier.

"I ungdomslitteraturen skildras strategier kring överlevnad i en mycket oviss och skrämmande framtid efter katastroferna. Exempel på framtidsskildringar och dystopier i årets utgivning är Börje Lindströms Annas dagbok: den oavkortade originalutgåvan, Stefan Castas Den gröna cirkeln, Charlie Higsons Fienden, Patrick Ness Tystnaden i bruset, Suzanne Collins Revolt och Titti Knutssons Kampen. I några av dessa dystopier gestaltas galna och farliga vuxna, som till exempel i Higsons Fienden där de vuxna drabbas av en förgörande sjukdom som leder till att de blir till zombier som inte bara övergivit barnen, utan också gärna vill äta upp dem. Kannibaler förekommer även i den ovan nämnda Den gröna cirkeln. Flera av framtidsskildringarna är i thrillerform och thrillers utgör en stor del av utgivningen av ungdomslitteratur som helhet." (Bokprovning på Svenska barnboksinstitutet 2010 s. 6)

Gemensamt för dessa är den mörka framtiden där jorden ofta utsatts för någon
miljöförstörande katastrof (orsakat av människor) och teknologin är mycket
utvecklad. Andra böcker i denna genre är:

• Scott Westerfeld, Ful, Ful eller snygg, De rätta. Om en framtid där alla
  skönhetsopereras för total jämlikhet. Är det rätt eller fel att inte få välja
  själv?
  


• Rachel Ward, Döden i dina ögon (2010) och Arvet (2011). Om Jem (Döden i dina ögon) respektive hennes son Adam (Arvet) som har förmågan att se när människor ska dö i form av siffror i deras ögon. Mycket spännande!
  


• Michael Grant, Övergivna (2009) och Hunger (2010). Alla över 15 år försvinner helt plötsligt och den lilla staden omges av en halvt genomskinlig barriär. Barnen hamnar i en laglös värld där de starka ställs mot de svaga. De försöker samtidigt att finna lösningen på gåtan med de vuxnas försvinnande och en del barn får övernaturliga krafter.

Glöm inte heller Jules Vernes böcker! När man tänker på hur mycket i de som faktiskt blev verklighet undrar man vad i dessa nya framtidsskildringar som kommer att ske i verkligheten...

Boktips!

Titel: Tillsammans del1
Författare: Denise Rudberg

I början träffas tre ungdomar, Therese, Jacob och Alexander, på ett matlagningsprogram hemma hos Jacob som hans mamma har. Dom blir kompisar och tillbringar sommarlovet tillsammans i ett hus på en ö själva. Allt gick bra tills oväntade saker inträffade. Boken handlar om kärlek, vänskap, familj och besvikelse.



Titel: Ego boost
Författare: Isabella Löwengrip

Boken handlar om isabellas liv och så, hur hon hade det när hon var liten. Den handlar också om att tjejer har det väldigt svårt i tonåren, att dom har väldigt stor press på sig. t.ex. tjejer måste vara super smala, söta, sexiga, snygga, ha perfekt hy och ha stora bröst. Men boken handlar också om att det spelar egentligen ingen roll, att man ska få vara sig själv för att ingen egentligen bry sig.

Titel: Kråkflickan
Författare: Kate Cann

Lily är utanför och blir mobbad av skolans coolaste tjejgäng. Ingen kille bryr sig om henne, hon är en outsider. En dag gick hon ut till skogen, med tjejerna efter sig, dom misshandlade henne tills hon föll ihop. Men då kom kråkorna. Dom attackerade tjejerna och hjälpte lily. Hon började hänga allt oftare bland kråkorna, gav dom mat och pratade med dom, hon skrek som kråkor gör. Hon blev kråkflickan. På en halloween fest hände nåt oväntat, nåt som ingen kunde gissa sig fram till.

Boktips från fanny och emelie prao på Viksjö bibliotek.

Twilight - Nu som serieberättelse

Twilight-hysterin lär fortsätta ett bra tag framöver, vilket är helt fantastiskt. Det läses som aldrig förr och bloggar och internetforum svämmar över av alla diskussioner. Så mycket text!
Och nu blir det bilder också.

Det tycks bli allt vanligare att romaner görs om till serieberättelser, grafiska romaner eller vad man nu väljer att kalla det. Jens Lapidus (Snabba cash och Aldrig fucka upp) valde till och med att fortsätta sin gangsterserie med en grafisk roman, Gängkrig 145. Det som var intressant där var att boken, tack vare illustratören Peter Bergting, var riktigt snygg och genomarbetad.

Jag har varken läst Twilight-böckerna, sett Twilight-filmerna eller druckit Twilight-kaffet, men när jag bläddrar i serievarianten av Om jag kunde drömma får jag samma känsla: Det här är riktigt välgjort och genomarbetat! Kombinationen av svartvitt och färg, vilket kan anas på bilderna nedan, är riktigt lyckad.

Det här är del ett av två. Låt hysterin fortsätta.

Dystopier

Ids knappt skriva något och putta ner Mattias utmärkta diskussionsinlägg en bildskärm neråt, men jag tänker att det kan trots allt inte stå överst för evigt och jag tänker att om jag fortsätter att försöker pracka på folk böcker så gör jag ändå någon form av god gärning, i min värld.

Det verkar dyka upp en uppsjö av finurliga ungdomsdystopier nu. Är det en slump, eller nästa ungdomsbokstrend? Det skulle nog bli bra filmer av en hel del av de här. Trilogier. En del varje sommar. Starka flickor som utmanar samhällen stagnerade i destruktiva diktaturer, styrda av ideal som löpt amok. Sara har skrivit om Hungerspelen, och Kajsa har skrivit om Scott Westerfelds Ful. Jag har läst Parasit av Westerfeld och det var en finurlig variant av vampyrtrenden, till och med en gnutta allmänbildande. Man ska tydligen inte kissa i Amazonasfloden, lärde jag mig. Om jag minns rätt.

Senaste boken jag fastnade framför om en framtid som drivit sina lagar något för långt heter Unwind. I detta framtida USA gäller det att inte göra uppror som tonåring. Nä, nu gäller det att sitta stilla och äta upp sina ärtor. Om du är olydig kanske mor och far skriver på ett papper. Då kommer myndigheterna och hämtar dig, och gör reservdelar av dig.

Engelsk ungdomsdystopi. Utspelas i framtidens USA, och i abortmotståndarnas och genteknikens spår så har man efter interna stridigheter lagt fram en lag som gör att om föräldrar inte är nöjda med sina barn får de gå till återvinning. Detta sker först mellan 13-18 år, så att de vuxna ska få en chans att lära känna sina barn först. Återvinning innebär att kroppsdelarna ges till behövande – sjuka vuxna, fula vuxna, skadade, osv. Det är inte att dö, barnen lever ju vidare, bara lite… uppdelade. Det här handlar om tre barn som fått veta att de ska avvecklas. Ett av dem är religiöst betingat – att ge tillbaka till gud som på Abrahams tid, de andra två håller inte måttet för vad föräldrar och samhälle väntat sig. Men de flyr. Det finns en motståndsrörelse, inte helt olik hemliga armén under andra världskriget. Och den är vansinnigt spännande! Klok, med häftiga, överraskande vändningar och omöjlig att förutsäga. Slutet var väl som slut är, men vägen dit var hisnande. Rekommenderas mycket varmt till alla! Trehundratjugo sidor, men den gick undan!

Problemet är väl snarast ett logistiskt. Boken finns ännu bara på gymnasiebiblioteket, och vi lånar inte gärna ut våra engelska ungdomsböcker utanför skolan. De behövs mer än väl här, och lånas ut i drivor. Härmed uppmanar jag folkbiblioteket att köpa in ett exemplar. Jag vet att inköpsförslag uppskattas!

Fast i tre...

Den norska författaren Kjetil Johnsens långserie Tre har gäckat mitt öga från och till under våren. Inför ett bokprat på försommaren läste jag den första boken som jag tänkte skulle vara lämplig för en sjua som skulle besöka biblioteket. Jag har inte läst allt för mycket om böckerna innan och visste egentligen inte mer än att det skulle vara en kombination av spänning- och kärleksroman i ganska lättläst form. Sedan antog jag att varje bok skulle vara ett avslutat fall. Så är det inte. Serien är en enda sammanhängande historia och inleds med det ganska brutala mordet på en ung kvinna som likt Laura Palmer flyter i land - vacker, naken och inlindad i plast. De följande böckernas historia går sedan ut på att lista ut vem av tjejerna i ett oerhört sammansvetsat tjejgäng det är som har blivit mördad, samt vem det är som har gjort det. Ganska klassiskt deckarstuk med andra ord. Att bokserien heter just TRE kommer sig av att boken inleds med ett mord, sen backas vi TRE veckor tillbaka i tiden och börjar historien med upptakten till det som komma skall.

Det jag inte hade förväntat mig var att jag skulle bli totalt uppslukad av böckerna. Det är riktigt spännande, passionerat, fascinerande och nervkittlande. Den huvudsakliga intrigen utgår från de fyra mycket olika karaktärererna i tjejgänget och deras inbördes intriger, uppgörelser och sammanslutningar. Kjetil Johsen lyckas väl med att fånga tonårens "ups and downs", den första himlastormande förälskelsen, det desperata bekräftelsebehovet och de tvära kasten mellan hopp och förtvilan, lycka och misär. Som läsare slungas man tillbaka till sin tonårstid och känslan av att allt är på liv och död - förälskelse, skolan, vänskap, ensamhet, föräldrar och lärare.

Vi möter karaktärer som en vampig lärare som bjuder ut sig till de manliga eleverna, en fosterhemsplacerad bad boy som drömmer om att våga kärlek, bästa tjejkompisarna som upptäcker att de är obönhörligt attraherade av varandra, tjejen som aldrig får bekräftelse från sina föräldrar och istället viker ut sig på nätet och drömmaren som bara vågar tråna på avstånd medan bästisen kniper alla killar. Det är kärlek, sex, lögner och ond bråd död. Hur fel kan det bli?

Om du gillade Hungerspelen

är den här boken nästan lika bra. Ful av Scott Westerfeld utspelar sig också i ett framtida Nordamerika. Vår civilisation är utplånad, kvar finns bara ruiner av de gamla städerna. De människor som överlevde har byggt upp nya högteknologiska städer som invånarna sällan lämnar. Städerna är helt självförsörjande vad gäller energi, mat etc.

Vi 16 års ålder opereras alla till fullständig skönhet och den enda uppgiften de närmaste åren är att ha så roligt som möjligt. Anledningen till operationen sägs vara att alla ska vara lika så att man inte ska kunna döma någon pga utseendet. Jämlikhet i extrem form alltså. Innan 16 är man ful något som alla tar för sanning. Men är det bara utseendet som ändras i och med operationen? Alla "nysnyggingar" blir så självupptagna och nästan korkade.

Tally ser fram emot sin sextonde födelsedag men några månader innan träffar hon Shay. Shay vill inte bli opererad och avslöjar för Tally att det finns folk som bor utanför städerna, som inte är opererade. Hon pratar om att rymma, om den mystiska staden Smoke, om den mystiska David. För Tally blir detta omvälvande, hon har aldrig tänkt att det skulle finnas alternativ till det liv hon lever. Varför skulle man inte vilja bli snygg?

En spännande men samtidigt tänkvärd bok. Vad är fult, vad är snyggt? I en värld där alla är snygga blir det normala fult. Samtidigt en klassisk berättelse om överförmyndarsamhället. Myndigheterna vill det bästa åt folket men det gör samtidigt att männiksornas frihet och bestämmanderätt över sina liv försvinner.

När boken är färdigläst, finns det som tur är två delar till!

Läs också Saras inlägg om Hungerspelen och Fatta eld.

I det här trädet

Jag såg fram emot Katarina Kieri och Per Nilssons gemensamma bok, I det här trädet. Särskilt efter att ha läst i DN's recension att den "är fruktansvärt bra" och för övrigt har den fått fin kritik. Dessutom gillar jag både Katarina Kieris och Per Nilssons tidigare ungdomsböcker. Med detta i bakhuvudet kanske man inte kan bli annat än lite besviken. Jag känner mig lite ljum inför boken. Var den bra? Nja, kanske... jo lite. Men jag känner mig trots allt ganska oberörd trots starka ämnen och vilsna tonåringar (som jag brukar gilla). Men eftersom ALLA verkar gilla den är det kanske något jag missat? Språket är hur som helst fint!

Kieri och Nilsson skriver varannat kapitel om Siri och Jakob två ensamma tonåringar med många funderingar över sina problem. De möts aldrig men de ser varandra och tar in varandra i sitt medvetande. Egentligen fungerar berättelserna som två fristående noveller för den ena påverkar inte den andra nämnvärt.

För övrigt vill jag tipsa om att Per Nilssons bästa bok är Hjärtans fröjd och Katarina Kieris bästa är Ingen grekisk gud precis (helt subjektivt förstås!).

En annan riktigt bra och berörande ungdomsbok är Bryta om av Åsa Anderberg Strollo.

Towelhead

Den här har vi beställt till gymnasiebiblioteket men den har inte kommit än. Slut på förlaget, tydligen. Tack och lov då att andra bibliotek i kommunen har haft den goda smaken att ha Towelhead på hyllan. Jag kom att läsa den genom att jag gav bort den oläst i julklapp till min sambos artonåriga lillasyster. Nu, efter en månad fick jag tillbaka den (tillfälligt) med förhållningsorder. Läs den och tyck.

Jaha. Towelhead. Ungdomsbok. Eller inte. Av Alicia Erian. Trots titeln är den på svenska och borde alltså i svensk översättning hetat Turbanskalle, för det är ordet som används inuti boken, när vissa av karaktärerna pratar om huvudpersonen, trettonåriga Jasira, eller hennes far. Den utspelas i Houston, Texas i början av 90-talet, när invasionen av Kuwait stod för dörren och vi och dom-attityden var lika stor som efter 11 september. Härstammar man från Mellanöstern, om än det ligger tre generationer mellan där och nu, så finns det folk som tycker sig ha rätt till en åsikt om vem du är och vad du tycker, tänker och står för. Men det är bara en del av röran… Det här handlar om en ung flicka som försöker att få någon klarhet i tillvaron när hennes mamma kastar ut henne för att mammans pojkvän börjat tafsa… ”Det är ditt fel att han tittar!” Jasira får flytta till sin pappa som kommer från Libanon och jobbar på NASA. Det … Ahhh. Det är svårt. Jag vill skriva kort, för en gångs skull, men den här boken väcker så mycket tankar. Varför? För att den är välskriven. För att den undviker att ta ställning. För att den är rättfram och ställer så många frågor på sin spets. För att den inte är svart och vit. För att den ser på vuxna och på sexuellt uppvaknande på ett kusligt och tankeväckade sätt. För att den sätter griller i mitt huvud. För att den provocerar. För att den är genuint bra. Bra present att ge bort och få tillbaka, på min ära.

Läsaren får med en trettonårig flickas blick söka uppmärksamhet och bekräftelse. Vem vill väl och vem vill illa? Vad menar pappa och vad vill jag? Vad är rätt och vad är fel? Och om pappa så tydligt har fel en gång, kan han inte ha fel denna gång också? Har han någonsin rätt? Vem kan man lita på? Ingenting är enkelt. Allt är enkelt.

Ett försök till tips utan spoilers

Jag inser ju att alla som vill läsa Hungerspelen kanske inte har hunnit läsa ut första delen sen jag bloggade i lördags. Jag inser det. Men jag måste få skriva om det här! Det spritter i hela mig av tipslust! Kan ingen fråga efter min bästa bok just nu? Någon?! Du där, i ungdomshörnan, vill inte du ha ett boktips?! (Obs obs, boken kan verkligen läsas av vilken ålder som helst, lovar!)

Jag har alltså läst ut Fatta eld, del 2 i serien om Hungerspelen av Suzanne Collins.

Jag har sträckläst i en halv vecka. Jag blev inte ens trött på kvällarna. Vanligtvis så blir jag trött om jag läser sent på kvällen, men jag blev bara piggare och piggare efter varje sida! Sjukligt spännande och beroendeframkallande böcker.

"Typ" spoilerfri recension av Fatta eld:

Det är någon eller några som överlever Hungerspelen från förra boken. Dessa får stå i berömmelsens ljus och livet ter sig lite lättare, framförallt så finns det mat på borden. Men snart inser en av personerna som överlevt att dennes agerande i Hungerspelen som direktsänds i hela landet har fått ödesdigra konsekvenser. Det har startat en revolution. Distrikten vägrar spela med i regimens spel längre, och blodiga konfrontationer sker i hemlighet på distriktens gator. Distrikten har dock ingen kontakt med varandra, det tillåts inte att revolutionens ringar sprider sig på vattnet.

För att hålla i landet i schack bestämmer sig regimen för att utlysa speciella regler till årets Hungerspel. För att visa att inte ens de starkaste kan slå tillbaka på regimen så blir de senaste årens 59 segrare tvingade att ställa upp igen - två stycken från varje distrikt. Från våra huvudpersoners distrikt finns det bara 3 som kan ställa upp, 2 av dessa måste återigen in på arenan.

Väl inne på arenan så verkar det vara den mest djävulska uppfinningen hittills. Varje timme inträffar en ny dödlig fara, en giftig dimma, livsfarliga apmutanter, en stor våg och ständigt oron över vem som är vän och vem som är fiende.

Hungerspelen och Fatta eld är två fruktansvärt spännande böcker som jag rekommenderar varmt till alla. Man lever sig verkligen in i berättelsen, trots att den är så långt ifrån vår egen verklighet (eller är den det?). En dystopisk mardröm, men ändå en strimme av hopp, någonstans, långt borta.

Stort hjärta till dessa böcker!

Allt kretsar kring Hungerspelen

Ungefär en gång om året brukar personalen som jobbar med barnverksamhet presentera nya barn- och ungdomsböcker för resten av personalen. Det är väldigt lärorikt och roligt, och jag känner mig genast mer kapabel att tipsa barn och unga om böcker. Dessutom får jag själv massa förträffliga boktips.

Senast så var det ett tips som jag absolut inte kunde motstå. Hungerspelen av Suzanne Collins. Det lät som en bokversion av den japanska filmen Battle Royal, där barn/ungdomar stängs in på en arena för att mörda varandra - det är nämligen bara en vinnare som koras.

Så jag lånade boken. Och nu är jag helst fast. Jag kan inte tänka på något annat än hungerspelen. Jag vill sluta lördagsjobbet nu så jag kan läsa på tåget. Jag är uppe alldeles för länge på kvällarna för jag kan inte lägga ned den. Efter att ha läst ut första boken befann jag mig i Gävle. Gick till Gävle stadsbibliotek och lånade tvåan. Tack och lov fanns den inne.

Hungerspelen handlar om sextonåriga Katniss som lever i en dystopisk värld i forna Nordamerika. Det som är kvar av USA efter miljökatastroferna är nu tretton distrikt, men i och med en revolution för ca 100 år sedan så blev det trettonde distriktet utplånat och byggs inte upp igen. Resten av distrikten är utfattiga och ständigt nära svältdöden. Det är bara i huvudstaden som lyxens överflöd finns att beskåda. Regimen styr landet med järnhand och för att ständigt påminna folket om att nya revolutioner är meningslösa utspelar sig varje år Hungerspelen. Under slåtterceremonin dras två namn ur varsin urna ur varje distrikt, en flicka och en pojke ska slåss i hungerspelen. Bara en överlever. 23 dör. Segraren får sedan leva med ett liv i berömmelse, och kommer även figurera som handledare för framtida barn som måste in på hungerspelens arena.

Och det som inte får hända händer. Katniss älskade lillasyster Prims namn dras ur urnan, trots Katniss alla förebyggande åtgärder med att köpa extra lotter till sig själv. Istället så anmäler hon sig själv som frivillig, och tar sin systers plats. Katniss ska ut på Hungerspelens arena. Med sig från sitt distrikt får hon Peeta, en kille som hon känner vagt men som hon minns räddade hennes liv med ett bröd från hans mammas bageri när hon var nära att svälta ihjäl för ett par år sedan.

Hungerspelen är huvudstadens högsta nöje. De vill ha en bra show, så därför stylas Katniss och Peeta till oigenkännlighet och vinner publikens hjärta. Genom att ha många fans kan man också få många sponsorer som tilldelar spelarna livsavgörande presenter inne på banan. Katniss och Peeta inleder en romans, mest för kamerornas skull, men tanken på Katniss bästa kompis Gale som hon vet sitter och ser på henne på storbildsskärmarna gör att hennes hjärta inte riktigt kan avgöra vad som är rätt eller fel. Dessutom är det oviktigt - de måste överleva. Och bara en kan överleva - ska det bli hon eller Peeta? Vem kommer att offra sig för vem?

Ni förstår ju!!! Att jag är fast!!! Det var länge sedan jag läste en bok som så brutalt har tagit mig med storm. Och det är så inspirerande för läslusten, som man också måste underhålla. Ungefär som ett litet husdjur, det måste få mat, lek och lärdom.

Nu vill jag ju börja prata om andra boken som jag snart ha läst klart. Men det blir ju en massa spoilers. Så kan inte alla som läser den här bloggen låna boken omedelbums, läsa fort som attan, så att jag kan blogga om bok nr 2 Fatta eld på måndag? Snälla?

Är det ondvinter nu?

Jag vet inte vad som flög i mig i morse, men jag skulle prompt klä in min altan i julbelysning, lite för sent, men jag tänkte att till nyår behövs det ju också lite uppmuntrande belysning. Så jag gick ut. Iförd tunna ballerinaskor. På min altan har det bildats är ganska så opålitligt istäcke. Halvskare, halvsnö, halvis. Halt. Kallt. Det dröjer inte länge förrän ballerinaskorna är fyllda med snö och is. Men envis som en åsna står jag kvar tills belysningen är monterad.

Fötterna tinar inte på fler timmar, trots försök med badrummets golvvärme.

Då funderar jag på allvar om inte ondvintern har kommit till stan.

Anders Björkelid kom i år ut med första delen i sin planerade kvartett (Berättelsen om Blodet). Den heter Ondvinter. Sunia och Wulf är tvillingar, och bor med sin far i en gård i en by. Sunia och Wulf ser inte alls ut som de andra i byn, de har ljus hy och korpsvart hår, och de förstår snart att detta har en ödesdiger betydelse.

En vidrig vinter lägrar sig över byn. Folket förbereder sig på en ovanligt hård vinter, och förråd fylls och jägarna jagar villebråd. En dag kommer tvillingarnas far hem med ett mystiskt sår på halsen, febern brinner i honom och han får endast ur sig osammanhängande meningar. Han dör ett par dagar senare, och tvillingarna lämnas ensamma på gården. Nu börjar riktigt otäcka saker att hända. Galgmännen, Vinterkungens onda slavar, bränner ner gården och tvingar tvillingarna att fly åt var sitt håll. Det blir en ny upplevelse för tvillingarna som alltid i hela sitt liv har förlitat sig på varandra, att de är varandras kompletterande hälfter, nödvändiga för överlevnad.

Ondvinter är en riktigt spännande och annorlunda ungdomsfantasy. Jag sitter och ryser titt som tätt. När Vinterkungens spioner, kajflocken, raspande försöker ta sig in i deras vebod där de sitter gömda blir det obehagligt. Jag som älskar kajor! Kajor och kråkor är ju mina favvofåglar, men nu kommer jag nog att titta bakom axeln en extra gång när en kajflock lyfter.

Ser fram emot de tre följande iskalla delarna! Min egen ondvinter känns mindre ond när jag ser hur ond vintern faktiskt kan vara.

Hur är man bara helt normal?

Av en ren slump hamnade Johanna Lindbäcks bok Tänk om det där är jag i mina händer. Jag började undrande bläddra lite i den och sen kunde jag inte släppa den ifrån mig.

Agnes flyttar till Umeå och ser plötsligt möjligheten till förändringar. Hennes föräldrar är ju så mycket gladare efter att de flyttat ifrån Stockholm, så varför skulle inte hon också kunna bli det. Kanske kan andra året på gymnasiet bli bättre än det första?

Agnes bestämmer sig för att det ska gå. Det ska bli en ny Agnes av henne i Umeå. Hon ska vara social, öppen och normal. Helt klart inte så där helt FEL. Vara bara helt NORMAL i precis allt.

Hennes plan verkar fungera. Men hur länge ska man orka anstränga sig för att vara glad? Hur mycket ska man jobba på det där med att vara populär? Kommer det naturligt, liksom av sig själv, efter ett tag?Och vad händer om man är för på? Eller kanske inte hör av sig på ett tag?

Det är ju inte så lätt att bara helt plötsligt bli sportig, partypingla eller proffs på dataspel. Tänk om man egentligen bara vill lägga sig på sängen med en bra bok? Eller är det så viktigt att ha gemensamma intressen? Samma smak? Kanske betyder det ändå något. Det där med att känna sig trygg och avslappnad i samtalet med någon annan. Att bara vara…HELT NORMALT.

Ett litet hål i mörkret

Så här veckan efter Alla helgons dag, då många av oss gjort besök på kyrkogårdarna och kanske tänkt lite extra på nära och kära som gått bort, tänkte jag tipsa om Ingrid Olssons bok Ett litet hål i mörkret. Kanske borde jag skrivit om den redan förra veckan, men den känns ändå aktuell då ämnet döden är något som kan ha kommit upp under helgen och denna bok behandlar ämnet på ett fint sätt tycker jag.

Det blir ljust när man dör.
Jag har läst det någonstans.
Att den som dör liksom går in i en tunnel.
Sen blir det väl mörkt. För alltid på nåt sätt.

Men det är inte sjuttonåriga Calle som dör. Det är alla andra… pappa, farfar och den där fågeln på skolans tak. När farmor åker in på sjukhus stannar livet upp och det blir mörkt. Tunneln till ljuset blir titthålet i dörren där han kan kika på grannflickan med den röda halsduken. Hon symboliserar hoppet i Calles liv under den här svåra perioden. Ett litet hål i mörkret. Men ska han orka och våga kontakta henne?

Calle bär runt på sin kamera och har ett öga för detaljer. Han registrerar allt men det reflekteras egentligen inte över det. Vi får själva läsa in vad som händer inom honom. Ingrid Olsson låter oss i korta stycken se små ögonblick utifrån. Formatet öppnar upp för egna tankar. Författarinnan gör ämnet döden tillgängligt och verkligt för unga. Texten är lättläst men ämnet är tungt. Att boken förra året nominerades till Augustpriset förvånar inte.

Rör vid mig

Jag har precis läst klart Malin Isakssons bok Rör vid mig. Först gillade jag den inte speciellt mycket – det ska erkännas. Den förmådde inte väcka några starka känslor hos mig och ingen av karaktärerna ville riktigt beröra mig. Men ju längre in i boken jag kommer ju mer läsvärd tycker jag att berättelsen blir. Den utvecklas till en ganska speciell ungdomsroman, både gällande tema, persongalleri och om man kan dra några sådana slutsatser – budskap.

Huvudpersonen Ann har nyligen börjat första året på gymnasiet. Hon går bild- och formlinje och man förstår ganska fort att hon är en tänkande, reflekterande karaktär med ideal och patos.
Två ganska utåtagerande tjejer i skolan väcker hennes uppmärksamhet: snyggingen och ”mansslukerskan” Jane och den fullständigt orädda och chosefria Liljan. Ann apelleras av tjejerna och är mycket mån om att få tillhöra deras gemenskap och att få bevista alla spännande fester som dessa tjejer tycks ha en stående inbjudan till. Genom att sammanföra dessa tjejer med två andra, den starka, modiga fd karatemästaren Matti och hennes tysta, depressiva bästis Sofia bildas ett tätt sammansvetsat tjejgäng.

Ofta handlar ungdomsböcker om kärlek eller utanförskap. Rör vid mig handlar tvärtom om gemenskap, vänskap och även dess baksida grupptryck.
De fem tjejerna känner sig oövervinnerliga tillsammans och de gör, stärkta av varandra, precis vad de har lust med. De hetsar varandra till ett sexuellt experimenterande som sedan återberättas och analyseras i gruppens intima trygghet. Även om de är med om många häftiga och sensuella upplevelser så höjs ribban för vad som är ok hela tiden och till slut har flera av gängets tjejer råkat ganska illa ut.

Tjejerna beslutar sig då för att hämnas på de killar som har kränkt dem och hämnden är inte nådig. De söker tillsammans upp några utvalda killar och förnedrar dem och tar kort med sina telefoner för att föreviga bedrifterna. Även om Ann innerst inne känner att gänget går allt för långt väljer hon att inte säga emot eller säga ifrån. Allt för att få fortsätta vara en del av gängets starka gemenskap. Men när hon är med om ett allvarligt övergrepp på en helt oskyldig kille rasar allt för henne.

Även om ingen av karaktärerna kommer blir riktigt levande för mig, och jag tror faktiskt inte att det är syftet med boken, så stannar vissa passager av boken definitivt kvar hos mig. Det är lätt att glömma sin tonårstid, hur det är att skapa sin person och testa gränser – både andras gränser och sina egna. Och Rör vid mig handlar mycket om just gränssättning och om det gränsland av experimenterande som tonårstiden kan vara och ofta är.
Jag tycker att Rör vid mig är en angelägen bok som jag gärna skulle sätta i händerna både på de som är tonåringar nu och de som var tonåringar för ett tag sen.

Så värt

Och i ett försök att blidka låntagarna på gymnasiebiblioteket plockar jag fram böcker ur hyllorna och läser ungdomsromaner och ännu en gång hittar jag en bok som faller mig på läppen med en mortels påtaglighet. Denna gång för att förbereda mig inför ett bokprat som jag och mina kollegor ska hålla för en famnfull svensklärare, till ett stundande stort och fint läsprojekt. Ur hyllan lyfter jag så en svartblå bok från det lilla förlaget X publishing AB som verkar satsa på ungdomslitteratur, svensk såväl som översatt. Sätter mig och läser om skejtaren Aron. Så Värt heter boken, skriven av Martin Jern. Tydligen hans första bok, men han har tidigare skrivit manus till ungdomsfilmer som jag inte sett, fast känner igen namnet på (Fjorton suger, Du & jag).

Inget särskilt med den egentligen, förutom att den var jättebra. Den handlar om den tysta, osäkra killen som trånar efter den snyggaste flickan i skolan. Hur han manövrerar genom sin vardag och sakta men säkert vinner mark. Hur han genom tur, fördold charm och diverse klavertramp tar sig över på de coolas sida, och den snyggaste flickan börjar minsann snegla tillbaka… Jag har läst det förut, på ett ungefär, och är det välskrivet, som det är här, faller jag pladask varje gång. Jag gjorde det på Sandor slash Ida. Jag gjorde det på Punkindustriell hårdrockare med attityd, Linas kvällsbok och jag gör det här. Återigen. Jag är så FÖRUTSÄGBAR! But… fuck it. Whatever, I don’t care. My life sucks anyway! Eller typ.

Skuggorna i spegeln

Medan barnbibliotekarierna ägnar sig åt att presentera nya ungdomsböcker (Katrin och Marie, jag dör också av Innan Jag Dör) precis innan jul läser jag klart ytterligare en bok som jag borde ha läst för länge sedan, en bok som jag borde sätta i händerna på alla mina fantasyläsande tonåringar, så länge de inte totalt fastnat i den svärdssvingande epiken, som jag borde sätta i händerna på vampyrhaussens offer, i händerna på alla små gothbarn, som Sarah också borde ha läst för länge sedan bara för att hon borde.

Inger Edelfeldt skriver inte alltför sällan saker som snuddar vid fantasygenren, nu senast sagosamlingen Namnbrunnen, och det är inte heller helt ovanligt att hennes berättelser ses genom unga ögon. Ser fram mot att läsa hennes sagosamling, då jag läste hennes Hemligt Ansikte i somras eller förra sommaren, blev mycket förtjust i hennes sätt att hantera sagor. På en gång som traditionen bjuder, på samma gång påhittigt och innovativt. Sagor har en ologisk logik, som är såväl självklar som orättvis. Men nu, innan jag lämnade Stockholm för mitt småländska föräldrahem och julfirande där, slog jag ihop hennes Skuggorna i Spegeln, utkommen för några år sedan och som nu finns i såväl pocket som på samtliga Järfällas bibliotek.


En bok som vandrar mellan de påtagliga identitetsproblemen hos en ung flicka och sagan på andra sidan spegeln. Arwen, hon heter så, dömd till namnet av sina litterata sextiotalistföräldrar, plågas av livets meningslöshet, vänlöshet, dumhet. Illa, riktigt illa. Hennes sarkastiska världsbild håller på att övergå i dödslängtan. Dödslängtan får henne att se mannen på andra sidan hennes rumsspegel som ler mot henne. Blek, lång, vacker. Han bjuder henne genom spegeln, där hon blir vacker, vuxen och dessutom utvald. Han erbjuder henne att träda över till deras sida, att lämna den oönskade världen bakom sig, och ansluta sig till deras vackra, eviga vara. Hon får tid på sig att välja, och en dryck med sig att dricka när hon valt. Då, just då, i verkliga världen, splittras meningslösheten av silversmeden, själsfränden, pojken, kärleken. Han är för bra för att vara sann. Man kanske kan få ta med sig honom över till andra sidan?


Jag tror inte att jag berättar för mycket. Inger Edelfeldt har ett sätt att handskas med gränserna mellan önskan och verklighet, mellan vilja och välja, och en väldigt insiktsfull, tycker jag, bild av den Cure- och Dead Can Dance-lyssnande ungdomskulturen. Som jag kan (kunde) relatera till. Så, tycka om!

I nattens mörker

På sistone har det blivit väldigt populärt med vampyrer. Det skrivs böcker och det görs filmer som aldrig förr. Alla verkar ha fått upp ögonen för dem. Varulvarna lockar kanske inte en lika stor publik som vampyrerna, men även de blir mer uppmärksammade än vanligt. Jag vet inte vad du har för åsikter om det, men jag tror att det beror mycket på en viss bok som många nog tänker på när man hör något om vampyrer. Kan du gissa vilken bok? Just det. Twilight. Eller, som den översatts från engelskan, boken ”Om jag kunde drömma”, tillsammans med sina uppföljare. Har du läst boken så vet du förmodligen vad jag menar när jag säger att det är väldigt svårt att slita sig ifrån den och man önskar att den aldrig ska ta slut. Själv är jag helt såld på boken, och jag vet inte någon som har läst boken och som inte tycker att den är bra. Har du inte läst den, så tycker jag absolut att du borde det! Det är en väldigt annorlunda bok om man tänker på vad man är van vid att höra om vampyrer. Här finns allt – skräck, humor, vänskap, kärlek. Jag kan avslöja att det även kommer varulvar med i historien, redan i bok 2, som heter ”När jag hör din röst”.

Böckerna handlar om Bella, en helt vanlig, fullt mänsklig tjej, som blir kär i Edward, en vampyr. Detta är början på en otroligt vacker kärlekshistoria, t.o.m. den vackraste jag någonsin har läst. Stephenie Meyer, författaren, skriver väldigt fängslande om omöjlig kärlek och konsekvenserna det får om man låter känslorna styra. Boken har även blivit film, och nästa vecka har den premiär (vilken jag självklart ska gå på). Men nu är det nog pratat om den boken (för den här gången).

Tycker du om att läsa om vampyrer och varulvar? Eller du kanske tycker att de är läskiga, men vill ändå läsa om dem? Då kan de här böckerna vara något för dig! Här finner du allt från goda vampyrer till varulvar som önskar att de vore vanliga människor. Alltså inte bara den gamla vanliga skräcken som brukar finnas med när man nämner orden vampyr och varulv. Men jag har även letat upp de traditionella skräckhistorierna, så här finns något för alla.

Legenden om Darren Shan
En vampyrs bekännelse av Anne Rice
Dracula av Bram Stoker
Vampyr av Rebecca Brander
Varulv av Tormod Haugen
Varulvar, vampyrer & andra läskiga varelser av Nicolas Jacquemot
Greve Draculas hemliga dagböcker av Roderick Anscombe

Jag hoppas att ni hittar några böcker som ni gillar.
/ Olivia, praoelev i Viksjö

Det finns en vampyr för alla...

I dessa dagar finns visst inget som är så hett som vampyrer. Och med risk för att vara tjatig och kanske även en smula patetisk formulerar jag så här på kvällskvisten dagens tredje vampyrinlägg. Inspirationen till detta kommer från min 7-åriga dotters godnattsaga. Hon älskar rysligheter som vampyrer, mumier och häxor och vill gärna att vi läser böcker som får kalla kårar att krypa längs ryggraden. Inget hon har ärvt från sin mor kan jag intyga. Det värsta jag vet är att bli skrämd. Men ikväll har jag valt en godnattsaga som håller rysligheterna på en lite lagom läskig nivå. Vi läser nämligen Ordvampyren. Bokhandlarsonen och tillika bokhataren Odilon blir biten av en gammal vampyr vid namn Drakubok. Det märkliga namnet kommer sig av att gamla Drakubok drabbats av en mystisk leversjukdom på gamla da'r och är därför för resten av sitt liv tvungen att dricka bläck från böcker istället för människoblod. Efter bettet är Odilon som fast i böckernas värld och medelst ett sugrör sörplar han i sig det ena halsbrytande äventyret efter det andra. I uppföljaren Sugrör för två känner sig Odilon lite ensam i sitt bläckdrickande och bollar lite fram och tillbaka kring möjligheten att sätta tänderna i sin söta klasskamrat Carmilla. Böckerna är riktiga mysrysare som är toppen att läsa högt för 6-7-åringar eller att läsa själv när man är 8,9 eller 10 år.

Så här lite senare på kvällen ska jag fortsätta med min egen vampyrbok; Om jag kunde drömma av Stephenie Meyer. En oerhört sinnlig, romatisk berättelse om den tonåriga Isabellas något komplicerade kärlek och attraktion till vampyren Edward. Om jag kunde drömma är första delen i en trilogi och jag lovar att återkomma med mer uttömmande reflektioner när jag har läst hela serien.