Bockar och bugar

Det händer inte ofta men det händer.

Jag klev ombord på en buss häromdagen och satte mig tillrätta med pågånde bok. Plötsligt stannar en medresenär upp, lutar sig fram och utbrister ”Det där är en FANTASTISK bok!” och fortsätter med att fråga om han får sätta sig bredvid mig. Jag sliter mig ur orden på pappret och accepterar. ”När jag var ung,” berättar han, ”läster jag massor av Graham Greene. Det där är en favorit”. Han berättar att han läst den flera gånger och tycker den innehåller en fantastisk sociorealistisk 30-talsskildning om en grabb ur en kriminell underklass. Jag svarar att jag tycker att den är hemskt sorglig (har ännu inte läst den till slut, men tonen och språket är sorg och frustration, till och med när det inte är det (Ni kommer förstå vad jag menar)) och han nickar att det är den. Han frågar mig om jag läst mycket Graham Greene, och jag svarar att det är den första, även om jag sett den tredje mannen (som Greene skrev manus till, och som blev bok först senare, tror jag). Han räknar upp vad jag borde läsa. Den mänskliga faktorn borde jag läsa. Och Slutet på historien. Och och. Sedan ringer hans mobil och han berättar för vem det nu är som ringer att han pratar med en så trevlig grabb (!) som läser en fantastisk bok och sedan pratar de lite ditt och lite datt och min hållplats nalkas. Då tar han luren från örat och ropar ”Kul att prata böcker med dig! Kul att se någon läsa något annat än dessa evinnerliga deckare!” Jag bockar, tackar och går av.

Och med det bockar jag, tackar och går av. Önskar alla en god jul och en trevlig vår. Jag lämnar bloggen och Järfälla ett tag framöver för Stockholms Universitetsbibliotek.

Men jag slutar inte läsa.

Kramar!

Lite mer afrikanskt

Idag snöar det isspikar. Då reser jag i tanken till Afrika ännu en gång, och tänker samtidigt att ett lagom plågsamt oväder är en liten plåga jämfört med andra människors vardag. Uppdiktade eller livs levande.

När jag skrev mitt förra blogginlägg om Afrika, upptäckte jag att jag hade skrivit en gammal recension om Svart Elfenben. Den vill jag mer än gärna dela med mig av, så…

En av mina absoluta favvo-böcker är Mörkrets Hjärta som skrevs precis i slutet av 1800-talet. Baserad på den boken har gjorts en grym kultfilm, Apocalypse Now, som utspelar sig under Vietnam-kriget. I Svart Elfenben visade det sig att en de två huvudpersonerna bar med sig Mörkrets Hjärta i ryggsäcken när han reste till Elfenbenskusten för att leta reda på sin bästa väns mor. Den andra huvudpersonen bar med sig någonting mycket värre, sina minnen som barnsoldat från inbördeskriget i Liberia. Så landar vi i Afrika, och sakta förstår jag att denna bok har mer gemensamt med min älsklingsbok än att en av huvudpersonerna gillar den. Mörkrets Hjärta handlar om en farlig resa bort från civilisationen och in i mörkret, och det är denna resa som pojkarna upprepar. Det är inte uppenbart, men det är ändå mot det djupaste mörka som resan går, i pojkarnas hjärtan såväl som inåt landet. Man behöver verkligen inte ha läst Mörkrets Hjärta för att trollbindas av denna berättelse, men jag kan tänka mig och hoppas att man blir sugen på att läsa Joseph Conrads klassiker. Jag är det jämt.

Jag avslutade, när jag skrev det här, med att lova att jag någon gång tänkte våga försöka recensera Mörkrets Hjärta. Men jag vågar mig nog inte in på den floden, utan hänvisar istället till den hela tiden när jag läser andra böcker. Men jag anser att om man har läst Mörkrets Hjärta så blir all övrig läsning så mycket rikare, djupare och större. Så utan tvekan till exempel Svart Elfenben.

Afrikanskt

I förmiddags kom en lärare från Globala Programmet förbi och förklarade att de arbetade med Afrika den här perioden, och han undrade vilka böcker vi hade som utspelas på kontinenten ifråga.

Sånt här får mig omedelbart att gå i taket. Ja, självklart på ett positivt sätt. Satte tidigare i höst ihop ett dokument om böcker som utspelas på medeltiden i vår ägo. Allt mellan Gisle Sursson till Rosens Namn. Ett annat dokument med böcker i skolmiljö, med sina Ondskor och Harry Pottrar. Nu alltså Afrika.

Wow. Varje gång jag gör en sån här skyltning önskar jag att jag gick i klassen som fick chansen att välja bland alla dessa pappersguldklimpar. Jag förstår nog att hade jag gått i den där klassen så hade jag inte varit lika entusiastisk, mellan nationella proven i matte och glosorna. Bara ytterligare en kvarnsten? Nä! Jag tror att det kan vara fantastiskt att lägga tid på att, eskorterad av en skrockande, vittberest, gladlynt lärare, resa uppför Kongofloden mot Mörkrets Hjärta, vandra i Kairos slumkvarter, växa upp i Nigeria eller Lagos, inse att du är en del av apartheit i Sydafrika och följa ditt tro på rättvisan vad det än kan kosta dig…

Snart kommer de. Jag avslutar det här med att berätta vad som hände. Nu. Ah, hej…

Tjugonio stycken var de, och det var gravt vanebildande! En elev kom fram till mig sedan jag bokpratat en gnutta och hade sett någonstans en lista över de viktigaste afrikanska romanerna – han ville ha Allt går sönder av Chinua Achebe. Det fick han gärna. Jag fick låna ut Joseph Conrad, Arne Svingens fenomenala litterära barnbarn till Conrad, Svart Elfenben. Där försvann en Assia Djebar, på min ära, och Amin Maalouf och så vidare.

Jag lutar mig tillbaka bakom lånedisken och är lycklig. Nu snöar det, och imorgon är det Nobeldagen.

Min Mario

Ho!

Honom har jag redan läst!

”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”

Jag läste Berättaren av Mario för X antal år sedan. Om jag minns rätt, för jag har inte boken framför mig, handlar det om hur författaren ger sig ut i jakt på en gammal vän, sedan decennier försvunnen ut i Sydamerikas djungler. Men rykten gör gällande att han fortfarande lever därinne i grönskan, tillsammans med en indianstam. Mellan indianernas boplatser vandrar högt vördade berättare, som förtäljer nyheter, myter och drömmar. Varje gång han passerar är det fest, och högtidsstund. Så uppblandat med författarens sökande efter sin forne vän får vi höra Berättaren.

Boken hyllar berättandet, indianernas kultur och vördnad inför liv, död och natur. Jag minns att alla indianer bar samma namn, möjligen med ett kompletterande epitet, typ ”Enögde Tasurinchi” vilket gav ett djup, en mystiskt främmande kulturmöte och en läslig förvirring som gör att jag inte glömde boken i havet av böcker. Tasurinchi är alla människor och varje enskild människa i den vandrande indianstammen. Så om Tasurinchi blivit biten av en skorpion och dött, sörjer Tasurinchi följdaktligen Tasurinchi. Jag minns ju boken fortfarande, och hade sparat ett citat i en liten anteckningsbok, där Berättaren återger sina förfäders första stapplande steg.

Efteråt började människorna på jorden att vandra, rakt mot den fallande solen. Innan stod också de stilla, på samma plats. Och solen, himmelens öga, var orörligt. Sömnlöst, alltid öppet, tittade det ned på oss och värmde upp världen. Även om dess ljus var bländande kunde Tasurinchi uthärda det. Det fanns inget som kunde skada, det fanns ingen vind, det fanns inget regn. Kvinnorna födde rena och ofördärvade barn. Om Tasurinchi ville äta stack han ned handen i floden och drog upp en sprattlande fisk, eller också sköt han av pilen utan att sikta, gick några steg i skogen och snubblade strax på en liten vildkalkon, en rapphöna eller en trumpetarfågel, alla genomborrade av pilen. Det fattades aldrig mat. Det var inte krig. Floderna översvämmade av fiskar och skogarna av djur. Los mashos (en indianstam beryktad för sin krigiskhet) existerade inte. Människorna på jorden, var starka, visa, upphöjt lugna, och eniga. De var stilla och fridfulla, utan vrede. Före tiden efteråt.

För övrigt brukar jag alltid blanda ihop hans namn med den portugisiske författaren Antonio Lobo Antunes. Varför? Förmodligen för att de har dubbelnamn och att där figurerar ett L i bilden. Lobo och Vargas tycker jag dessutom har någon form av gemensam association. Undrar vad?

Skimmer

Det är synd och skam, men många dagar hinner gå medan jag lever mitt liv utan att tänka på Göran Tunström. Till exempel hade jag återigen glömt hur bra Göran Tunströms böcker är. Hur bra berättelser han skrev.

Så hittade jag min tre år gamla recension av hans Skimmer. Som utspelas på Island, med en levande, nästan magisk natur som fond, och är ett ödesdrama mellan far och son. Någonstans anar jag ett släktskap med den fornnordiska sagotraditionen. Men Tunström har ett eget sätt att berätta skrönor. Han har ett språk där varje ord finner sin betydelse, en sorgsen lycka och en lycklig avgrund i sina berättelser som gör att de sprudlar, eller skimrar om ni så vill. Skimmer handlar om livets grymhet, och om dess märklighet, och om kärlek på ett ytterst allvarligt sätt, och ändå läser jag och gapskrattar eller myser. Hela tiden.

Jag gör det i sällskap med en författare som älskar berättelser och som älskar språket. En författare som stannar tiden när jag lyfter hans böcker till näsan. Sådana här skrönor skrivs inte längre i Sverige. Jag ska inte glömma bort Göran Tunström igen. Hoppas att ni hittar honom.

Fem knivar hade Andrej Krapl

Den här läste jag för ett par år sedan. Titeln smakar fortfarande godis. Fem Knivar Hade Andrej Krapl av Hannele Mikala Taivassalo. Omdömet är skrivet annanstans för två år sedan, men användbara för att påkalla uppmärksamhet åt boken till ånyo. Den höll inte måttet överallt men gjorde mig ändå mysen. En höstbok. Så här tyckte jag då.

Andrej Krapl är en revbenssmal lockig man med ett silverkors runt halsen. Han bär på en bibel och fem knivar, samt insikten att de yttersta dagarna närmar sig. Något han predikar om. Berättarjaget, en 16-årig flicka, söker upp honom i hans provisoriska hem i en nedlagd lanthandel. Ett tag är hon Andrejs älskare och lärjunge, mest i knivkastandets konst. Sedan tar hon hans bibel och fyra av hans knivar, men lämnar kvar en, och ger sig ut i världen.

Jag blev förvarnad från baksidestexten att det här var en neoskräckromantisk utvecklingsroman. Hur kan man låta bli att läsa en roman med sådant epitet? Om alla böcker hade det omdömet skulle jag läsa precis alla böcker. Det är en roadmovie (roadbook?) med gotiskt anslag. Ödesmättad, mystisk och, ja, en inte helt oäven Twin Peaks-känsla inklusive dånande sågverk och regnvåta neonskyltar. Det kan väl inte vara illa? Det är inte alls illa! Jag gillar språket i boken, det är naivt, må så vara, men mysigt och väldigt stämningssäkert. Man bävar inför de namnlösa städerna, vindlande trapporna och tomma rummen. Rekommenderas varmt, men läses nog helst om kvällen, när skymningen gör skuggorna längre och dikena djupare…

Höstskräck?

Nånting nytt, då? Fast jag harvar fortfarande på i samma intrampade stig i samma tempo, mumlandes om att ni borde läsa ditt och ni borde läsa datt, i mina fumliga försök att pracka på bloggkonsumenterna mina läsupplevelser.

Mina läsupplevelser? Jag är inte inne i ett stim just nu, därav skåpmaten – men en bok vill jag lyfta fram, nu när hösten höstar och dimman gör att mistlurarna kommer till användning över Stockholms vattenleder. Då är det hög tid att läsa Styggelsen.

Styggelsen är en rätt snygg, mycket blek debutbok av Amanda Hellberg. Blek? Spökblek. Inte tråkblek. Styggelsen är en liten flicka. En fattig tattare som reser runt med sin far och ett gammeldags tivoli, i efterkrigstidens Sverige. Trakten kring Jönköping kanske? Hon river upp gamla sår genom att med spöklik röst tala med besökarnas nära och kära, som gått bort. Hälften är scenshow, hälften sanning. Ty flickan är verkligen klärvojant.

Något som uppmärksammas av en präst, och hans syster, som är sjuksköterska. De behöver en flicka som kan se saker om de döda. För de behöver pengar från sina församlingsmedlemmar. En puff i rätt riktning kommer nog få dem att öppna plånböckerna. Så vi tar flickan från hennes far, inte sant? Fejkar hennes död, genom att ha ihjäl ett annat litet flickebarn från sjukhuset, men med eld, så att hon inte känns igen. Lite spill får det bli om man ska kunna tjäna herren ordentligt. För att ingen någonsin ska hitta till flickan sätter vi henne i en liten bur längst in i sjukhusets källare. Dit ingen kommer. Och så går vi dit med församlingsmedlemmarnas ägodelar, så får hon ta på sakerna och berätta vad hon ser om ägarna. Det blir bra. Snart har vi nog pengar till en stor fin kyrka. Flickan är guds redskap. Ge henne inte för mycket mat bara, hon får inte bli stark nog att skrika. Inte för att någon hör.

Under vulkanen

Gör jag det för enkelt för mig själv när jag tar mina för några år sedan skrivna, numera inte längre tillgängliga boktips och lägger ut dem här? Jag känner det ibland som att jag åker snålskjuts på mig själv, men samtidigt… samtidigt är det här litteratur som jag känner varmt för. Se bara nedan, där jag verkar ha utfört ett grövre träningspass under läsningen av Malcolm Lowrys Under Vulkanen. Jag vill ju då och då synas på bloggen, och särskilt nu, då jag ett längre tag befunnit mig en bit bort från en bra bok (otur, helt enkelt. Inte värt att orda om) kan jag ju tryggt hysta fram en gammal god klassiker när jag tycker jag tigit längre än nog. Jakobsbergs exemplar tycks ha varit utlånat i två år, men som jag förstår det kommer den i nytryck från Modernista i höst. Före min tid med en gammal recension av en gammal bok. Här hystar vi dessutom paradoxer. Ta skydd.

Malcolm Lowry hade tänkt skriva en romancykel, ”The journey that never ends” men Under Vulkanen tog honom tio år och blev hans enda bok. Han levde själv ett kringflackande liv, och brottades med grava alkoholproblem.

Så gör även bokens huvudperson, den före detta brittiske konsuln i Mexiko. Boken utspelas där, under en enda dag, händelsevis högtidsdagen ”De Dödas Dag” då ortsbefolkningen minns sina döda. Konsuln super i efterdyningarna av ett sprucket äktenskap, brustet just till följd av hans myckna drickande. Nu är han ett självhatande, cyniskt vrak, när, just denna dödens dag, hans exhustru återkommer för att se om relationen, och konsulns liv, ändå står att rädda.

Boken är visserligen kronologiskt berättad, men är trots det inte alls lätt att läsa. Det dramatiska pågår mellan raderna i det outsagda. Det går att förstå varför den tog tio år att skriva. Och att den, faktiskt, åtminstone i den anglosaxiska världen, betraktas som en av 1900-talets stora romaner. Den har f’resten också filmats av John Huston med heder.

Jag älskar den här boken. Den är hjärtskärande obarmhärtig och underbart vackert skriven. Trots att den utspelar sig under en enda dag är händelseförloppet så dramatiskt och ödesmättat att jag hinner med att ena stunden vilja rulla ihop mig i fosterställning, nästa stund slå boken i väggen i frustration över konsulns självförstörande, ansvarslösa egoism, för att ögonblicket senare sitta käpprakt upp och sluka sidorna i hopp om hopp.

Läs den när den återkommer. Men låt det ta sin tid. Varje ord är godis.

Ännu ett varv...

Härmed förklarar vi höstterminen öppnad.

Igår kom ettorna. Nya, tysta, ensamma eller sammanklumpade rör de sig flamsande storögt genom lokalerna eller står och trycker utanför aulan. Jag vet att det kommer gå över. Den storögda tystnaden kommer tystna och förvandlas till ett mullrande myller. Snart. Snart.

Idag kommer tvåorna och treorna. En kort inskrivning och avbockning för att sedan njuta sista helgen innan läxorna. Under det att de är har tittar de in. Alla gamla sjuttonåriga biblioteksrävar kommer förbi och bockar och hejar och jublar och andas in. Här igen! Hej Andreas, hur har sommarlovet varit? Kul att se dig, Andreas!

Jag blir alldeles hjärtsnörpt. Igen! Jag har inte tänkt så mycket på dem medan jag var ledig, men nu… nu när de kommer tillbaka kommer det också tillbaka hur mycket jag älskar det här jobbet, och hur mycket jag tycker om alla våra unga gamla biblioteksdrällare. Hej på er!

Sedan promenerar faddertvåorna runt med små grupper av nya elever. Detta kräver en viss nonchalans för att framstå som lagom världsvan och blasé. Det låter somså:

Och det här är biblioteket. Här finns böcker. Och datorer. Här kan man sitta om man ska plugga. Och där är bibliotekarien. Några frågor? Då går vi till matsalen.

Välsigne er!

Skåpmat 3

Yasmina Khadra har alldeles nyligen fått en tredje bok översatt till svenska. Vad dagen är natten skyldig heter den, snart på ett bibliotek nära dig. Hans första heter på svenska Efter attentatet och efter att ha läst den skrev jag ungefär såhär, när det begav sig.

Det finns många platser för attentat, numera. Har det alltid varit så? Under min uppväxt känns det ändå som om allting hade sitt ursprung i Israel-Palestinakonflikten. Där fick varje attentat snart en syster som skördade ännu fler döda på motståndarsidan. Efter Attentatet utspelas mitt i denna oändliga konflikt, och den inleds med ett attentat, strax följt av ännu ett.

Den andra explosionen får följder för huvudpersonen, en arabisk kirurg som trots sitt ursprung är en respekterad doktor på ett sjukhus i Tel Aviv. Efter att ha fått hjälpa skadade från en självmordsbomb på en restaurang, kommer han hem, bara för att få veta att hans hustru är saknas. Han börjar ana det värsta och ja, hon är död. Ja, i självmordsbombdådet. Men vad som verkligen krossar hans värld är att hustrun i själva verket misstänks vara självmordsbombaren.

Vad händer? Han förlorar sin sociala position, blir trakasserad, fallet blir långt. Men värst för kirurgen är att han känner sig bedragen. Hur kunde han få leva sitt liv bland människor som hon tydligen, utan att visa någonting, hatade intill självförintelse. Hur kunde han inte ana?

Tusen frågor. Med tusen svar…

Boken är spännande, lättläst, och sätter upp ett allt högre tempo, så att man inte kan parera händelseutvecklingen, och de lugna stunder som erbjuds mig att hämta andan på förebådar bara nästa varv i spiralen neråt…

Dystopier

Ids knappt skriva något och putta ner Mattias utmärkta diskussionsinlägg en bildskärm neråt, men jag tänker att det kan trots allt inte stå överst för evigt och jag tänker att om jag fortsätter att försöker pracka på folk böcker så gör jag ändå någon form av god gärning, i min värld.

Det verkar dyka upp en uppsjö av finurliga ungdomsdystopier nu. Är det en slump, eller nästa ungdomsbokstrend? Det skulle nog bli bra filmer av en hel del av de här. Trilogier. En del varje sommar. Starka flickor som utmanar samhällen stagnerade i destruktiva diktaturer, styrda av ideal som löpt amok. Sara har skrivit om Hungerspelen, och Kajsa har skrivit om Scott Westerfelds Ful. Jag har läst Parasit av Westerfeld och det var en finurlig variant av vampyrtrenden, till och med en gnutta allmänbildande. Man ska tydligen inte kissa i Amazonasfloden, lärde jag mig. Om jag minns rätt.

Senaste boken jag fastnade framför om en framtid som drivit sina lagar något för långt heter Unwind. I detta framtida USA gäller det att inte göra uppror som tonåring. Nä, nu gäller det att sitta stilla och äta upp sina ärtor. Om du är olydig kanske mor och far skriver på ett papper. Då kommer myndigheterna och hämtar dig, och gör reservdelar av dig.

Engelsk ungdomsdystopi. Utspelas i framtidens USA, och i abortmotståndarnas och genteknikens spår så har man efter interna stridigheter lagt fram en lag som gör att om föräldrar inte är nöjda med sina barn får de gå till återvinning. Detta sker först mellan 13-18 år, så att de vuxna ska få en chans att lära känna sina barn först. Återvinning innebär att kroppsdelarna ges till behövande – sjuka vuxna, fula vuxna, skadade, osv. Det är inte att dö, barnen lever ju vidare, bara lite… uppdelade. Det här handlar om tre barn som fått veta att de ska avvecklas. Ett av dem är religiöst betingat – att ge tillbaka till gud som på Abrahams tid, de andra två håller inte måttet för vad föräldrar och samhälle väntat sig. Men de flyr. Det finns en motståndsrörelse, inte helt olik hemliga armén under andra världskriget. Och den är vansinnigt spännande! Klok, med häftiga, överraskande vändningar och omöjlig att förutsäga. Slutet var väl som slut är, men vägen dit var hisnande. Rekommenderas mycket varmt till alla! Trehundratjugo sidor, men den gick undan!

Problemet är väl snarast ett logistiskt. Boken finns ännu bara på gymnasiebiblioteket, och vi lånar inte gärna ut våra engelska ungdomsböcker utanför skolan. De behövs mer än väl här, och lånas ut i drivor. Härmed uppmanar jag folkbiblioteket att köpa in ett exemplar. Jag vet att inköpsförslag uppskattas!

Skåpmat del 2

Det blev ju inte som jag hade tänkt min sommar, bloggledes. Med Mattias hjälp frammanade jag före semestern en famnfull gamla recensioner som jag tänkt dosera ut med korta mellanrum efter att ha toppat dem lite med saxen, men det gick åt pipsvängen. Kanske lika bra att jag stängde av jobbet för några veckor, även om läsningen som sådan inte gjort det minsta uppehåll. Till största läsupplevelserna innan och under semestern utnämnes härmed Svärdet i stenen, tillsammans med Styggelsen och Unwind, av olika skäl, men av samma anledning – riktigt bra! Tackar. Inget bloggande dock.

Men nu är jag tillbaka i min stol bakom min disk och två sommarjobbare pinnar på, samtidigt som de som ska gå sommarskola för att komplettera sina betyg börjar dyka upp och in på gymnasiebiblioteket. Jag vill ju inte lägga mina gammeltexter ifrån mig bara för den skull. Allt det här skrev jag ju för att jag tyckte och ville berätta om. Så det kan väl användas då och då när andan faller på. Men de måste nog allt klippas till lite i kanterna. Ja. En gnutta.

Det här skrev jag för två år sedan, strax efter att jag bokpratat om boken på en bok & mat-session. Länge pratade jag, kommer jag ihåg. Nervös var jag. Boken jag pratade om var Färden genom mangroven av Maryse Condé som just hade översatts till svenska. Det blev ungefär såhär.

Boktiteln syftar till en fiktiv bok, som den landsflyktige haitiern Francis Sacher försökte skriva innan han hittades död, med ansiktet neråt i leran, utanför byn. Så nu får vi vara med på Francis Sachers likvaka. Enligt traditionerna på ön ska det nämligen vakas hela natten över en död människa, även om han var en främling i byn, inte ens från Guadeloupe, och trots att han var hatad. Folk undrar vem som mördat honom, för så hatad som han var måste någon ha tagit honom av daga.

Så får vi oss serverat Francis Sachers historia under natten, ty alla deltagare i vakan har sina minnen av haitiern, och de berättar i var sitt kapitel – och här ges oss ledtrådar till vem han var, varför han dog, och varför han gömde sig i den avsides byn på Guadeloupe, men vi får också, i mycket vackra ord, veta mer om dem som berättar, och om byn, och om Guadeloupe.

Färden Genom Mangroven tar mig till en plats långt borta, dit jag aldrig kommer. Den är mycket vacker, mycket sorgsen. Den är full av skrock, demoner, och en natur som är så påtaglig att man kan hö

ra hundarna och fåglarna kring byn, man kan känna dofterna och fukten. Den är spännande som en okonventionell deckargåta. Jag vill mycket gärna veta varför Francis Sacher gömde sig i byn och varför han dog där.

Och jag unnar, önskar att livet för Francis Sacher blivit lite annorlunda, att han inte varit så illa åtgången, bitter och cynisk.

Skåpmat

Innan Järfällas bibliotek började med bloggandet försökte vi ändå prångla ut våra tips över nätet. I de blippiga och ack så esoteriska datakällarvalven vilar och bidar numera dessa korta och vördnadsvärda alster, som när det begav sig huserade under flik på bibliotekets hemsida med rubriken ”biblioteket rekommenderar”. Nu, i samband med en annan diskussion på bloggen, om att recensera äldre litteratur (alltså inte nyutgiven (något jag tycker vi är rätt bra på (faktiskt))), kom jag ihåg alla dessa små korta recensioner som numera inte finns tillgängliga. Vi skrev dem ju en gång i tiden för att vi verkligen ville öppna ett öga eller ett hjärta för en bok eller film eller CD som vi brann för. Mattias, som vet att söka i digitala Järfällavalv, har letat reda på några av mina gamla goda tyckanden, och det här kan väl användas som sommarläsningsrekommendationer eller höstläsningsrekommendationer eller läsanågongångiallafallförslag? Har ni läst tipsen tidigare så får ni se det som värdefulla påminnelser om hur många godbitar det smyger omkring på Järfälla bibliotek.

Jag ber sålunda att få börja med att rekommendera en bok med den vackra titeln Kartor för vilsna älskande, skriven av Nadeem Aslam. Jag fick den av min syster med uppmaningen ”Läs den, du kommer dö!”. Men det gjorde jag inte. Dog, alltså. Jag läste den och kan inte glömma den, verkligen inte.

Kartor för vilsna älskande är en episk roman som handlar om det grymma mötet mellan det moderna England och urgamla pakistanska värderingar. Bakgrunden är ett försvunnet kärlekspar. Trots att ingen med säkerhet vet var de tagit vägen, är alla övertygade om att paret råkat ut för hedersbrott, då de dragit vanära över släkten genom att bli kära. I efterdyningarna av försvinnandet rörs känslor hos de närmast berörda upp. Främst får vi följa den plågade brodern till den försvunna mannen, medan hans hustru dyker djupt i de trygga traditionerna som framkallar en illusorisk trygghet, men som samtidigt förintar kärlek och livsglädje.

Boken bjuder sådan sorg, skönhet, grymhet och berättar intensivt om hur mycket livet faktiskt är värt, att jag kom på mig själv med att sitta och svära över alla orättvisor och frustrationer som uppenbaras med bokens hjälp. Jag levde med så till den milda grad att jag gick och tänkte på den överallt, och kom på mig med att vara vred, eller sorgsen, allt på grund av boken, vid helt mystifika tillfällen. Den grep tag, lyfte upp och skakade om och jag blir mycket glad när en bok hanterar mig så vårdslöst.

Läsklumpeklumpen

Jag verkar ha hamnat i någon slags omläsningträsk. När jag ser mig omkring har jag klafsat iväg åt helt motsatt håll mot där mina principer står och vinkar. Och här går jag och läser om. Först Toni Morrison och nu råkade jag läsa om den inte helt tunna Svärdet i Stenen. Kommer jag att gå ner mig alldeles innan sommaren är höst?

När jag var ungefär femton år gammal älskade jag riddare. Klassiska kamper mot omöjliga odds. Riddare. Ivanhoe och kung Arthur. Allt läste jag, men jag hade också en klar uppfattning om hur det skulle vara. Man skulle veta vilka som var onda och vilka som var goda. Ideal, tapperhet och svärd mot övermakten. Enkelt och klart, om jag får be. Och när jag så sprang på en jättetjock, klassisk version av legenden kring riddarna kring runda bordet, jakten på Graalen och hela menyn tog jag mig an den omedelbart.

Jag blev mycket irriterad.

Riddarna var klumpiga, rätt så fåniga och väldigt vilsna. Trollkarlen Merlin totalt vimmelkantig, och dessutom levde han baklänges i tiden, så han skuttade omkring med kastspön och talade om nutiden som om den hänt för länge sedan. Hmpf! Vart tog ädelmodet, de överväldigande oddsen vägen? Visserligen slogs riddarna för en god sak, men de gjorde det inte särskilt ädelt alls. Nej, fy! Ge mig en annan bok. Jag var femton.

Jag förmodade att Svärdet i stenen av T.H. White förtjänade en andra chans. Så den fick följa med mig på min resa till Lissabon och tillbaks igen. Boken (egentligen är det fem böcker men den utgåva som Kallhäll har är i en klump) skrevs under det sena trettiotalet och handlar självklart om det medeltida England, men mellan raderna hör man tydligt och klart Europas marscherande arméer, och vad White tycker om samtida mänsklig grymhet och dumhet. Bara det gör läsningen till en intressant upplevelse. Men mer så att jag kanske kan läsa med en gnutta mer distans nu, och har andra förväntningar än när jag läste den förra gången. Hoppas jag.

I alla fall. Jag är inte förvånad. Denna gång älskade jag den. Den klumpighet, den humor, och de anakronismer som fick mig att rysa mig förra gången vaggar mig in i sommarlyckan denna gång, och när jag avslutar den fjärde av de fem böckerna (i boken) ombord på en flygbuss på väg hem hittar jag dessutom den där klumpen i magen som jag letar efter hela tiden när jag läser. Den härliga goda sorgsna läsklumpeklumpen.

Ganska trevligt att klafsa runt här i träsket. Finns här något mer som förtjänar att återupptäckas, månntro?

Sommarläsning

Nu har studenterna rusat iväg härifrån, medan gymnasiets ettor och tvåor har en vecka kvar. Själva studentutspringet gick av stapeln i fredags och är paradoxalt nog en av de lugnaste arbetsdagarna på året, fast utanför våra imponerande ljuddämpande glasväggar var visselkörerna och sånghjorderna bedövande. Bedövande, bedårande, euforiska… och iväg. En halvtimme efter utruset kom ett par gamla stammisar in på biblioteket, lyckliga och rödflammiga, hade oss att skriva en hälsning i studentmössorna, och vidare mot flak och framtid.

Idag syns inte mycket av studentutspringet. Lite hopsopade girlanger. På asfalten ditsprejade texter om vilka som tog studenten 2010. Lärare som pratar om att det var det bästa utspringet på flera år. Annars inget. De elever som är kvar har några inlämningar kvar och sitter klistrade vid bibliotekets bildskärmar, eller har lite böcker att återlämna, eller har inte mycket alls att göra. Ett sävligt sommartempo på skolan.

Jag gör en lista, jag. En förmiddag av mer av lugn och ro än vanligt pockar på en lista. Och vad kan jag lista annat än vad som ska åstadkommas i sommar, läsligen? Jag kommer inte göra det på vers, även om jag blev inspirerad och imponerad av Rebeckas exempel förra veckan – läs och lyd, utan prosaledes kommer min sommarläsning – med syfte att uppmana er alla och envar att förbereda egna planer för att under sommaren fylla era läsluckor och kunskapsbrunnar. Gör’t!

I sommar ska hösten förberedas medelst läsning av diverse ungdomsböcker. Vi vet på biblioteket att en av skolorna ska få författarbesök under vintern av ungdomsthrillerförfattaren Magnus Nordin, och eleverna på YTC, skolan i fråga, ska lämpligen förbereda sig på detta genom att läsa nämnda författare. Då vi inbjudits att delta i läsprojektet bör vi lämpligen läsa Magnus Nordin, vi också. Sålunda tre Magnus Nordin – som jag hört mycket gott om från såväl elever som kollegor, men aldrig själv läst. Ändring på detta med hjälp av Prinsessan och Mördaren, Skuggvarelser och Årstamördaren. Den mellersta verkar ha övernaturliga inslag, och det glädjer mig! Mer sånt.

Mer sånt? Och mer läsning för ungdomar. Och på engelska, för där har vår efterfrågan ökat avsevärt. Det verkar som fler elever gärna läser på originalspråk, och att lärarna använder bibliotekets utbud av engelska böcker mer, för vi anar en markant ökning. Men då måste vi också kunna rekommendera böcker. Jag plockar ut en kvartett ur våra hyllor. En lättläst bok om fotboll – The Fix av Sophie McKenzie, om en ung fotbollsspelare som erbjuds mutor. Den har precis kommit på svenska under titeln Riggad. Den blir en munsbit. Twisted Symmetry av Benjamin Myers, som verkar vara en ungdomsbok som blandar Matrix med Hungerspelen. Unwind av Neal Shusterman – ytterligare en ungdomsframtidsdystopi – ligger det i tiden, månntro? Och den gamle övernaturlige ungdomsförfattarräven Celia Rees, med sin till synes omslagsmässigt kusliga Soul Taker. Hoppas att den är som den ser ut!

Mer? Om! Med fotbolls-VM runt knuten blir jag den på biblioteket som får läsa fotbollsböcker, se även ovan. Men det har kommit ut en ungdomsroman med det lämpliga namnet VM-sommar av Magnus Ljunggren, som torde läsas ungefär just nu. Ungdomsläsningen avrundas med en icke-ungdomsskräckis av Amanda Hellberg. Styggelsen heter den och flera prominenta läsarbekanta har propsat på att jag bör läsa den samtidigt som jag håller i hatten. Bådar gott!

Därtill ett par efterlängtade tegelstenar, för att just fylla dessa hål i min läsmur, där vishet och insikter sipprar ur. Som mycket ung läste jag T.H. Whites Svärdet i Stenen. Men jag minns den för lite, och jag måste skrubba bort besvikelsen av Marion Zimmer Bradleys mindre bra Riddarna kring Runda Bordet-bok Avalons Dimmor. Därtill tänkte jag läsa Kärlekens Mörka Sida av Rafik Schami, en tjock episk roman om kärlek och ond bråd död kring Damaskus. Och det är allt jag vet. Men tjocka böcker gör sig utmärkt under min tänkta sommarkorkek.

Lissaboniana?

För ett år sedan reste jag till Prag. Då försökte jag bota min resfeber med tjeckiska Pragskildringar. Nu väntar Lissabon på mig om alla vulkaner samtycker. Då, enligt konstens alla regler, ger vi oss väl i kast med Portugals författarstall. Hej, Portugal, vad har ni åt mig? Nej, jag kan inte portugisiska, så gärna på svenska. Tack. Jaha, det var mest gossar, det. Finns här inga kvinnliga författare? Nähä. Underligt. Nåväl.

Men först lite terapi. Mitt resesällskap smög förnöjt in Mikael Timms Liten handbok för tveksam resenär i högen med födelsedagspresenter, när sådana var aktuella. En liten bok som redogör för resor i olika former. Alltid från punkt A till punkt B, men det inte alltid man för den skull rör sig. Varje kapitel avslutas lämpligen med arbetsuppgifter av det mer esoteriska slaget.

Titta ofta på dörren. När detta känns bekvämt kan ni ställa er vid ytterdörren och titta in mot bostaden. Öva konsten att ta avsked genom att låtsas att ni ska lämna hemmet. Gå sedan och sätt er på en trygg plats. Upprepas flera gånger tills bägge positionerna känns naturliga.

Och så vidare. Det blir nog väldigt bra, det här?

Herrar portugiser så. Under ena armen tar jag Antonio Lobo Antunes. Under andra José Saramago. Framför näsan lägger jag Fernando Pessoa.

Fernando Pessoa drack ihjäl sig 1935. Innan det hann han inte ge ut särskilt mycket litteratur, men han skrev en hel del. Mycket upptäcktes efter hans död, men man kan föreställa sig att en hel del finns kvar att upptäcka. Pessoa skrev nämligen under en uppsjö pseudonymer, fiktiva författarpersonligheter. Över 70 stycken! Ofta hänvisade hans olika alter egon till varandra, skrev förord och insändare till och åt varandra. Framför näsan på mig ligger en liten bok med två noveller. Dels Djävulens timma av Pessoa själv, dels En stoikers fostran av Baron de Teive, som han efterlämnat efter sitt ”fiktiva” självmord. Den förstnämnda är ett försvarstal som Hin Håle håller, den andra är ett manuskript där Baronen förklarar varför han tagit sitt liv och eldat upp sina samtliga texter utan det här föreliggande. Något om Lissabon? Inte!

José Saramago fick nobelpriset 1998. Han har en uppsjö böcker översatta, och lämplig läsning vore förmodligen Historien om Lissabons belägring, men den har jag redan läst, för några år sedan. Så annan bok tack. Dödens nyckfullhet? Okej, men du ska veta att jag har mycket högt ställda förväntningar. Ty just Lissabons belägring var överraskande charmig! Måste varit kul att korrekturläsa den för den handlar om en korrekturläsare som blir förbannad på en historiebok och ändrar ett ord i den från ”ja” till ”nej”. Det får följder för honom, men också för historien som sådan. Hur ett ord kan betyda så mycket. Dödens nyckfullhet då? Nu när jag börjat anar jag ett guldkorn. Döden lägger ner verksamheten i Portugal. Folk slutar dö, och till en börja med är alla överlyckliga utan kyrkan, som anar en intressekonflikt. Senare ansluter äldrevården, begravningsbyråerna, sjukhusen och försäkringsbolagen till klagokören, ty folk slutar inte åldras… Det är finurligt, roligt, cyniskt, smart och vållar lätt andnöd. Men inget om Lissabon direkt.

Antonio Lobo Antunes? Har läst två sorgliga böcker av honom tidigare, som handlar om kolonialkrigen och rosenrevolutionen på sjuttiotalet. De Förrådda var fenomenal, Fado Alexandrino komplex. Men nu ska jag läsa en bok med den kryptiska titeln Förklara fåglarna för mig. Finns där något Lissabon, månntro?

Djävulen, Döden och en bunt revolutionärer. Är det konstigt att man är en tveksam resenär?

Att läsa om Toni Morrison

Min syster skrev sitt gymnasieprojektarbete om Toni Morrison, amerikansk nobelpristagare i litteratur. Hon läste och hon läste. Vid något tillfälle kom vi prata om den boken hon höll på med just då – som hon tyckte var fantastisk. Varför, undrade jag? Läs, sa hon. Och så satte vi oss i hennes rum och läste högt ur Solomons sång.

Solomons sång är Tony Morrisons tredje bok, och hennes publika genombrott. När vi satt där och läste klack det till inom mig, minns jag. Vi började där hon var. Mitt i boken. Jag minns stycket än idag. Det var när Hagar, Milkmans älskade, letade efter honom med kniv i hand eftersom hon älskade honom så mycket så att om hon inte kunde få honom måste hon döda honom. Efter ett halvdussin misslyckade mordförsök var han nu här, framför henne, trött på att ducka under bord och fly barfota genom snöslaskgränder. Men inte mer om vad som händer i boken, nu.

Jag läste den. Jag blev ju tvungen. Sedan läste jag fler. Jag läste Jazz. Jag läste Älskade. Efter det läste jag en massa andra böcker, men i flera år efteråt svarade jag ’Solomons Sång’ när någon frågade vilken bok som var den bästa jag hade läst. Men det är länge sedan nu och bara fragment av minnen från boken lever kvar. Jag minns början, och jag mindes scenen som jag återgav, och jag mindes slutet, trodde jag. Och att någonstans i mitten tog boken en vändning som skickade rysningar av välbehag genom mig. Men det är allt.

Kusligt, nästan skuldmedvetet, tog jag den åter ur hyllan för ett litet tag sedan. Omläsning hör annars inte till vanligheterna. Ska man riskera att skada minnet av en god läsupplevelse? Kanske inte, men jag ville veta vad jag inte mindes, och jag ville återuppleva ryset som jag har för mig att jag minns. Att läsa om böcker, det kräver egentligen ett eget kapitel, som jag eller någon annan kanske ska skriva någon gång. Det är i alla fall något jag ytterst sällan gör. Någon gång för biblioteksjobbet kanhända, inför bokprat, men nu vill jag veta varför jag tyckte att detta var bland det bästa jag läst.

Solomons sång, liksom Toni Morrisons alla böcker handlar om de svartas situation i USA ur ett historiskt perspektiv, vare sig de utspelas på 1600-talet eller 60-talet. men vad hon främst kan, är att berätta. Hon är en gudabenådad sagotant. Hennes böcker består av ett myller av sammanvävda historier som tillsammans bildar en märkligt mäktig helhet.

Ja. Ja, det här är bra. Jag är inte lika överväldigad som jag antar att jag var första gången jag läste den. Annat var inte att vänta. Jag minns karaktärerna mer än jag minns handlingen, och jag minns känslan mer än karaktärerna. Jag myser mig igenom boken mer nu än då. Jag förundras över Toni Morrisons vävkonst och de livsöden som hon serverar mig. När jag kommer till slutet visar det sig att jag kom ihåg fel. Häftigt! Den är alltså skitbra, igen. Fast Älskade är ännu bättre.

Det är, hursomhelst, en utmärkt idé att läsa Toni Morrison i sommar. För första gången eller igen.

Lucinda gästbloggar

”Kan jag väl,” svarade jag efter ett ögonblicks tvekan när han kom och frågade om jag ville skriva i Järfälla biblioteksblogg. Jag var tvungen att se efter om jag kunde klämma in det på schemat efter det att jag sovit, sprungit som tokig bakom böckerna i bokhyllan, sovit, slagit Milou på örat och tittat ut på björken med skatan.

Jag blev faktiskt glad att han frågade. Det betyder att mina anspråkslösa alster uppmärksammats av mina inneboende. Och även om jag långt ifrån eftersträvar berömmelse, så är det roligt att se att han tycker om mina vardagsbetraktelser. Jag har inte provat att blogga än. Faktum är att när jag försöker skriva på datorn brukar han mest vara rätt så brysk och lyfta iväg mig, ställa ner mig på golvet och mumla saker om klåfingrighet. Men jag är glad ändå. Jag har fått en skrivmaskin som är nästan bara min! Den är alldeles turkos och kan skriva både i rött och i svart. Den brukade vara hans mormors, men nu står den här, lagom långt från en av mina fåtöljer.

Den är jättefin! Men det bästa med den är tangenterna! Mycket bättre med en sån här mojäng än hans tråkiga dator som inte låter någonting. Trycker man på en tangent här så far det iväg en metallarm med en väldig fart, men är man snabb (jag är rätt snabb) så kan man nästan fånga den innan den träffa pappret. Så ibland. Ibland när jag skriver något viktigt kan det hända att jag blir som förtrollad av de däringa metallarmarna och helt kommer av mig mitt i ett epos. De är tokroliga! Fast jag har dålig skrivardisciplin, det har jag. Det går bättre nu när jag bloggar, märker jag, utan alla roliga ljud och grejor.

Det enda som kan störa mig nu är min nemesis, herr Svans. En mycket lömsk figur som hela tiden lurar i bakgrunden. Han är inte lika jobbig som förr, faktiskt. Jag har lärt mig att inte låtsas om honom nästan alls. Jag har blivit rätt vuxen, nämligen. Jag måste inte jaga honom jämt längre. Förr var han på mig hela tiden!

Det om det. Varför frågade han mig om att blogga egentligen? Han rycker på axlarna. Jag kan ju skriva om hur roligt det är att skriva! Fast det kanske ni har förstått. Om jag bara kunde fånga metallpryttlarna! Rackarns nära nästan jämt. Jag tycker om att läsa också. Gärna står jag i böckerna när jag läser dem. Det blir enklare då. Det kan bli vad som helst, jag är allätare när det gäller böcker. Beror på vad han har i knät, som han läser. Fast ska jag rekommendera något så får det bli Ensammast i världen av Magda Eggens, för den är gulligast. Just-så-historier av Rudyard Kipling, eftersom den är klokast, och Mannen Dog av Wole Soyinka för den är roligast att putta ut ur bokhyllan och ner på golvet.

Clau-clau-Claudius

Nästa dag ställde han upp armén i slagordning på havsstranden, bågskyttarna och slungarna främst, sedan de germanska hjälptrupperna beväpnade med assegajer, sedan romerska huvudstyrkan och sist de galliska trupperna. Kavalleriet stod på flyglarna och belägringsmaskinerna var placerade på sandkullar. Alla undrade vad i all världen skulle hända. Caligula red ut i vattnet så att det nådde upp till Penelopes knän. Då skrek han: ”Neptunus, gamle fiende, försvara dig! Jag utmanar dig på liv och död. Du överföll lömskt min vars flotta och skingrade den, det gjorde du, va? Pröva nu din makt mot mig, om du vågar.”

En liten våg kom framrullande. Han gav den ett hugg med svärdet och skrattade föraktfullt. Sedan vände han kallblodigt om, red tillbaka upp på stranden och lät blåsa signalen ”allmän strid”. Bågskyttarna sköt, slungarna slungade, germanerna kastade sina assegajer, romarna sina javeliner och gick löst på de små vågorna med svärden, kavalleriet gick till anfall på båda flyglarna, simmade ut ett stycke och högg med sablarna i vattnet, kastmaskinerna slungade klippblock, jättejaveliner och järnspetsade bjälkar. Caligula gick ombord på ett örlogsfartyg och ankrade utom räckhåll för projektilerna. Där ropade han hånfulla utmaningar till Neptunus och spottade över relingen långt ut i vattnet. Neptunus gjorde inget försök att försvara sig eller att svara med undantag av att en man blev nupen av en hummer och en annan bränd av en manet.

Vad är nu det här då? Jag kunde bara inte låta bli att återge ett litet stycke om Caligula, som utsåg sig själv till övergud och tydligtvis blev en smula osams med havet. Ovan återges hur Caligula löste problemet med att Neptunus inte löd.

För det var tider det! Augustus hustru Livia, kejsar Tiberius och kejsar Caligula såg till att livet inte blev tråkigt i romarriket, eller att det åtminstone blev såväl oberäkneligt som kort. Allt är återberättat av den fysiskt deformerade Claudius som ingick i kejsarfamiljen, men eftersom han råkade bli driftkucku, ansågs han som ofarlig, slapp bli förgiftad och blev sedermera kejsare. Det här är hans egen historia, och som sådan bär boken den lämpliga titeln Jag, Claudius. Claudius ondgör sig över tillgjorda, fiktiva romaner där annat en kall, hård historisk fakta återges, så han skulle vara mycket missnöjd när han får veta att allt han säger är hopdiktat av Robert Graves i denna förtjusande, giftdrypande klassiker. Dessutom ytterligare förevigad 1976 i form av en strålande BBC-serie med Derek Jacobi i huvudrollen som vår dreglande, halte, stammande hjälte.

För decennier sedan (två) försökte jag läsa den här, men la ifrån mig den. Så många namn, en stammande huvudperson och en bok där alla goda gick hädan med magont medan alla lömska intrigmakare satt kvar där de satt. Och dessutom konstiga namn. Nä, vet ni vad. Jag kräver dramatik med lyckliga slut! Nu vet jag bättre. Det här är hur rolig läsning som helst!

Nattfåk

Så här i vårprunket hamnar jag mitt i en midvinterstorm. Mig själv att skylla. Ty istället för att luta mig mot en husvägg i lä, reser jag till en dubbelfyr på östra Öland. Bortanför fyrarna står ett stort, ensamt hus, som enligt sägnen är byggt av spillror från förlista fartyg. En av fyrarna är slocknad sedan länge, men när någon ska dö, då tänds åter ljuset i den norra fyren. Åtminstone sägs det så. Det spökar i huset också. Alla som dött på gården, eller i bränningarna utanför. De knarrar i trapporna, och viskar i väggarna. Vad mer? Jo, där finns en gammal sankmark där det offrades såväl djur som människor under långliga tider innan kristenheten kom till ön.

Glömt något? Just det. Där finns ju fåken också. Själv trodde jag att det kom från engelskans fogg och var en dimma, men det var ingen dimma. Det var en storm. Och kommer den om natten så blir den en nattfåk. Ingen vanlig storm, den där. Nej, när fåken är i antågande gör man bäst i att stanna inne. Annars kan man mycket väl bli ytterligare en av de som knarrar och viskar om nätterna. Vad säger ni? Ska vi flytta dit?

Nattfåk har det skrivits en hel del om, och den är inte helt ny, men relativt. Eva har tidigare skrivit om den här. Jag antar att den med fördel läses i november, när det stora vemodet rullar in, men nu hände det sig så att jag lyckades plocka den ur hyllan i april. Det är en spänningsroman, därom råder inget tvivel, med en och annan kriminalgåta, såväl gammal och undanstoppad, som ny och påtaglig. Och däri ligger problemet för min del. Eftersom det är en spänningsroman med gåtor, så mer eller mindre krävs det att alla gåtor får en förklaring, och jag önskar jag slapp. Allting behövs inte redas ut. Jag skulle mycket hellre inte få veta varför eller hur.

För i början, när jag slog upp boken och det var mörkt ute, tyst i lägenheten och knarrandet och viskandet i boken blev alltför likt knarrandet och tisslandet i min lägenhet bestämde jag mig prompt för att, ”Nej, den här läser vi i dagsljus! Därmed basta!” och det är ett gott betyg åt en läsupplevelse. Jag önskar att Nattfåk låtit mig behålla den gåshuden raka vägen genom. Ibland är det bättre att inte få veta. Detta sagt – en gnutta gåshud?

Läs Nattfåk av Johan Theorin eller flytta till östra Öland.