Tiger, tiger burning bright

 

Imorgon ska jag prata böcker i två stycken årskurs femmor. Vad passar då bättre än att tipsa dom om Kate DiCamillos underbara bok Tigern.

Det är en förtrollat vacker berättelse om 12 åriga Tom, som efter sin mammas död flyttat med sin pappa till ett sunkigt motell någonstans i Florida. Tom bär så mycket längtan och sorg inom sig då han aldrig fått tillåtelse av sin pappa att få sörja förlusten av modern. När Tom grät på sin mammas begravning slog pappan honom - rakt i ansiktet. Den uppdämda sorgen gör Tom bokstavligen sjuk. Hela hans ben täcks av otäcka, kliande eksem.

Barnen i Toms skola är elaka och ger sig gång på gång på Tom och retar honom dels för det otäcka eksemet, dels för den döda mamman och dels för hans sunkiga bostadssituation och hans pappas enkla jobb på motellet där de bor.
Tom tiger och tar emot, precis som han har lärt sig av sin pappa.
Allt förändras en dag. Skolans rektor stänger av Tom från skolan då han menar att de eksem Tom bär på stör och skrämmer de andra barnen. Det är den första positiva sak som hänt Tom på längre. Att rektorn poängterar att Tom inte är välkommen tillbaka till skolan förrän eksemen är borta är ännu bättre. Tom vet att eksemen aldrig kommer att försvinna och följdaktligen kommer han aldrig mer behöva gå till skolan och möta sina plågoandar.
När Tom är ute och strövar i den närbelägna skogen gör han en häpnadsväckande upptäckt. Mitt i skogen i en stor bur stöter han på en stor tiger. Ett majestätiskt och makalöst vackert djur vankar av och an i buren.
Nästa bra sak som händer är att en ny flicka börjar i skolan. Sixteen heter hon,  och hon är allt som Tom inte är. Arg, utåtagerande och inte rädd för att stå upp för sig själv och andra. Tom förstår ganska snabbt hur betydelsefull Sixteen skulle kunna vara för honom och han vill förstås visa Sixteen det allra finaste han har - Tigern. Det blir upptakten till ett intensivt drama som bara kan sluta på ett sätt.

Första gången jag läste Tigern visste jag inte att den bygger på en dikt med samma namn av William Blake. Dikten är lika vacker som DiCamillos bok och vid mitt bokprat imorgon har jag tänkt läsa dikten för barnen och även lämna den här vackra lilla lappen med William Blakes dikt till de som vill.  Håll tillgodo, kamrater!

 

 

 

En lite mer lättläst text kommer här:

 

 

The tyger

 

Tyger Tyger, burning bright,

In the forests of the night;

What immortal hand or eye,

Could frame thy fearful symmetry?

In what distant deeps or skies.

Burnt the fire of thine eyes?

On what wings dare he aspire?

What the hand, dare seize the fire?

And what shoulder, & what art,

Could twist the sinews of thy heart?

And when thy heart began to beat,

What dread hand? & what dread feet?

What the hammer? what the chain,

In what furnace was thy brain?

What the anvil? what dread grasp,

Dare its deadly terrors clasp!

When the stars threw down their spears

And water'd heaven with their tears:

Did he smile his work to see?

Did he who made the Lamb make thee?

Tyger Tyger burning bright,

In the forests of the night:

What immortal hand or eye,

Dare frame thy fearful symmetry?

 

 

William Blake, Songs of innocence and experience 1789

 

 

För den som vill läsa mer om hur dikten kan tolkas rekommenderar jag den här sidan.

Bockar och bugar

Det händer inte ofta men det händer.

Jag klev ombord på en buss häromdagen och satte mig tillrätta med pågånde bok. Plötsligt stannar en medresenär upp, lutar sig fram och utbrister ”Det där är en FANTASTISK bok!” och fortsätter med att fråga om han får sätta sig bredvid mig. Jag sliter mig ur orden på pappret och accepterar. ”När jag var ung,” berättar han, ”läster jag massor av Graham Greene. Det där är en favorit”. Han berättar att han läst den flera gånger och tycker den innehåller en fantastisk sociorealistisk 30-talsskildning om en grabb ur en kriminell underklass. Jag svarar att jag tycker att den är hemskt sorglig (har ännu inte läst den till slut, men tonen och språket är sorg och frustration, till och med när det inte är det (Ni kommer förstå vad jag menar)) och han nickar att det är den. Han frågar mig om jag läst mycket Graham Greene, och jag svarar att det är den första, även om jag sett den tredje mannen (som Greene skrev manus till, och som blev bok först senare, tror jag). Han räknar upp vad jag borde läsa. Den mänskliga faktorn borde jag läsa. Och Slutet på historien. Och och. Sedan ringer hans mobil och han berättar för vem det nu är som ringer att han pratar med en så trevlig grabb (!) som läser en fantastisk bok och sedan pratar de lite ditt och lite datt och min hållplats nalkas. Då tar han luren från örat och ropar ”Kul att prata böcker med dig! Kul att se någon läsa något annat än dessa evinnerliga deckare!” Jag bockar, tackar och går av.

Och med det bockar jag, tackar och går av. Önskar alla en god jul och en trevlig vår. Jag lämnar bloggen och Järfälla ett tag framöver för Stockholms Universitetsbibliotek.

Men jag slutar inte läsa.

Kramar!

Ingen själslig svältkost på bibblan i Järfälla

I dagens DN (Kulturdelen s.8) kan man läsa artikeln "Bibblans själsliga svältkost" där knivskarpa, närmare 80-åriga Siv Widerberg, läser lusen av Stadsbibliotekarie Inga Lundén när hon listar flera av de förändringar av Stockholms stadsbiblioteks verksamhet som Lundén har initierat den senaste tiden:

"2. Plötsligt direktiv att det inte är barnbibliotekariernas sak att ta emot förskole- och skolbarnsgrupper då de kommer till biblioteken för att höra bokprat och låna barnlitteratur, utan detta är lärarnas sak vare sig dessa är insatta i ämnet eller ej."

Jag håller med Siv Widerberg i hennes kritik av Inga Lundéns åtgärder för Stockholms Stadsbibliotek när Widerberg i punkt 2. kommer till min egen käpphäst - att biblioteket tvärtom självklart skall samarbeta med skolor och förskolor för att gemensamt se till att väcka läslust och förtrogenhet med biblioteket hos barn och ungdomar - kan jag inte nog glädja mig över att vi har en kvinna som Siv Widerberg som vågar och vill stå på barrikaderna för barn och unga och deras rätt till bibliotek och bokprat och engagerade barn- och ungdomsbibliotekarier som får göra det dom är bäst på.

Alla barn går inte till biblioteket med sin familj, alla barn kommer inte från familjer där man läser böcker hemma och alla skolor har sannerligen inte välutrustade, bemannade skolbibliotek som kan förse eleverna med inspirerande boktips och böcker som inbjuder till läsning.
Därför har folkbiblioteket en ofantligt viktig roll att spela. När bibliotek och skola samarbetar får många, många barn möjlighet att besöka biblioteket på skoltid. De blir förtrogna med biblioteksmiljön och personalen som jobbar där, de får boktips från pålästa, engagerade barnbibliotekarier och de får tillgång till den fantastiska skattkista av gratis kultur som biblioteket är.
Många av dessa barn som besökt biblioteket med skolan väljer sedan att besöka biblioteket på sin fritid. Att plötsligt lägga barnbibliotekariernas yrkesspecialitet (bokprata, väcka läslust osv) på en redan arbetsbelastad lärarkår tyder på dålig respekt för både bibliotekariekårens yrkeskunnande, lärarkårens dito och viktigast av allt: BARNEN!

Järfälla folkbibliotek är inte en del av Stockholms stadsbibliotek. Här tror vi på samarbete mellan skola/förskola och bibliotek. Vi bokpratar, boktipsar och berättar sagor tills vi blir blå för barn i alla möjliga åldrar. Vi tror på att bjuda in barnen till biblioteket på skoltid eftersom vi då har möjlighet att nå alla (eller åtminstone många) barn. Och många, många är de barn i Järfälla som mött inspirerade, glada, bokslukande bibliotekarier och biblioteksassistenter som inget hellre vill än sprida läsglädje till barn.

Det tycker vi är viktigt och det tänker vi fortsätta med.

Guldkorn från Bok&Mat

Anne Brontë
Främlingen på Wildfell Hall
Anne har hamnat lite i skymundan då systrarnas romaner , Svindlande höjder och Jane Eyre, kommit att ingå i vår kanon. Hon har dock fått uppmärksamhet nu på senare då hon omvärderats och översatts till svenska.
Främlingen på Wildfell Hall är en mer realistisk, vardaglig skildring och jag skulle vilja påstå att Annes sätt att skriva påminner om Jane Austens. Hennes kritik mot aristokratins sociala konventioner som ofta hindrar kvinnorna i deras jakt på lyckan påminner om Austens, även om Anne går längre. Hon kritiserades på sin tid för att alltför realistiskt skildra alkoholismen och för att vara för skilsmässa.
Den största och intressantaste kritiken, som jag ser det, i Främlingen på Wildfell hall är den mot skillnaden i uppfostran mellan pojkar och flickor i det viktorianska samhället. Dessa skillnader leder till skilda värderingar och levnadssätt som sedan blir mycket svåra att sammanföra till ett lyckat äktenskap.
Romanen inleds med unge herr Markhams iakttagelser som han nedtecknar i brev. Han beskriver där hur en änka flyttat in på Wildfell Hall och hur ryktena kring henne växer. Till viss del skvallras det ju alltid kring nykomlingar, men att hon dessutom är hemlighetsfull om sitt tidigare liv, är ensam kvinna med en son, undviker sociala tillställningar och har en hel del åsikter om saker och ting gör det inte lättare för henne.
Markham kan dock inte hjälpa att bli förtjust i henne och lyckas få läsa hennes dagboksanteckningar där vi får följa hennes tidigare liv. Mer om innehållet i dessa vill jag inte gärna avslöja. Det får ni själva läsa!

/Anna Cederwall

Låt den rätte komma in

Då kör vi.

Eller, vi startade redan i torsdags, och detta jag nu ska förtälja ägde rum i fredags. Med vi avses skolan, med startade avses jullovets slut och vardagens obevekliga vara.

Med detta menar jag boprat. Här kastas jag ut på nyspolad is omedelbart. Det här bokpratet är en variant som jag bara provat en gång tidigare och det var för ett år sedan, och är baserat på några frågor som ungdomsboksförfattaren Aidan Chambers rekommenderat kring bokdiskussioner.

Strax innan jullovet började jag med ett mer vanligt bokprat, förvisso enbart om en endaste bok (brukar vara flera så de kan välja, allt efter lärarens önskemål) – Låt den rätte komma in (och dess lättlästa variant Vampyren i Blackeberg). Då pratade vi om skräck, om att läsa, jag berättade lite om boken och läste en liten aptitretare från första mötet mellan Oskar och Eli.

Nu skulle boken vara färdigläst, och vi träffas en gång till för att diskutera i ett livs levande seminarium. Chambers anser nämligen att man ska fundera kring större frågor när man läst böcker. Vad man inte tyckte om i boken? Om den påminner om något annat man läst, sett eller hört om. Varför boken heter som den gör och om titeln har någon betydelse? Om det är någonting i boken som är underligt, och så vidare. Eleverna har inte provat att sitta runt bord och seminariesnacka tidigare – mest har de fått skriva recensioner, men så har de bara gått i gymnasiet ett halvår än. Klassen bestod av tjugo pojkar.

Vid dörren till klassrummet stod läraren med en stor kaffetermos i ena handen och fyra kartor kakor under armen. Såna lärare minns jag inte från mina seminarier! Men här vankas kaffe och kaka. Två kakor var. Läraren berättar för mig att det här är en väldigt samspelt klass, där eleverna vågar prata och bjuda på sig själva, så hon hoppas att allt ska gå bra. De har redan gjort ett prov för att kolla så att alla har läst.

Första varvet får vi berätta varsin sak som vi minns ur boken. Trögstartat för de första men när någon sagt någonting om att ”där fanns en pedofil som hette Håkan” så kom nästa på någonting till dess jag började bli nervös för att inte ha något kvar att säga. Och diskussionen hettade verkligen till då och då, men kanske inte precis där jag hade trott. De kunde inte bestämma sig för om Eli var pojke eller flicka, det var klurigt. Sedan var där en debatt för och emot vampyrer. Känns det igen? De med högst röster ansåg att vampyrer inte skulle vara så hjärteväna som de är i Twilight-serien eller för den delen i True Blood som gått på SVT i vintras. Eli var okej, hon var ond ju. Hon dödade ju människor. De där nya mesvampyrerna sprang bara runt och var snygga och åt kaniner.

Nu. Det här hade jag väntat på. Ondskan!! Vilka är onda i Låt Den Rätte Komma in, undrade jag lite försynt? Pedofilen är ond! Mobbarna! Här tog samtalet eld! Är inte Eli den allra ondaste, det är ju tack vare henne alla dör? Men hon är ju bara ett barn, eller hur? Pedofilen är ju skum! Först skiter han i att mörda en 9-åring, sedan vänder han uppochner på en snubbe i vår ålder. Sen tömmer han syra i ansiktet hellre än att avslöja Eli, sen vill han våldta henne liksom? Och mobbarna då, är inte badhuset lite överdrivet?

Och så ringde klockan. Ut. Ställ in stolarna efter er.

Gröna linjen

Jag vet inte om ni blir bättre människor av det här, något jag annars alltid eftersträvar med mina inlägg. Men jag blev en gnutta bättre, och för länge sedan tyckte någon, när jag skrev en blogg om att läsa ombord att läsning borde leda till diskussioner. Föreställ er därför detta:

Tunnelbana. Grön linje. Fridhemsplan på väg söderöver. Folktätt. Sent. Sätter mig bredvid hårt sminkad, till synes sovande flicka. Tar upp ”Sjung för de dömda”

- Valäsdu?
- Va, pratar du med mig?
- Vad läser du?
- Åh, en Lars Ahlin som jag inte ens tycker om. Varför frågar du?
- Jag vill veta. Har precis börjat läsa litteraturvetenskap.
- Jaha, tycker du om?
- Det är jättekul.
- Ja, visst är det! Jag minns att jag älskade att få läxa i litteraturvetenskap (kan vara efterkonstruktion). Massor med underbara saker att läsa, skrivna för tusentals år sedan som var hur vackra som helst. Har du läst littvet länge?
- Nä. Har precis börjat. Jag vet ingenting än. Förlåt.
- Inget att be om förlåt för. Brukar du fråga folk vad de läser?
- Ibland. När man blir nyfiken. Du satt och skratta åt din bok.
- Gjorde jag? Och ändå tycker jag inte om den. Där ser man.
- Varför tycker du inte om den?
- Jösses. Vilka frågor du ställer. Jag älskar Lars Ahlin vanligtvis, måste jag säga. Han har skrivit den bästa novell jag vet. Men den här… den är för religiös. Han pratar bara om gamla bibelcitat, som ville han övertyga mig om vad Paulus egentligen ville. Det är en massa artiklar ur tidningar från 40- och 60-talet. Jag blir inte engagerad, liksom. Men det är ett vackert språk. För det kan jag gilla den.
- Vilken är den bästa bok du läst, då?
- (Hjälp) Jösses, det är en svår fråga, jag brukar ha ett lager och svara olika varje gång (hjälphjälp) Har du läst Mörkrets Hjärta?
- Nä.
- Hm, den älskar jag. Inte ovanligt att jag svarar den, när mina elever frågar. (stolt) Jag jobbar som bibliotekarie.
- Jag har aldrig hört talas om den! Ååh, jag vet ju ingenting. Förlåt.
- Gudars skymning, det behöver du inte be om ursäkt för.
- Varför gillar du den, då?
- Oj (hjälphjälphjälp), jag gillar den för att den är så långsam men ändå så intensiv. Den utspelas mest i Afrika i slutet av 1800-talet. En snubbe ska åka längs en flod för att leta reda på Kurtz, ett geni som blivit tokigt. Den handlar typ om hur fruktansvärt ensam varje människa är om man tar bort den tunna ytan av civilisation som sätter upp reglerna för hur vi ska vara, du vet. Den här resan längs floden blir som en ond resa rakt ner i ångest. Den är ödesmättad och sorgsen och har en stämning som är perfekt. Jösses, nu ska jag av. Lycka till!
- Tack, ha det bra.
- Jo, f’resten. Det är Joseph Cooooonraaaad som skriv… (Tunnelbanevagndörr).

Dikten överträffar alltid verkligheten

Ett bevis, bland otaliga, på denna sats absoluta giltighet är inte minst följande historia hämtad ur Viksjö biblioteks krönika över bistra motgångar (som för övrigt direkt kan sägas knyta an till Teodicéproblemet).

En vacker vårmorgon bestämmer sig personalen i Viksjö, vi kan kalla den personalen K, för att arrangera ett bokprat på bakgården där den å så magnifika magnolian står i full blom. Vilken perfekt plats att arrangera ett sådant evenemang tänker personalen K nöjt och berömmer sig själva för sin förslagenhet. Föreställ er åhörarnas lyckliga leenden, tänker K, när de slår sig till ro med en kopp kaffe i vårt förtrollande lilla paradis. Oöverträffbart. Troligen behöver vi inte anstränga oss alls med själva bokpraten utan den suggestiva platsen kommer att förläna en strålglans åt tillställningen som inga ord i världen kan mäta sig med.

Men… så uppenbarar sig verkligheten med sitt fula anlete. Det visar sig att karmarna på skolans fönster som vetter mot innergården har ruttnat och det är med fara för själva livet som man vistas där ute. Tillställningen kan alltså inte arrangeras på den plats som man tidigare så snillrikt givit epitetet ”böckernas lustgård”.

Våra hjärtan brister och klagorop hörs över nejderna, men solen måste ju ha sin gång som det heter och för att inte alldeles hemfalla åt pessimismen så tänkte vi trotsa ödets nycker och göra det bästa av situationen. Härmed inbjudes således alla som har tid och lust att närvara vid Viksjö biblioteks sommarbokprat som går av stapeln 8/6 kl.18.30-19.00. Vi bjuder på kaffe!

Litteraturens lustgård

När skymningen faller den 8 juni bjuder Viksjö bibliotek in till bokprat och fika på bibliotekets innergård. Alla litteraturbröder och systrar är varmt välkomna!

Under magnolior, azaleor och rhododendron ger personalen tips om en salig blandning böcker att njuta, eller förskräckas, av i sommar.

Om, mot förmodan, vädergudarna motsätter sig vår ädla föresats stannar vi helt enkelt inomhus.

Ingen föranmälan krävs och då den poetiska omskrivningen ovan var en smula oprecis så kanske det tål att nämnas att spektaklet inleds kl 18.30.

Varmt välkomna!

Tellus

Förra tisdagen fick jag ändra mina planer för aftonen efter att min tänkta lekkamrat fick akut uppsatsskrivarångest. Hon ansåg dessutom att jag bör hållas kort, så att jag inte blir en lätting, vilket hon ju har alldeles rätt i. Istället fick jag följa med till Litteraturafton på Tellus, som är ett samarbete mellan Kulturföreningen Tellus, Aspuddens bibliotek och ABF. Där erbjuds författarmöten och andra litterära utsvävningar till den överkomliga avgiften ingenting. Tellus som sådan är en biograf från 1920, belägen i Midsommarkransen.

Vanligtvis brukar litteraturkvällarna bjuda på författarträffar, har jag fått veta, ty detta var mitt första besök. Just denna kväll var lite annorlunda med ett övergripande tema som gick i hbt-litteraturens och normkritikens tecken. Normal förlag var där och berättade om sin bokutgivning och idéerna som ligger bakom. Jag älskar engagerat bokprat och är mycket förtjust i Normal förlag, så det var ren njutning att höra de båda grundarna berätta om varför de startade förlaget, hur de tänkt kring sin utgivning och hur de väljer ut vilka böcker de vill ge ut. Normal ger alltså ut böcker som genremässigt spänner från bilderböcker, över facklitteratur till klassiker och vidare till deckare med den gemensamma nämnaren att böckerna skildrar lesbiska-, gay- och queerrelationer/situationer. Det är inte helt vanligt att förlag har en sådan uttalad idé med sin utgivning, särskilt så när det gäller i första hand skönlitterär utgivning. Hursom, när så förläggarna berättar om sitt utgivningsurval och sitt engagemang blir jag vansinnigt lässugen. Det fungerar nästan alltid på mig – när ”eld-och-lågor-läsare” bokpratar så blir jag besatt.

Man förstår att många av klassikerna i Normals utgivning tillkommit under svåra förhållanden, när heteronormen mer eller mindre var allenarådande. Även om det finns litteratur som skildrar homosexualitet så finns det sällan lyckliga sådana. Lyckan består i att återfinna heterosexuellt förhållande, att ”tillfriskna”. Det finns undantag, tack och lov, och bara själva existensen av dessa böcker gör mig nyfiken. Hur skildras samtiden? Känner man vingslagen? Hur hittade man överhuvudtaget denna länge undangömda litteratur? Underbart, fullkomligt underbart att den ges ut ånyo! Förlaget verkar ha många engagerade kontakter, som rekommenderar litteratur som de ramlat över.

Sedan ger Normal ut Angela Carter, med två nya översättningar på gång. Angela Carter är… är… rekommenderas. Varmt!!!

Aftonen fortsattes av trubaduren och historieberättaren Jan Hammarlund, som med flyt och charm berättade om, och läste Catullus och Martialis Hammarlund berättade bland annat om den historieförfalskning som Catullus råkade ut för under mer puritanska epoker (knappt 2000 år bara). Hans kärleksdikter till Juventius blev istället ställda till Juventia. För inte kunde man väl skriva om kärlek mellan män?

Därefter fick vi lyssna på nyare litteratur, dikter skrivna och lästa av Jeanette Törmä och två prosastycken av och med Karin Skoog. Storförtjust även där, för Jeanette känner jag, och Karin påminde mig om Leonora Carrington, som alla bör läsa. Så det är väl ett positivt omdöme, törs jag påstå.

Varför inte gå in på Tellus hemsida, se över programmet, och åka en vända söderut? Väl värt.

Om bokprat

Sarah Utas återkommer i bloggen då och då om glädjen med bokprat, och här ser jag Andreas H välsigna klass 5A från Falsterboskolan i ett blogginlägg för att de gjort honom lycklig när han pratat böcker tidigare i veckan. Sarah pratade i december om sjuåringars oändliga entusiasm, och i mitten av februari om ”ditsläpade” niondeklassare. Någonstans däremellan faller mina bokpratarupplevelser, tror jag. Jag vill börja med att poängtera att jag aldrig skulle vilja vara utan bokpraten. Aldrig! Ibland är det dock en brant uppförsbacke att hålla fram bok efter bok framför motvilliga och påstått dittvingade tonåringar.

I biblioteket, på nedre våningen har vi ett halvklassrum, där de kommer in i sina dunjackor och vältrar sig över bänkarna, med början längst bak i lokalen. Där hörs utdragna suckar likt förfäder som sätter sig ner långt efter det att lederna stelnat och magen rullat ut över nejden. Sedan hörs ett ”Varföööör…?” En fråga som jag tolkar handlar om avgrundsundran över varför man ska behöva läsa när man går på gymnasiet. Så här är det inte alltid, självklart inte. Men när det inträffar finns där dessutom en fortsättning. När jag, eller vi, har pratat om en, eller flera, böcker och det har klagats över bokens tjocklek, över bokstävernas litenhet, omslagets fulhet, rusar de ändå fram för att få rätt bok. Det finns ett nästan automatiskt motstånd mot allt som har med skola att göra, utan eftertanke eller reflektion. Dessutom ett grupptryck. Nåde den som roas av skolarbete/läsning. Men! När de sedan har läst, och återlämnar boken, så var den visst inte helt fel. Då finns där en stolthet i att ha läst en bok. ”Finns det någon som är likadan?” Varför man nu vill ha en likadan kan man fråga sig, men jag svarar mer än gärna ja på den frågan. Gillar de den boken finns det flera jag kan föreställa mig att de skulle tycka om. Minsann.

En av gymnasieskolorna har under våren startat ett läsprojekt som omfattar alla ettor. En timme i veckan får eleverna läsa skönlitteratur på lektion i klassrum. Behovet finns, och det är inget bibliotekariepåfund även om jag definitivt är mäkta positiv till idén. Många av eleverna behöver mer språkkunskaper än de bär med sig från grundskolan, tyvärr. Annars är det svårt att tillgodogöra sig kunskaper inom vilket ämne det vara månde. En del av lösningen är förhoppningsvis att så läsglädje i leden. Så ordern lyder – kom till klassrummet, läs en timme. Vi i biblioteket deltog i urvalet av ett basutbud titlar (runt 70st) och bokpratade om dessa (för svensklärarna denna gång, som tyckte att varje utbildningstillfälle borde vara av dylik art (snacka om tacksam bokpratsmålgrupp)). Och eleverna kom till klassrummen, vältrade sig och suckade. ”Varföööör..?” skulle de läsa tråkiga böcker som vuxna hade valt? fick de inte vara hemma och läsa? Därför att hemma gjorde de annat än läste, och tyckte de inte om böckerna fick de gärna ta med sig andra. När den första timmen var till ända var de upprörda över att timmen redan var slut, och undrade om de fick ta med sig böckerna hem och läsa! Nästa dag hade flera läst ut sin första bok och ville ha MER! Svensklärare efter svensklärare rapporterar om samma respons.

Annars är det ju bokprat ideligen dagligen, och det är ofta det allra roligaste. När man får veta att vad man rekommenderade senast var så bra att man får föreslå mer. Eller att någon vill ha en bok som handlar om ditt, datt och väcker de och de känslorna, osv. Lycka!

Hur många elefanter får det plats i en Volkswagen?

En betraktelse över elefantgåtor, deckare och ett och annat regelverk...

Här om dagen - med andra ord i fredags - fick jag en flashback från barndomens underbara, underfundiga elefantgåtor. Ni vet "Hur vet man att det har varit en elefant i kylskåpet?" "Jo, det är fotspår i smöret!" Flera av dessa elefantgåtor finns samlade i en bok som heter just Elefantgåtor från A-Ö av Owe Gustafson, ni vet han som ritade elefanterna i Fem myror är fler än fyra elefanter.

Den elefantgåta som gav mig 70-talsnostalgi igår var klassikern:

"Hur många elefanter går det in i en volkswagen?"

Jag hade nämligen bokprat för en niondeklass, och när alla dessa långbenta ungdomar klev in på vårt minimala bibliotek var det just den där gamla gåtan som plingade till i mitt huvud, fast i dagsaktuell tappning: hur många nior går det in på Barkarby bibliotek?

Varje upptänklig stol, soffa och pall är upptagen. Det sitter ungdomar framför mig, bakom och vart än jag ser. De är ungefär 30 stycken skulle jag gissa, även om det är svårt att få tillräcklig överblick för att få en chans att börja räkna.

De är "hitsläpade" av sin svenskalärare och mitt uppdrag är att presentera deckare som de ska läsa i anslutning till ett skolarbete. Vi börjar med att prata om vad en deckare egentligen är. Måste en deckare innehålla ett mord? En detektiv? Är det en deckare även om mördarens identitet avslöjas redan i ett relativt tidigt skede av berättelsen?

Under 1800-talet formulerade bland andra författaren S. S. van Dine ett tiotal regler som en riktig formfulländad deckare bör hålla sig till. Bland dessa märks:

*Läsaren måste ha samma chans som detektiven att lösa mysteriet. Alla ledtrådar måste vara redovisade.

*Brottslingen ska ha presenterats tidigt i berättelsen

*Alla övernaturliga lösningar ska avfärdas under utredningens gång (inga zombies, UFO:n, eller varulvar med andra ord)

*Brottslingen måste hittas genom logiska slutsatser och inte av en olycka, slump eller en omotiverad bekännelse

*Detektiven får inte själv vara brottslingen

Frågan är om dessa gyllene regler fortfarande är tillämpbara på våra moderna deckare. Jag börjar fundera och i huvudet scanna av de deckare jag ska prata om idag och även andra som ligger färskt i minnet, och får nog svara att; jo men visst håller de. Jag uppmanar mina besökare att hålla dessa "gyllene regler" i huvudet och se om deckaren de ska läsa lever upp till dem.

Böckerna som jag pratar om är:

Föredetta högstadieläraren Magnus Nordin är de blodisande ungdomsdeckarnas mästare. Han målar upp en krypande, smygande skräck som får nackhåren att resa sig på mig fast jag sitter och läser i mitt eget rofyllda kök och solen lyser ute.

Svart drama utspelar sig på en högstadiskola i Värmland. För 25 år sedan dödades en kemilärare i en våldsam explosition. Sedan dess spökar läraren på skolan. Tess som är bokens huvudperson har nyligen börjat på skolan och invigs direkt i de regler man ristat in på skoltoalettens väg som ska skydda eleverna från den hämndlystna deckaren. Vad hon föga anar är att hon dragits in i en mordhistoria där kärlek och svartskjuka är de stora drivkrafterna.

Årstamördaren: En ung tjej hittas mördad i Stockholmsförorten Årsta. Alla blir bestörta - hur kan något så fruktansvärt hända i Årsta, deras lugna och trygga förort. Och Ebba som var en sån omtyckt och ordentlig flicka! Vem är den skyldige? Vad är motivet? Flickans misshandlade och våldtagna kropp skvallrar om att det är en riktigt grym mördare som varit framme. En mördare som går fri mitt i Årsta. Sen händer det igen, mördaren slår till mot ännu en ung flicka på väg hem. Nu är två flickor döda, och polisen har fortfarande inte något spår efter mördaren. Runt omkring flickorna är det däremot många som känner sig skyldiga, men bara en av dom är mördaren.

Prinsessan och mördaren: En tonårspojke hittas svårt misshandlad i en container på soptippen. Han lever, men knappt. Hur han kom dit och varför vet ingen. Efter att ha legat på sjukhus minns Fredrik knappt ingenting. Det enda han kom ihåg var att han var på en fest samma kväll och att han druckit ganska mycket. Vem kan vilja honom så illa?

Janet Evanovitch "Stephanie Plum-serie" en är en lite ovanlig blandning av chic lit och deckare. I serien finns hittills fjorton böcker om den inte helt kompetenta prisjägaren Stephanie Plum. Hon äter munkar, spränger bilar, och förför män i samma snabba tempo. Hennes arbetssituation är komplicerad men hennes kärleksliv är om möjligt ännu värre. Rolig och avkopplande och småspännande underhållning. Men inget som ger kallsvett och mardrömsnätter.

Johnny Delgado: Privatdetektiv

Johnny Delgado: I faderns spår

Johnny Delgado är en 16-årig kille som lever i södra London. I hyresområdet där han bor är gängslagsmål, droger, rån och våld vardagsmat. Med rättpatos, intelligens och en icke föraktlig dos dumdristighet tar Johnny uppdrag som privatdetektiv. Hans livs största uppdrag är att finna sin fars mördare, ta reda på motivet och sedan hämnas... Mycket lättläst, bladvändare som kan locka den mest motsträvige till läsning.

/Sarah Utas