tisdag 12 januari 2010

Låt den rätte komma in

Då kör vi.

Eller, vi startade redan i torsdags, och detta jag nu ska förtälja ägde rum i fredags. Med vi avses skolan, med startade avses jullovets slut och vardagens obevekliga vara.

Med detta menar jag boprat. Här kastas jag ut på nyspolad is omedelbart. Det här bokpratet är en variant som jag bara provat en gång tidigare och det var för ett år sedan, och är baserat på några frågor som ungdomsboksförfattaren Aidan Chambers rekommenderat kring bokdiskussioner.

Strax innan jullovet började jag med ett mer vanligt bokprat, förvisso enbart om en endaste bok (brukar vara flera så de kan välja, allt efter lärarens önskemål) – Låt den rätte komma in (och dess lättlästa variant Vampyren i Blackeberg). Då pratade vi om skräck, om att läsa, jag berättade lite om boken och läste en liten aptitretare från första mötet mellan Oskar och Eli.

Nu skulle boken vara färdigläst, och vi träffas en gång till för att diskutera i ett livs levande seminarium. Chambers anser nämligen att man ska fundera kring större frågor när man läst böcker. Vad man inte tyckte om i boken? Om den påminner om något annat man läst, sett eller hört om. Varför boken heter som den gör och om titeln har någon betydelse? Om det är någonting i boken som är underligt, och så vidare. Eleverna har inte provat att sitta runt bord och seminariesnacka tidigare – mest har de fått skriva recensioner, men så har de bara gått i gymnasiet ett halvår än. Klassen bestod av tjugo pojkar.

Vid dörren till klassrummet stod läraren med en stor kaffetermos i ena handen och fyra kartor kakor under armen. Såna lärare minns jag inte från mina seminarier! Men här vankas kaffe och kaka. Två kakor var. Läraren berättar för mig att det här är en väldigt samspelt klass, där eleverna vågar prata och bjuda på sig själva, så hon hoppas att allt ska gå bra. De har redan gjort ett prov för att kolla så att alla har läst.

Första varvet får vi berätta varsin sak som vi minns ur boken. Trögstartat för de första men när någon sagt någonting om att ”där fanns en pedofil som hette Håkan” så kom nästa på någonting till dess jag började bli nervös för att inte ha något kvar att säga. Och diskussionen hettade verkligen till då och då, men kanske inte precis där jag hade trott. De kunde inte bestämma sig för om Eli var pojke eller flicka, det var klurigt. Sedan var där en debatt för och emot vampyrer. Känns det igen? De med högst röster ansåg att vampyrer inte skulle vara så hjärteväna som de är i Twilight-serien eller för den delen i True Blood som gått på SVT i vintras. Eli var okej, hon var ond ju. Hon dödade ju människor. De där nya mesvampyrerna sprang bara runt och var snygga och åt kaniner.

Nu. Det här hade jag väntat på. Ondskan!! Vilka är onda i Låt Den Rätte Komma in, undrade jag lite försynt? Pedofilen är ond! Mobbarna! Här tog samtalet eld! Är inte Eli den allra ondaste, det är ju tack vare henne alla dör? Men hon är ju bara ett barn, eller hur? Pedofilen är ju skum! Först skiter han i att mörda en 9-åring, sedan vänder han uppochner på en snubbe i vår ålder. Sen tömmer han syra i ansiktet hellre än att avslöja Eli, sen vill han våldta henne liksom? Och mobbarna då, är inte badhuset lite överdrivet?

Och så ringde klockan. Ut. Ställ in stolarna efter er.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Andreas!

Har själv haft en väldigt intressant höst med "Låt den rätte komma in"
Kolla gärna våra elevers bloggar:
http://latin11.blogspot.com/
http://latin22.blogspot.com/
http://latin33.blogspot.com/

Vissa kommentarer är underbara:)

Kram! biblioteKarin

Andreas sa...

Ja, jösses! Vilket arbete ni har lagt ner! Hur underbart roligt det verkar ha varit!

Det där kan vara ett sånt där minne som man som elev bär med sig långt efter skolgångens slut, känns det som.

Hur roligt som helst att läsa. Tack!

Anonym sa...

Hej Andreas och Karin (och övriga Malmö-bibliotekarier)!

Jag blir på vidunderligt gott humör av att läsa om ert litteraturpedagogiska arbete tillsammans med tonåringar (och deras lärare) runt "Låt den rätte komma in".

När jag för en del år sedan vikarierade som gymnasielärare i svenska i fyra stycken åk 1-klasser arbetade vi ungefär på sammma sätt ,men då med "Hjärtans fröjd" av Per Nilsson.
Den sista uppgiften eleverna då fick var helt frivillig (jag växlade mellan obligatoriska och frivilliga uppgifter). De fick skriva en novell där inte pojken var berättare utan Hjärtans Fröjd/Ann-Katrin.
De novellerna skickade vi till Per Nilsson och han skrev underbart fina kommnetarer till alla elever som skrivit noveller.
(Jag berättar litet om detta arbete i boken "Författare som stör - och berör":)

När Inger Norberg för rätt länge sedan gav ut sina bägge handböcker i utvecklande läsarbete "Möte med ungdomsboken (N&K), så var vi många som trodde att nu kommer man att arbeta läspedagogiskt med kvalitetslitteratur i alla Sveriges grundskolor.
Så har det inte blivit. Istället är det ett väldigt fokus på att eleverna ska läsa ett visst antal sidor (av vad som helst nästan) - utan annan bearbetning än s k recensioner.
Men det finns dock en hel del positiva undantag från detta på alla skolans stadier - jag samlar på goda exempel och berättar om den för bibiotakarier/lärare som jag möter.
Så - varmt tack för att ni berättade om detta här på Järfälla biblioteksblogg!

lena.kjersen@bredband.net