När mina fördomar kommer på skam

Det är många olika delar som spelar in när jag väljer böcker. Omslaget är mycket viktigt (ytlig som jag är...), vem som är författare, om jag läst eller hört något positivt om boken. Och sen så är det också titeln - den spelar roll. Anna Gavaldas böcker har väckt en märklig aversion hos mig och detta enbart på grund av titlarna. Långa, omständiga, sentimentala... Inte min kopp te. Jag har haft en föreställning om att det är sådant som gamla tanter läser och gråter. Ursäkta mig - absolut inget emot gamla tanter och tårar, men jag vill gärna inte tro att jag är där än.

Men ändå... När det är böcker som efterfrågas, reserveras, lånas och då inte bara av gamla tanter - utan av en betydligt brokigare skara än så - blev jag tvungen att prova. Jag lånade med mig hennes "Tillsammans är man mindre ensam" - berättelsen om Camille, Philibert, Franck och Paulette, fyra ganska vilsna själar vars öden vävs samman i en lägenhet i Paris. Till min förvåning var det inte alls det pittoreska Paris som beskrevs. Inte de stora boulevardenas stad med dragspelsmusik, bagerier och bedårande fransyskor i varje gathörn. Utan det smutsiga, ruffiga Paris där man sliter som ett djur för att få vardagen att gå ihop och bor i en dragig pigkammare sju trappor upp utan hiss. Den stad som alla sina brister till trots utövar någon slags märklig dragningskraft. Det Paris som jag känner igen.

Inte heller handlingen var sådär småmysig som jag hade trott. Personerna var ömsom komplexa, buttra, svåra att förstå sig på. Ömsom varma, mänskliga, enkla. Och visst var det sentimentalt, banalt - som livet ofta är. Men jag erkänner att jag föll pladask. Glömde alla mina förutfattade meningar, gick upp tidigare för att kunna läsa innan jag gick till jobbet, slukade berättelsen. Trots att jag försöker spela cool (obs! helt misslyckat), är jag en sucker för kärlekshistorier mellan udda individer.