Rebeckas sommartips

Just nu läser jag: Miraklet, del 4 i serien Monsterflickan av Stefan Ljungqvist, Les heures souterraines av Delphine de Vigan och Städerna inuti Hall av Johannes Anyuru. Ser också fram emot att höra Anyuru sommarprata i P1 den 16 augusti och lyssna på de Vigan på Kulturhuset den 28 oktober.


Ser fram emot att läsa i sommar: Just kids av Patti Smith och Sandvargen av Åsa Lind.

I sommar lyssnar jag på: Har för tillfället något av en U2-revival och lyssnar även mycket på underbara Karen Elson som äntligen börjat sjunga.

Min favoritsommarläsplats: Var som helst - det är innehållet i boken som räknas!

En bra film med sommarkänsla: Glöm sommarkänslan! Nu är det dags att slipa intellektet inför hösten. Tips på bra politiska filmer är:
Welcome, Waltz with Bashir, Videocracy och Mellan väggarna.

Senaste bokköp: Biblioteket är sympatiskt och miljövänligt, tycker jag och lånar nästan allt jag läser. Senaste boken jag köpte måste ha varit Spiderwick 1: Vättar i väggen i present till äldsta guddottern.

Senaste bibblolånen: För alltid… av Ingelin Angerborn och Sarah Waters nya Främlingen i huset. Ingenting passar väl bättre än en spökhistoria på en varm sommardag?

Senaste utlästa boken: Jeff Kinneys Gregs bravader ur serien Dagbok för alla mina fans. Skoningslös humor för barn i 10 till 12-års åldern.

Så sorterar jag min bokhylla: Ja, vi är ju flera som har flyttat i sommar och för tillfället äger jag faktiskt inte ens en bokhylla. Allt ligger nerpackat i kartonger. Väldigt tråkigt och oestetiskt, men snart så…


En bok som jag minns att jag läste när jag var liten: Jag älskade Prins hatt under jorden långt innan jag själv kunde läsa. När jag väl lärt mig lånade jag friskt från både barn- och vuxenavdelningen och läste allt från Kitty-böckerna till Sinuhe egyptiern. Annars gjorde Jostein Gaarders böcker Spelkortsmysteriet och Sofies värld otroligt starka intryck, men då hade jag redan hunnit bli ganska stor.

Välkomna ut i grönskan

När solen och värmen återvänder
Drar alla iväg mot fjärran badstränder.

Få är de som vill stanna inomhus
De flesta är ute och lapar sommarljus.

På biblioteket är vi utelämnade åt vårt ensamma öde
Utan låntagare drunknar vi i detta informationsflöde!

Men vänta - vi har ju en vacker innergård
Som erbjuder den bästa själavård.

Fågelsång, solsken och blomsterprakt
Att detta är ett paradis står oemotsagt.

Så ta med en kaffe och stanna en stund
Med en Oates, en Khemiri eller varför inte en Marklund.

2010 längtar jag allra mest efter...

... Sara Stridsbergs Darling river som beräknas komma ut i slutet av mars. Ja, om jag måste välja den bok som jag längtar allra, allra mest efter i vårens utgivning så måste det nog bli den. Jag är ju redan förförd och förlorad. Jag älskar hennes sätt att skriva - hon gör språket kraftfullt, poetiskt, vackert och ärligt på samma gång. De historier hon berättar fångar och berör mig på djupet.

Jag älskade hennes debut Happy Sally och tvåan Drömfakulteten ännu mer. Och jag antar att jag även kommer att sluka roman nummer tre med hull och hår på ett säkerligen mycket okritiskt sätt. Precis som Stridsbergs tidigare böcker handlar Darling river om en person som (på sätt och vis) finns/har funnits på riktigt. Om man nu kan säga det om en - i det här fallet - litterär person. Romanen är en vidarediktning av Vladimir Nabokovs roman Lolita och består av fyra betraktelser av Lolitas värld utanför romanen. Det är nu den fallna Lolita som skildras - den åldrande, den födande, den döda.

En annan hett efterlängtad bok är Sofi Oksanens Utrensning som kommer ut i dagarna. Förutom all översvallande kritik som jag tagit del av, har den i Finland belönats med både Runebergspriset och Finlandiapriset. Det har aldrig tidigare hänt att samma bok vunnit båda dessa prestigefyllda priser. Romanen skildrar Aliide som hittar den yngre kvinnan Zara avsvimmad utanför sitt torp i Estland. Det visar sig att båda kvinnorna på olika sätt verkat likväl som offer och bödlar. Deras öden är sammanlänkade, tätt och oväntat. Boken har beskrivits som spännande, gripande och lärorik, vilket bådar mycket gott för framtida läsning. Oksanen gästar dessutom Kulturhusets internationella författarscen nu på torsdag 4 februari. Det vill jag inte missa!

Årets mest skrattframkallande boknyhet måste nog ändå vara Sara Granérs Med vänlig hälsning. För mig kommer den iallafall definitivt att lysa upp vintermörkret då den kommer ut i februari. Jag skrattade mig halvt fördärvad över hennes debut Det är bara lite aids från 2008. På mitt kylskåp sitter ett inplastat exemplar av en Granér-serieruta som jag fått av en snäll kollega. Jag ler fortfarande åt den varje morgon. Granérs råa och slagfärdiga humor faller mig verkligen i smaken. Av alla begåvade unga serieförfattare i dagens Sverige, är det ändå henne jag gillar bäst.

Givetvis finns det oändligt många fler boknyheter att längta efter i år, men det här blir iallafall mina litterära ljusglimtar den närmsta tiden. Det kommer att bli en fantastisk vårvinter!

När mina fördomar kommer på skam

Det är många olika delar som spelar in när jag väljer böcker. Omslaget är mycket viktigt (ytlig som jag är...), vem som är författare, om jag läst eller hört något positivt om boken. Och sen så är det också titeln - den spelar roll. Anna Gavaldas böcker har väckt en märklig aversion hos mig och detta enbart på grund av titlarna. Långa, omständiga, sentimentala... Inte min kopp te. Jag har haft en föreställning om att det är sådant som gamla tanter läser och gråter. Ursäkta mig - absolut inget emot gamla tanter och tårar, men jag vill gärna inte tro att jag är där än.

Men ändå... När det är böcker som efterfrågas, reserveras, lånas och då inte bara av gamla tanter - utan av en betydligt brokigare skara än så - blev jag tvungen att prova. Jag lånade med mig hennes "Tillsammans är man mindre ensam" - berättelsen om Camille, Philibert, Franck och Paulette, fyra ganska vilsna själar vars öden vävs samman i en lägenhet i Paris. Till min förvåning var det inte alls det pittoreska Paris som beskrevs. Inte de stora boulevardenas stad med dragspelsmusik, bagerier och bedårande fransyskor i varje gathörn. Utan det smutsiga, ruffiga Paris där man sliter som ett djur för att få vardagen att gå ihop och bor i en dragig pigkammare sju trappor upp utan hiss. Den stad som alla sina brister till trots utövar någon slags märklig dragningskraft. Det Paris som jag känner igen.

Inte heller handlingen var sådär småmysig som jag hade trott. Personerna var ömsom komplexa, buttra, svåra att förstå sig på. Ömsom varma, mänskliga, enkla. Och visst var det sentimentalt, banalt - som livet ofta är. Men jag erkänner att jag föll pladask. Glömde alla mina förutfattade meningar, gick upp tidigare för att kunna läsa innan jag gick till jobbet, slukade berättelsen. Trots att jag försöker spela cool (obs! helt misslyckat), är jag en sucker för kärlekshistorier mellan udda individer.

Bland toffelhjältar och alfahannar

Kulturhuset torsdag för två veckor sedan. Franskt författarbesök av Claire Castillon. Jag hade inte läst ett ord hon har skrivit, men kände mig ändå lockad att gå dit. Jag menar, bara beskrivningen av "författaren med änglaansiktet och djävulspennan" är tillräcklig för att väcka intresse.

Besöket sammanföll med utgivningen av hennes senaste bok på svenska, "Därunder ett helvete". Boken handlar om en författare som har ett förhållande med en ganska mjuk och lite feminin man som hon kallar för åsnan. Åsnan, med sin något veka framtoning, är en ständig källa till irritation hos bokens huvudperson och senare lämnar hon också honom för att istället inleda ett förhållande med en man som hon kallar för "mannen med adamsäpplet". Denna man är en riktig alfahanne som gör sitt yttersta för att trycka ner henne.

Ganska snart förstod jag att just relationer är ett övergripande tema i Claire Castillons böcker och då gärna relationer av det destruktiva slaget. Dels mellan mödrar och döttrar, men även mellan män och kvinnor. Denna typ av parrelation kom alltså att bli ett ganska dominerande inslag i författarbesöket. Kerstin M Lundberg, tidigare kulturjournalist för SR, som ledde samtalet undrade om det alltid måste finnas en obalans i förhållandet mellan man och kvinna, om det aldrig kan finnas någon jämställdhet. Castillons svar blev att "jämställdhet trots allt inte är så upphetsande".
... Och det blev alldeles tyst i Kulturhusets hörsal.
Tidigare under samtalet hade det hörts skratt och instämmande hummanden, men nu var tystnaden kompakt - som om hela salen höll andan. Med en majoritet av kvinnor i olika åldrar bland åhörarna, kändes det bara som så fel sammanhang (och kanske också så fel land) att säga något sådant. Kanske menade hon jämställdhet i en litterär kontext - att det är intressantare att skriva om kaos än om ordning - men att döma av den utläggning som sedan följde om vad kvinnor vill ha i relationer med män, gissar jag att uttalandet speglar en personlig övertygelse.

Jag kan inte låta bli att tycka att det var en ganska märklig sak att säga. Som om ett jämställt förhållande vore något tillrättalagt och blodslöst med städschema och millimeterrättvisa. Och jag tänker också på allt arbete för jämställdhet som utförts av min mammas och mormors generation och alla generationers kvinnor innan dess. Jag kan säga så mycket som att jag blev väldigt provocerad och att jag inte känner igen mig ett dugg i hennes beskrivning av vad en kvinna vill ha. Men ibland fungerar provokation i motsatt riktning. Jag måste erkänna att den väckte mitt intresse för hennes böcker. Det är tur att det finns provokation, diskussion, författarbesök och litteratur.

Och för övrigt tycker jag att jämställdhet är något av det mest upphetsande som finns!

Bok och bebis - igen

Jag erkänner - jag har varit en skeptiker när det kommer till små barn och läsning. Och då menar jag inte de tre-, fyraåringar som har tålamod att lyssna på en hel saga från början till slut och kanske till och med tycka att det är roligt och spännande. Utan de riktigt små - bebisarna - som ännu inte har ett eget (tal)språk.

Nåväl, vändningen från skeptiker till ivrig förespråkare kom för ett par år sedan då jag under min utbildning praktiserade på ett bibliotek i Paris. Jag fick den briljanta idén att sprida läsningens glädjeverkningar även utanför bibliotekets väggar genom sagostunder på två förskolor i kvarteret. På den ena förskolan blev jag tillfrågad att även ta med böcker till de allra minsta. För er som inte känner till villkoren för föräldraledighet i Frankrike så kan jag tala om att "de allra minsta" på förskolorna är väldigt små. Utan erfarenhet av så små barn, kände jag mig plötsligt som en liten knatte och inte alls den coola student som jag ville utge mig för att vara. Men, som sagt, friskt vågat...

Så... veckan därpå - en kasse med böcker och en massa nervositet, men också förväntan och nyfikenhet. Vi träffades - bebisarna, böckerna och jag. Och de tyckte om det! Det var ju inte fråga om några regelrätta sagostunder, utan mer ett tillfälle för bebisarna att bekanta sig med böckerna. De tittade, lyssnade, stoppade i munnen, kröp över mig och böckerna och vissa gav sig till och med på att bläddra. Jag förbluffades över den spontana nyfikenhet som de visade böckerna. Efter ett par veckors återkommande "sagostunder" började några av bebisarna självmant att krypa bort till avdelningens läshörna så fort jag klev in genom dörren. Och vecka efter vecka förbyttes min skepticism mot lycka och förundran. Det var helt igenom en fantastisk upplevelse att gå på upptäcksfärd i språket tillsammans med alla de barn (även de lite större) som jag mötte under denna tid. För dem att tillägna sig ett språk som ännu inte helt och hållet var deras eget och för mig att utvecklas i ett språk som inte är mitt modersmål. Jag menar, var skulle jag annars ha lärt mig franskans ord för silkesapa, ouistiti, som fortfarande är mitt mest melodiska ord på franska.

På torsdag nästa vecka är det dags för premiären av "Bok & bebis" på Viksjö bibliotek (denna gång på svenska förstås) och jag skulle vilja uppmana alla skeptiska föräldrar till barn under ett år att komma hit och låta sig övertygas!

Sagolika Edelfeldt

Det är magiskt att följa med in i sagornas förtrollade värld, framför allt när det är Inger Edelfeldt som bjuder in. Namnbrunnen, som kom ut i höstas, är titeln på hennes senaste bok. Det är en samling med elva sagor som binds samman av en ramberättelse.

Hon tycks lyckas med allt hon tar sig för, oavsett om det handlar om barn- och ungdomsböcker, serier, romaner, poesi, noveller... you name it. Dessutom är hon en fantastisk illustratör. Den första bok som jag läste av henne var Juliane och jag. Jag var 15 år och föll handlöst för hennes vackra språk och förmåga att berätta en historia som griper tag. Inte heller nu när hon tar sig an sagogenren blir jag besviken. Det är så fängslande, så skickligt...

Ramberättelsen utspelar sig på Akasha-torget i Pa Ghad, där sagoberättare och spända åhörare från hela världen har samlats till förtäljarmarknaden. En skrivare tecknar ner det som berättas, en förtäljarstav skickas runt, dagen blir till natt och gryning och sedan åter dag. Det ålderdomligt klingande språket känns igen från sagans värld, likaså de människor och varelser som befolkar sagorna. Det är kungar och drottningar, magiker, kloka gummor och gubbar, en vampyr... Alla de traditionella sagans ingredienser finns således med och ändå känns det nytt och eget. Det går inte riktigt att sätta fingret på exakt vad det är som gör de edelfeldtska sagorna så annorlunda. Kanske det ibland oväntade och moderna synsättet på tidlösa frågeställningar eller de många modiga, starka och självständiga flickor och kvinnor som agerar i sagorna.

Det är svårt att välja en favorit bland de elva berättelserna, men om jag måste blir det kanske ändå Namnbrunnen som givit namn åt samlingen. Det är sagan om sonen till en stor krigarkung. Han är född att axla sin faders krigarmantel, men vägrar att utöva våld och viger istället sitt liv åt att göra gott. Resultatet av hans gärningar blir dock inte alltid så gott då verklighetens fula ansikte uppenbarar sig.

Namnbrunnen finns förstås på biblioteket, kolla här om den finns inne.

Läs och förtrollas!

"Nya" Viksjö bibliotek

Förra veckan - två dagar stängt på Viksjö bibliotek för installationen av de nya automaterna för utlån och återlämning. En måndag och en tisdag... Och vilken förvandling när vi öppnade igen på onsdagen!

En förändring skulle ju ändå ske i och med att de stora, otympliga diskarna försvann och gav plats åt våra nya, fina arbetsstationer. Så varför inte göra det ordentligt när vi ändå håller på, tänkte vi. Och sedan bar det av... En måndag och en tisdag alltså. Av intensivt arbete. Diskar som revs, hyllor och soffor som flyttades, böcker som plockades ner från hyllorna och upp igen och sedan "nej, det blev inte så bra"... Nähä, ok, plocka ner böckerna igen, flytta hyllorna, sätta upp böckerna en gång till och oj... vad fint det blev! Och vad mycket utrymme vi fick när diskarna försvann!


En mysig hörna kunde inredas med nytt bord och fåtöljer. Ljudböcker och skivor fick en ny plats i tidskiftsrummet och "unga vuxna"-avdelningen genomgick en magisk förvandling. För att inte tala om "bingen" på barnavdelningen som fick nya, färgglada kuddar, en bläckfisk med snurriga ögon och en krabba med pussmun. Inte illa!

Innan invigningen på onsdagen gick vi omkring som ett gäng pirriga sjuåringar inför höstens första skoldag. Vad spännande! Och vilken roligt kväll det blev! Så många glada och trevliga besökare och så många positiva reaktioner. Jag tror ingen av oss hade tid att sitta ner en sekund den kvällen, trots att personalstyrkan var multiplicerad med mer än det dubbla.

Men förändringarna på Viksjö bibliotek slutar inte här. Nu återstår bara en vecka innan sommarstängningen (så passa på att låna!!) och för de fyra veckor som biblioteket har stängt planeras både det ena och det andra. Så håll i er! Mer berättar jag inte här.

Fortsättning följer i augusti...