Delphine och jag

Hej Delphine.

Jag var och lyssnade på dig på Kulturhuset igår.

Du var där för att berätta om din nyöversatta bok, som i Frankrike blev nominerad till landets finaste litterära pris. Föll förvisso på målsnöret, men det är ändå inte illa alls, eller hur?

Fast jag klumpade mig en smula. Självklart hade jag inte läst Underjordiska timmar, eftersom jag knappt kan räkna till fem på franska, och den kom ut på svenska just idag. Men jag hade precis börjat på din förra bok, som är en ungdomsbok och heter No och Jag, och handlar om vänskapen mellan en ung skolflicka och en lite äldre (förstå mig rätt, äldre är i detta fall strax under tjugo) kvinnlig uteliggare. Den glömde jag på nattduksbordet, med bokmärket på sidan sexton, så det är inte mycket om dina böcker som jag faktiskt vet. Men andra berättar för mig att jag borde läsa No, och jag väljer att tro dem. Det hade ju varit bra om jag hade läst någonting när jag nu sitter och lyssnar på dig, men du berättar att du ändå inte vill prata om dina tidigare böcker utan om just den här nya.

Som utspelar sig i Paris. När vi gick in och satte oss i Kulturhusets hörsal rullade de ljudet av T-centralens försvinnade tunnelbanetåg i en loop medan vi väntade på dig. För att förmedla känslan av myller och ensamhet som bara kan återfinnas i en stor stor stad. Ljudet från varningssignalen innan dörrarna går igen är väldigt obehagligt, tänkte du på det? Nå, du blev intervjuad av Malin Jacobson Båth, som normalt är journalist på SVT. Men du pratade på franska och hon pratade på svenska och intill dig satt en tolk som viskade i ditt öra när Malin frågade och skrev stenografi medan du svarade. Mycket imponerande, må jag säga, men det är ändå svårt att koncentrera sig under den tid då du pratar till oss, när jag inte förstår ett jota. Och frustrerande när de som förstår franska skrockar åt något du berättar medan jag sitter där som ett urfån.

Det sagt berättar du att boken handlar om två personer, eller kanske tre, för du säger att själva staden är en tredje huvudperson, som lever och reagerar på vad som händer. Fast samtidigt inte, tänker jag, för du jämför människorna med myror. Som trängs och marscherar iväg och marscherar tillbaks i en evig loop, ackompanjerad av tunnelbanetågsdörrar och förortspendelmuller. En av myrorna i stacken staden Paris är en kvinna som alltmer börjat fasa när hon åker till jobbet. Hon upplever att hennes chef börjat mobba henne, men hon tror att hon har fel. Hon blev ju handplockad av honom för jobbet och i månader gick det ju utmärkt. Är det hon som missuppfattar saker, eller har hon gjort någonting? Den andra myran är en läkare som gör hembesök, och engagerar sig alltmer i alla dessa ensamma människor som finns överallt i myllret. Denna ensamhet som man bara kan uppleva i myllrets anonymitet. Paris, Stockholm och överallt i metropolerna. Detta sammantaget ger titeln, tror jag. Stora staden, resetiden till och från platser utan att se himlen. Ensamheten och monotonin. Underjordens timmar. Hades? Jag vet inte. Jag har ju inte läst.

Du sa mycket annat också. Om boken. Om dig och om att vara författare överhuvudtaget. Du berättade att No och jag precis blivit film och när du såg den grät du hela tiden och var så nöjd.

Jag ska läsa dig, det lovar jag. Nu omedelbart när jag kommer hem ska jag läsa No och jag. Senare, fast jag kan inte lova när, ska jag läsa Underjordiska Timmar. Tack, Delphine, för en fin kväll.

Mer om debutanter

Jag har inte, som Sara, analyserat vad jag bloggar mest om, men jag har en känsla av att debutanter kan ligga högt i topp. Vet inte riktigt varför det blivit så, jag kan ju inte påstå att jag läser så många debutanter. Efter Kulturhusets återkommande evenemang Debutbar, brukar i alla fall locka till läsning. På torsdag är det dags igen för en kväll med författarsamtal och högläsning av och med nio av höstens debutanter. Rekommenderar denna kväll, men har du inte möjlighet att ta dig dit, kan du låna böckerna på bibblan!

Bland toffelhjältar och alfahannar

Kulturhuset torsdag för två veckor sedan. Franskt författarbesök av Claire Castillon. Jag hade inte läst ett ord hon har skrivit, men kände mig ändå lockad att gå dit. Jag menar, bara beskrivningen av "författaren med änglaansiktet och djävulspennan" är tillräcklig för att väcka intresse.

Besöket sammanföll med utgivningen av hennes senaste bok på svenska, "Därunder ett helvete". Boken handlar om en författare som har ett förhållande med en ganska mjuk och lite feminin man som hon kallar för åsnan. Åsnan, med sin något veka framtoning, är en ständig källa till irritation hos bokens huvudperson och senare lämnar hon också honom för att istället inleda ett förhållande med en man som hon kallar för "mannen med adamsäpplet". Denna man är en riktig alfahanne som gör sitt yttersta för att trycka ner henne.

Ganska snart förstod jag att just relationer är ett övergripande tema i Claire Castillons böcker och då gärna relationer av det destruktiva slaget. Dels mellan mödrar och döttrar, men även mellan män och kvinnor. Denna typ av parrelation kom alltså att bli ett ganska dominerande inslag i författarbesöket. Kerstin M Lundberg, tidigare kulturjournalist för SR, som ledde samtalet undrade om det alltid måste finnas en obalans i förhållandet mellan man och kvinna, om det aldrig kan finnas någon jämställdhet. Castillons svar blev att "jämställdhet trots allt inte är så upphetsande".
... Och det blev alldeles tyst i Kulturhusets hörsal.
Tidigare under samtalet hade det hörts skratt och instämmande hummanden, men nu var tystnaden kompakt - som om hela salen höll andan. Med en majoritet av kvinnor i olika åldrar bland åhörarna, kändes det bara som så fel sammanhang (och kanske också så fel land) att säga något sådant. Kanske menade hon jämställdhet i en litterär kontext - att det är intressantare att skriva om kaos än om ordning - men att döma av den utläggning som sedan följde om vad kvinnor vill ha i relationer med män, gissar jag att uttalandet speglar en personlig övertygelse.

Jag kan inte låta bli att tycka att det var en ganska märklig sak att säga. Som om ett jämställt förhållande vore något tillrättalagt och blodslöst med städschema och millimeterrättvisa. Och jag tänker också på allt arbete för jämställdhet som utförts av min mammas och mormors generation och alla generationers kvinnor innan dess. Jag kan säga så mycket som att jag blev väldigt provocerad och att jag inte känner igen mig ett dugg i hennes beskrivning av vad en kvinna vill ha. Men ibland fungerar provokation i motsatt riktning. Jag måste erkänna att den väckte mitt intresse för hennes böcker. Det är tur att det finns provokation, diskussion, författarbesök och litteratur.

Och för övrigt tycker jag att jämställdhet är något av det mest upphetsande som finns!