Den gångna fredagen tillbringades utanför bibliotekets trygga väggar. På stan, minsann. Där författarna satt på rad i ABF-huset för att berätta om sig och sitt. Om detta har jag tänkt berätta, och förde därför frenetiskt anteckningar. Nu med ett par dagars distans är det en överväldigande hoper blå hieroglyfer som vältrar sig över mitt skrivbord när jag tömmer min mapp. Namnbombardemanget jag utsattes för kan jag förhoppningsvis vidarebefordra något av till våra besökare, och för den delen – här, i form av en högst personlig betraktelse. Författarna jag ställdes inför, eller snarare ställdes inför mig, hade åtminstone det gemensamt att jag inte har läst någon av dem – med ett sprudlande undantag. Carl-Johan Vallgren berättar just nu för mig om den spelgalne ryssen
Rubashov och hans ödesdigra pokerparti med Hin Håle. Men just det ber jag att få återkomma till vid väl valt tillfälle. Det här kommer att bli långt nog ändå.
Nu till fredagen (det här med att uppdatera omedelomedelbartbart klarar jag bara inte av, så några dagars släp får duga) och uppsjön. Det här är en årligen återkommande händelse, såvitt jag förstår. Det var åtminstone andra gången jag fick möjlighet att gå. Den vänder sig till bibliotekarier och syftet är, i viss mån, att uppmana till författarbesök på bibliotek och skolor, men också att inspirera överhuvudtaget, antar jag. Många av författarna högläste ur sina verk, och jag gillar högläsning – det är ett obehagligt effektivt sätt att driva mig att omedelbart sätta böcker högt på listan över såna som bör läsas bums. Fast bunta ihop dem på dessa premisser får vara. Istället.
En bunt barnlitteraturförfattare. Där var
Peter Arrhenius,
Petrus Dahlin, Kerstin Gavander och
Kristian Carlsson. Den förstnämnda har jobbat med SVT:s barndramasatsningar på senare år och kommer med sin första ungdomsbok i höst. Petrus Dahlin skriver stockholmsförortsbarndeckare med Kalle Skavank i huvudrollen. Tillkomsten av Kerstin Gavanders Loppan-serie var en fin historia om en av författarens bästa vänner sedan många år tillbaka, som tog mod till sig
och berättade att han var homosexuell men inte vågat säga något eftersom han var rädd för reaktionerna. Kerstin svarade med att skriva om elvaåriga Loppan, som bor växelvis med sin mamma och mammans bästa vänner som är ett homosexuellt par. Nu har det blivit en serie om tre delar. Kristian Carlsson står bakom böcker med illustrerade barnverser, bland annat, men vad jag fastnade för var hans handflatsstora diktsamling Re:evolutioner som dystopiskt serverade en genetiskt förändrad värld där naturen går bärsärk. Verkar väldigt lustig. Men inte för barn. Är inte de flesta dystopier väldigt roliga?
En bunt ungdomsförfattare.
Lina Forss,
Malin Isaksson,
Lilian O Montmar,
Patrik Rochling och
Daniel Boyacioglu. Ja, så tänker jag bunta ihop dem! Det här är sånt som är direkt intressant för Järfälla gymnasiebibliotek.
Lina Forss debutbok heter Vildängel, och om den berättar hon att när den kom presenterades som delvis självbiografisk, men nu, då hon fått lite distans kan hon förklara att den istället är ”otäckt självbiografisk”. Nu, hennes tredje bok, som inte kommit ut än, kommer heta Agnes ♥ Eward, men ingen av titelfigurerna är vampyr. En kärlekshistoria och en allvarlig blinkning åt ”Den allvarsamma leken”. Jag blev riktigt sugen att läsa när den kommer ut, eftersom Lina var väldigt behaglig att lyssna på. Malin Isaksson verkar ha skrivit en fartfylld feel bad-roman om en grupp väldigt utåtagerande tjejer. Den går som smör i solsken
på biblioteket, och vad som är roligt med den är att det finns en fortsättning i form av en dramatiserad fingerad intervju som man kommer åt via bonniers hemsida eller författarcentrum öst (hoppas jag). Lilian O Montmar har skrivit ungdomsböcker baserade delvis på de elever som hon själv haft under sina 30 år som gymnasielärare, berättar hon. Patrik Rochling är serietecknare och samarbetar med tecknaren Li Östberg för att göra vuxenserier. Han berättar att serieromanformen är annorlunda och svår för ovana läsare eftersom varje serieruta är ett block intill flera andra block och ingen linjär läsform. Man fogar betydelseblock till varandra, vilket gör att framtid och dåtid alltid är närvarande. Daniel Boyacioglu hamnar också här, estradpoet och musiker till trots. Han läste högt ur en kommande diktsamling, nonchalant bläddrade han sig genom sina papper och läste en gruvligt grym och träffsäker lång dikt om en misshandlande pappa. Den här kusliga känslan av vackert språk och otäckt innehåll som får mig att hoppa i min stol.
En bunt gamla rävar.
Eva Adolfsson var där,
Henry Bronett (!),
Carin Svensson, hitrest från Nya Zeeland, och Carl-Johan Vallgren, förstås. Han är överallt just nu. Eva Adolfsson var förtjusande förvirrad. Hennes nya bok, En liten historia, hade recenserats i pressen samma morgon, och hon var lycklig. Överallt hade hon hyllats, berättade hon, så det var svårt att landa. Carin Svenssons nya bok Vinterbäcken handlar om en konstnär som aldrig uppnår kändisskap – om längtan, ensamhet och vemod. Verkar intressant. Carl-Johan Vallgren så. Han är en gudabenådad högläsare, på min ära. Och skrönfabrikant. Så hans nya lunta, Kunzelmann & Kunzelmann kommer läsas, älskas. Av mig. Av Henry Bronett har jag alltför mycket barndomsminnen pendlandes mellan cirkusar och varuhus för att riktigt kunna koncentrera mig på hans första diktsamling, varur han högläser en gnutta, men mest pratar han om vad han anser är svenskans vackraste ord – ”ja”, vilken får mig att tänka på någonting som jag tror det var Joakim Pirinen som skrev. ”Jag vill säga NEJ för då blir jag fri.”
Förutom mina klumpigt hopknöglade buntar, var där
Moa Elf Karlén och Johanna Palmström som inte får buntas in som jag har lagt ihop mina buntar. De talade om hur den feministiska diskussionen präglats av trötthet och brist på gensvar efter det senaste valet och dokumentären Könskrig. Diskussionen fastnar ofta numera kring vilka färger småbarn ska ha på kläder eller tapeter, och hur mycket hemarbete som görs av respektive parter, men de ville ha en dialog om djupare förändring på politisk nivå och därför har de redigerat en ny antologi, Äga rum – röster ur den feministiska rörelsen där ett antal aktivister och grupper engagerade i olika feministiska sammanhang, vardagliga såväl som politiska, får komma till tals. Med visioner, idéer och strategier för att förändra och göra tillvaron rättvisare och tryggare.
Simona Ahrnstedt är Järfälla-författaren som också är Sveriges enda författare av Romance. Hon har skrivit boken Överenskommelser som är en kärleksroman som utspelar sig på 1800-talet. Den är flitigt utlånad på biblioteken. I romance är fokus i historien hela tiden på en kärleksrelation, det är kärlek med förvecklingar och hinder och slutet är alltid lyckligt.
Inlägg
