Höstskräck?

Nånting nytt, då? Fast jag harvar fortfarande på i samma intrampade stig i samma tempo, mumlandes om att ni borde läsa ditt och ni borde läsa datt, i mina fumliga försök att pracka på bloggkonsumenterna mina läsupplevelser.

Mina läsupplevelser? Jag är inte inne i ett stim just nu, därav skåpmaten – men en bok vill jag lyfta fram, nu när hösten höstar och dimman gör att mistlurarna kommer till användning över Stockholms vattenleder. Då är det hög tid att läsa Styggelsen.

Styggelsen är en rätt snygg, mycket blek debutbok av Amanda Hellberg. Blek? Spökblek. Inte tråkblek. Styggelsen är en liten flicka. En fattig tattare som reser runt med sin far och ett gammeldags tivoli, i efterkrigstidens Sverige. Trakten kring Jönköping kanske? Hon river upp gamla sår genom att med spöklik röst tala med besökarnas nära och kära, som gått bort. Hälften är scenshow, hälften sanning. Ty flickan är verkligen klärvojant.

Något som uppmärksammas av en präst, och hans syster, som är sjuksköterska. De behöver en flicka som kan se saker om de döda. För de behöver pengar från sina församlingsmedlemmar. En puff i rätt riktning kommer nog få dem att öppna plånböckerna. Så vi tar flickan från hennes far, inte sant? Fejkar hennes död, genom att ha ihjäl ett annat litet flickebarn från sjukhuset, men med eld, så att hon inte känns igen. Lite spill får det bli om man ska kunna tjäna herren ordentligt. För att ingen någonsin ska hitta till flickan sätter vi henne i en liten bur längst in i sjukhusets källare. Dit ingen kommer. Och så går vi dit med församlingsmedlemmarnas ägodelar, så får hon ta på sakerna och berätta vad hon ser om ägarna. Det blir bra. Snart har vi nog pengar till en stor fin kyrka. Flickan är guds redskap. Ge henne inte för mycket mat bara, hon får inte bli stark nog att skrika. Inte för att någon hör.

Poetiska kroppsvätskor

Bra böcker är en nödvändighet på resa.
Efter att ha suckat över Coelhos Alkemisten i två dagar, försökt lyssna på Slakthus5 under skumpiga, högljudda båtfärder och förfasat mig över diverse asiatiska flygplatsers bokshoppar, kom jag äntligen hem till Järfällas bokskatt : biblioteket.

Redan innan jag lämnade Sverige i oktober läste jag att Eli Levén skulle släppa en debutbok, och blev lite uppspelt över storyn som lät som något i min smak (könsförvirring, tonårsångest och annat upplyftande).
Lyckan när man vandrar runt på Jakobsbergs bibliotek första arbetsdagen och hittar den på Debutanthyllan av en slump!

Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats är en är en svart, prosalyrisk berättelse på nätta 150 sidor som man lätt läser ut på två pendeltågsresor.
Boken börjar med en beskrivning av helgonet, martyren och tillika gayikonen Sankt Sebastian som inom konsten ofta avbildas bunden vid ett träd, genomborrad av pilar. Huvudpersonen heter också Sebastian, men istället för pilar låter han sin kropp genomborras av okända mäns lemmar för att så småningom uppnå någon form av inre martyrstatus. Ur Sebastians sargade kropp ska Ellie resa sig. Ellie är en rakryggad sälflicka och representerar allt det som tonårige Sebastian vill, men inte kan vara.

Sebastian träffar så småningom mystiska Andreas och blir som besatt. Tillsammans rullar de runt i en erotisk, drogindränkt kärlekshistoria i Högdalen och andra namnlösa förorter, trots Andreas påstådda heterosexualitet.
Det är mycket känslor som inte vill känna rätt, eller som känner för mycket.
Jag kommer att tänka på Gunnar Ardelius, som ju också skrivit korta romaner om olyckliga ungdomar och kärlek. Men när Ardelius karaktärer sitter på kammaren och gråter över en kopp te och eventuellt lyssnar på The Smiths, flänger Levéns runt på Kolingsborg i ostadiga klackskor och med utsmetat läppstift i jakt på nästa kick, nästa äventyr. Det här är en historia som inte skyr det fula, pinsamma och äckliga, utan som omfamnar det mjukt och viskar att det är okej.

En enda bok

Om du bara ska läsa en enda bok i februari så föreslår jag att du läser Sara Lövestams Udda.

Boken vann något så spektakulärt som Bok-SM 2009, där förstapriset innebar att boken fick ges ut på Piratförlaget.

Sara Lövestam fick ganska mycket uppmärksamhet för sin bok och jag har velat läsa den ända sen jag först hörde talas om den i höstas. Men ibland har man en massa "måste-läsning" som ska klaras av först och annat roligt blir helt enkelt tvunget att vänta. Nu när jag äntligen plöjt igenom boktravarna och det stod mig fritt att få läsa precis vad som helst så föll valet omedelbart på Sara Lövestams bok.

Jag tycker alltid att det är lite jobbigt att börja på en bok som jag höga förväntningar på. Risken för besvikelse är ju överhängade. Därför blir jag så glad när jag slår upp Udda och börjar läsa. Det tar nämligen inte många sidor innan jag är helt fast i berättelsen. Och sedan läser jag boken näst intill utan uppehåll tills dess den är slut. Jag vill inte göra något annat -ja kanske hämta en smörgås och fylla på min tekopp - än bara läsa och läsa.

Det är en historia berättad med värme och känsla. Språket är precist och noga avvägt utan krusiduller vilket gör texten lättläst och flytig. Men framförallt så har boken Det. Karaktärerna är härligt komplexa och får ett bra utrymme i boken att sprida ut sig på. Inget är enkelt. Och precis så är ju livet - inte enkelt.

Sara Lövestam väver sin berättelse kring tre huvudsakliga karaktärer:

Martin: Snygg och framgångsrik butikschef på Systembolaget men med en lite särpräglad smak när det gäller kvinnor. Han tänder endbart på det asymetriska. Det ska gärna vara amputerade armar eller ben för att Martin ska gå igång. När han genom ett datingforum träffar Paula med bara noll och ett halvt ben är lyckan fullkomlig. Äntligen vågar han säga högt för sig själv att han är en kille som tänder på stumpar. Det är Paula han vill ha - nu och för alltid.

Paula däremot, introvert språkforskare med sprucken självbild känner sig uppvaktad och åtrådd som aldrig förr, och nog är det väl så att hon borde känna sig nöjd och tacksam som har en pojkvän som Martin. Eller? Martins trägna uppvaktning ger dessvärre Paula andnöd och hon känner sig både trängd och jagad.

Någonting Paula definitivt inte kan stå ut med är Martins lesbiska kompis Lelle som kommer och klampar in i hennes liv med de mest påflugna frågor och påståenden. Man kan lugnt säga att Lella skakar om Paulas världsbild. Lelle är allt som Paula inte är: vulgär, påstridig, frispråkig, sexuellt utåtagerande, modig och framför allt: Lesbisk.

Rullstolen, avsaknaden av ben, de asymetriska anletsdragen, fosterfamiljen, det introverta jobbet som språkforskare med specialitet på partikelverb - allt är saker som försätter Paula i ett utanförskap. Ett utanförskap hon inte valt själv. Tacka fan för att hon till råga på allt inte är lesbisk också - eller?

För er som roas av svenska språket är Udda en riktig höjdare och meningsutbytet mellan språkforskaren Paula och svenskaläraren Lelle hör till de passager i boken som både får mig att skrynkla ihop hela min hjärna för att förstå, men även frusta av skratt när jag faktiskt förstår.

Udda är en bok om kärlek. Förstås. Det är nästan alla böcker. Udda är också en bok om att vara sig själv, om att vara annorlunda, att stå utanför normen, om att våga eller inte våga och att hitta fram till sig själv och kanske också att hitta fram till någon annan.

/sarah utas

Mer om debutanter

Jag har inte, som Sara, analyserat vad jag bloggar mest om, men jag har en känsla av att debutanter kan ligga högt i topp. Vet inte riktigt varför det blivit så, jag kan ju inte påstå att jag läser så många debutanter. Efter Kulturhusets återkommande evenemang Debutbar, brukar i alla fall locka till läsning. På torsdag är det dags igen för en kväll med författarsamtal och högläsning av och med nio av höstens debutanter. Rekommenderar denna kväll, men har du inte möjlighet att ta dig dit, kan du låna böckerna på bibblan!

Debutbar

Ikväll är det dags för Debutbar på Kulturhuset, en återkommande programpunkt där höstens (eller vårens) debutanter blir intervjuade och läser högt ur sin debutbok. Det brukar vara inspirerande och locka till läsning. Av kvällens deltagare har jag inte hunnit läsa en enda, men de flesta finns att hitta på biblioteket. I Jakobsberg återfinns de på Debutanthyllan.

Ett försök att hålla ett löfte...

I ett tidigare inlägg utlovade en recension av Den moderna kvinnans guide till sex och europeiska tänkare och här är ett försök att leva upp till det löftet.

Det lät så lovande, jag gillade titeln och upplägget lät också spännande. En ung kvinna som söker svar på sina livs- och kärleksproblem i filosofin, i stället för att älta dem med sina vänner. En Sofies värld för en lite äldre målgrupp. Men jag fixar det inte, boken är alldeles för pratig för min smak. Huvudpersonen Susannah berättar i detalj vad hon gör och hur hon reagerar, vad hon ska ta på sig och om den tio år äldre pojkvännen, som hon bor ihop med, har ringt eller inte. Efter 70 sidor ger jag upp, jag blir bara på dåligt humör och kan inte alls ta till mig det lilla som hittills kommit fram av hennes filosofiläsning. Tror jag får vända mig direkt till tänkarna istället.

Smaken som baken och en ”riktig” recension av boken finns t.ex. på dagens bok, där recensenten ger boken detta utslag: ”Sammanfattningsvis – innovativ, intressant och rätt så bra bok, usel översättning”.

Att läsa noveller

Jag är dålig på att läsa noveller, jag glömmer liksom bort att de finns. Dessutom gäller det att hitta en metod, tror jag, att variera sig med olika författares noveller och inte en författares hela novellsamling från pärm till pärm, utan ta dem som godisbitar då och då, inte vräka i sig hela skålen. (Jag vet inte om det är bästa metoden för mig, som nog helst vräker i mig godiset). En del novellsamlingar har ju dessutom en röd tråd, som i Jonas Karlssons Det andra målet, där personer och historier återkommer, men ur en annan vinkling. (Min recension hittas här). Det jag behöver lära mig när det gäller novelläsning är just att få en hel historia i kortformat, och ge den tid att sjunka in och för reflektion.

Om jag är dålig på att komma ihåg att noveller finns, är jag bra på att lyssna på P1. Ibland drabbas jag av något program. Så var det när novellerna som är nominerade till Sveriges radios novellpris började sändas. P1 hade den goda smaken att lägga det första avsnittet direkt efter ett sommarprogram. Första novellen som sändes var Svarta stjärnor av Oline Stig.








En 12-åriga flicka är novellens jag och hon har en mamma som blir sjuk av konstiga saker. Det gör hennes liv komplicerat och Oline Stig skildrar vuxenvärlden utifrån tolvåringen, rättframt och osentimentalt. Att få novellen uppläst med den fantastiska skådespelaren Anna Björks lite barnsliga röst drabbade mig verkligen, jag stannade av helt och bara lyssnade. Den fick mig att lyssna på samtliga nominerade noveller. Bland övriga nomineringar måste jag nämna mina två favorit-Jonas, Jonas Karlsson med novellen Skummisar och Jonas Hassen Khemiri med Oändrat oändlig, som vann tävlingen. Novellerna går att låna på biblioteket (utom Per Hagmans novell, som inte är publicerad i någon bok än). Jag rekommendera högläsning, novellers korta, men ofta underfundiga och innehållsrika format lämpar sig att lyssna på.

Noveller är förresten utmärkta som resesällskap. Det upptäckte jag på en långresa då en vän gav mig Gabriel Garcia Márquez novellsamling Den otroliga och sorgliga historien om den troskyldiga Eréndira och hennes hjärtlösa farmor. Förutom att Garcia Márquez är en ordkonstnär utan dess like (vilket märks redan på titeln) var det verkligen perfekt på resan. Jag tvingade mig själv att läsa långsamt och ofta avslutade jag en novell på en buss och lät den sjunka in och njöt av utsikten. Jag vill lära mig att läsa noveller som jag njuter av mörk choklad, långsamt, en bit i taget.

Hur långt är du beredd att gå för att rädda en vän?

I början av boken ”…alla för en” av Maria Adolfsson möter läsaren tre Stockholmstjejer i trettioårs-åldern. De är nära vänner, har en lång historia ihop och även om de inte är så lika varandra så tillbringar de det mesta av sin fritid ihop. Ingen av tjejerna är egentligen nöjd med sitt liv, allt liksom bara flyter på, som det alltid har gjort.

Först tyckte jag att den här historien var så märklig, tre missnöjda tjejer som lever olika liv. Berättelsen haltade som en ostämd orkester. Men när jag kom längre in i boken märkte jag vilken mörk och dramatisk historia detta är och som tjejerna kämpar för att göra sig fri ifrån.

Egentligen är huvudpersonen i handlingen en fjärde tjej, Kajsa, den yngsta och mest sårbara. Som ung och med allt för lite livserfarenhet träffar hon en äldre man som är känd programledare och dessutom världsvan och karismatisk. Passionen är överväldigande och förnuftet långt borta. Kajsa vet att mannen varit gift förut och att hustrun dött i en tragisk båtolycka. Efter ett tag märker vännerna att Kajsa förändras och när de förstår varför, vet de att de måste agera. Även om Kajsas upprättelse kommer att kosta vännerna mycket, så tycker de att de inte har något val.

Maria Adolfsson skriver bra, hon berättar sin historia skickligt. Berättelsen är inte enbart en spännande bladvändare utan ger läsaren mycket att tänka på. Den presenterar ett moraliskt dilemma – hur långt kan man gå för att rädda en annan människa?

Den här boken finns på bibliotekets debutanthylla. Där kan du hitta romaner av författare som inte har hunnit bli etablerade ännu. Perfekt för dig som vill hitta nya favoritförfattare.


Birgitta Vinnå