Den här sommaren har jag försökt mig på en bunt böcker som jag suktat efter länge.
Först ut: Tegelstenen
Shantaram av Gregory David Roberts. Jag vet flera som ser boken som sin favoritroman och jag var sugen på ett maffigt läsäventyr fyllt med mystik och spänning i ett myllrande Bombay. Peppen var total.
Men efter 250 sidor tog det stopp. Det är nästan så jag vill slänga in en svordom här, för detta var riktigt uselt. Det infantila språket, den pseudointellektuella ”livsfilosofin”, de mystiskt österländska klyschorna, de sagoromantiska karaktärerna… Det är ju buskis! Måhända är resterande sjuhundra sidor av högsta kvalitet, men just nu fixar jag inte en Åsa-Nisse i Indien.
Så jag vände mig till Neil Gaiman och den mycket omtalade
American Gods. Här lyckades jag inte plöja mer än hundra sidor innan musten gick ur mig.
Jag är Gaiman-novis och har noll koll (har endast läst den fantastiska
The Sandman), men alltså… Inledningen kan sammanfattas med ett enda ord: Platt. Och sedan blir det plattare. Fast det kanske inte är meningen att man ska känna något för karaktärerna? Det kanske blir jättebra framöver?
Det har inte börjat bra, trots att jag vanligtvis är en sucker för religion, myter och genreöverskridande verk, men tills boken är utläst så väntar jag med ett slutomdöme.
Över till Neal Stephenson och
Cryptonomicon. Och nu snackar vi! Det här väcker nörden i mig (som förvisso aldrig sover) och trots att jag är helt koko när det gäller matematik så går jag igång på samtalen om
Alan Turing, kryptografiska algoritmer, chiffer och annat obegripligt, men det är framför allt berättartekniken och det historiska sammanhanget som lockar. Samtidigt som Stephenson tecknar en bild av en värld i krig och kaos så far tankar kring teknik och naturvetenskap runt i hjärnan, och trots komplexiteten blir det snudd på meditativt.
Även detta är en tegelsten på över tusen sidor, men jag har ingen brådska. En bra bok kan man leva länge med.
Ett inte fullt lika mastigt projekt att ta sig an är serieromanen
Fatale av Ed Brubaker och Sean Phillips. Volym ett rymmer de fem första numren och bjuder på klassisk noir av högsta kvalitet. Det som gör det än mer intressant är inslagen av ockultism och skräck i sann Lovecraft-anda. Bör icke missas!
---
Oj, jag upptäckte precis att jag
för två år sedan utlovade en recension av Magnus Dahlströms
Spådom. Nu är han aktuell med sin nya roman
Sken, som tydligen har något samband med Spådom, varför en omläsning av Spådom är en nödvändighet. Sagt och gjort, den är nu utläst en andra gång. Ännu bättre en första gången. Jag klottrade ner lätt spridda anteckningar kring den första delen, hoppas det räcker som recension:
Nedslag i tre personers vardag. Vi följer dem i arbetet, närgånget och utan vidare omskrivningar. Inga dramatiska händelser. Vardagslunk. Och så allt det som stör deras tankar.
Den här boken, precis som Dahlströms tidigare böcker, går på djupet och lägger all tid på det som sker i människors tankar, snarare än det som sker i deras ytliga liv.
Läkaren som inte kan släppa det som hände i stugan och det som hände på den ensliga leden i ett kylslaget landskap. En pojke och en man, båda med kläder som inte är anpassade för där de befinner sig. Vid sina sinnens fulla bruk, men okontaktbara. I chocktillstånd.
Pojken med en blödning i ögat, kanske efter ett slag.
Läkaren hjälper.
Mannen som greppar läkarens hand, läser den och tycks uttala en spådom: ”Döda dig”.
Hur läkaren sedan ältar det som skett. Nervositeten, obehaget, att aldrig kunna slappna av. Tankarna kommer och går utan att bry sig om vardagen. Det eviga, hänsynslösa grubblandet.
Dahlströms texter är studier i beteendevetenskap. Man märker när osäkerheten tar överhanden, när tankarna styrs av att människan inte är tillfreds. Obetydliga nyckelord som upprepas. Tid som står stilla eller försvinner. Inbillningar. Röster i korridorer. Misstänksamhet. Ögon som ser, en hjärna som registrerar, men som inte går att lita på.
Läkaren är så upptagen med tankarna på det som hänt att han tycks tvinga tankarna ut i verkligheten. Det inåtvända har gått varvet runt, ut i det alldagliga, och svikit sig självt. ”Jag hade lagt det bakom mig”, trots att det är det enda han tänker på. Förnekelse. Misstro.
”Vissa händelser uttolkades i sinnet efter vissa mönster för att man en gång hade börjat med det. ...//... tidsuppfattningen blev ofta förvrängd i en komplicerad och laddad situation, och vad som tycktes ske sekund för sekund kunde realt vara annorlunda.”
Besatt av kollegans glasögon. Glasögon som inte finns.
Ja, visst är det flummigt. Men ack så bra! Dahlströms
Nedkomst är hans mästerverk och ett absolut måste om man gillar det obehagliga i litteraturen. Så långt från Åsa-Nisse i Indien som man kan komma...
Inlägg
