Sommarens bästa - Topp tre

Foto: Mattias Pettersson

Det bästa med sommaren för min del var tio dagars vistelse i Porto i norra Portugal. Vilken fantastisk stad! Och vilka fantastiska människor! Det var backigt som i San Francisco, men trängre och mysigare. Trots backarna och det varma klimatet (vid ankomst var det 30 grader varmt, därefter kring 23-24 grader) så blev jag inte totalt utslagen, för det finns så mycket smådetaljer att upptäcka att man nästan tvingas ta det lugnt.

Gillar man magisk natur, imponerande arkitektur, vital kultur, lugn och ro samt en stad som inte är till brädden fylld med turister och försäljare så kan jag varmt rekommendera Porto. Atlanten ligger dessutom tio minuters bussresa från centrum.

Foto: Mattias Pettersson.

Foto: Mattias Pettersson

Under resan fick jag användning för sommarens bästa inköp:
Läsplattan Sony PRS-T1!
Jag har länge varit nyfiken på läsplattor, men även en smula skeptisk. Jag älskar fysiska böcker, att kunna vända blad, att studera omslagen och formgivningen, papperet, att bara hålla i något rejält... Läsplattan – fick jag för mig – var något plastigt kommersiellt jippo helt utan själ.

Efter att ha plöjt böcker som aldrig förr på denna läsplatta är jag beredd att kapitulera. Den är grym!
Jag har 80 böcker i väskan, och det tar ingen plats alls. Läsupplevelsen är i många fall bättre än i en vanlig bok – när man väl vant sig, bör väl tilläggas. I början tyckte jag det var lite väl grå skärm, men vid längre läsning är skärmen mycket skonsam mot ögonen. Det är inga problem att läsa fyra-fem timmar på raken. Och det går till och med att göra hundöron! För att inte tala om de inbyggda ordböckerna (läser du exempelvis på engelska och stöter på ett ord du inte förstår, så är det bara att trycka på ordet med fingret för en förklaring), eller möjligheten att markera (stryka under) stycken – som sedan enkelt kan suddas ut. Perfekt för den flitige studenten!

Fast någon själ vet jag inte om den har...

Är man däremot ute efter en platta som även hanterar bilder och färger, så är nog en surfplatta att rekommendera. Redan nu finns det fantastiska lexikon och biografier att tillgå, exempelvis Leonardo Da Vincis "Ultimate Codex", som fungerar som en blandning av e-bok och app.

Den bästa boken jag läst under sommaren?
Eftersom det var så kul att läsa med läsplatta så dog jag igenom en av mina absoluta favoritromaner igen. En sån där bok som jag skulle ta med mig till en öde ö. Jag pratar om "The Magus" av John Fowles ("Illusionisten" på svenska, läs om den på Wikipedia här). Förutom det övernaturliga, ockulta och mystiska, så handlar boken väldigt mycket om relationer. Fowles har en förmåga att beskriva dessa på ett sätt som verkligen känns naturligt, realistiskt, autentiskt, ofta på pricken… Om du gillar filmer som Stanley Kurbicks "Eyes Wide Shut" och David Finchers "The Game", och böcker som Gun-Britt Sundströms "Maken" så borde du verkligen gilla "The Magus".

Rom & Florens

Foto: Mattias Pettersson

Foto: Mattias Pettersson

Jag tillbringade förra veckan i Rom och Florens. Vilka fantastiska städer! Men framför allt, vilken fantastisk kartbok jag hade med mig från bibblan!
DN har givit ut ett gäng praktiska kartguider i fickformat där man enkelt slår upp aktuellt område och viker ut en karta över just det området. Ett enda utvik alltså. Dessa kartguider innebär sålunda slutet för dessa krångelkartor i megaformat som man aldrig lyckas vika ihop rätt, och den jag fick med mig gjorde semestern än mer behaglig. Faktiskt. Jag hittade rätt hur smidigt som helst.

En annan bok som jag varmt rekommenderar om man är lagd åt det mer morbida hållet är Maud Websters oerhört informativa Döden i Rom, vars undertitel - ”En annorlunda historisk guide till den eviga staden” - är med sanning överensstämmande, där betoningen ligger på annorlunda.
För mer sedvanligt myspys läste jag Rom: maten, människorna och livet av Kristina Kappelin, även detta en bok som kanske hellre bör läsas än de ganska trista reseguiderna från Första klass som de flesta turister släpar omkring på.

I Jakobsberg har vi förresten under en längre tid diskuterat en förändring av vår anonyma entré. Mitt förslag – fullkomligt orealistiskt, men drömma måste man ju – är att piratkopiera Nationalbiblioteket i Florens rakt av. Så här:

Foto: Mattias Pettersson

Notera de små, små människorna i nedre delen av bilden, vid den vita skylten. Klicka på bilden för att förstora.

Eller varför inte något i stil med entrédörren till Santa Croce? Vår lilla bibliotekskasse syns väl knappt längst ner på fotot...

Foto: Mattias Pettersson

För mer bilder på sanslöst gigantiska monument som du förmodligen redan har sett tusen gånger, samt lite annat bonusmaterial, kan du kika in i mina två Facebook-album här och här.

Lissaboniana?

För ett år sedan reste jag till Prag. Då försökte jag bota min resfeber med tjeckiska Pragskildringar. Nu väntar Lissabon på mig om alla vulkaner samtycker. Då, enligt konstens alla regler, ger vi oss väl i kast med Portugals författarstall. Hej, Portugal, vad har ni åt mig? Nej, jag kan inte portugisiska, så gärna på svenska. Tack. Jaha, det var mest gossar, det. Finns här inga kvinnliga författare? Nähä. Underligt. Nåväl.

Men först lite terapi. Mitt resesällskap smög förnöjt in Mikael Timms Liten handbok för tveksam resenär i högen med födelsedagspresenter, när sådana var aktuella. En liten bok som redogör för resor i olika former. Alltid från punkt A till punkt B, men det inte alltid man för den skull rör sig. Varje kapitel avslutas lämpligen med arbetsuppgifter av det mer esoteriska slaget.

Titta ofta på dörren. När detta känns bekvämt kan ni ställa er vid ytterdörren och titta in mot bostaden. Öva konsten att ta avsked genom att låtsas att ni ska lämna hemmet. Gå sedan och sätt er på en trygg plats. Upprepas flera gånger tills bägge positionerna känns naturliga.

Och så vidare. Det blir nog väldigt bra, det här?

Herrar portugiser så. Under ena armen tar jag Antonio Lobo Antunes. Under andra José Saramago. Framför näsan lägger jag Fernando Pessoa.

Fernando Pessoa drack ihjäl sig 1935. Innan det hann han inte ge ut särskilt mycket litteratur, men han skrev en hel del. Mycket upptäcktes efter hans död, men man kan föreställa sig att en hel del finns kvar att upptäcka. Pessoa skrev nämligen under en uppsjö pseudonymer, fiktiva författarpersonligheter. Över 70 stycken! Ofta hänvisade hans olika alter egon till varandra, skrev förord och insändare till och åt varandra. Framför näsan på mig ligger en liten bok med två noveller. Dels Djävulens timma av Pessoa själv, dels En stoikers fostran av Baron de Teive, som han efterlämnat efter sitt ”fiktiva” självmord. Den förstnämnda är ett försvarstal som Hin Håle håller, den andra är ett manuskript där Baronen förklarar varför han tagit sitt liv och eldat upp sina samtliga texter utan det här föreliggande. Något om Lissabon? Inte!

José Saramago fick nobelpriset 1998. Han har en uppsjö böcker översatta, och lämplig läsning vore förmodligen Historien om Lissabons belägring, men den har jag redan läst, för några år sedan. Så annan bok tack. Dödens nyckfullhet? Okej, men du ska veta att jag har mycket högt ställda förväntningar. Ty just Lissabons belägring var överraskande charmig! Måste varit kul att korrekturläsa den för den handlar om en korrekturläsare som blir förbannad på en historiebok och ändrar ett ord i den från ”ja” till ”nej”. Det får följder för honom, men också för historien som sådan. Hur ett ord kan betyda så mycket. Dödens nyckfullhet då? Nu när jag börjat anar jag ett guldkorn. Döden lägger ner verksamheten i Portugal. Folk slutar dö, och till en börja med är alla överlyckliga utan kyrkan, som anar en intressekonflikt. Senare ansluter äldrevården, begravningsbyråerna, sjukhusen och försäkringsbolagen till klagokören, ty folk slutar inte åldras… Det är finurligt, roligt, cyniskt, smart och vållar lätt andnöd. Men inget om Lissabon direkt.

Antonio Lobo Antunes? Har läst två sorgliga böcker av honom tidigare, som handlar om kolonialkrigen och rosenrevolutionen på sjuttiotalet. De Förrådda var fenomenal, Fado Alexandrino komplex. Men nu ska jag läsa en bok med den kryptiska titeln Förklara fåglarna för mig. Finns där något Lissabon, månntro?

Djävulen, Döden och en bunt revolutionärer. Är det konstigt att man är en tveksam resenär?

I'm from Barcelona!

Nä, det är jag inte. Men snart är jag I Barcelona! Redan ikväll faktiskt. Jag har haft så mycket att stå i att jag knappt har hunnit bli nervös. Jag blir lite nervös av flygplan, nämligen. Det skulle man inte kunna tro, eftersom jag nästan är född i ett, men ändå. Kanske just därför, rent statistiskt har jag befunnit mig så länge uppe i luften att jag rent statistiskt skulle kunna ses som potentiellt flygplansoffer. Logiskt? Ptjaa...

Men hur skulle jag bäst förbereda mig för Barcelona då? (Om jag hade haft tid...) Jo såhär skulle drömscenariot ha sett ut.

Det här är böcker som jag verkligen skulle vilja läsa, men inte hunnit (att inte hinna verkar vara mitt mantra, nyårslöfte 2010; hinna mer!!). Och så passande så utspelar sig de Barcelona, lämpligt. Och startar med en gravkammare fylld av bortglömda böcker. What's not to like? Vindens skugga och Ängelns lek. Hett tips för Barcelonabesökare!

1300-talets Barcelona får vi undersöka i Katedralen vid havet. Pest, krig och straff men även kärlek och intriger. Har skördat rikligt med priser, framförallt i Spanien. Historiens magiska vingslag, ja tack!

Vicky Cristina Barcelona är en Woody Allen, men allt vad det innebär. Kvick dialog, underliga triangeldramer, trasiga själar, egocentriska karaktärer, fräckt berättarsätt och såklart! Barcelonsk miljö, åtminstone en del av filmen. Men med ett sommarBarcelona, jag ska ju nu till ett vinter- och julBarcelona. Sevärd hur som helst.

Musik då? Ja, alltså, jag gör det enkelt för mig och lånar skivor av bandet I'm from Barcelona! Fartigt, roligt happyland som verkligen får en i rätt julstämning. Om man vill springa omkring och vara lite småkalasig och strunta i julstressen, då är detta musik för dig. Två skivor finns att låna på bibblan om inte jag hinner före!

Och häftigast i hela Barcelona måste ändå vara arkitekturen. Gaudí. Man blir verkligen hänförd. Det är så... speciellt. Lite gotiskt, och liksom levande på något vis. Som krälande lemmar som kramar om byggnaderna. Flera konstböcker om Gaudí finns att låna biblioteket.

Mot Prag

Packar för att åka till Prag. Nytt för mig, det här Prag. Jag är antagligen den sista västeuropén som inte varit där, så nu måste det bli ett avslut. So Prag it is.

Att resa skrämmer mig. Brukar lida av överväldigande resfeber innan jag är på plats, så jag drar mig, men nu blir jag bjuden och kan inte gärna slingra mig ur. Staden är säkert underbar, och jag kommer må toppen där, men jag ska ju dit också! Jag kommer komma försent! Och fel, jag kommer bli lurad, plundrad, hånad, innan jag kommer fram. Säkert som graven. Resfeberångest, jag? En gnutta. Men jag ska inte bara bloggnälla, utan
läsa för att förbereda mig. Jag inledde en mycket liten kampanj häromdagen med att läsa tjeckiska författare. Jag granskade hyllan hemma, och hyllan på biblioteket. De ytterst genomtänkta kriterierna för urvalet är att det ska vara skönlitteratur. Resehandboken är inhandlad men kommer inte avhandlas. Så…

Porten vaktas av Kafka och Kundera. Bok efter bok hoppar fram och bröstar upp sig, hävdandes att utan att kunna Kafka och Kundera kommer man icke förbi, men, svarar jag, jag kan min Kafka och min Kundera. Vi har blivit fler, svarar de. Jag förklarar att så må vara fallet, men tiden är kort och jag vill längre in och högre upp. Motvilligt, och mot löfte att återkomma och läsa dem senare, släpper de mig. Kundera stannar mig genom att hugga tag i min armbåge.

”På Wenzelplatsen i Prag står en man och spyr. En annan man går förbi, tittar på honom och skakar sorgset på huvudet: ’Om ni bara visste hur jag förstår er…’”

Skrattet och Glömskans Bok, svarar jag, och lovar honom att gå dit.

Där framme står en poet, Jaroslaw Seifert, i vit pärm. Han fick nobelpriset 1984, han, och har i sin till svenska översatta samlingsvolym Strängar av Spindelväv minsann skrivit vackert om såväl Borgen i Prag som dikter om judiska öden under nazitiden. Borgen, check. Judiska kyrkogården, check. Jag ger honom tummen upp i förbifarten, och han mumlar något om svunna lysande förhoppningar.

Så plötsligt, ur Moldau, kliver en rejält överdimensionerad vattenödla upp och sticker till mig ett drypande exemplar av Karel Capeks Salamanderkriget. Nu börjar det likna något, den har jag inte läst! Men när jag bläddrar i den så verkar den, om än ack så charmig, inte förlägga handlingen till min resas mål, och jag bockar, bugar men tackar nej. Ber att få återkomma. Om ödlor läsa vi annan gång.

Min lilla kampanj blir två böcker tjock. Klar blev jag nyss med Bohumil Hrabal (vilket enastående namn!) och själva resan smyckas med en stilig utgåva av Jaroslaw Haseks Den Tappre Soldaten Svejk, ty den ingår i den samling klassiker som jag ännu inte läst. Dags att ändra detta. Den lilla bit jag kommit bådar gott, och boken lär räcka ett tag, men Bohumil har jag läst, hans En alltför högljudd Ensamhet var underbar! Jag önskar att jag fick läsa den boken högt för er! Lyssna:

Dörren öppnades och in från gatan steg en jätte med flodluftens doft omkring sig, innan någon visste ordet av hade han lyft upp en stol och slitit itu den och jagade sedan de förskräckta gästerna in i ett hörn med dessa klubbor, men i sista ögonblicket, när jätten hade höjt de två stolshalvorna och hotade att slå ihjäl någon, började han dirigera med stolsresterna och sjunga med låg röst… Grå lilla duva, var har du varit? Så sjöng han med låg röst och dirigerade för sig själv, och när han hade slutat slängde han ifrån sig stolsresterna och betalade kyparen för stolen och i dörren vände han sig om och sa till de förskräckta gästerna… Mitt herrskap, jag är bödelsdräng… och gick därifrån olycklig, drömmande, kanske var det samma person som ett år tidigare drog en finsk kniv mot mig en natt vid slakteriet i Holesovice och när han hade tryckt in mig i ett hörn tog fram ett papper och läste upp en dikt om det vackra landskapet kring Rícany och sedan bad om ursäkt och sa att han för tillfället inte visste något annat sätt att tvinga folk att lyssna till hans dikt.

Mot Prag.

Rollin'

Läser, läser och läser. Två av de senaste böckerna har haft det gemensamt att de har varit roadmovies (underlig genre för en bok) och att de har varit svåra att lägga ifrån sig. Därför tackar jag min lyckliga stjärna att jag har pendeln, som erbjuder daglig dos dödtid till och från Järfälla, med inget annat att göra än att läsa. Sova är inte ett alternativ, ack nej.

Ty.

Regel två för min läsning lyder, för att inte såsa ner mig i verkligheten alldeles, minst tjugo sidor skönlitteratur om dagen, kryddat med ett uppslag poesi, men det sistnämnda bör avnjutas hemma, då jag har svårt att tillgodogöra mig lyrik om jag inte får läsa högt. Och sakta. Och om. Skönlitteratur läses varhelst det finns en stunds väntan, vilket medför att där inte är någon stunds väntan, utan en stund av frihet! De tjugo sidorna utgör en punkt på mitt oskrivna läsmanifest, anno 1995, icke attesterat då det bara existerar här uppe bakom näsan och härnere, bakom revbenen. Det har sålunda varit efterlevt tretton år nu, men sedan jag flyttade upp hit till Stockholm har det blivit väldans lätt att följa just stadga numero två, eftersom stor del av tillvaron här utgörs av att vänta på färdmedel som för mig från plats A till plats B, med möjligt byte för vidare resa mot C.

Faktum är, att beväpnad med en god bok kan jag se fram mot stunder på pendel, tunnelbana och buss, och höjden av lycka, är inte det en solig vårmorgon, med William Faulkner på fickan och sex minuters försening på grund av signalfel, så säg?

En gång, endast en gång, har jag missat att kliva av i Jakobsberg och istället fått vända i Kallhäll. Stephen Kings fel. Han hade mig att vandra på den Gröna milen mot den väntande elektriska stolen, och… där tog tåget ny fart. Mina kollegor förlät mig min sena ankomst.

Swebus-resorna är kortare. Tågresorna söderut är en bagatell. Jag älskar att vara på väg någonstans med tillräckligt mycket litteratur i packningen. När jag läste Människohamn av John Ajvide Lindqvist, blev jag arg över att jag kom fram till Nils Ericson-terminalen i Göteborg. Ta ett varv till, va!

Roadmovie-böckerna? Vägen av Cormac McCarthy och Jag minns att jag sprang av Ron McLarty. Förtjänar eget blogginlägg.

Fjärrlåna, julpyssla och budgetresa - bibblan är mångsidig

Elisabet och jag har julpysslat i år. Ja, nu har det faktiskt blivit flera år på raken, så det har blivit en tradition, får man väl säga. Dinosauriepepparkakor och glögg i all ära, men det är kristyrfigurerna som är det absolut roligaste! I år hade vi tema författare på våra kreationer, och läckerbitarna är nu redo att beskådas på Jakosbergs bibliotek. Bilden här ovanför pryds av Ranelid i traditionell snirklig ram med matchande röda stjärnor till den soloranga hyn. Bredvid Björn har vi Jane Austen med silvriga jättestjärnor.

Några av kristyrfigurerna har satts samman av två Nya Zeeländare. Både Elisabet och jag är nämligen med i ett nätverk som heter Couchsurfing.com på webben. Couchsurfing går ut på att man reser och bor hos gästvänliga själar runt om i världen. Det kostar ingenting alls och man hjälper varandra att hitta guldkornen i sin stad och visar dem runt om tid finns. Jag har couchsurfat i Berlin, Budapest, Wien, New York, San Diego och San Francisco, och har tagit emot folk från Australien, Kanada och USA. För egen del tycker jag att det är ett fantastiskt sätt att resa på, man får se helt andra sidor av resmålen än ur guideböckerna, samtidigt som det är en ekonomiskt och ekologiskt hållbar resmetod. Det finns mycket att skriva om soffsurfande, och jag kommer säkerligen återkomma i ämnet när sommaren närmar sig och det är dags att ge sig ut på tågrälsen igen... Kolla couchsurfing.com här!

Min nyupptäckta kärlek Karin Boye pryds av guldfärgade stjärnor, pysselkvällens första kristyrtavla. Här var man fortfarande darrig på hand, men till slut hamnade all kristyr rätt. Visst kopplar man främst ihop Boye med Kallocain, men jag läste alldeles precis Astarte, en cool och modern samhällsskildring, kyligt betraktad genom modebutikernas skyltfönster. Den ouppnåeliga idealbilden av Kvinnan, som inte existrerar annat än på film och i noveller i Hemmets Härd, hon plockas sönder och samman. En betraktelse av en stad i förändring, där modeskyltfönstren bestämmer reglerna. Skyltdockornas vackra yttre döljer globaliseringens avigsida. Kvinnan stormar fram, men hamnar outplånligt i ännu ett fack.

Jag upptäcker till min förargelse att Järfälla inte äger den här boken. Jag gör efterforskningar och upptäcker att boken knappt går att få tag på längre! Däremot finns det andra bibliotek som äger den, och man kan (nästan) alltid fjärrlåna hem böcker från andra bibliotek.

Ett spretigt inlägg igen, men jag får väl ta alla ingivelser jag får. Ibland kommer ju alla på en gång.