Rollin'

Läser, läser och läser. Två av de senaste böckerna har haft det gemensamt att de har varit roadmovies (underlig genre för en bok) och att de har varit svåra att lägga ifrån sig. Därför tackar jag min lyckliga stjärna att jag har pendeln, som erbjuder daglig dos dödtid till och från Järfälla, med inget annat att göra än att läsa. Sova är inte ett alternativ, ack nej.

Ty.

Regel två för min läsning lyder, för att inte såsa ner mig i verkligheten alldeles, minst tjugo sidor skönlitteratur om dagen, kryddat med ett uppslag poesi, men det sistnämnda bör avnjutas hemma, då jag har svårt att tillgodogöra mig lyrik om jag inte får läsa högt. Och sakta. Och om. Skönlitteratur läses varhelst det finns en stunds väntan, vilket medför att där inte är någon stunds väntan, utan en stund av frihet! De tjugo sidorna utgör en punkt på mitt oskrivna läsmanifest, anno 1995, icke attesterat då det bara existerar här uppe bakom näsan och härnere, bakom revbenen. Det har sålunda varit efterlevt tretton år nu, men sedan jag flyttade upp hit till Stockholm har det blivit väldans lätt att följa just stadga numero två, eftersom stor del av tillvaron här utgörs av att vänta på färdmedel som för mig från plats A till plats B, med möjligt byte för vidare resa mot C.

Faktum är, att beväpnad med en god bok kan jag se fram mot stunder på pendel, tunnelbana och buss, och höjden av lycka, är inte det en solig vårmorgon, med William Faulkner på fickan och sex minuters försening på grund av signalfel, så säg?

En gång, endast en gång, har jag missat att kliva av i Jakobsberg och istället fått vända i Kallhäll. Stephen Kings fel. Han hade mig att vandra på den Gröna milen mot den väntande elektriska stolen, och… där tog tåget ny fart. Mina kollegor förlät mig min sena ankomst.

Swebus-resorna är kortare. Tågresorna söderut är en bagatell. Jag älskar att vara på väg någonstans med tillräckligt mycket litteratur i packningen. När jag läste Människohamn av John Ajvide Lindqvist, blev jag arg över att jag kom fram till Nils Ericson-terminalen i Göteborg. Ta ett varv till, va!

Roadmovie-böckerna? Vägen av Cormac McCarthy och Jag minns att jag sprang av Ron McLarty. Förtjänar eget blogginlägg.