lördag 25 april 2009

Gör vad du vill

För lite mer än tio år sedan såg jag ett avsnitt av det norska TV-programmet Bokbadet. Ett synnerligen föredömligt litteraturprogram där den lågmälda, välinlästa journalisten Anne Grosvold intervjuar och samtalar med en aktuell författare, som under en timmes tid får komma till tals och faktiskt prata till punkt.

Jag gillade Bokbadet och brukade titta på programmet när jag hade tid och möjlighet, men just vid detta tillfälle var det något alldeles extra. Den då, för mig, helt okända norska författaren Erland Loe gjorde ett sådant enastående brakintryck på mig att jag bara ville kasta mig upp ur TV-soffan och läsa den bok som samtalalet handlade om: Expedition L. Dessvärre fanns inte den översatt till svenska, och det gjorde ingen annan av Loes böcker heller just då. Vilket tyvärr gjorde att den karismatiske norrmannen och hans böcker föll i glömska hos mig. Min syster, som är begåvad med norska vänner, dök något år senare upp hos mig med Naiv, super, en bok som vid det här laget närmast har uppnått kultstatus och som nog är den Loe-bok som man gärna kan börja med. Eller debuten Blåst för all del...

Det blev början till en fullständig Erlend Loe feber från min sida. Och när jag på min systers bröllop fick tillfälle att träffa de norrmän som lett in min syster på Loe-banan, så gissa vad vi pratade om?

Erlend Loe är knivskarpt samhällskritisk. Han har en fullständigt oemotståndlig humor och ironi när han beskriver de vilsna, förvirrade, krisande män som oftast är föremålen för hans berättelser.
Hans barnböcker om truckföraren Kurt är något av det häftigaste jag vet. De är så skarpa, så vågade, så underbart ironiska och smarta. Det är en sann glädje att någon förmår att respektera barn på det sätt Loe gör och vågar skriva viktiga, riktiga, politiska böcker för ungar som samtidigt är frustande, absurt roligt galghumoristiska.

Nu har jag i vanlig ordning pratat alldeles för länge, men denna bakgrund av Loe-dyrkande förtjänar sin plats för att ni ska förstå med vilken vånda jag tog hem hans senaste bok. Förväntningarna var stora, samtidigt som jag ville kasta mig över boken ville jag ändå ha den oläst kvar. Snacka om ett fall av att både vilja äta kakan och vilja ha den kvar. Något liknande har jag inte upplevt sen sista (snyft) Harry Potter-boken, som andlöst lockande låg på mitt nattygsbord i flera dagar innan jag kunde förmå mig att öppna den...
Sedan måste jag erkänna att jag var lite orolig över huruvida Loe skulle klara att på ett övertygande sätt skildra en ung kvinna som bokens huvudperson. Alla hans böcker har ju haft män i huvudrollen. Men jag hade inte på något sätt behövt oroa mig - faktiskt.

Loes senaste bok är knallrosa - som ett Hubbabubba-tuggummi med ett anspråkslöst litet flygplan på framsidan. Och den ger ett tillsynes oskyldigt intryck. Redan vid bokens första mening rycks vi ur den villfarelsen.
Boken startar helt abrupt med ett SMS:

"Vi störtar. Älskar dig.
Gör vad du vill.
Pappa"

Snacka om att rivstarta en berättelse. 18-åriga Julie får detta meddelande till sin telefon och på ett ögonblick förändras hela hennes liv när, inte bara hennes pappa, utan hela hennes familj dör in en flygolycka i Afrika. Plötsligt står hon ensam i livet. Hennes familj var ytterst välbärgad. Hon har ärvt en smärre förmögenhet, en jättestor villa, pappas fina bilar och inte minst familjens polska hanverkare som bor i huset febrilt sysselsatt med att kakla en pool.
Förlamad av sorg dras Julie in i ett fullständigt mörker av meningslöshet. En moraliskt ganska tvivelaktig psykolog råder Julie att av terapeutiska skäl börja skriva dagbok, vilket hon gör även om hon till en början är ganska motvillig. Och det är sedan dagboken som blir bokens litterära form.
Det som hindar Julie från att helt förtvina i sitt mörker är planerna för sin egen nära förestående död. När hennes minst sagt spektakulära självmord med buller och bång misslyckas så bestämmer hon sig istället för henne att lämna landet och ge sig ut på en lång, lång resa utan några egentliga geografiska mål.
Julie gör de mest vanvettiga saker på sin resa. Till en början är hennes främsta mål att störta med något av alla de flygplan hon reser med. När hon sedan inser att det statistiskt sätt skulle krävas generationer av flygturer innan någon mer i hennes familj ska drabbas av en flygkrasch så byter hon fokus: Pandemi - fågelinfluensan - torde vara ett stensäkert sätt att dö. Men efter tre dygn i något östeuropeiskt land insvept i gammalt hö och sjuka höns känner hon sig friskare än någonsin och bestämmer sig istället för att resa vidare.
Att lämnas till sitt öde, 18 år gammal, ekonomiskt oberoende, och med slutorden från sin far:
"Gör vad du vill" är definitivt ingen barnlek. Och boken blir ett experimenterande kring vidden av den mänskliga viljan. Vad skulle man egentligen göra om man inte har ansvar för någon enda människa, man är stark och frisk, har obegränsat med tid och ekonomiska medel? Julie söker desperat efter någon form av meningsfullhet, och man måste säga att hon är driven - i all sin desperation. Absolut ingenting är omöjligt för denna kapabla, intelligenta unga kvinna.
Boken har ju en mycket tragisk bakgrund. Det är inte tu tal om det. Men det som gör boken till en sån hissnande, frustande, underbar läsupplevelse är framför allt den smarta, cyniska Julies torrt konstaterande kommentarer kring sin existens och de omständigheter hon råkar in i. Och boken blir faktiskt, tro det eller ej, något av en hyllning till livet.
/Sarah Utas

1 kommentar:

Katrin sa...

Det finns ett program idag där författare får tala till punkt, nämligen En bok - en författare på Kunskapskanalen och på svt play http://svtplay.se/t/102844/en_bok_-_en_forfattare

Slumpade in på det när Jenny Dielemans pratade om Välkommen till paradiset, reportage om turistindustrin, som ju dessutom var en av de böcker Erik presenterade på Bok&mat i förra veckan. Som vanligt med kunskapskanalen finns en risk att man fastnar och en absolut angelägen bok, som väcker en hel del tankar om vårt resbeteende.