Tänk om författaren driver med mig...

I förrgår snappade jag upp Alex Schulmans bok "Skynda att älska" som handlar om sorgearbetet efter en far, Allan Schulman, som avled för ungefär 6 år sedan. Sedan dess har Alex medvetet tvingat sig själv att inte tänka på honom, och det är först när han träffar teurapeuten Leo som han inser att sorgen har blivit ett elakt litet monster inuti honom som krafsar på hans inälvor, kräver uppmärksamhet. Och att monstret måste få låta, skrika, gråta.

Än så länge gillar jag boken. Jag tycker den är vacker, rättfram och fylld av igenkänningsfaktorer. Men vad jag inte kan bli kvitt är känslan av att jag kanske blir förd bakom ljuset. Jag vill verkligen inte tänka så, just nu har jag byggt en förtroendefull relation till Schulman och jag litar på honom. Men det gnager och biter. Lurar han mig? Vi är vana vid en ironisk och elak herr Schulman. Jag läste hans blogg när den var som allra störst, och hade faktiskt... roligt. Han var elak mot alla. Ingen kom undan. Jag minns allra mest hur han brukade skriva om sitt syskonbarn Saga. Hur helt fullkomligt inkapabel hon var till att rita. Jag menar, vem i hela världen säger till ett barn att hästen har väl ändå inte TRE ben?! Men Schulman gjorde det givetvis med kärlek i tangenterna. Kanske var det därför jag gillade bloggen. Han frammande kärlek i de mest groteska lägena. Det blev kontrastrikt och spännande. Förbjudet. Taktlöst. Kärleksfullt.

När han skriver om sin far som vid varje fotbollscup utropar "Väl skjutet!" kan jag inte låta bli att tänka på alla de gånger Alex har skrivit "Väl rutet!" åt alla som någonsin har försökt ge honom svar på tal i kommentarsfältet. Att varje gång något går det minsta på tok i Allan Schulmans liv så undslipper han ett "äsch".

Men jag hoppas och tror ändå att den stabila grund jag nu har byggt upp för oss kommer att hålla. Att hans ord om sin åldrande far är ord som är sanna, och som känns viktiga. Att han skriver för mig. Att han inte driver med mig.

Nä. Det gör han inte.

Väl?