Delphine och jag

Hej Delphine.

Jag var och lyssnade på dig på Kulturhuset igår.

Du var där för att berätta om din nyöversatta bok, som i Frankrike blev nominerad till landets finaste litterära pris. Föll förvisso på målsnöret, men det är ändå inte illa alls, eller hur?

Fast jag klumpade mig en smula. Självklart hade jag inte läst Underjordiska timmar, eftersom jag knappt kan räkna till fem på franska, och den kom ut på svenska just idag. Men jag hade precis börjat på din förra bok, som är en ungdomsbok och heter No och Jag, och handlar om vänskapen mellan en ung skolflicka och en lite äldre (förstå mig rätt, äldre är i detta fall strax under tjugo) kvinnlig uteliggare. Den glömde jag på nattduksbordet, med bokmärket på sidan sexton, så det är inte mycket om dina böcker som jag faktiskt vet. Men andra berättar för mig att jag borde läsa No, och jag väljer att tro dem. Det hade ju varit bra om jag hade läst någonting när jag nu sitter och lyssnar på dig, men du berättar att du ändå inte vill prata om dina tidigare böcker utan om just den här nya.

Som utspelar sig i Paris. När vi gick in och satte oss i Kulturhusets hörsal rullade de ljudet av T-centralens försvinnade tunnelbanetåg i en loop medan vi väntade på dig. För att förmedla känslan av myller och ensamhet som bara kan återfinnas i en stor stor stad. Ljudet från varningssignalen innan dörrarna går igen är väldigt obehagligt, tänkte du på det? Nå, du blev intervjuad av Malin Jacobson Båth, som normalt är journalist på SVT. Men du pratade på franska och hon pratade på svenska och intill dig satt en tolk som viskade i ditt öra när Malin frågade och skrev stenografi medan du svarade. Mycket imponerande, må jag säga, men det är ändå svårt att koncentrera sig under den tid då du pratar till oss, när jag inte förstår ett jota. Och frustrerande när de som förstår franska skrockar åt något du berättar medan jag sitter där som ett urfån.

Det sagt berättar du att boken handlar om två personer, eller kanske tre, för du säger att själva staden är en tredje huvudperson, som lever och reagerar på vad som händer. Fast samtidigt inte, tänker jag, för du jämför människorna med myror. Som trängs och marscherar iväg och marscherar tillbaks i en evig loop, ackompanjerad av tunnelbanetågsdörrar och förortspendelmuller. En av myrorna i stacken staden Paris är en kvinna som alltmer börjat fasa när hon åker till jobbet. Hon upplever att hennes chef börjat mobba henne, men hon tror att hon har fel. Hon blev ju handplockad av honom för jobbet och i månader gick det ju utmärkt. Är det hon som missuppfattar saker, eller har hon gjort någonting? Den andra myran är en läkare som gör hembesök, och engagerar sig alltmer i alla dessa ensamma människor som finns överallt i myllret. Denna ensamhet som man bara kan uppleva i myllrets anonymitet. Paris, Stockholm och överallt i metropolerna. Detta sammantaget ger titeln, tror jag. Stora staden, resetiden till och från platser utan att se himlen. Ensamheten och monotonin. Underjordens timmar. Hades? Jag vet inte. Jag har ju inte läst.

Du sa mycket annat också. Om boken. Om dig och om att vara författare överhuvudtaget. Du berättade att No och jag precis blivit film och när du såg den grät du hela tiden och var så nöjd.

Jag ska läsa dig, det lovar jag. Nu omedelbart när jag kommer hem ska jag läsa No och jag. Senare, fast jag kan inte lova när, ska jag läsa Underjordiska Timmar. Tack, Delphine, för en fin kväll.

Kvinnolitteratur!?!

Foto: Mattias Pettersson

På måndag är det internationella kvinnodagen och Jakobsbergs bibliotek tar tillfället i akt att fundera kring kvinnolitteratur. Vad är kvinnolitteratur och hur ser vi på den?

Det finns mycket frågor att fundera kring. Är det böcker skrivna av kvinnor? Om kvinnor? För kvinnor? Måste alla dessa kriterier uppfyllas och är alla böcker som gör det automatiskt kvinnolitteratur?

Hur ser vi på kvinnolitteraturen? Finns det Kvinnolitteratur och ”kvinnolitteratur”? Beror det i så fall på innehållet i allmänhet eller på vilken typ av kvinna som skildras? Eller kanske på vilka som läser dem?

Här på biblioteket tolkar vi i vart fall brett. Kanske finns din favorit framme i vår utställning? Eller så finns det något du borde prova att läsa? Kom och se efter! Förhoppningsvis får vi dig att fundera kring begreppet kvinnolitteratur. Vad är det för dig? Kanske är det bara böcker, helt enkelt!

Fjärrlåna, julpyssla och budgetresa - bibblan är mångsidig

Elisabet och jag har julpysslat i år. Ja, nu har det faktiskt blivit flera år på raken, så det har blivit en tradition, får man väl säga. Dinosauriepepparkakor och glögg i all ära, men det är kristyrfigurerna som är det absolut roligaste! I år hade vi tema författare på våra kreationer, och läckerbitarna är nu redo att beskådas på Jakosbergs bibliotek. Bilden här ovanför pryds av Ranelid i traditionell snirklig ram med matchande röda stjärnor till den soloranga hyn. Bredvid Björn har vi Jane Austen med silvriga jättestjärnor.

Några av kristyrfigurerna har satts samman av två Nya Zeeländare. Både Elisabet och jag är nämligen med i ett nätverk som heter Couchsurfing.com på webben. Couchsurfing går ut på att man reser och bor hos gästvänliga själar runt om i världen. Det kostar ingenting alls och man hjälper varandra att hitta guldkornen i sin stad och visar dem runt om tid finns. Jag har couchsurfat i Berlin, Budapest, Wien, New York, San Diego och San Francisco, och har tagit emot folk från Australien, Kanada och USA. För egen del tycker jag att det är ett fantastiskt sätt att resa på, man får se helt andra sidor av resmålen än ur guideböckerna, samtidigt som det är en ekonomiskt och ekologiskt hållbar resmetod. Det finns mycket att skriva om soffsurfande, och jag kommer säkerligen återkomma i ämnet när sommaren närmar sig och det är dags att ge sig ut på tågrälsen igen... Kolla couchsurfing.com här!

Min nyupptäckta kärlek Karin Boye pryds av guldfärgade stjärnor, pysselkvällens första kristyrtavla. Här var man fortfarande darrig på hand, men till slut hamnade all kristyr rätt. Visst kopplar man främst ihop Boye med Kallocain, men jag läste alldeles precis Astarte, en cool och modern samhällsskildring, kyligt betraktad genom modebutikernas skyltfönster. Den ouppnåeliga idealbilden av Kvinnan, som inte existrerar annat än på film och i noveller i Hemmets Härd, hon plockas sönder och samman. En betraktelse av en stad i förändring, där modeskyltfönstren bestämmer reglerna. Skyltdockornas vackra yttre döljer globaliseringens avigsida. Kvinnan stormar fram, men hamnar outplånligt i ännu ett fack.

Jag upptäcker till min förargelse att Järfälla inte äger den här boken. Jag gör efterforskningar och upptäcker att boken knappt går att få tag på längre! Däremot finns det andra bibliotek som äger den, och man kan (nästan) alltid fjärrlåna hem böcker från andra bibliotek.

Ett spretigt inlägg igen, men jag får väl ta alla ingivelser jag får. Ibland kommer ju alla på en gång.

Att bryta tabuer

Imorgon är det dags för det sista samtalet på Stockholms stadsbibliotek om Agnes von Krusenstjernas författarskap, denna gång på Medborgarplatsens bibliotek. Jag har tyvärr missat de två föregående gångerna, men nu ska jag försöka lyssna på bibliotekariernas sista föredrag. Jag har nämligen alldeles nyligen upptäckte Agnes. Jag sträckläste Den blå rullgardinen, första delen i romanserien Fröknarna von Pahlen, och blev - om inte betagen - så ändå väldigt förtjust. Upplägget är klassiskt. Formen och språket är tidsenligt och icke särskilt uppseendeväckande. Men det är något djärvt inbäddat däri. En medvetenhet om kvinnans ställning och människan som levande och påverkbar individ. Hur vi formas av omständigheter och miljö, och hur en familj som mekanism fungerar.

Framförallt får vi läsa om kvinnans sexualitet som den aldrig har beskrivits i svensk litteratur tidigare. Att kvinnan faktiskt är en sexuell varelse, precis som mannen. Detta var totaltabu i ett Sverige som ett par år tidigare precis hade infört kvinnlig rösträtt. En fejd bröt lös i kulturSverige där folk anklagade von Krusenstjerna för att smutsa ner dygdig och kvinnlig "moral". Måttet var rågat när Agnes till och med skrev om kvinnlig homosexualitet. Fanns det inga gränser längre inom konsten diktning och litterärt skapande!?

Tack och lov har dessa gränser suddats ut i dagens samhälle, men mönster finns kvar. Kvinnliga författare blir fortfarande påhoppade av en till största del manlig, elitistisk kulturvetarkår som klappar på huvudet, nedvärderar och förmanar. "Inte ska väl lilla du ta dig ton." Exempel har vi sett både i Sverige och i världen hos Maja Lundgren och Lucía Etxebarria.

Som en sista liten härlig knorr på detta spretiga blogginlägg så vill jag tipsa om kvinnor som bryter tabuer, även i de mest inskränkta länder. Läs DN's artikel om det saudiarabiska bandet Accolade här. Lyssna på MySpace här.