Småkakor med en twist

Alla känner någon, många är en eller kommer bli en så småningom... De flesta är över 65 år, men vissa kan vara under 30... Hon finns överallt, men fram tills nu har hon levat i medieskugga långt ner på samhällets maktstege och knappast skildrats i litteraturen (trots att hon ofta är en stor kulturkonsument)... jag talar förstås om Tanten!

Elin Ek, mer känd som Grynet, har samlat recept, idéer, test och tips i en bläddervänlig bok för alla supertanter och deras fans. Här får vi lära oss hur man lagar ambrosiatårta, kokar svartvinbärsmarmelad och står upp för sina åsikter, men även vad tanter har för fritidsintressen, favorituttryck och hur de umgås.
Tantsysslor är helt klart på modet igen, de har bara fått nya, flashiga namn. Slow food (långkok), vintage (bättre begagnat), stickccafé (syjunta) och kostnadseffektivisera (snåla) är bara några exempel.

Tanten är cool. Tanten har civilkurage. Tanten kan både brodera monogram och citera Simone de Beauvoir. Supertanten alltså. Jag längtar tills jag blir en!

Ett eget rum

Första gången essän Ett eget rum kom ut var 1929. I år kommer den i en ny utgåva, i ny översättning på svenska. Hur kan en bok fortfarande vara aktuell efter 82 år?

Den 8 mars, Internationella kvinnodagen, diskuterades denna fråga på Kulturhuset i Stockholm.

Medverkande: Maria Sveland (författare till Bitterfittan och Att springa), Fausta Marianovic som skrivit boken Sista kulan sparar jag åt grannen och Elisabeth Mansén, professor i idéhistoria som har översatt Woolfs essä. Samtalsledare var Moa Elf Karlén, förläggare på Bokförlaget Atlas.

Att ämnet fortfarande är aktuellt visade inte minst den stora (kvinnliga) publiken som hade samlats på Café Panorama.

Virginia Woolf kräver i sin essä att även kvinnor måste få rätt till ett ’eget rum’ för sitt skapande, en sorts inre och yttre frihet. Både ekonomiskt frihet och tankemässigt frihet. Något som som dåtidens kvinnliga författare bara kunde drömma om.

Hur ser läget ut idag, berörs man som kvinnlig författare fortfarande av Woolfs ord?

Maria Sveland konstaterar att boken inte lämnade allt för stort intryck vid första läsningen, den då 17-åriga Maria kände inte igen sig i texten. Annat blev det när hon själv kommit ut med boken Bitterfittan. Efter att hon i de flesta intervjuerna fått frågan hur mycket av boken som var självupplevt förstod hon plötsligt så mycket bättre vad Woolf menade. De villkoren som är nödvändiga för skapandet, att kunna få umgås med sina tankar, att ta sig själv på konstnärlig allvar - allt detta äventyrades när hennes skrivande nedvärderades, förminskades och privatiserades.

Att som kvinna hela tiden behöver svara på frågan hur mycket av det man berättar är självupplevt tar helt och hållet bort ansatsen till tanken att kvinnor faktiskt kan fantisera fritt, ingen skulle någonsin ställa samma fråga till en manlig författare som skriver om till exempel mäns våld mot kvinnor…

Fausta Marianovic konstaterade samtidigt att det ändå har hänt en hel del sedan essän kom ut för första gången på 20-talet. Förr skulle kvinnor hela tiden hålla upp en spegel som visade männen i dubbel storlek, kvinnor skildrades ofta enbart i förhållandet till det andra könet.
Man får hoppas att utvecklingen fortsätter åt rätt håll.

Moa Elf Karlén hade inför kvällen kollat hur många manliga respektive kvinnliga författare hennes eget bokförlag Atlas har i sin utgivning. Majoriteten är män. Hennes snabbkoll på bokbranschen rent allmänt visade att manliga författare oftast hinner med att både skriva böcker och bilda familj, medan de flesta kvinnliga författare antingen är relativt unga, barnlösa eller i mogen ålder.

Hinner en kvinna inte sätta gränsen mellan familj och skrivande? Måste man fortfarande välja antingen det ena eller det andra? Är man fortfarande i första hand familjens projektledare och författare i andra hand?

Dessa frågor tål att diskuteras och visar den giltighet Virginia Woolfs essä fortfarande har, efter 82 år. Tyvärr!

/Eva Brünahl

Kvinnor + poesi = SANT!

Idag uppmärksammar vi Internationella Kvinnodagen på biblioteket i Jakobsberg genom att skylta med poeter som är kvinnor! Det finns faktiskt ytterliggare en för biblioteksvärlden viktig dag i mars månad, (nej, inte fettisdagen) nämligen Världspoesidagen som infaller 21 mars. Vi slår två flugor i en smäll och skyltar med godbitar ur lyrikhyllan såsom Sapfo, Lenngren, Åkesson, Jäderlund, Szymborska, Plath, Hallberg, Rapp Johansson, Lugn...

Bredvid sängen

Ibland har man för mycket på sitt bord... bokstavligt talat! Detta föreställer alltså mitt stackars nattygsbord som nästan säckar ihop av den obarmhärtiga bokhögen av "att läsa/håller på att läsa-böcker". Några i högen är jag extra sugen på, bl.a. Augustnominerade Darling River och superhajpade Freedom.
Prins Charles känsla av Liv Strömqvist är redan utläst, men som ett litet barn som inte kan skiljas från sin snuttefilt vill jag behålla den bredvid sängen en liten stund till. ALLA som varit kära, är kära eller hoppas på att någongång bli kära måste läsa den. Strömqvist synliggör och förklarar konstiga mänskliga beteenden som verkar helt normala bara för att man lever i en parrelation. Hon levererar sylvassa genussanningar och klockrena slutsatser, utan att skriva någon (oskyldig) på näsan . Serien om De fyras gäng (Seinfeld från Seinfeld, Ray från Alla älskar Raymond, Charlie från 2 1/2 män och Tim Allen från Tummen mitt i handen) och om varför de har kärleksrelationer med kvinnor när det samtidigt är det de fruktar mest, kan vara det roligaste i år. Tack Liv för höstens mest tänkvärda bok!

Parkteatern i sommar!

Ni känner väl till Parkteatern?


Nu i Juni spelar de Jag är din flickvän nu i Galärparken. Den bygger på Liv Strömquists och Nina Hemmingssons feministiska serier.


Liv har publicerats i bl.a. DN och Galago. Hon har gett ut Einsteins fru och Hundra procent fett. Ninas serier har bl. kunnat läsas i Aftonbladet, Bang och böckerna Så jävla normal, Hjälp och Jag är din flickvän nu.
Låna gärna böckerna hos oss eller gå och se pjäsen. Varför inte både låna en bok och se föreställningen? Det är ju helt gratis!

Att bryta mönster

Jag såg Twilight, den romantiska vampyrfilmen, i helgen. Jag kan absolut inte värja mig, den är bedårande och hård på samma gång. Kärleken är SVÅR och de onda är onda utan besinning. En sak som är väldigt befriande är att det är en kvinnlig regissör som har gjort filmen. Men det är inga recensenter, kritiker eller vanliga dödliga som har kommenterat detta. Vanligtvis blir man belamrad och överhöljd av faktumet att det är kvinna som har regisserat en film. Kan det vara så att vi faktiskt ser en förändring för arbetsmarknaden för kvinnliga regissörer? Det handlar ju absolut inte om att kvinnor inte kan regissera film, det handlar om mönster som reproducerar sig själva. En värld där kvinnor inte blir uppmuntrade är dömd att fortsätta i samma hjulspår, och om kvinnor väl tar sig in i den manliga makthierarkin så kan klimatet bli utestängande. Jag läste - visserligen en gammal artikel, men ändå - om att av de 50 000 000 kr som delas ut till svenska regissörer år 2004 gick 1 miljon till kvinnliga regissörer.

Jag funderar allt mer på det här med kvinnor och mönster som är så innerligt svåra att bryta. På biblioteket kan detta vara en knivig situation att handskas med. Tänk om filmer av kvinnliga regissörer inte ens går att få tag på? (Biblioteket måste ju köpa filmer med utlåningsrättigheter) Men skam den som ger sig! Jag tycker att man systematiskt kan gå igenom alla avdelningar och hela tiden ha sina genusglasögon på sig. Hur ser egentligen den klassiska cd-samlingen ut? Har vi någon kvinnlig kompositör? Tack och lov visade det sig att vi hade det, men nu har vi dessutom kompletterat med allt som går att få tag på. Jag tänker göra likadant på alla avdelningar på musiken, och förhoppningsvis även med filmerna.

Nu blev jag i alla fall inte helt och hållet gråtfärdig av Jakobsbergs biblioteks utbud på spelfilmer, vi hade ändå en del. Men balansen är ju givetvis skev. Självklart ska biblioteket vara en förebild. Visa de som lånar att kvinnliga regissörer finns och är fantastiska. En fågel har dessutom viskat i mitt öra att någon slags aktivitet för barn om att göra film ska bli verklighet på biblioteket. Det finns verkligen möjligheter och chans att förändra.

Filmer av kvinnliga regissörer (eller framträdande medarbetare) på Jakobsbergs bibliotek

Sarajevos tårar av Jasmila Zbanic

Half Nelson av Ryan Fleck & Anna Boden

Det heliga landet av Maj Wechselmann och Cecilia Parsberg

Linas kvällsbok av Hella Joof

Marie Antoinette av Sofia Coppola

Orlando written and directed by Sally Potter

Persepolis av Marjane Satrapi och Vincent Paronnaud.

Pianot av Jane Campion

Systrar i jeans directed by Ken Kwapis, screenplay by Delia Ephron and Elizabeth Chandler, produced by Debra Martin Chase

Caramel av Nadine Labaki

The third man screenplay by Graham Greene, produced and directed by Carol Reed

Varg Manus av Kerstin Ekman, producent Anita Oxburgh, regi Daniel Alfredson

Att bryta tabuer

Imorgon är det dags för det sista samtalet på Stockholms stadsbibliotek om Agnes von Krusenstjernas författarskap, denna gång på Medborgarplatsens bibliotek. Jag har tyvärr missat de två föregående gångerna, men nu ska jag försöka lyssna på bibliotekariernas sista föredrag. Jag har nämligen alldeles nyligen upptäckte Agnes. Jag sträckläste Den blå rullgardinen, första delen i romanserien Fröknarna von Pahlen, och blev - om inte betagen - så ändå väldigt förtjust. Upplägget är klassiskt. Formen och språket är tidsenligt och icke särskilt uppseendeväckande. Men det är något djärvt inbäddat däri. En medvetenhet om kvinnans ställning och människan som levande och påverkbar individ. Hur vi formas av omständigheter och miljö, och hur en familj som mekanism fungerar.

Framförallt får vi läsa om kvinnans sexualitet som den aldrig har beskrivits i svensk litteratur tidigare. Att kvinnan faktiskt är en sexuell varelse, precis som mannen. Detta var totaltabu i ett Sverige som ett par år tidigare precis hade infört kvinnlig rösträtt. En fejd bröt lös i kulturSverige där folk anklagade von Krusenstjerna för att smutsa ner dygdig och kvinnlig "moral". Måttet var rågat när Agnes till och med skrev om kvinnlig homosexualitet. Fanns det inga gränser längre inom konsten diktning och litterärt skapande!?

Tack och lov har dessa gränser suddats ut i dagens samhälle, men mönster finns kvar. Kvinnliga författare blir fortfarande påhoppade av en till största del manlig, elitistisk kulturvetarkår som klappar på huvudet, nedvärderar och förmanar. "Inte ska väl lilla du ta dig ton." Exempel har vi sett både i Sverige och i världen hos Maja Lundgren och Lucía Etxebarria.

Som en sista liten härlig knorr på detta spretiga blogginlägg så vill jag tipsa om kvinnor som bryter tabuer, även i de mest inskränkta länder. Läs DN's artikel om det saudiarabiska bandet Accolade här. Lyssna på MySpace här.