En intervju om normer och nördkultur

Vi på bibliotek har vissa principer som vi följer när vi köper in medier som böcker, filmer och spel. Här i Järfälla köper vi inte in medier som stöder rasism, könsfördomar, förföljelse av oliktänkande eller strider mot de mänskliga rättigheterna. Vi har också bestämt att vi ska prioritera medier som speglar det mångkulturella Järfälla.
Enligt vår värdegrund ska vi dessutom erbjuda ett urval av medier för både kvinnor och män, flickor och pojkar. Det kan låta självklart i skrift, men är ganska svårt i praktiken. Det kan alla som har följt den senaste tidens debatter om Tintin i Kongo och Lilla hjärtats vara eller icke vara på biblioteken skriva under på.

En som arbetar aktivt med att blotta fördomar och diskriminering, att ifrågasätta normer om kön och identitet är Mattias Lejbrink som driver bloggen Enormkritik.se.
Utifrån begreppet nördkultur undersöker han hur bra (eller dåligt) olika böcker, spel och serier arbetar för mångfald genom att undersöka i hur stor grad de reproducerar olika normer. Det hela lät så intressant att jag var tvungen att ställa några frågor till Mattias.

Vad är normkritik, och varför började du intressera dig för det?
Normkritik är att ifrågasätta varför vi tar vissa saker för givet medan andra saker ses som onormalt och konstigt. Man kan också fråga sig om vi reagerar för att något är onormalt - eller om det blir onormalt för att vi reagerar på det. Varför pratar man om hur "en bög" är men inte om hur "ett hetro" är? Till exempel. Jag började intressera mig för normkritik när jag för några år sedan började se sambanden mellan våra förväntningar på vad som är normalt och inte påverkar vårt beteende. När jag blev vegetarian gick det inte en middag utan att jag fick förklara mig och ibland till och med försvara mig. Däremot var det aldrig någon som begärde att jag förklarade mig när jag åt kött. När man vänder på normen och ställer frågan hur det kommer sig att någon valde att bli köttätare blir många väldigt förvånade - man har aldrig tänkt på det som ett val. Och det beror på att köttätande (i synnerhet för några år sedan) var normen medan vegetarianism var det avvikande beteendet.

Vad är nördkultur för dig?
Oj, jag brukar rädda mig själv genom cirkelbeviset "allt som nördar gillar". Ett mer seriöst försök till svar skulle kanske vara verklighetsflykt (i positiv bemärkelse) eller ett engagemang för ett smalt intresse. Man kan ju vara fantasy-nörd, men förstås också virknings-nörd!

Varför är det viktig att vara normkritisk?
Dels sätter det igång en massa tankar hos en själv om varför man gör på vissa sätt bara för att man alltid gjort så, dels hjälper det till att skapa ökad förståelse för de som inte tillhör normen. Det är också ett bra instrument för maktanalys. En stark norm är till exempel att mamman är föräldraledig med barn i mycket högre utsträckning än män. I förlängningen innebär det att kvinnor som jobbar och själv har små barn, och män som vill vara föräldralediga, ifrågasätts. På så sätt skapas ett motstånd som gör att det är tuffare för kvinnor än för män att arbeta samtidigt som de har små barn. Man måste förstå vilket tryck det är på den som upplevs som onormal.

Finns det något man enligt dig bör tänka på när man lånar böcker eller spel (till sig själv eller sina barn)? Försök variera dig och våga tänka brett. En bra start kan vara att läsa eller spela något som är producerat på en annan kontinent. Kanske en bok från Sydafrika eller ett spel från Japan? Redan där kan man bredda vyerna lite. Och såklart inte låta sina förväntningar på sina barn styra för mycket. Vill flickan läsa om hästar är det förstås fantastiskt. Men låt henne gå själv och välja första gången och vänta med dina egna förslag som styrs av dina förväntningar på vad som är normalt att en tjej väljer.

Kan du ge ett exempel på en bok eller ett spel som är bra utifrån dina kriterier?
A Game of Thrones, eller svenska Cirkeln. Som spel brukar jag vilja lyfta The Elder Srolls V: Skyrim.

Och ett dåligt?
Jag höll på att säga nästan all Science Fiction. Boken Metro 2033 tyckte jag var särskilt sunkig i sin syn på normer.

Vad kan vi på biblioteken göra för att utmana normer?
Erbjuda alternativ! Det handlar om att visa att det finns böcker där tjejer boxas, där gubbar ger sig ut på äventyr och där alla inte nödvändigtvis är straighta.

Bästa bok just nu?
Den grafiska romanen Locke and Key läser jag så fort den kommer ut i nya nummer!

Bästa spel just?
Jag gillar spelen i Silent Hill-serien. Läskiga men väldigt bra.

Vad lånade du senast på bibliotek?
Nu när jag arbetar heltid har jag faktiskt råd att köpa det jag vill läsa - något som var nästan otänkbart när jag studerade eller var arbetslös. Numera besöker jag författarträffar och mitt senaste lån var nog faktiskt ett par böcker av Philip K. Dick.

Till sist, vad önskar du dig mest just nu?
Att få vara föräldraledig med min dotter och ta del av hennes uppväxt. Det händer så otroligt mycket hela tiden. Sen hoppas jag att komma igång och spela bordsrollspel igen nu i vår - det var länge sedan.

Fantasy med girlpower

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om bristen på kvinnliga förebilder i den klassiska fantasyn. Nu tycks en vändning vara på väg och det kommer allt fler fantayböcker för barn och unga utan de könsstereotypa mönster som Tolkien, Feist med flera vant oss vid. Trenden uppmärksammades i en artikel i DN här om dagen.

Jag har läst merparten av böckerna i artikeln och är det någon som jag verkligen vill lyfta fram så är det den eminenta, danska förattaren Lene Kaaberböls senaste bok Eldprovet som är första delen i hennes serie Vildhäxa. Jag väntar med spänning på att få läsa resten av böckerna för det här är riktigt bra läsning, speciellt för flickor och pojkar i tio-årsåldern. Det är en fantasyberättelse med modern bakgrund där 11-åriga Clara en dag konfronteras med en stor, svart, agressiv katt när hon är på väg ner i cykelförrådet. Katten går till attack mot Clara som tvingas uppsöka sin moster för vård. Mostern som hon aldrig förr har träffat visar sig vara en vildhäxa, en kvinna med synnerligen gott öga och känsla för djur och natur. Även Clara visar sig besitta magiska egenskaper och får stanna hos sin moster för att läras upp till vildhäxa hon med. Kaaberböl är även författare till fantasyserien om Skämmerskans dotter och hon har ett sätt att naturligt väva in starka kvinnor i sina berättelser som varken känns tillrättalagd eller politiskt korrekt utan bara självklart.

En annan bok jag vill rekommendera, eller snarare bokserie, då en fantasybok sällan kommer ensam... Det är Anders Björkelids serie Berättelsen om blodet och som inleds med Ondvinter och Eldbärare. I Björkelids serie får vi följa två tvillingsyskon där systern Sunia står för de egenskaper vi klassiskt har identifierat som manliga och där hennes bror Wolf som är den mer ängsliga och eftertänksamma får representera traditionellt kvinnliga egenskaper.

Den omåttligt populära Jo Salmson har gjort succé med sina böcker om Alamandrarna och Tam tiggarpojken. Nu har hon kommit ut med en ny fantasyserie om hittills tre böcker om flickan Sol som är bokens huvudperson och sitt folks stora räddare. Böckerna om Sol riktar sig precis som Salmsons andra böcker till läsare i 7-10-årsåldern.

Genustankar och kärnfamiljsalternativ

För några veckor sedan var Kristina Henkel på Jakobsbergs bibliotek och föreläste utifrån boken "Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2: om genusfällor och genuskrux i vardagen" som hon skrivit tillsammans med Marie Tomicic. Mycket intressant om genustänk när det gäller barn och hur man praktiskt kan göra för en mer genusneutralt förhållningssätt till barn (både egna, andras och barn man möter i tex arbetet. Hon betonade också att man inte ska begränsa utan utvidga barnens möjligheter att klä sig som man vill, att leka med vilka leksaker och lekar man vill, att leka med vem man vill etc. Bland annat tog hon upp barnlitteratur och vikten av att fundera över vad böckerna man läser ger för budskap till läsaren. Detta gäller också andra media som data- tv-spel, filmer, ljudböcker etc. Varför? Böcker ska fungera både igenkännande och öppna för miljöer som inte finns i barnets eget liv men som finns. Därmed ökar förståelsen och toleransen att det lika okej att leva på något annat sätt. Det vimlar av könsstereotypa barnböcker med agerande, starka modiga killar och omhändertagande tjejer och familjer som består av mamma, pappa, barn. Ja, de flesta familjer består av just mamma, pappa, barn men 25% av alla barn i Sverige lever i en familj som inte är en så kallad kärnfamilj. Dessa 25% är knappast representerade i barnlitteraturen idag men det finns en del undantag och jag hoppas att mer är på väg. Det finns förlag som specialiserat sig på genusgenomtänkta böcker och om dessa i början kändes rätt tillrättalagda börjar de nu faktiskt bli riktigt bra och man ger oftare ut redan etablerade författare. I förrgår var det en intressant artikel i DN om 1-åriga Abbe som har en mamma och tre pappor som alla har varit lika aktiva i Abbes första år. Häftigt tycker jag! Läs också den intressanta artikeln Alternativ till kärnfamiljer mer synlig idag.

Böcker som frångår kärnfamiljsnormen:

• Anna-Clara Tidholm, Min familj. En sorts uppslagsbok där författaren visar hur olika familjer kan se ut.

• Kalle Güettler, Jag vill ha baklava. En ysande liten bok som inte bara får med hbt-tema utan också mångkultur och en blinkning samhällets internetifiering utan att kompromissa med den litterära och konstnärliga kvaliten. Dessutom är den tryckt med FSC-certifikat för minskad klimatpåverkan. Kan en bok bli mer politiskt korrekt? Huvudpersonens kompis Perian har haft med sig Baklava till förskolan och huvudpersonen tycker att det är fantastiskt gott! Hon/han vill baka själv men hur gör man. Mammorna har inte tid men kolla nätet, säger storasyskonet. Vad är det där nätet egentligen, huvudpersonen ger sig ut på jakt. Man blir faktiskt rätt sugen på baklava själv, sist i boken finns också ett recept.

• Anette Skåhlberg, Jösta och Johan, Handlar om två giraffer som älskar varandra. Det är bara en sak som fattas, en barn. De ger sig ut för att leta efter någon att ta hand om. Inte helt lyckad litterärt tycker jag men den kan läsas för temat.

• Åsa Karsin, Pinsamt värre Krille. Krille är på semester med sin två mammor och tycker att de är otroligt pinsamma, inte för att de är två mammaor utan för att de är... vuxna.

• Johanna Rubin Dranger, Böckerna om Nell, Böcker för de allra minsta där Nells storfamilj presenteras på första sidorna.

• AnnetteLundborg,Malins mamma gifter sig med Lisa. En klassiker i dessa sammanhang. Kanske de första bilderboket på temat Regnbågsfamilj.

• Kaj Beckman, Böckerna om Måns och Mari. Åh vad jag älskar de här böckerna från 70-talet! Måns och Mari bor hos Matti. Det framgår inte om hon är deras mamma eller bara någon de bor hos. Det är en sådan fin ton och fantastiska bilder i dessa böcker som gör att de håller än.

• Titti Knutsson, Händiga Hanna lagar bilen m fl. Handlar om Hanna som bor med sin pappa.

Ett eget rum

Första gången essän Ett eget rum kom ut var 1929. I år kommer den i en ny utgåva, i ny översättning på svenska. Hur kan en bok fortfarande vara aktuell efter 82 år?

Den 8 mars, Internationella kvinnodagen, diskuterades denna fråga på Kulturhuset i Stockholm.

Medverkande: Maria Sveland (författare till Bitterfittan och Att springa), Fausta Marianovic som skrivit boken Sista kulan sparar jag åt grannen och Elisabeth Mansén, professor i idéhistoria som har översatt Woolfs essä. Samtalsledare var Moa Elf Karlén, förläggare på Bokförlaget Atlas.

Att ämnet fortfarande är aktuellt visade inte minst den stora (kvinnliga) publiken som hade samlats på Café Panorama.

Virginia Woolf kräver i sin essä att även kvinnor måste få rätt till ett ’eget rum’ för sitt skapande, en sorts inre och yttre frihet. Både ekonomiskt frihet och tankemässigt frihet. Något som som dåtidens kvinnliga författare bara kunde drömma om.

Hur ser läget ut idag, berörs man som kvinnlig författare fortfarande av Woolfs ord?

Maria Sveland konstaterar att boken inte lämnade allt för stort intryck vid första läsningen, den då 17-åriga Maria kände inte igen sig i texten. Annat blev det när hon själv kommit ut med boken Bitterfittan. Efter att hon i de flesta intervjuerna fått frågan hur mycket av boken som var självupplevt förstod hon plötsligt så mycket bättre vad Woolf menade. De villkoren som är nödvändiga för skapandet, att kunna få umgås med sina tankar, att ta sig själv på konstnärlig allvar - allt detta äventyrades när hennes skrivande nedvärderades, förminskades och privatiserades.

Att som kvinna hela tiden behöver svara på frågan hur mycket av det man berättar är självupplevt tar helt och hållet bort ansatsen till tanken att kvinnor faktiskt kan fantisera fritt, ingen skulle någonsin ställa samma fråga till en manlig författare som skriver om till exempel mäns våld mot kvinnor…

Fausta Marianovic konstaterade samtidigt att det ändå har hänt en hel del sedan essän kom ut för första gången på 20-talet. Förr skulle kvinnor hela tiden hålla upp en spegel som visade männen i dubbel storlek, kvinnor skildrades ofta enbart i förhållandet till det andra könet.
Man får hoppas att utvecklingen fortsätter åt rätt håll.

Moa Elf Karlén hade inför kvällen kollat hur många manliga respektive kvinnliga författare hennes eget bokförlag Atlas har i sin utgivning. Majoriteten är män. Hennes snabbkoll på bokbranschen rent allmänt visade att manliga författare oftast hinner med att både skriva böcker och bilda familj, medan de flesta kvinnliga författare antingen är relativt unga, barnlösa eller i mogen ålder.

Hinner en kvinna inte sätta gränsen mellan familj och skrivande? Måste man fortfarande välja antingen det ena eller det andra? Är man fortfarande i första hand familjens projektledare och författare i andra hand?

Dessa frågor tål att diskuteras och visar den giltighet Virginia Woolfs essä fortfarande har, efter 82 år. Tyvärr!

/Eva Brünahl

Varför så mycket genus i bilderböcker?

Jag har tänkt en del på genus och bilderböcker den senaste tiden. Varför är det egentligen så mycket genus i bilderböcker? Varför är det så få bilderböcker som är helt befriade från kön? Är det viktigt att hela tiden veta vilket kön en karaktär har. För de vuxna? För barnen? Bilderboksvärlden befolkas av barn, djur, nallar och andra varelser som borde kunna vara helt könlösa men så är sällan fallet. I min treårings värld är ju den enda skillnaden mellan tjejer och killar att man kissar med olika saker...

Stina Wirséns utmärkta böcker i Vem-serien är till största del könsbefriade men ibland dyker det upp ett han eller hon. Varför när hon i de flesta fall inte använder sig av personliga pronomen eller namn utan lilla nalle, fågel, katten etc Varför inte vara konskvent? Och varför har pappa nalle en blå näsa och mamma nalle rosa näsa? Och i böckerna om fåren Bu och Bä förekommer visserligen inga han eller hon men Bä har en rosa rosett och brukar vara lite mesigare och Bu blå kläder. Det kanske är väldigt subtilt men ändå att märka ut kön!

Det finns också de som gör böcker som vänder lite på könsroller och det är bra men jag kan ändå inte komma ifrån känslan att de böckerna känns så tillrättalagda. Det finns dock bra böcker med fina porträtt av killar och tjejer som varken är könssteretypa eller tvärtom, tex Pija Lindenbaums eller Emma Adbåges böcker men jag skulle gärna se fler böcker som är helt genusneutrala!

Jag läste nyligen Verktygsapan av Chris Monroe och den är bra och roligt men jag blev lite irriterad på alla han. Apan heter Chico bom bom och om man hade skippat alla personliga pronomen hade apan inte haft något kön vilket hade känts rätt befriande. Visserligen hade man nog som vuxen tänkt: apa med verktygsbälte=pojke men om man som barn inte har de tankeramarna ännu så antagligen inte... Man kan ju också prova att byta han mot hon vilket jag provade men då uppstår samma känsla som i omvända könsroller-böcker: Åh vad "genus-rätt" med en flicka som gillar verktyg. Jag provade också att använda det könsneutrala pronomenet hen som har börjat användas i vissa sammanhang. Barnen (1 och 3) reagerade inte men inte heller när jag blandade han och hon om samma person i samma bok.

Några tips på några bra könsneutrala bilderböcker:

Monster-böckerna av Kalle Güettler

Min bok och Boken om boken av Anna Ribbing

Bäbis-böckerna av Ann Forslind

Böckerna om Micklan av Lena Arro

Så please alla fantastiska svenska bilderboksförfattare, lite mer genusbefriat, tack!

Finns det fler mer eller mindre könlösa bilderböcker? Tipsa!

En sann konstnär - oavsett kön!

Jag läser Kajsas inlägg här nedan och fastnar vid det här med "oavsett kön". Graffitivärlden är konstant fascinerande i detta avseende - här bedöms man enbart efter vad man utför, inte vem som utför.
Visst har vissa mer cred än andra, men den här världen är så underjordisk att inte ens de som målar har någon vidare kännedom om vilka som egentligen döljer sig bakom målningar och signaturer. Det kan vara en kille, tjej, en svensk, en japan, en tioåring, en femtioåring, en förortsmänniska, en lantis... Det är få som vet, och oftast är det fördomar som styr. Om folk bara visste...
Etnicitet, kön, klasstillhörighet, ålder, utseende och så vidare har egentligen ingen betydelse. En kultur att jämföra med kan möjligtvis vara hackerkulturen.

En personlig favorit, och en av de främsta målarna, kallar sig MADC. Besök hemsidan här och beskåda nedanstående videoklipp.
En sann konstnär - oavsett kön!



Tidigare inlägg om graffiti här.
Böcker om otraditionella konstformer här.

En den-här-borde-alla-läsa-bok

Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2, om genusfällor och genuskrux i vardagen är en liten bok som alla verkligen borde läsa. Alla som har barn eller barnbarn, vill ha barn, jobbar med barn eller överhuvudtaget kommer i kontakt med barn, dvs de flesta. Konkreta och praktiska tips och råd om hur man ger alla barn alla möjligheter oavsett kön. Dessutom är den lättläst och har en luftig layout som gör att man som småbarnsförälder faktiskt orkar läsa.

Låna och läs redan idag!

Störningsmoment och en ny sida av Amelia

Under gårdagskvällen blev jag mer och mer upprörd över att Nanna Johanssons nya seriebok beskrivs som ett komplement till grabbiga serier som Rocky (i DN). Jag vet att jag kursiverade komplement i mitt förra inlägg, men jag måste nog revidera och skriva; KOMPLEMENT!? Jag ryser av ordet komplement, särskilt när det handlar om en kvinna som kompleterar en man. Usch. På självaste Kvinnodagen och allt.

Järfälla folkbibliotek är nämligen ett jämställdhetsintegrerat bibliotek. Ett jobbigt ord, förvisso, jämställdhetsintegrerad, men jäklar vad vi jobbade för att få den benämningen. Under ett års tid satt en arbetsgrupp och grubblade på hur man gjorde ett bibliotek mer jämställt. Vi har utfört förändringar genom olika möblemangsomflyttningar, attitydförändringar och ett medvetet arbetssätt. Vi presenterar böcker på ett könsneutralt sätt, vi köper in böcker som vi hoppas ska väcka feministen i oss. Alla - oavsett om du är man, kvinna, pojke eller flicka - är lika viktiga och lika välkomna hos oss.

Det skrivs mycket om kvinnor och jämställdhet dagen till ära. I dagens DN skriver man att män ser bikiniklädda kvinnor som objekt. Ok. Det kan jag ta, och jag kan förstå kopplingen. Forskningsrapporten menar att en bikiniklädd kvinna påverkar centrumet i hjärnan hos mannen som även reagerar på verktygsanvändning - voilá - kvinnan blir ett objekt, såsom ett verktyg. Testpersonerna reagerade inte på samma sätt på en avklädd man, eller en påklädd man eller kvinna. Jag hade gärna sett en rapport om kvinnans hjärncentrum när hon ser en avklädd man. Vilket centrum reagerar då? Har kvinnan också ett "verktygscentrum"? Dessutom hade den bikiniklädda kvinnan på testbilden en rosa bikini och en utmanande pose, medan den badbyxbeklädde mannen en enkel vitsvart badbyxa, med en neutral pose. Visst måste färger och kroppsspråk också påverka olika centrum i hjärnan? Rapporten känns tillrättalagd. Givetvis intressant, men tillrättalagd.

Senaste numret av damtidningen Amelia hade en oerhört bra jämställdhetsskola i det senaste numret. Jag kan vanligtvis vara skeptisk till hur damtidningar stagnerar kvinnans roll, men detta nummer av Amelia är bra. Inget tjafs om att tala om känslor och om "manligt" och "kvinnligt" sätt att lösa konflikter på, utan rakt på sak om hur ditt förhållande blir jämställt. Tipsen är enkla, med bra utträkningar om hur man gemensamt går ned på deltid i sitt arbete, hur man inför städtimmar ihop, räknar ut vem som får ha flest egna intressen, etc. Skrämmande är en liten notis i den artikeln om att män visst har gått ner i arbetstid de senaste åren, men istället för att hjälpa till hemma skaffar de sig endast fler fritidsintressen.

Både DN och Amelia kan du läsa på biblioteket, såklart.

Fira nu Kvinnodagen för allt vad ni är värda!

Fulheten.com

Imorgon är det Internationella Kvinnodagen! Jag börjar prepartyt redan nu genom att tipsa om en alldeles ny upptäckt, Nanna Johansson, som hittar på helt sjuka saker på sin blogg Fem bilder. Tanken är simpel; Varje söndag bestäms ett tema, varefter bloggen uppdateras varje veckodag med en bild på temat. Veckans tema har varit glassar.

Hon driver dessutom hemsidan Fulheten.com som också är hysteriskt rolig. Egentligen är upplägget ganska enkelt, hennes serier och teckningar är groteska, provocerande och väldigt rättframma. Så rättframma att jag nästan blir generad. Men generad på ett bra vis. Alla borde läsa och reflektera. För hur absurdt det än ser ut, så är det mycket sanning som ligger därinunder. Hetsjakt mot feminister, en nedvärderande arbetsmarknad och reklamkampanjer som förvrider synen på alla inblandande. Och det är svårt att värja sig. Johansson ger en enkla redskap för att värja sig. Precis som Nina Hemmingsson och Liv Strömquist också gör (bland annat).

Jag har alltid haft väldigt svårt för serien Rocky, som publiceras i Dagens Nyheter. Jag har dessutom alltid ifrågasatt mig själv för att jag inte fattar, jag har känt mig dum och "ute". Man ska gilla Rocky. Så är det. Mången människa har stirrat konstigt på mig när jag medger att jag inte förstår grejen. Det är en hund, han lever ett typiskt stockholmsliv, han har typ tjejer ibland, är oerhört grabbig och "tokrolig", han har djurkompisar och de är typ pseudonymer för andra grabbiga stockholmskillar, han åker till Thailand, någon gång hade han en praktikant, han har blivit kändis. Sen är det inget mer. Enligt DN är Nanna Johansson ett befriande komplement till denna hund. Komplement!? Det är ju sånt här som är roligt, på riktigt. Rocky är ju inte kul. Faktiskt. Rocky anspelar på igenkänningsfaktorn, "jag är typ tjugonått (fast har väl nu förtiden råkat bli trettionått, hur mycket man än försöker ignorera detta faktum..) och bor i stockholm och så va", och så enkelt kan man väl inte göra det. Nä, inte för mig. Det räcker inte.

Nanna Johansson har precis gett ut en bok som givetvis ska köpas in på bibblan. Det blir prio ett att fixa under måndagen.

Hjältinnor, förebilder och föregångare

Gränsöverskridande kvinnor. Jag försökte komma på ett kortare ord att beskriva radikala kvinnor. Banbrytande, mångsidiga, kraftfulla, queer... Men till slut blev det ändå gränsöverskridande. Hur många bokstäver jag än var tvungen att skriva ut, plasta in, klippa ut igen samt sätta upp med häftmassa. Jag tycker om ordet gränsöverskridande. Det finns så många gränser att korsa, att skrida över. Med det begreppet låser man sig inte fast vid någon särskild aktivitet eller ståndpunkt.

Jag började även fundera över vilken som är min älsklingsgränsöverskridare. Just nu måste det vara Karin Boye. Hennes böcker, noveller och dikter är applicerbara på dagens samhälle, 80 år senare. Just nu skriver jag en uppsats om Karin Boyes män, alltså inte riktiga män som fanns i hennes närhet, utan hennes manliga karaktärer. De är oerhört intressanta, och vinklade och vridna åt alla möjliga håll och kanter. Från en pojkes svårigheter att acceptera sin nya styvmamma, till tonåringens dröm att stå vid sågen istället för att utbilda sig till ingenjör, till mannen i mitten som försöker göra slut med sin älskade "för att hon förtjänar något bättre" till den äldre diplomaten som befinner sig i en krackelerande ålderskris. De är fascinerande personporträtt som jag kommer snöa in mig på alldeles förfärligt mycket. Vänta er mycket manlighet och mycket Boye i framtiden. Men jag ska försöka lägga band på mig.

Förra året gavs en ny novellsamling ut med Karin Boye, Snäckors sorl, med ett urval ur hennes tre novellsamlingar som kom ut på 30-talet. Trots att Karin Boye är känd för sina personporträtt av kvinnor och att novellerna huvudsakligen har kvinnliga huvudkaraktärer så har något hänt på vägen till 2008. Novellerna med manliga karaktärer har tagit över. Utav de 25 novellerna, handlar 14 om män. Är det inte ironiskt? Och vad är syftet? Finns det ett syfte? Vill man att fler män ska läsa Boye? Eller har den manliga normen helt enkelt "slagit ut" de kvinnliga karaktärerna? Anses de inte lika intressanta?

Katrin ifrågasatte också att jag har avvänt gränsöverskridande kvinnors förnamn på min utställning. Men det ligger en tanke bakom, precis den tanke som väcktes hos Katrin; "Skulle du ha gjort sådär om det var en utställning om män?". Jag hoppas det. Den ursprungliga tanken var att man skulle reagera på att ett förnamn kan ge ett svar på vilken kvinna som ligger bakom namnet. Vi vet vem Moa är, eller Simone, eller Kristina, eller Birgitta. Skulle vi veta vem Erik var? Eller Karl? Givetvis inte, för att Erikar och Karlar har det funnits hundratals av som har blivit kända genom historien. Kvinnor har mycket lättare för att bli bortglömda. Eller inte bli uppmärksammade alls.

Läs gärna Livs Strömquists tecknade serie Einsteins fru om du vill läsa om osynliggjorda kvinnor bakom männen.

Välja kön?

Självklart ska vi ha fri abort. Det är ju inte det debatten kring könsaborter handlar om. Jag reagerade direkt på att det bara skrivits om att det är flickor som väljs bort. Det har faktiskt bara skrivits om familjer som redan har flickor som väljer abort av ytterligare en flicka. Jag blir skrämd av många anledningar. Framför allt av den anledningen som Lisa Bjurwald skriver i Dagens Nyheter, att det är könsapartheid av ofödda flickor. Inte någonstans skrivs det om att familjer med flera pojkar skulle välja bort ytterligare en pojke. Jag tycker såklart att det skulle vara lika märkligt. Visst kan jag förstå en förälders längtan efter en pojke eller en flicka, men när det kommer till kritan är det ju ändå ens eget barn vi pratar om, då kan jag inte förstå att könet ska ha betydelse. Enligt en artikel i tidningen Forskning och framsteg från 2007 är det är vanligare att önska sig en flicka än en pojke i de nordiska länderna, men skillnaderna ska vara mycket små. Om det är syns det ju inte alls i debatten som pågår nu.

Katerina Janouch ska ha upplevt just det, att efter flera söner önska sig en dotter och även skrivit om det i romanen Dotter önskas. Hon deltog i P1 morgon häromdagen för att lyfta fram den aspekten och berättade att vid provrörsbefruktning i t.ex. USA och Ryssland har man möjlighet att välja kön. Jag undrar liksom reportern om de fullt friska så ska få provrörsbefruktning när väntetiden för de ofrivilligt barnlösa är så pass lång?

Precis som Bjurwald skriver är valet att avsluta ett liv inget som bör tas lättvindigt. Jag tror att en abort borde vara en psykisk påfrestning och trodde även att det kan leda till komplikationer som gör det svårare att få barn sedan? Är det värt det för att det att ”slippa ytterligare en flicka”? Jag kan dessutom inte låta bli att fundera kring m det verkligen är samhället som ska betala för att någon inte är nöjd med könet på det väntade barnet?

Torbjörn Tännsjö, som skrivit boken Välja barn, om fosterdiagnostik och selektiv abort, skriver på Newsmill att det inte behöver vara fel att välja kön, bl.a. för att det är bra för barn att ha syskon av motsatt kön. Visst hade jag gärna haft en bror, men å andra sidan hade ju jag med två storasystrar kunnat vara den bortvalda flickan. Jag tror att syskon skapar dynamiska och intressanta familjer oavsett kön och hade inte velat byta familjekonstellation.

Elisabeth Schönbeck har skrivit Äldst, yngst eller mittemellan : din placering i syskonskaran och hur den påverkar dig. Det är en intressant bok om hur vår plats i syskonskaran gjort oss till de vi är och hur vi agerar i relation till andra utifrån det. En lillebror, särskilt med flera storasystrar blir ofta dubbelt omhändertagen, både av systrar och av föräldrar. Vilken typ av uppväxt får den efterlängtade pojke med flera storasystrar, där föräldrarna kanske valt bort flickfoster till hans förmån? En överhängande risk att det daltas med den pojken, särskilt om det tagit flera år att få denna pojke och storasystrarna är ganska mycket äldre. Skapar det verkligen en dynamisk familj eller ”den balanserade familjehygien” som Tännsjö eftersträvar och som jag liksom Bjurwald känner är helt oacceptabel, en dödsselektion utifrån kön.

What about all the male nannies?!

Denna anekdot har blivit ett stående inslag på mina genusvetenskaps-seminarier. En amerikansk småbarnsmamma är på besök i Sverige och utbrister förundrat "What about all the male nannies?!" över Sveriges många manliga barnflickor som är ute och drar barnvagnar på stan. När hon får det förklarat för sig, att det faktiskt är papporna själva som är ute på stan med ungarna tror hon knappt sina öron.

Men fortfarande tar papporna bara ut 21% av föräldraledigheten i Sverige. Man vill så gärna tro att vi har kommit längre, men jag blir alltid lika nedslagen. Det borde vara en självklarhet att dela lika på att vara hemma med barnen. Visserligen är vi bättre än finska, danska och norska män som tar ut mellan 6 - 11 %, men islänningarna slår oss med hästlängder med sina 33%. Island har en väldigt generös lagstiftning som har bidragit till männens höga pappaledighet.

Min mamma tyckte jag var hemsk när jag började prata om en annan sorts lagstiftning här i Sverige. "Man kan inte tvinga nån!" utbrister hon. "Man kan inte tvinga någon att stanna hemma med barnen, de ska vilja det själva!". Men hur löser man en så djupt rotad konflikt som att kvinnan sällan kan göra karriär på samma villkor som mannen om hon måste ta större delen av ansvaret för barnen? I dagen DN skriver de om en fransk babyboom som de förklarar med ett mer jämställt samhälle. Resten av Europa ser sorgset genom fingrarna och ser bebisarna sjunka i antal. Det är väl självklart att en kvinna som inte ser möjligheten till karriär och barn heller inte skaffar barn? Eller bara skaffar ett, som är för lite för att hålla tillväxten uppe. Skulle jag vara begränsad av mina eventuella framtida barn skulle jag aldrig skaffa några. Men pappan till mina barn ska vara hemma lika mycket som mig (eller mer, om det ska vara åt något håll) för att jag över huvudet taget ska överväga det.

I helgen fick jag reda på att det främst är min pappa som har varit hemma med mig! Tänk, vad mycket spännande saker som man inte vet.

Jag har precis läst en väldigt intressant bok om kvinnors arbete i Europa från franska revolutionen fram till 50-talet, Kvinnoarbete i Europa 1789-1950. Här får man en systematisk förklaring och redogörelse för kvinnans roll i arbetslivet, som ständigt har motarbetats med sinnessjuka lagstiftningar för att låta män slippa kvinnors konkurrens och kompetens inom "sina" områden. Det konstiga är att de "manliga" kompetenserna skiftar med tidens anda. Under krigen på 1900-talet arbetade kvinnorna inom mycket tunga fabriksarbeten, framförallt inom ammunitionsproduktion, men så fort krigen var slut skulle de genast inställa sig hemma, som Modern, som Hustrun, som den Lydige. Med andra ord, yrkens genus är enbart en konstruktion, ett påhitt. Inget arbete är mer kvinnligt eller manligt än andra. Visst finns det frågar att betrakta, kan en kvinnlig brandman släpa ut en hundrakilos man ur ett eldinferno? Det kan hon säkert, om hon har fått jobbet. Å andra sidan tror jag verkligen inte att bara för att man är man, att man klarar det.

Varför är det så mycket färre tjejer i huvudrollen?

Genusanalyser är alltid kul. Ju mer jag läser om ämnet, desto mer börjar jag räkna, kolla statistik, stapla, testa och ifrågasätta. Jag roade mig häromdagen med att räkna vilket kön huvudrollsinnehavarna i bibliotekets barnfilmer hade och om det var representativt för vår befolkning. Det var det naturligtvis inte. Av de 144 filmer jag räknade var det i 102 filmer uppenbart att huvudpersonen var en kille. Det är närapå 75 % respektive 25 %. Då har jag ändå utelämnat de flesta filmer med djur i huvudrollerna (om det inte är uppenbart, exempelvis att Mummel i Happy feet är en killpingvin). Om jag får generalisera tror jag att djur i djurfilmerna ändå är långt fler killar, med tanke på vad jag ser på filmernas framsidor, och deras traditionella killnamn och "killaccessoarer" (kortbyxor, keps).

Precis som det gäller bland böcker är det okej för både pojkar och flickor att läsa böcker om pojkar, men det är sällan att pojkar läser böcker om flickor. Den oskrivna lagen gäller även bland filmerna.

Nu bedömer jag absolut inte hur huvudrollsinnehavaren skildras, vissa killkaraktärer är banbrytande och revolutionära på alla sätt och vis, men det är representationen jag är orolig över. Tjejen som birollskaraktär blir en slags samvetssidekick, med det moraliska ansvaret att få den manliga karaktären att mogna och växa upp. Sällan existerar hon av ett egenvärde större än mannens andre hälft.

Men så finns det givetvis fantastiska exempel. Studio Ghibli i Japan producerar makalösa tecknade filmer med nästan enbart kvinnliga huvudrollsinnehavare. De är driftiga och modiga men samtidigt mänskliga och varma. De har måhända en manlig sidekick, men han är oftast djupt deprimerad eller försvårad på något annat vis. Jag blir lycklig av de här filmerna, det känns så befriande att se, och jag undrar hur Japan kan åstadkomma något sånt här som västvärlden knappt har börjat nosa på. Att tjejer innehar nästan alla huvudroller verkar inte ens vara en strategi, det är bara deras kultur och tradition som vrids upp till detta moderna tidevarv. Se Min granne Totoro med systrarna Mei och Satsuki, eller häxan Kiki i Kiki's expressbud eller Sophie i Det levande slottet, alla dessa finns att låna biblioteket!

Det är visserligen inte ett nattsvart mörker i Sverige heller, vi har allas vår Astrid Lindgren med filmatiseringar, till exempel Ronja, Madicken och Lotta. Och det finns fler, Grynet, Rosa och även från andra hörn av världen, till exempel Lyra i Guldkompassen. Men mönstret talar ändå sitt klara språk, det såg vi i min uträkning.

Jag tror en snefördelad representation av kön är viktigt att behandla. Barn ska kunna se personer eller kanske djur som påminner om de själva, oavsett om de är en pojke som tycker om fina skor, en flicka som äventyrar, eller tvärtom, eller både och. Bara inte rollerna stagnerar! Det är givetvis viktigt att biblioteket ser över sitt utbud, men det handlar kanske framförallt om att göra en film- och bokbransch medvetna. Bara för att man slänger om könsrollerna till flickpojkar och pojkflickor så har inte lösningen sett dagens ljus. Accessoarer, utseende och aktiviteter är fortfarande könsbetingade. Men med filmer som Studio Ghiblis ser jag faktiskt en ljusning. Och med tanke på deras popularitet tror jag att vi i och med dem får en rejäl skjuts framåt.

Läs Fredrik Strages upprop om könskvotering i tecknad film här!

Hetsjakt - vi känner igen mönstret nu

Jag har halvhjärtat följt debatten om huruvida Liza Marklunds bok Gömda är en sann historia eller inte. Jag förstår att man inom ett journalistiskt reportage vill ha en viss sanningshalt, men reportage är alltid vinklade på ett eller annat vis. Ett reportage färgas alltid av sin skribent, vill man ha något helt sant och objektivt så kan man väl eventuellt vända sig till Wikipedia eller NE (men visst finns det en skribent även bakom dessa texter...). Att Liza Marklund har tagit sig friheter tror jag inte att hon är ensam om. Skulle alla reportageböcker granskas skulle vi snart inse att mycket är fabulerat, tillspetsat eller påhittat.

Varför är det då Marklund som hamnar i blåsväder? Jag tror att det finns många anledningar, men jag börjar känna mönstret vid det här laget. Mona Sahlin råkar köpa toblerone för regeringens räkning, Maria Borelius struntar att betala skatt, Cecilia Stegö Chilò betalar inte tv-avgift, Maja Lundgren får skämmas för att hon kritiserar den manliga kultureliten... De manliga kändisarnas snedsteg hamnar i skymundan i jämförelse, vem minns att migrationsminister Tobias Billström också hade obetalda tv-avgifter?

Kvinnor blir kritiserade i högre utsträckning än män. Ester Pollack skriver i Svenska Dagbladet 21 januari att Liza Marklund har blivit ett hett byte i denna hetsjakt. Ett rådjurkid i medias, allmänhetens och bloggsfärens käftar. Liza Marklund är kvinna och omåttligt framgångsrik; hon tjänar pengar, får mängder av läsare och uppmärksamhet. Hon är dessutom blond och snygg. Pollack menar att Marklund gav Den Misshandlade Kvinnan ett ansikte på 90-talet då kvinnomisshandel inte var uppmärksammat. Idag är kvinnomisshandel någorlunda högt prioriterat på politikernas agenda, kanske tack vare Marklund.

Inom biblioteksvärlden har detta också debatterats, och vi navelskådar oss själva. Vad har vi för ansvar? Vad vill vi förmedla? Gömda kom ut i mitten på 90-talet och är år 2008 den tionde mest lånade boken bland faktaböckerna i Järfälla. Nu är det beslutat att den inte längre ska räknas som en fackbok, utan kommer att ställas bland vanliga romaner. Jag ser inte detta som något negativt, kanske blir den ännu mer utlånad där. Men som sagt, jag undrar hur många av våra faktaböcker som skulle passa bättre på romanhyllan? Många, tror jag. Och vem bestämmer egentligen vad som är sant och inte?

Vi måste alltid läsa allt med samma kritiska ögon. Och lyssna på debatter med samma kritiska öron.

En mjuk pojke är en stark pojke!

Igår publicerades en artikel i DN som hette ”Finns det några snälla pojkar här?” som tar upp den allt mer utbredda genren bilderböcker med småpojkar som stiger ur sin krävande roll som ”grabbig”, de leker istället med dockor (Kenta och barbisarna), tvättar tvätt (Gösta tvättar) och visar upp sina nya tjusiga skor (Sanders sandaler). Detta är väl det naturliga steget efter att böcker med starka flickor i huvudrollen har invaderat bilderboksmarknaden.

På sökordet Starka flickor i Järfälla folkbiblioteks katalog får man fram 106 träffar, en blandning mellan Pippi, Den mörka materian av Philip Pullman och Riddar-Rakel. Skribenten Stina Zethraeus efterfrågar ett liknande sökord för bilderböcker med ”ömsinta” killar, och har en radda förslag; snälla killar, omsorgsfulla killar, annorlunda killar, mjuka killar eller försiktiga killar? Hon verkar dock inte nöjd med något av dem, snarare blir det svårare ju mer man funderar. Och det är svårt. Det ska inte vara ”annorlunda” att tycka om fina skor! ”Mjuk” ser jag nästan som ett skällsord, är det någon som vinner något på att vara ”mjuk”? ”Försiktig”? Vaddå försiktig? Det låter som att pojken är livrädd!

Jag föreslår då; Starka killar! Finns det något starkare än någon som vågar bryta en norm? Visst skulle det kunna uppfattas fel, man kanske tror att det är pojkar med ren och skär muskelstyrka, men det är väl upp till oss, bibliotekspersonalen, att bevisa att styrka inte ligger i fysiken. Vår fantastiska personal gör ju givetvis redan detta, i sagor byter de ständigt namn på karaktärerna så att det både blir flickor och pojkar i samma huvudroll och vid bokprat är de mycket medvetna om hur de presenterar böcker på ett könsneutralt sätt. Men det gäller att alltid påminna sig själv. Alltid alltid alltid. För det är så lätt att hamna i inkörda hjulspår – just eftersom det är enkelt.

Zethraeus menar att killarna i moderna bilderböcker tillåts ta ett extra kliv och kan klä sig i prinsesskläder, precis som tjejerna har dragit på sig drakfäktarpansaret. Det viktiga är att dessa roller inte innebär att pojken i klänningen blir passiv och intetsägande, och flickan aktiv och tuff, jag vill att alla ska vara en aktiv, ifrågasättande, tänkande människa. Det måste vi se till att alla blir, trots olika attribut, intressen och egenskaper.

Att bryta mönster

Jag såg Twilight, den romantiska vampyrfilmen, i helgen. Jag kan absolut inte värja mig, den är bedårande och hård på samma gång. Kärleken är SVÅR och de onda är onda utan besinning. En sak som är väldigt befriande är att det är en kvinnlig regissör som har gjort filmen. Men det är inga recensenter, kritiker eller vanliga dödliga som har kommenterat detta. Vanligtvis blir man belamrad och överhöljd av faktumet att det är kvinna som har regisserat en film. Kan det vara så att vi faktiskt ser en förändring för arbetsmarknaden för kvinnliga regissörer? Det handlar ju absolut inte om att kvinnor inte kan regissera film, det handlar om mönster som reproducerar sig själva. En värld där kvinnor inte blir uppmuntrade är dömd att fortsätta i samma hjulspår, och om kvinnor väl tar sig in i den manliga makthierarkin så kan klimatet bli utestängande. Jag läste - visserligen en gammal artikel, men ändå - om att av de 50 000 000 kr som delas ut till svenska regissörer år 2004 gick 1 miljon till kvinnliga regissörer.

Jag funderar allt mer på det här med kvinnor och mönster som är så innerligt svåra att bryta. På biblioteket kan detta vara en knivig situation att handskas med. Tänk om filmer av kvinnliga regissörer inte ens går att få tag på? (Biblioteket måste ju köpa filmer med utlåningsrättigheter) Men skam den som ger sig! Jag tycker att man systematiskt kan gå igenom alla avdelningar och hela tiden ha sina genusglasögon på sig. Hur ser egentligen den klassiska cd-samlingen ut? Har vi någon kvinnlig kompositör? Tack och lov visade det sig att vi hade det, men nu har vi dessutom kompletterat med allt som går att få tag på. Jag tänker göra likadant på alla avdelningar på musiken, och förhoppningsvis även med filmerna.

Nu blev jag i alla fall inte helt och hållet gråtfärdig av Jakobsbergs biblioteks utbud på spelfilmer, vi hade ändå en del. Men balansen är ju givetvis skev. Självklart ska biblioteket vara en förebild. Visa de som lånar att kvinnliga regissörer finns och är fantastiska. En fågel har dessutom viskat i mitt öra att någon slags aktivitet för barn om att göra film ska bli verklighet på biblioteket. Det finns verkligen möjligheter och chans att förändra.

Filmer av kvinnliga regissörer (eller framträdande medarbetare) på Jakobsbergs bibliotek

Sarajevos tårar av Jasmila Zbanic

Half Nelson av Ryan Fleck & Anna Boden

Det heliga landet av Maj Wechselmann och Cecilia Parsberg

Linas kvällsbok av Hella Joof

Marie Antoinette av Sofia Coppola

Orlando written and directed by Sally Potter

Persepolis av Marjane Satrapi och Vincent Paronnaud.

Pianot av Jane Campion

Systrar i jeans directed by Ken Kwapis, screenplay by Delia Ephron and Elizabeth Chandler, produced by Debra Martin Chase

Caramel av Nadine Labaki

The third man screenplay by Graham Greene, produced and directed by Carol Reed

Varg Manus av Kerstin Ekman, producent Anita Oxburgh, regi Daniel Alfredson