Saker jag blir förbannad över

Nu har jag läst en bok som verkligen etsat sig fast. Den heter Skriet från kärnfamiljen, skriven av Tinni Ernsjöö Rappe och Rebecka Edgren Aldén, och kom för något halvår sedan. Den tar upp den oerhörda problematik som uppstår när man vill leva jämställt efter att ha fått barn i ett heterosexuellt förhållande. Det GÅR liksom inte. Nu har jag ju inga barn, och planerar inte att skaffa några inom de närmsta sju, åtta åren, om det nu blir några, så jag kan nog inte förstå komplexiviteten i det hela.

Den här boken reder ut alla jämställdhetsfällor på ett väldigt lättsamt sätt, med exempel ur de "jämställda" journalisterna som har skrivit bokens vardag. De ser inte sig själva som övermänniskor, utan pekar precis på de fel och brister de själva utsätter sig och sina barn för genom att inte leva jämställt. För vad är det för signaler man skickar till sina barn? Att pappans jobb, fritidsintressen och vänner är mer viktigt än mammans? Att pappan på något vis skulle vara en sämre förälder, klarar han inte av att packa en matsäck? Han som programmerar avancerad datateknologi kan inte sortera tvätten? (Please...) Att en kvinna inte kan byta däck? Att kvinnor och män inte är lika mycket värda?

Ibland tänker jag att jo, vi har kommit långt i jämställdhetsarbetet. Men ibland blir jag bara nedslagen. Jag blir nedslagen av den här boken, samtidigt som den väcker kämparglöd! Alla barnfamiljer borde läsa den här, både pappor och mammor. För om man älskar någon, varför skulle man inte vilja kämpa för bådas lika rättigheter? Kvinnor kommer ALDRIG kunna tävla mot män på arbetsmarknaden förrän allt arbete i hem och med barn är exakt lika fördelat, i tid. Föräldraledigheten måste delas rakt av, är det inte absurt att förvägra pappan exakt lika lång ledighet som mamman?

Jag skulle kunna skriva flera hundra exempel ur den här boken som pekar på orättvisorna, men det bästa med den här boken är att det finns metoder om hur du undviker att hamna i fällorna. Framförallt handlar det om att släppa bilden om den perfekta mamman, de perfekta föräldrarna med det välstädade hemmet. Mamman måste släppa skulden, och lite grand förlora kontrollen. Pappan kommer automatiskt skaffa sig kontroll och "se vad som behöver göras" då han är pappaledig. Viktigt är att pappan inte blir "lekpappan" med en föräldradag i veckan, utan han ska vara ledig exakt lika länge som mamman. Och låt inte omständigheter och bortförklaringar bli den enkla vägen, den förlorar kvinnor på, och så dumma är vi väl inte?

Givetvis finns det ju också underbara exempel som helt går emot normen också, vilket känns upplyftande!

Nu ska jag julrimma om den här boken och sen kommer ni hitta den med ett fyndigt rim på julklappsbordet i Jakobsberg! Kom och låna, mammor och pappor, och alla andra!

Regnbågsfärgat på biblioteket

Pride är igång!!!! För tolfte året i rad går Stockholm Pride av stapeln, till mångas glädje. Stockholm sprakar i färger, regnbågsflaggor fladdrar på bussarnas tak, alla är liksom lite gladare. Jag planerar på att gå och titta på Pride-paraden och annat smått och gott. Pride känns lite grand som ett smörgåsbord.

Årets tema är Hetero. Eller snarare heteronormen. Hur vi förväntas vara som människor. Att relationen mellan man och kvinna alltid ses som det normala, och allt annat är avvikande. Det finns givetvis otaliga exempel på hur heteronormen begränsar dig, begränsar alla, begränsar pojkar och flickor, begränsar män och kvinnor att göra det de drömmer om. Eller att man inte ens tänker på vad man drömmer om. Jag brukar ofta försöka göra saker som genom normen anses okvinnliga, byta däck på bilen, borra upp hyllor, men det känns konstigt att jag måste påminna mig själv om att göra dessa saker. Det faller sig inte helt naturligt, därför att mitt liv, liksom andras, är genomsyrat om heteronormen. Sen när jag väl borrar och byter däck så faller det sig så att jag tycker att det är rätt kul.

Jag tror det är viktigt att hela tiden tänka på vad man gör så man inte faller in i föråldrade mönster. Är det svårt att byta däck? Nä. Är det svårt att borra? Nä. Varför inte göra det själv då? Och om det är svårt, träna då!

Jag har tidigare bloggat om föräldrarledigheten. För mig är det självklart att den ska delas lika av båda föräldrarna - no questions asked. För börjar frågorna ställas, då hittar man gärna på undanflykter och det hela slutar med att mamman tar ut tre fjärdedelar av ledigheten. (Senaste statistiken tyvärr). Många hävdar rätten till att kunna bestämma över sitt eget liv - men det är ju NORMEN som bestämmer över livet när kvinnan fortfarande tar ut så pass mycket av ledigheten. Detta leder givetvis till lägre lön och sämre karriärsmöjligheter för kvinnan. Dessutom förstör man för andra kvinnor - tänk på alla som försöker göra en jämställd karriär vid sidan av männen där dessa mäns fruar tar ut den mesta ledigheten och ger dessa män försprång. Kvinnan kan aldrig få lika stor makt som männen, om inte föräldraledigheten delas rakt av - lika - jämställt.

På biblioteket har vi väldigt mycket böcker om heteronormer och hbtq-rörelsen (homosexuella/bisexuella/transpersoner/queer). Det finns ett brett utbud, både romaner, faktaböcker, biografier, barn- och ungdomsböcker. Jag var och kollade på min lilla bilderboksutställning alldeles nyss - nästan allt var utlånat! Jag tror att småbarnsföräldrar idag är relativt intresserade och insatta i hur man kan avvärja heteronormen och begränsningarna den medför. Dessutom är den tråkig!

/Sara Lind

What about all the male nannies?!

Denna anekdot har blivit ett stående inslag på mina genusvetenskaps-seminarier. En amerikansk småbarnsmamma är på besök i Sverige och utbrister förundrat "What about all the male nannies?!" över Sveriges många manliga barnflickor som är ute och drar barnvagnar på stan. När hon får det förklarat för sig, att det faktiskt är papporna själva som är ute på stan med ungarna tror hon knappt sina öron.

Men fortfarande tar papporna bara ut 21% av föräldraledigheten i Sverige. Man vill så gärna tro att vi har kommit längre, men jag blir alltid lika nedslagen. Det borde vara en självklarhet att dela lika på att vara hemma med barnen. Visserligen är vi bättre än finska, danska och norska män som tar ut mellan 6 - 11 %, men islänningarna slår oss med hästlängder med sina 33%. Island har en väldigt generös lagstiftning som har bidragit till männens höga pappaledighet.

Min mamma tyckte jag var hemsk när jag började prata om en annan sorts lagstiftning här i Sverige. "Man kan inte tvinga nån!" utbrister hon. "Man kan inte tvinga någon att stanna hemma med barnen, de ska vilja det själva!". Men hur löser man en så djupt rotad konflikt som att kvinnan sällan kan göra karriär på samma villkor som mannen om hon måste ta större delen av ansvaret för barnen? I dagen DN skriver de om en fransk babyboom som de förklarar med ett mer jämställt samhälle. Resten av Europa ser sorgset genom fingrarna och ser bebisarna sjunka i antal. Det är väl självklart att en kvinna som inte ser möjligheten till karriär och barn heller inte skaffar barn? Eller bara skaffar ett, som är för lite för att hålla tillväxten uppe. Skulle jag vara begränsad av mina eventuella framtida barn skulle jag aldrig skaffa några. Men pappan till mina barn ska vara hemma lika mycket som mig (eller mer, om det ska vara åt något håll) för att jag över huvudet taget ska överväga det.

I helgen fick jag reda på att det främst är min pappa som har varit hemma med mig! Tänk, vad mycket spännande saker som man inte vet.

Jag har precis läst en väldigt intressant bok om kvinnors arbete i Europa från franska revolutionen fram till 50-talet, Kvinnoarbete i Europa 1789-1950. Här får man en systematisk förklaring och redogörelse för kvinnans roll i arbetslivet, som ständigt har motarbetats med sinnessjuka lagstiftningar för att låta män slippa kvinnors konkurrens och kompetens inom "sina" områden. Det konstiga är att de "manliga" kompetenserna skiftar med tidens anda. Under krigen på 1900-talet arbetade kvinnorna inom mycket tunga fabriksarbeten, framförallt inom ammunitionsproduktion, men så fort krigen var slut skulle de genast inställa sig hemma, som Modern, som Hustrun, som den Lydige. Med andra ord, yrkens genus är enbart en konstruktion, ett påhitt. Inget arbete är mer kvinnligt eller manligt än andra. Visst finns det frågar att betrakta, kan en kvinnlig brandman släpa ut en hundrakilos man ur ett eldinferno? Det kan hon säkert, om hon har fått jobbet. Å andra sidan tror jag verkligen inte att bara för att man är man, att man klarar det.