Hetsjakt - vi känner igen mönstret nu

Jag har halvhjärtat följt debatten om huruvida Liza Marklunds bok Gömda är en sann historia eller inte. Jag förstår att man inom ett journalistiskt reportage vill ha en viss sanningshalt, men reportage är alltid vinklade på ett eller annat vis. Ett reportage färgas alltid av sin skribent, vill man ha något helt sant och objektivt så kan man väl eventuellt vända sig till Wikipedia eller NE (men visst finns det en skribent även bakom dessa texter...). Att Liza Marklund har tagit sig friheter tror jag inte att hon är ensam om. Skulle alla reportageböcker granskas skulle vi snart inse att mycket är fabulerat, tillspetsat eller påhittat.

Varför är det då Marklund som hamnar i blåsväder? Jag tror att det finns många anledningar, men jag börjar känna mönstret vid det här laget. Mona Sahlin råkar köpa toblerone för regeringens räkning, Maria Borelius struntar att betala skatt, Cecilia Stegö Chilò betalar inte tv-avgift, Maja Lundgren får skämmas för att hon kritiserar den manliga kultureliten... De manliga kändisarnas snedsteg hamnar i skymundan i jämförelse, vem minns att migrationsminister Tobias Billström också hade obetalda tv-avgifter?

Kvinnor blir kritiserade i högre utsträckning än män. Ester Pollack skriver i Svenska Dagbladet 21 januari att Liza Marklund har blivit ett hett byte i denna hetsjakt. Ett rådjurkid i medias, allmänhetens och bloggsfärens käftar. Liza Marklund är kvinna och omåttligt framgångsrik; hon tjänar pengar, får mängder av läsare och uppmärksamhet. Hon är dessutom blond och snygg. Pollack menar att Marklund gav Den Misshandlade Kvinnan ett ansikte på 90-talet då kvinnomisshandel inte var uppmärksammat. Idag är kvinnomisshandel någorlunda högt prioriterat på politikernas agenda, kanske tack vare Marklund.

Inom biblioteksvärlden har detta också debatterats, och vi navelskådar oss själva. Vad har vi för ansvar? Vad vill vi förmedla? Gömda kom ut i mitten på 90-talet och är år 2008 den tionde mest lånade boken bland faktaböckerna i Järfälla. Nu är det beslutat att den inte längre ska räknas som en fackbok, utan kommer att ställas bland vanliga romaner. Jag ser inte detta som något negativt, kanske blir den ännu mer utlånad där. Men som sagt, jag undrar hur många av våra faktaböcker som skulle passa bättre på romanhyllan? Många, tror jag. Och vem bestämmer egentligen vad som är sant och inte?

Vi måste alltid läsa allt med samma kritiska ögon. Och lyssna på debatter med samma kritiska öron.