Om jämställdhet i Järfälla och Sydafrika

Vad har Kalmar, Köping, Regionbibliotek Stockholm och Sydafrika gemensamt?
Jo, alla har de hört av sig till Järfälla folkbibliotek under våren för att höra om vårt jämställdhetsarbete.


Foto: Kerstin Gerén

Allt började hösten 2006 när Helena Sköld samlade en grupp med representanter från de olika biblioteken i Järfälla. Vi gnuggades i de jämställdhetspolitiska målen, genussystemteorin och fick allt eftersom tiden gick, och projektet fortskred, upp ögonen för vad som är jämställt och vad som inte är det.

Jämställdhet betyder att män och kvinnor har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter i samhället.

Bibliotekets besökare står i fokus för vårt arbete. Hur kan bibliotekets verksamhet, service och bemötande av dig som besökare bli mer jämställt?


Foto: Kerstin Gerén

Vad handlar det om?
Jo, alla som vänder sig till biblioteket ska bli bemötta som individer. Biblioteket är en demokratisk institution och personalen bör inte bemöta dig efter något invant könsmönster. Verksamheten ska vara rättvis, dvs du ska få valuta för dina skattepengar.

Om en förälder vill låna böcker till sin dotter eller son förutsätter vi inte att flickor gillar vissa böcker och pojkar andra. Nej, vi frågar efter barnets intressen och försöker hitta rätt bok för just det barnet.


Foto: Kerstin Gerén

Hur ser det då ut på biblioteket och vad kom vi fram till? Jo, det är nästan lika många kvinnor och män, pojkar och flickor som besöker biblioteken. Männen och kvinnorna gör dock olika saker. Kvinnor har oftast ett ärende, t ex att låna böcker till barnen, en äldre släkting eller till sig själv. Hon har oftast inte tid att läsa på plats utan lånar hem. Männen är oftare på biblioteket på sin fritid. De har tid att strosa runt och välja, men även att läsa på plats. I tidnings- och tidskriftsrummen är det flest män som sitter och läser.

När det gäller bibliotekspersonalen är de flesta kvinnor. Samtliga chefer är kvinnor. De ledande politikerna, som fördelar pengarna, är dock män.


Foto: Mattias Pettersson

Vad har vi gjort sedan vi började arbeta mer medvetet med jämställdhet?
Jo, vi har ändrat vårt bemötande av besökarna så att vi nu försöker ge alla tid och hjälp utifrån vars och ens behov. Självklart gjorde vi vårt bästa även tidigare, men vi är mer uppmärksamma nu. Tidningsrummen har fått kaffeautomater i Jakobsberg och Viksjö för att locka både män och kvinnor att slå sig ner med kaffe och läsning. I höst ska vi börja med ”medieplanering”. Det innebär att vi kommer att granska våra bokinköp utifrån vad kommunmedlemmarna efterfrågar och behöver, var vi köper böcker osv.


Foto: Mattias Pettersson

Sydafrikanerna då? Jo, 28 personer i ledande ställning besökte Sverige under två veckor. Syftet med besöket var att lära mer om jämställdhetsarbetet i Sverige. Den 20 maj hade de ”kommundag” och besökte Järfälla. Hälften besökte Mjölnarens förskola och hälften Jakobsbergs bibliotek. Det som imponerade mest på dem var att alla barn bjuds in till biblioteket redan när de är sex år.

Alla förfrågningar och besöket från Sydafrika sporrar oss att ta nya tag med jämställdheten framöver.

/Kerstin Gerén

Spelinkompetensen

I gårdagens Metro ger C-G Karlsson bottenbetyget 1 av 5 till bioaktuella Prince of Persia, en actionfilm som bygger på spelserien med samma namn. Motivering: "Kan möjligen roa de smågrabbar som gillar dataspelet."
Jag säger ingenting om filmen, men C-G lyckas klämma in hela tre fel bland sina åtta ord. Inte illa!

1. Smågrabbar.
Medelåldern på de som spelar är drygt 30 år i Sverige och Europa. I USA 30+.

2. Grabbar.
Tjejerna då? Kvinnorna?

3. Spelet.
Det finns minst nio olika spel i spelserien Prince of Persia.

Det är den här typen av fördomar och okunskap som ger spelen den låga status de har bland folk som inte förstår. Det trista är att C-G inte är ensam.
C-G Karlsson får härmed en överkryssad gädda i betyg och vi hoppas på ett snabbt uppvaknande.
Ibland är det kul att vara rättshaverist.

Manslitteratur?!?

Efter att ha haft utställningar med kvinnolitteratur i samband med kvinnodagen väljer vi att ta en funderare kring vad som skulle kunna vara manslitteratur. Självklart skulle vi ju kunna ha en sådan utställning till mansdagen, men det verkar vara vissa oklarheter kring när den infaller. Enligt Wikipedia är det först i november. Så länge vill vi inte vänta!

Men vad är manslitteratur? Det visar sig vara ännu svårare att ringa in det än det var att plocka ut så kallad kvinnolitteratur. Själva ordet manslitteratur är inte ett använt begrepp. Genren existerar inte på det sättet som kvinnolitteratur gör. Istället kan man få svaret att det är all annan litteratur. Det vill säga allt det som inte är barn- eller kvinnolitteratur. Det är den så självklara normen. Kvinnolitteraturen är, som barnboken, det som är avvikande.

Själv anser jag att om vi nu kallar något för kvinnolitteratur, eller i vart fall ser att den beteckningen finns, måste det ju rimligen också finnas manslitteratur. Kanske kan man ringa in vad det skulle kunna vara genom att se till vad som är skrivet av män, om män, för män? Vad är det vi föreställer oss att det mest är män som läser? Innebär det att vi kan klassa det som manslitteratur?

Självklart handlar detta mycket om fördomar och föreställningar om majoriteter som representanter för grupper. Det är dock intressant att lyfta fram sådant och titta på det. Kom gärna och titta på våra utställningar på Jakobsbergs bibliotek och Kallhälls bibliotek. Kanske får ni något att diskutera med varandra om. Finns dessa genrer som varandras motpoler eller hur ser ni på det här?
Själv anser jag att det man inte pratar om ofta är ett större problem än det vi ibland kan belysa.

Kvinnolitteratur!?!

Foto: Mattias Pettersson

På måndag är det internationella kvinnodagen och Jakobsbergs bibliotek tar tillfället i akt att fundera kring kvinnolitteratur. Vad är kvinnolitteratur och hur ser vi på den?

Det finns mycket frågor att fundera kring. Är det böcker skrivna av kvinnor? Om kvinnor? För kvinnor? Måste alla dessa kriterier uppfyllas och är alla böcker som gör det automatiskt kvinnolitteratur?

Hur ser vi på kvinnolitteraturen? Finns det Kvinnolitteratur och ”kvinnolitteratur”? Beror det i så fall på innehållet i allmänhet eller på vilken typ av kvinna som skildras? Eller kanske på vilka som läser dem?

Här på biblioteket tolkar vi i vart fall brett. Kanske finns din favorit framme i vår utställning? Eller så finns det något du borde prova att läsa? Kom och se efter! Förhoppningsvis får vi dig att fundera kring begreppet kvinnolitteratur. Vad är det för dig? Kanske är det bara böcker, helt enkelt!

Mannen med ett Öde

Imre Kertez bok Mannen utan öde är förvisso efter nobelprisutmärkelse och annat festligt en läst och uppskattad bok. Men mannen MED ett öde är en mångt mer läst och uppskattad berättelse. Jag skulle till och med vilja påstå att hela fantasygenren mer eller mindre berättar historien om en Man MED ett öde.

Jag misstänker att det inte finns någon genre som är så behäftad av konservatism, brist på ifrågasättande samt cementerade könsroller. Därför är det lika förvånande varje gång som jämställda, medvetna, metrosexuella män och för all del dito kvinnor får något drömskt i blicken när Böckernas Bok kommer på tal och dristar man sig till att säga att någon borde ha gett Tolkien en rödpenna eller åtminstone en bra förlagsredaktör, ja då är det som att svära i kyrkan.

Men till saken – män med ett öde: Vi har Frodo i Sagan om ringen, den enda som kan rädda Midgård, vi har Harry Potter som redan som bäbis är den enda som kan stå emot mörkrets makter. Vi har Mio som är förutspådd att slåss mot den grymme riddar Kato, Atreju i Oändliga historien, Tam tiggarpojke, Artemis Fowl och många, många fler. Ja, och sist men inte minst har vi förstås Jesus i Bibeln - anmodern (fadern) till alla dessa magiska berättelser om den unga mannen som tyngd av ödets kraft, ofrivilligt får axla ansvaret för att befria den värld han lever i från ondska/mörker/våld/förtryck.

Just detta med ödet är också en sak som inte helt och fullt tilltalar mig. Att vara ofri att välja. Att på grund av födsel och arv vara tvungen att axla en roll man själv inte har valt är inte ett budskap jag känner mig bekväm med att ge unga spirande människor till livs. Inte alls.
Dessa två saker är kanske anledningen till att jag aldrig blivit en storläsare av just fantasy.

När jag blev tillfrågad av en lärare om jag ville hålla ett bokprat för hennes elever på temat fantasy och gärna även prata lite om genren som sådan tackade jag ja även om det hela vållade mig en del huvudbry. Hur mycket kommer dessa 13-åringar rimligtvis vilja reflektera och diskutera vid sitt biblioteksbesök? Kommer de vilja debattera könsroller, bristen på kvinnliga förebilder och huruvida man ska leva sitt liv bunden av ett öde man själv inte haft möjlighet att välja eller välja bort. Eller kommer de bara vilja ha Sagan om ringen/Harry Potter i näven och önska att bibliotekstanten helt enkelt på ren svenska håller käften? Vem vet?

Nåväl, på biblioteket har jag pretentiöst nog möjligheten att vara drottning i mitt eget rike och själv lägga ribban för bokpratens nivå. Så oavsett om skolbarnen kommer att vilja sätta tejp framför min mun eller om jag faktiskt kommer att väcka ett eller annat litet tankefrö i deras spirande hjärnor så tycker jag man måste vilja välja att våga. Våga tala om för de unga och uppväxande att det inte finns några måsten och att det framför allt finns alternativ.

Till att börja med letar jag rätt på några alternativa undantag från regeln om Mannen med ett Öde, för det finns det. På senare år dyker det upp allt fler Kvinnor med ett Öde – lite Girlpowerfantasy helt enkelt.

Författare som Meredith Anne Pierce och Robin Hobb har ofta starka tjejer/kvinnor i sina böcker. För de yngre läsarena finner vi tex Cornelia Funkes Igraine, med det klingande epitetet Den modiga, som vill gå sin egen väg och inte bli magiker som traditionen kräver, utan riddare, men som genom ett ödets nyck tvingas lära sig de gamla besvärjelserna för att kunna rädda familjen och riket. Dessvärre är dessa flickor/kvinnor lika bundna vid sitt öde som sina manliga gelikar. Hmm. Vad göra nu? Kan jag hitta någon bok med en historia jag ärligt kan stå för och till och med sjunga en smärre lovsång över?

Jo, absolut. Det är med illa dold glädje jag slår igen Lene Kaaberböls senaste bok om Anna-Klara Solsångare: Skuggporten. Den 14-åriga outsidern Anna träder in i den mörkervärld hon är så skräckslagen för, för att kanske få en skymt av den mamma som försvann spårlöst för sju år sedan. Den mamma som på senaste tiden ropat på hjälp djupt inne i hennes medvetande.

När Anna står inför den sista striden och som arvtagerska till tronen tyngs av förväntningar och obönhörliga krav att rädda Mörkervärlden genom att göra det största av offer vägrar hon. Hon vänder ryggen till alla måsten och går rakryggad sin egen väg - bort. Men genom mod och sann brinnande kärlek blir det slutligen ändå Anna som räddar Mörkervärlden, sin mamma och pappa och den pinfärska kärleken Aian.

Den stumma flickan återfår symboliskt nog äntligen sin egen röst och när hon gör sin röst hörd kan hon åstadkomma mirakel och göra världen till en bättre plats.

/sarah utas