Bibblan testar: Reseguider för familjer

Likt kokboksmarknaden kan marknaden av reseguider tyckas näst intill oändlig. Det finns en uppsjö av reseguider för olika tycken och smaker. För den vane resenären, för förstagångsbesökaren, för senioren, den naturfrälste och mycket mer. Något jag har saknat är däremot reseguider som riktar sig till familjer som reser med barn.
För några år sedan kom det en serie i fickformat som heter Stora städer och små barn:

De är förvisso trevliga och innehåller en hel del bra förslag på aktiviteter, boende m.m. men de är inte så utförliga. En fördel med dessa böcker är dock att de är så små att de utan problem kan förvaras i jackfickan eller handväskan för att sedan tas fram när man letar efter tips på barnvänliga parker, museér, cafeer m.m.

När jag planerade inför min och mina tre äldsta barns New York-resa läste jag otaliga guidböcker och resebloggar för att hitta tips utöver de vanliga "obligatoriska" sevärdheterna och hållpunkterna. I samma veva köpte biblioteket in en ny serie (de är en del av serien Första klass) som fångade mitt öga: Första klass familjeguider. Förutom boken om New York finns än så länge en bok om London och en om Paris.



Böckerna är mycket ambitiösa och ger tips på otaliga sevärdheter, aktiviteter och tips om mat, fikaställen och shopping. Tipsen sträcker sig från aktiviteter som riktar sig direkt till barn (djurparker, lekparker och akvarium t.ex.)  till det som är aningen mer vuxenorienterat, så som utflykter till  MoMa, Guggenheim och Rockefeller Center, men där boken lyfter fram vad som kan vara intressant just för de små. Vid varje museum eller liknande ges samtidigt tips på ställen där rastlösa små barnfötter kan springa av sig vilket kan vara nog så viktigt för att bevara allas sinnesfrid. Boken riktar sig främst till resesällskap med lite yngre barn än mina, men vi hade ändå en del nytta av flera av tipsen. Det enda förbehåll jag egentligen har mot boken är att den är i största och tyngsta laget. Det här är en bok man vill ha tillgänglig i handväskan under hela semestern, inte bara på planeringsstadiet.

Delphine och jag

Hej Delphine.

Jag var och lyssnade på dig på Kulturhuset igår.

Du var där för att berätta om din nyöversatta bok, som i Frankrike blev nominerad till landets finaste litterära pris. Föll förvisso på målsnöret, men det är ändå inte illa alls, eller hur?

Fast jag klumpade mig en smula. Självklart hade jag inte läst Underjordiska timmar, eftersom jag knappt kan räkna till fem på franska, och den kom ut på svenska just idag. Men jag hade precis börjat på din förra bok, som är en ungdomsbok och heter No och Jag, och handlar om vänskapen mellan en ung skolflicka och en lite äldre (förstå mig rätt, äldre är i detta fall strax under tjugo) kvinnlig uteliggare. Den glömde jag på nattduksbordet, med bokmärket på sidan sexton, så det är inte mycket om dina böcker som jag faktiskt vet. Men andra berättar för mig att jag borde läsa No, och jag väljer att tro dem. Det hade ju varit bra om jag hade läst någonting när jag nu sitter och lyssnar på dig, men du berättar att du ändå inte vill prata om dina tidigare böcker utan om just den här nya.

Som utspelar sig i Paris. När vi gick in och satte oss i Kulturhusets hörsal rullade de ljudet av T-centralens försvinnade tunnelbanetåg i en loop medan vi väntade på dig. För att förmedla känslan av myller och ensamhet som bara kan återfinnas i en stor stor stad. Ljudet från varningssignalen innan dörrarna går igen är väldigt obehagligt, tänkte du på det? Nå, du blev intervjuad av Malin Jacobson Båth, som normalt är journalist på SVT. Men du pratade på franska och hon pratade på svenska och intill dig satt en tolk som viskade i ditt öra när Malin frågade och skrev stenografi medan du svarade. Mycket imponerande, må jag säga, men det är ändå svårt att koncentrera sig under den tid då du pratar till oss, när jag inte förstår ett jota. Och frustrerande när de som förstår franska skrockar åt något du berättar medan jag sitter där som ett urfån.

Det sagt berättar du att boken handlar om två personer, eller kanske tre, för du säger att själva staden är en tredje huvudperson, som lever och reagerar på vad som händer. Fast samtidigt inte, tänker jag, för du jämför människorna med myror. Som trängs och marscherar iväg och marscherar tillbaks i en evig loop, ackompanjerad av tunnelbanetågsdörrar och förortspendelmuller. En av myrorna i stacken staden Paris är en kvinna som alltmer börjat fasa när hon åker till jobbet. Hon upplever att hennes chef börjat mobba henne, men hon tror att hon har fel. Hon blev ju handplockad av honom för jobbet och i månader gick det ju utmärkt. Är det hon som missuppfattar saker, eller har hon gjort någonting? Den andra myran är en läkare som gör hembesök, och engagerar sig alltmer i alla dessa ensamma människor som finns överallt i myllret. Denna ensamhet som man bara kan uppleva i myllrets anonymitet. Paris, Stockholm och överallt i metropolerna. Detta sammantaget ger titeln, tror jag. Stora staden, resetiden till och från platser utan att se himlen. Ensamheten och monotonin. Underjordens timmar. Hades? Jag vet inte. Jag har ju inte läst.

Du sa mycket annat också. Om boken. Om dig och om att vara författare överhuvudtaget. Du berättade att No och jag precis blivit film och när du såg den grät du hela tiden och var så nöjd.

Jag ska läsa dig, det lovar jag. Nu omedelbart när jag kommer hem ska jag läsa No och jag. Senare, fast jag kan inte lova när, ska jag läsa Underjordiska Timmar. Tack, Delphine, för en fin kväll.

När mina fördomar kommer på skam

Det är många olika delar som spelar in när jag väljer böcker. Omslaget är mycket viktigt (ytlig som jag är...), vem som är författare, om jag läst eller hört något positivt om boken. Och sen så är det också titeln - den spelar roll. Anna Gavaldas böcker har väckt en märklig aversion hos mig och detta enbart på grund av titlarna. Långa, omständiga, sentimentala... Inte min kopp te. Jag har haft en föreställning om att det är sådant som gamla tanter läser och gråter. Ursäkta mig - absolut inget emot gamla tanter och tårar, men jag vill gärna inte tro att jag är där än.

Men ändå... När det är böcker som efterfrågas, reserveras, lånas och då inte bara av gamla tanter - utan av en betydligt brokigare skara än så - blev jag tvungen att prova. Jag lånade med mig hennes "Tillsammans är man mindre ensam" - berättelsen om Camille, Philibert, Franck och Paulette, fyra ganska vilsna själar vars öden vävs samman i en lägenhet i Paris. Till min förvåning var det inte alls det pittoreska Paris som beskrevs. Inte de stora boulevardenas stad med dragspelsmusik, bagerier och bedårande fransyskor i varje gathörn. Utan det smutsiga, ruffiga Paris där man sliter som ett djur för att få vardagen att gå ihop och bor i en dragig pigkammare sju trappor upp utan hiss. Den stad som alla sina brister till trots utövar någon slags märklig dragningskraft. Det Paris som jag känner igen.

Inte heller handlingen var sådär småmysig som jag hade trott. Personerna var ömsom komplexa, buttra, svåra att förstå sig på. Ömsom varma, mänskliga, enkla. Och visst var det sentimentalt, banalt - som livet ofta är. Men jag erkänner att jag föll pladask. Glömde alla mina förutfattade meningar, gick upp tidigare för att kunna läsa innan jag gick till jobbet, slukade berättelsen. Trots att jag försöker spela cool (obs! helt misslyckat), är jag en sucker för kärlekshistorier mellan udda individer.

Bonjour Paris!

Riktigt tidigt imorgon sticker tonårssonen och jag mot Paris. Det är nog sjunde, åttonde gången i ordningen jag besöker staden, men för min son är det premiär. Vi ska göra allt turistigt man kan tänka sig; Mona Lisa på Louvren, Katakomberna, Notre-Dame, Eiffeltornet, Triumfbågen och Sacre Cour. Bor gör vi lagom kitchigt i Montmartre.
För att komma in i den riktiga stämninge inför resan har jag plockat lite passande litteratur för flygresan:

För sonen blir det förstås Ringaren i Notre-Dame - vi fuskar lite med Maj Bylocks lättlästa så hinner han läsa klart redan under flygresan. För min egen del har jag läst om Patrcik Süskinds underbara Parfymen, som för övrigt även finns att låna som film. Det är sällan filmatiserade böcker riktigt faller mig på läppen, men Parfymen är ett lysande undantag. Det är märkligt att en bok som i mångt och mycket handlar om dofter går att göra till en så ofantligt visuell upplevelse.

För den som vill ha filmkväll a' la Paris måste jag ju förstås även rekomendera Amelie från Montmartre (som dessvärre saknas på biblioteket) och Paris Je t'aime. På ovannämnda film anspelar förstås Anna-Lena Brundins roliga, kåserande kärleksförklaring till Montmartre: Anna-Lena från Montmartre vilken jag har småläst lite i den senaste veckan.

I förbifarten högg jag även aningens vårdslöst tag i en liten nätt bok av den isländska författaren Steinunn Sigurdadóttir som heter Hundra dörrar i brisen och är en parisskildring som förhoppningsvis åtminstone ska roa mig under flygresan. Huvudpersonens erotiska äventyr i Paris är så långt ifrån min myspysiga "mor-och-son-resa" man kan komma, men kan säkert ge inspiration till kommande Parisresor. För åka tillbaka till Paris ska jag förstås fler gånger.

För den som vill åt de mer moderna aspekterna av Paris kan jag rekomendera Kiffe, kiffe imorgon som är en språkligt experimentell roman av debutanten Faiza Guène. Den i franska språket väl bevandrade läser förstås den i orginal; Kiffe kiffe demain.
Nu hoppas jag bara att jag kommer ihåg tillräckligt mycket av Da vincikoden när vi besöker Louvren, för att kunna återberätta valda delar när sonen och jag vandrar genom Louvren.

Som uppladdning av mer praktisk karaktär har vi bläddrat lite olika guideböcker. Bäst tycker jag Resa till Paris är, som har nichade tips i olika kapitel: "för barnfamiljen", "för kulturknutten" "för förstagångsbesökaren" "för gourmén" etc. I samma serie finns även Resa till New York som jag hoppas på att snart få lite praktisk användning av...

Jag tror vi är redo! Så nu hoppas vi på en bon voyage helt enkelt!

/Sarah Utas