Drakar, prinsar och prinsessor

I lördags gästade Teater Tummeliten biblioteket i Jakobsberg förra lördagen med dramaleken Törnrosa. En föreställning med teater, sång och lek där barnen är delaktiga. Föreställningarna är alltid lika uppskattade! Barnen fick också pyssla fina drakar och gå tipspromenad. 

Nu på lördag kommer Teater Tummeliten till Barkarby bibliotek med föreställningen Bockarna Bruse. Har du inte möjlighet att komma då finns också chansen att se De tre små grisarna i Kallhäll 26/4 också med Teater Tummeliten. 

Läs mer här!

Ni gör mig så glad

Min morgon på biblioteket började idag med sagostund för en närliggande förskola. Jag har aldrig träffat barnen förut utan vet bara att de blir 12 stycken och att de är mellan tre och fyra år.

En bedårande skara småttingar knatar in vid halv tio-tiden och efter sedvanligt meck med vantar, mössor och overaller tar alla plats på varsin kudde. Jag hade förberett 3 sagor, alla med djurinslag: räv och höna, varg och får.

När sista berättelsen om en hungrig varg vars hjärta smälter för ett litet värnlöst får är slut börjar vi prata om vargar och jag frågar om de känner till några andra sagor om vargar. Visst gör dom det! Rödluvan är allmängilitigt gods, men även sagan om De tre små grisarna. Vips är dessa litterata tre- och fyraåringar igång och återberättar växelvis den välkända sagan. Det är en så makalöst fantastisk grupp och mitt bibliotekariehjärta blir så glatt av deras insatta kommentarer.

Efter tre sagor tror jag att de små är nöjda och kanske vill påta runt lite i biblioteket tillsammans med mig, men ack vad jag bedrar mig. "Jag vill höra en till saga" säger en av småttingarna och övriga instämmer. "Men är ni inte trötta i öronen?" frågar jag. "Nej!" kommer det unisont. Lite på inspiration övergår vi till boken om Bu och bä i blåsväder. När den är slut finns det fortfarande lässug kvar så medan barnen mumsar äpple fortsätter vi lässtunden med Snurran städar och Örnis bilar. Sen börjar fröken bibliotekstant bli lite hes, och på förskolan vankas det snart lunch.

Det blir dags att säga adjö:

"Katten jamar och hunden ger skall,

nu slutar detta i alla fall"

Sagolika Edelfeldt

Det är magiskt att följa med in i sagornas förtrollade värld, framför allt när det är Inger Edelfeldt som bjuder in. Namnbrunnen, som kom ut i höstas, är titeln på hennes senaste bok. Det är en samling med elva sagor som binds samman av en ramberättelse.

Hon tycks lyckas med allt hon tar sig för, oavsett om det handlar om barn- och ungdomsböcker, serier, romaner, poesi, noveller... you name it. Dessutom är hon en fantastisk illustratör. Den första bok som jag läste av henne var Juliane och jag. Jag var 15 år och föll handlöst för hennes vackra språk och förmåga att berätta en historia som griper tag. Inte heller nu när hon tar sig an sagogenren blir jag besviken. Det är så fängslande, så skickligt...

Ramberättelsen utspelar sig på Akasha-torget i Pa Ghad, där sagoberättare och spända åhörare från hela världen har samlats till förtäljarmarknaden. En skrivare tecknar ner det som berättas, en förtäljarstav skickas runt, dagen blir till natt och gryning och sedan åter dag. Det ålderdomligt klingande språket känns igen från sagans värld, likaså de människor och varelser som befolkar sagorna. Det är kungar och drottningar, magiker, kloka gummor och gubbar, en vampyr... Alla de traditionella sagans ingredienser finns således med och ändå känns det nytt och eget. Det går inte riktigt att sätta fingret på exakt vad det är som gör de edelfeldtska sagorna så annorlunda. Kanske det ibland oväntade och moderna synsättet på tidlösa frågeställningar eller de många modiga, starka och självständiga flickor och kvinnor som agerar i sagorna.

Det är svårt att välja en favorit bland de elva berättelserna, men om jag måste blir det kanske ändå Namnbrunnen som givit namn åt samlingen. Det är sagan om sonen till en stor krigarkung. Han är född att axla sin faders krigarmantel, men vägrar att utöva våld och viger istället sitt liv åt att göra gott. Resultatet av hans gärningar blir dock inte alltid så gott då verklighetens fula ansikte uppenbarar sig.

Namnbrunnen finns förstås på biblioteket, kolla här om den finns inne.

Läs och förtrollas!

Sagostund på bibblan

Under våren har Järfälla folkbibliotek börjat med sagostunder för barn på lördagar. I Jakobsberg har vi en sagostund i månaden och i lördags var det min tur att välkomna de små besökarna och deras vuxna. Förväntansfulla samlas barnen utanför Drakrummet. Vi studerar draken som hänger ovanför dörren och vaktar sagorummet. Barnen tar sen plats på den rutiga mattan och tillsammans ropar vi på sagan med en ramsa. Nu kan det börja.

Den första sagan som jag berättar är Grodprinsen. Eftersom jag berättar fritt kan jag ändra, dra ifrån och lägga till som jag vill. Denna gång slutar sagan med att prinsessan friar till prinsen och inte tvärt om.

Sen tar jag fram min väska och vi rimmar på de djur som jag ett efter ett plockar fram. "Nu ska vi skoja, sa en....papegoja". "Idag fyller jag år, sa ... ett får".

Efter rimleken berättar jag den gamla folksagan Korven. Barnen skrattar förtjust när de ser framför sig hur korven fastnar på gummans näsa.

Vi avslutar sagostunden med en avslutningsramsa.

En del barn och föräldrar beger sig till barnavdelningen för att läsa och låna. Jag tar plats i informationen för att fortsätta dagens arbete. Av denna mysiga sagostund fick jag energi som varar ända till stängning.

Under våren äger sagostunder rum följande lördagar på Jakosbergs bibliotek: 25 april och 16 maj kl 10.30. Passar barn 4-6 år. Filialerna i Barkarby, Kallhäll och Viksjö har också sagostunder på lördagar, kolla webbplatsen här. Välkomna!

/Katarina Forsberg

Tampas med drakar

Jag känner mig (klädsamt?) modest idag så istället för ytterligare subtila iakttagelser om människans villkor (eller pip från okunnighetens träsk?) så tänkte jag i all enkelhet tipsa om de sagostunder som biblioteken anordnar. Dessa brukar vara uppskattade händelser, både för sagotokiga barn och sömnberövade föräldrar. En sak skall dock påpekas och det är att dessa infaller vid lite olika tidpunkter så en god idé är att kolla när just ditt bibliotek tampas med drakar eller hamnar i klorna på elaka trollpackor!

Sagor som bara fortsätter

När Sara bloggar om Ghibli Studios börjar jag tänka på hur lycklig jag blir av filmerna som kommer därifrån. Min absoluta favorit är Spirited Away, som hamnar allra högst upp på en trång tron bland mina absoluta favoritfilmer. Sitter däruppe och fikar med Lynch, Peckinpah och Huston. En japansk tecknad film däruppe bland macho-noirgräddan? Om! Har ni inte sett den? Då har ni gjort fel! Just den finns inte på kommunens bibliotek och det är jättesynd!

Spirited Away är en fantastisk saga. Men vad mer, så är det en saga utan slut, eller början, för den delen. Det är en av sakerna som är så stormande underbart med den. I historien finns flera stigar som leder iväg till andra äventyr som jag inte får följa med in i. Där finns en hjulångare full av gudar som kommer från en tindrande storstad långt borta. Hur mycket skulle jag vilja få följa med tillbaka över det nyligen ditregnade havet? Där finns ett tåg som rusar iväg, med rälsen knappt över ytan, ur filmens badpalats. ”Förr”, säger någon ”brukade tåget komma också, men nu åker det bara iväg.” Vadå förr? Vad fick det att sluta komma och bara åka iväg? Vad hände? Och, visst, hur kan ett tåg bara åka iväg, utan att först komma till en perrong? Men det är en saga och i sagor får… ja. Nå, tåget åker i alla fall iväg, och jag får följa med, till sist. Under resan stannar det vid perrong efter perrong, ute i vattnet, och skuggfigurer kliver av, några på. Men perrongerna står i ingenstans. Vad händer om man går av? Vart kommer man? Till sist så kliver jag av, i ett förtrollat träsk, och tåget fortsätter vingligt vidare, och jag ser bara de röda lyktorna från sista vagnen försvinna bort i skymningsmörkret, vart? Vad finns längre in? Där finns andra sagor. Andra äventyr. Det hisnar!

När jag läste Michael Endes Den oändliga historien hisnar det precis likadant. Här är en sagobok som berättar om ett sagoland som håller på att försvinna och en liten pojkes försök att rädda landet. Men hela tiden träffar han… ja, stenbitare, pysslingar, gamla Urgl. Han kommer till förtrollade platser och lämnar dem igen. Michael Ende förklarar hela tiden att det minsann inte är slutet på historien om den platsen, om den varelsen, det finns mycket mer att berätta. Sedan fortsätter han: ”Men det är en annan historia som får berättas en annan gång.” När jag för länge sedan läste den första gången blev jag irriterad. När ska jag få veta hur det gick för stenbitaren? Nu är det bara underbart. Sagorna tar inte slut. En saga leder till tio nya sagor! De finns därute ännu mer, bara för att jag inte får veta hur de slutar.

Som i Ringens brödraskap (Sagan om ringen) när Bilbo lämnar Hobbinge (Hobsala) för sista gången. Vart går leder hans stig, förutom iväg?

Så slingrar vägen evigt sig
från dörren där den löpte ut
Nu ligger den där framför mig
och jag ska följa den till slut,
På raska fötter, om jag kan,
till dess den korsas ett tu tre
av mången stig och mången man.
Och varthän sen? Det får jag se.

Sagan om svärdet

Vad är nu det här, som jag fiskat fram? Långt ner i Jakobsbergs bokmagasin, kryptiskt klassificerat som ”germansk religion” står en liten grå bok, skriven i slutet på 1800-talet men inte utgiven förrän 1993. Nej, inte riktigt sant, ett par populariserade bearbetningar dök upp under 80-talet (artonhundra). Nu står den i magasinet om inte det här övertalar någon att flytta upp den på hyllan, och någon annan att faktiskt låna och läsa den. Ty, det äro icke rätt och riktigt att denna saga försmäkta uti mörkan grop, utan torde rakryggad och stolt paradera i skaran bredvid sagor om ringar och hulda ordkonster. Han vurmade för forna norden, Viktor. Här så ett epos baserat på gudasagorna, från skapelse till Ragnarök, men i centrum står tre stolta alvsmeder, tillika bröder, och deras vassa mästersmide. Verket smakar Tolkiens Silmarillion lång väg, men eftersom Sagan om Svärdet är skriven på 1880-talet och inte ens Tolkien var född då, anar man att de två öst ur samma brunn. Och jag älskar boken – som saga, som historielektion, jag älskar det gammeldags språket, högtidligheten, det ödesmättade. Snälla Jakobsberg. Plocka fram den igen. Vad gömmer sig mer i underjorden, i bibliotekens svartaste mörker, dit inget ljus dristar nedstiga