Fel bok i fel tid

Oförtjänt taskig? Har Boris otur? Antagligen är det så. Jag är bara så förjordat sugen på att skriva en bokrecension, samtidigt som jag inte läst någon riktig femetta på ett tag. Och här kommer då Boris promenerande, som jag sett så fram emot att få öppna. Länge, länge.

När jag då börjar på Boris Vians surrealistiska kärlekshistoria Dagarnas Skum, den må vara nog så klok och nog så trevlig, så är den lite för skrikig för mig just nu. Jag blir smått stressad av den oändligt välbemedlade huvudpersonen och hans absurda mästerkock, i en värld där flickorna är så vackra att solen bländas, råttorna dansar till Duke Ellington och folk dör i drivor utan att det bekommer någon nämnvärt.

”Den här ålpastejen är fantastisk”, sa Chick. ”Vem har givit dig idén att göra den?”
”Det var Nicolas som fick den”, sa Colin. ”Det är en ål – eller snarare, det var – som brukade komma i hans handfat genom kallvattenledningen varje dag.”
”Det var konstigt, sa Chick. ”Varför det?”
”Den sträckte fram huvudet och tömde tandkrämstuben genom att klämma på den med tänderna. Nicolas använder bara amerikansk tandkräm med ananassmak och det frestade den nog.”
”Hur fångade han den?”
”Han la en hel ananas på tandkrämstubens plats. När den åt tandkrämen kunde den svälja ner och dra tillbaks huvudet genast, men det gick inte med ananasen, och ju mer den drog, ju mer fastade tänderna i ananasen. Just då kom Nicolas in och han skar huvudet av den med ett rakblad. Sen öppnade han kranen och så kom resten.”

Hur kan jag inte älska det här? Jag borde minsann älska det här! Men nu är det så här att jag precis nu antagligen har behov av någonting långsamt och tänkvärt, och det här är mer som framfusig frijazz… liknelsen använd med tanke på att Boris Vian var jazztrumpetare. Allt denna längtan inför en bok, denna längtan och sedan faller den på när jag läser den. Borde jag inte lägga ifrån mig och läsa vid annat tillfälle? Antagligen, men då hade ju inte heller detta inlägg funnits… Hu. Och ändå. Poängen är alltså att det inte bara spelar roll vilken bok jag läser, utan när jag läser den. Om våren kanske jag hade älskat den här. Ska fundera på det. Om våren kommer.

Samtidigt. Framemot där jag är nu i Dagarnas Skum mörknar surrealismen. Olyckan gör rummen mindre, trappstegen halare, mattorna hårdare. Det gillar jag. Här finns en boksamlare, som är så förälskad i filosofen Jean-Sol Partre (Vian hade en spalt i den icke helt okände Jean-Paul Sartres egna tidskrift) att han låter all annan kärlek rinna honom mellan fingrarna. Att älska böcker är tydligen självförnekande och själavådligt. Så låt oss i kärlekens namn bränna bokhandlarna och skjuta författarna… Jag kommer antagligen omvärdera den här. Gör det nästan redan, medan jag skriver blogginlägget. Intressant.

Men i alla fall. Stackars Boris. Förlåt.