Ännu ett varv...

Härmed förklarar vi höstterminen öppnad.

Igår kom ettorna. Nya, tysta, ensamma eller sammanklumpade rör de sig flamsande storögt genom lokalerna eller står och trycker utanför aulan. Jag vet att det kommer gå över. Den storögda tystnaden kommer tystna och förvandlas till ett mullrande myller. Snart. Snart.

Idag kommer tvåorna och treorna. En kort inskrivning och avbockning för att sedan njuta sista helgen innan läxorna. Under det att de är har tittar de in. Alla gamla sjuttonåriga biblioteksrävar kommer förbi och bockar och hejar och jublar och andas in. Här igen! Hej Andreas, hur har sommarlovet varit? Kul att se dig, Andreas!

Jag blir alldeles hjärtsnörpt. Igen! Jag har inte tänkt så mycket på dem medan jag var ledig, men nu… nu när de kommer tillbaka kommer det också tillbaka hur mycket jag älskar det här jobbet, och hur mycket jag tycker om alla våra unga gamla biblioteksdrällare. Hej på er!

Sedan promenerar faddertvåorna runt med små grupper av nya elever. Detta kräver en viss nonchalans för att framstå som lagom världsvan och blasé. Det låter somså:

Och det här är biblioteket. Här finns böcker. Och datorer. Här kan man sitta om man ska plugga. Och där är bibliotekarien. Några frågor? Då går vi till matsalen.

Välsigne er!

Jag känner mig blå

För sjätte gången i ordningen har Järfälla gymnasiebiblioteks och Järfälla gymnasieskolors berättartävling avslutats med brak och dunder.

För er som inte har för vana att frekventera Järfälla gymnasieskolor innebär detta att skolornas elever frivilligt har fått lämna in berättelser under våren på temat ”Blå”. Det kan vara dikter, prosa, låttexter eller varianter därav. Den begränsande regeln är att antalet ord inte får överstiga 1500, av uppläsningstekniska skäl.

Detta år var rekord i antalet inlämnade alster. Fyrtiosex berättelser hade juryn (bibliotekets personal och en handfull av skolornas personal) att begrunda, älta och våndas över. Det är fantastiskt, sant fantastiskt att så många elever vill skriva och dessutom dela med sig av det de skriver. Hur ska man kunna utse vinnare? Egentligen kan man inte, men vi misstänker att vi trots allt får fler bidrag om vi uppmuntrar skrivande och berättande med utmynnande i ett dramatiskt jippo. Det ger en gnutta glamour åt tilldragelsen, även om jag hoppas och tror att bidragsgivarna ändå skulle skriva utan oss och en tävling. Och fortsätter göra det oavsett utgången.

Här kommer nästa dilemma. Om man tävlar i en berättartävling. Om man tävlar och inte vinner. Är det slut då? Är fröet av drömmen om att skriva livet igenom redan förtorkad och död? Det kan kanske kännas så. Åtta bidrag var ju bättre enligt juryn. Men det betyder inte ett jota – juryn är tio personer och vi var enormt oense. Två av mina favoriter (vi valde att lyfta fram fyra var) kom inte med bland vinnarna, vissa i juryn fick lomma hem utan en enda av sina önskningar uppfyllda. Med detta vill jag säga att smaken är som… olika. Såå olika. Nej, inte misströsta, utan inspireras!

Vinnarna var fantastiska. Men det fanns underbart många fantastiska berättelser i olika tonart, form och längd. Alla bidrag belönas med en pocket. Andrapristagarna med ett litet presentkort på Klackenbergs bokhandel. Förstapristagarna med ett större presentkort, plus att vinnarbidragen uppläses av prisutdelaren, i år Sissela Kyle, i aulan. I teorin, men när Sissela kom var hon konvalescent från lunginflammation och hennes röst klarade bara de två vinnarbidrag som var kortare dikter. De längre prosavinnarna fick istället läsas upp av jurymedlemmar, som gjorde så med den äran. Men Sissela bidrog med önskad glamour, särskilt som hon inledde med en bejublad monolog om ordens makt och mening.

Därmed var det över för denna gång. Vissa ledsna, andra lyckliga. Vi fulla av intryck. Och jag förundrad över hur jag kan bli så nervös varje gång jag får en mikrofon i min hand. Borde snart ha vant mig, borde jag. Redan får vi förfrågningar om nästa berättartävling, om ett år. Vi har också tänkt trycka upp ett häfte med alla berättelser som vi delar ut till de bland eleverna som vill ha. Men nu pustar vi ut.

Musikalen Rent!

Ska på musikal ida´ tralala.
Vart då? Vart då?
Vart ska du gå?

Jo, jag ska sitta i biblioteket till strax före sex, sedan ska jag stänga av datorn, skyffla ut de sista överambitiösa eleverna som sitter här på fredagkvällen, stoppa pennan bakom örat, släcka och gå tvärs över korridoren till aulan. Dit har Broadway och Manhattan flyttat, om än bara för en ynka vecka. Det är nämligen så här, att vartannat år sätter skolan upp en hejdundrande musikal, med hjälp av tvåans och treans musikesteter. De hamrar och sjunger, sminkar och stressar månader i sträck för det här. De senaste veckorna har lärarna inom musikestetprogrammet gått från att se förtvivlade ut rakt genom stressade över till entusiastiska och nu traskar de runt och ser lagom beslutsamt euforiska ut. De lutar sig tillbaka i lärarrummet mot soffryggstöden och säger med sitt kroppsspråk att ”Vänta bara, det här är riktigt bra.” De senaste veckorna har musikesteterna haft det mäktiga privilegiet att de dessutom fått ta kaffe ur lärarnas kaffeautomat. Det ni! Det hör inte till vardagen. Så de som inte drack kaffe innan lär väl göra det nu. Det måste betyda att det är något stort på gång.

Det är en tioårig tradition på SAM-gymnasiet att sätta upp musikaler, och låta tvåorna och treorna spela och göra allt kringarbete tillsammans med utbildade handledare. Detta blir musikesteternas projektarbete, och det verkar vara så underbart kul! Skönt dessutom att ha sitt projektarbete klart redan efter andra ring, tänker jag. Genom åren har eleverna satt upp Jesus Christ Superstar, Grease, en nyskriven musikal om Schlagerfestivalen, för två år sedan Hair och nu med början imorgon Rent!

Musikalen är tillgänglig för allmänheten, så klart. Biljetter får man tag i via Ticnet och den spelas ända fram till den 21a februari. Utan att ha sett den uppmanar jag er ändå att se den. För att den antagligen är jättebra. För att eleverna som medverkar är bedårande, även när de inte står på scen. Och ni kan få möjlighet att kika in i det eminenta, vid den tiden på dygnet stängda och nedsläckta gymnasiebiblioteket genom en ruta. Det går inte av för hackor!