Läsklumpeklumpen

Jag verkar ha hamnat i någon slags omläsningträsk. När jag ser mig omkring har jag klafsat iväg åt helt motsatt håll mot där mina principer står och vinkar. Och här går jag och läser om. Först Toni Morrison och nu råkade jag läsa om den inte helt tunna Svärdet i Stenen. Kommer jag att gå ner mig alldeles innan sommaren är höst?

När jag var ungefär femton år gammal älskade jag riddare. Klassiska kamper mot omöjliga odds. Riddare. Ivanhoe och kung Arthur. Allt läste jag, men jag hade också en klar uppfattning om hur det skulle vara. Man skulle veta vilka som var onda och vilka som var goda. Ideal, tapperhet och svärd mot övermakten. Enkelt och klart, om jag får be. Och när jag så sprang på en jättetjock, klassisk version av legenden kring riddarna kring runda bordet, jakten på Graalen och hela menyn tog jag mig an den omedelbart.

Jag blev mycket irriterad.

Riddarna var klumpiga, rätt så fåniga och väldigt vilsna. Trollkarlen Merlin totalt vimmelkantig, och dessutom levde han baklänges i tiden, så han skuttade omkring med kastspön och talade om nutiden som om den hänt för länge sedan. Hmpf! Vart tog ädelmodet, de överväldigande oddsen vägen? Visserligen slogs riddarna för en god sak, men de gjorde det inte särskilt ädelt alls. Nej, fy! Ge mig en annan bok. Jag var femton.

Jag förmodade att Svärdet i stenen av T.H. White förtjänade en andra chans. Så den fick följa med mig på min resa till Lissabon och tillbaks igen. Boken (egentligen är det fem böcker men den utgåva som Kallhäll har är i en klump) skrevs under det sena trettiotalet och handlar självklart om det medeltida England, men mellan raderna hör man tydligt och klart Europas marscherande arméer, och vad White tycker om samtida mänsklig grymhet och dumhet. Bara det gör läsningen till en intressant upplevelse. Men mer så att jag kanske kan läsa med en gnutta mer distans nu, och har andra förväntningar än när jag läste den förra gången. Hoppas jag.

I alla fall. Jag är inte förvånad. Denna gång älskade jag den. Den klumpighet, den humor, och de anakronismer som fick mig att rysa mig förra gången vaggar mig in i sommarlyckan denna gång, och när jag avslutar den fjärde av de fem böckerna (i boken) ombord på en flygbuss på väg hem hittar jag dessutom den där klumpen i magen som jag letar efter hela tiden när jag läser. Den härliga goda sorgsna läsklumpeklumpen.

Ganska trevligt att klafsa runt här i träsket. Finns här något mer som förtjänar att återupptäckas, månntro?