Andres + Lokko = 1637

Tidskriften Pop var min bibel från det att jag var 17 till den lades ner 1999. Jag har fortfarande kvar alla nummer. När den senare transformerades till just Bibel – namnet på den nya tidskriften – hade mitt intresse svalnat betydligt; det pratades inte så innerligt om musik längre, utan mest om kläder och yta. Folk som brinner för sådant är ingenting att bry sig om, tyckte jag.

När jag nu håller de två tegelstenarna i min hand som utgör ett urval av Andres Lokkos texter minns jag tillbaka. Skribenterna på Pop skrev om musik på ett sätt som få bemästrade i Sverige. De skrev om musik för oss ultranördar som tar musik på allvar, som verkligen lyssnar på skivor. Det var en stor tidning som brann likt ett fanzine och chefredaktör Lokko – född och uppvuxen här i Viksjö, Järfälla kommun – ledde sina undersåtar till stordåd genom att agera ultraelitistisk kultursnobb. Jag tyckte det var lite kul med en sådan varelse.
Tidskriften Pop och fildelning är förmodligen de två största anledningarna till att jag köper så mycket skivor. Det Pop hyllade köptes av mig och att upptäcka ny och gammal musik blev en religion. Min bibel, som sagt...

Bland de 1637 sidorna ryms så mycket tyckande och tänkande att det är svårt att ta till sig allt på en gång. Lokko är riktigt usel i början av sin karriär, men redan i slutet av 1992 börjar stilisten väckas till liv. Varför? Förmodligen för att han ges utrymme. Hans långa reportage om The Cure är början på riktigt bra musikjournalistik, det vill säga så långt ifrån Metros "recensioner" man kan komma. Höjdpunkten nås kanske i texten om Wu-Tang Clan, även om Lokkos hiphopcred aldrig smällt särskilt högt. Allra mest patetiskt blir det när Lokko bestämmer sig för att "spöa skiten ur britpoppen" och drämmer till Oasis sångare Liam Gallagher i skallen. Läs Lokkos text här. Skämskudde fram.

Med tiden tyckte jag mindre och mindre om Lokkos texter. Kanske för att han blev för snobbig – och därmed väldigt förutsägbar. Mycket tomma ord. Alla låtar han skriver om är ”världens bästa låt”... Det håller inte i längden.
Samtidigt är det ganska underhållande att Lokko under hela sin karriär har hyst en smått bisarr fascination för Englands postnummer och adresser, en fascination som finns där än idag. Det är sällan man läser någon av hans nutida krönikor i Svenska Dagbladet utan att han nämner någon gata eller något område i London, där han förvisso bor... Men hur pseudoromantisk kan man egentligen bli över en liten gatstump? Ändå kanske det var detta som fascinerade mig som ung – Lokkos förmåga att göra just en liten gatstump i England fullständigt magisk.

På tidigt nittiotal snackade han om bass'n'bleep. I mitten av tvåtusentalet var det mikrohouse. I slutet, det vill säga i nutid, skriver han seriöst om politik. Vissa påstår att han har vuxit upp – något av det tråkigaste man kan göra! Det kanske är därför som jag inte läser Andres Lokkos texter längre. Eller så är det för att jag inte bryr mig om Lokko – han skriver trots allt mest om sig själv numera… Fast det har han förvisso gjort i tjugo år. Kanske är det jag som har blivit tråkig?

Nåväl, jag tackar honom för att han fick mig att upptäcka så mycket bra musik. När jag läser om hans gamla texter smittar hans entusiasm av sig igen, och innan jag vet ordet av så lyssnar jag återigen på Rides fantastiska Nowhere-album. Så bra!