Bokklubb, Nobelpris och Pelle Snusk

Igår hade biblioteket i Barkarbys bokklubb - Mysterieläsarna - sitt andra möte för terminen. Naturligtvis pratade vi om Nobelpriset. Det är ju oundvikligt en dag som denna. Jag föreslog för barnen att de skulle göra en lista över författare som de tycker borde få Nobelpriset och här intill har ni resultatet. Då flera av barnen uttryckte sin förvåning över att Astrid Lindgren inte fått Nobelpriset hann vi även prata lite om ALMA-priset och vilka de senaste årets pristagare har varit. Naturligtvis undrade alla över prissummorna som Nobel- respektive ALMA-priset genererar och vad man egentligen skulle kunna köpa för fem miljoner kronor.

Äntligen har årets Barnbokskatalog kommit från Kulturrådet. Som vanligt är den snygg och inspirerande och alla bokklubbsbarnen satte direkt igång att kryssa för böcker de ville låna, ställa sig i kö på och någon enstaka som vi inte hade köpt fick jag raskt skriva upp på vår beställningslista. När en ung deltagare i bokklubben ifrågasatte om en bok om bestar i myterna verkligen kan klassas som en faktabok då djuren i boken är fantasidjur fick vi en mycket spännande och givande diskussion som ingen av oss hade några riktigt bra svar på. Boken har ännu inte kommit till biblioteket men ska defintitvt granskas, diskuteras och läsas av bokklubben vid nästa träff

Vi läste även en folksaga som jag har hämtat från Unga Fakta. Där finns flera kända och lite mindre kända sagor som man antingen kan skriva ut, med fina färgbilder, eller få upplästa på datorn.
När alla hade läst sagan diskuterade vi lite enligt Aidan Chambers boksamtalsmodell. Vad barnen tyckte om/inte tyckte om med sagan. Om något var oklart eller konstigt, och om de såg några mönster i sagan. De hittade både mönster i själva sagan, men konstaterade även att sagans magiska tretal går igen i många av våra kända folksagor.
Vi hade en mycket intressant diskussion, då sagan slutar med en uppfostarande uppmaning: "Tänk på att fast andra kanske gör farliga saker måste du inte göra lika dant!"
Vad beror det på att sagor för barn gärna vill komma med den typen av tips? Hur ser det ut i moderna böcker, är det samma sak?
Jag berättade lite för dem hur man har sätt på barnböcker rent historiskt, att de har använts för att fostra barn och det är

någon som förekommer i böcker än idag, även om det inte är lika tydligt.
Sedan gick jag och hämtade Pelle Snusk från vårt magasin, för att visa dom ett exempel på forna tiders barnböcker, där man använde ren skrämselpropaganda för att få barn att bete sig på ett visst sätt.
Efter att jag hade läst en av sagorna för barnen var de helt andäktiga och ville bara höra fler och fler sagor och det slutade med att jag fick läsa nästan allihop.
Vi tittade även på bilderna och förfasade oss över historierna, även om barnen (9-11 år) gärna hade sett ännu mer hemskheter...
Efter att ha stärkt oss med popcorn och mandariner avslutade vi bokklubbsträffen på sedvanligt sätt med att rekommendera en favoritbok som vi nyligen läst, till de andra i gruppen.



Min Mario

Ho!

Honom har jag redan läst!

”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”

Jag läste Berättaren av Mario för X antal år sedan. Om jag minns rätt, för jag har inte boken framför mig, handlar det om hur författaren ger sig ut i jakt på en gammal vän, sedan decennier försvunnen ut i Sydamerikas djungler. Men rykten gör gällande att han fortfarande lever därinne i grönskan, tillsammans med en indianstam. Mellan indianernas boplatser vandrar högt vördade berättare, som förtäljer nyheter, myter och drömmar. Varje gång han passerar är det fest, och högtidsstund. Så uppblandat med författarens sökande efter sin forne vän får vi höra Berättaren.

Boken hyllar berättandet, indianernas kultur och vördnad inför liv, död och natur. Jag minns att alla indianer bar samma namn, möjligen med ett kompletterande epitet, typ ”Enögde Tasurinchi” vilket gav ett djup, en mystiskt främmande kulturmöte och en läslig förvirring som gör att jag inte glömde boken i havet av böcker. Tasurinchi är alla människor och varje enskild människa i den vandrande indianstammen. Så om Tasurinchi blivit biten av en skorpion och dött, sörjer Tasurinchi följdaktligen Tasurinchi. Jag minns ju boken fortfarande, och hade sparat ett citat i en liten anteckningsbok, där Berättaren återger sina förfäders första stapplande steg.

Efteråt började människorna på jorden att vandra, rakt mot den fallande solen. Innan stod också de stilla, på samma plats. Och solen, himmelens öga, var orörligt. Sömnlöst, alltid öppet, tittade det ned på oss och värmde upp världen. Även om dess ljus var bländande kunde Tasurinchi uthärda det. Det fanns inget som kunde skada, det fanns ingen vind, det fanns inget regn. Kvinnorna födde rena och ofördärvade barn. Om Tasurinchi ville äta stack han ned handen i floden och drog upp en sprattlande fisk, eller också sköt han av pilen utan att sikta, gick några steg i skogen och snubblade strax på en liten vildkalkon, en rapphöna eller en trumpetarfågel, alla genomborrade av pilen. Det fattades aldrig mat. Det var inte krig. Floderna översvämmade av fiskar och skogarna av djur. Los mashos (en indianstam beryktad för sin krigiskhet) existerade inte. Människorna på jorden, var starka, visa, upphöjt lugna, och eniga. De var stilla och fridfulla, utan vrede. Före tiden efteråt.

För övrigt brukar jag alltid blanda ihop hans namn med den portugisiske författaren Antonio Lobo Antunes. Varför? Förmodligen för att de har dubbelnamn och att där figurerar ett L i bilden. Lobo och Vargas tycker jag dessutom har någon form av gemensam association. Undrar vad?

Nobelpriset i litteratur 2010

I morgon torsdag tillkännages vem som tilldelas årets nobelpris i litteratur. Vi på biblioteken oroar oss som vanligt: Kommer vi ens att ha några av pristagarens titlar? Har vi läst någon av böckerna? Kan vi uttala personens namn?

Personligen hyllar jag Cormac McCarthy, Alan Moore och Thomas Pynchon som värdiga nobelpristagare, men det är nog bara i min lilla värld som detta är möjligt.

Cormac McCarthy blev väl känd för en större publik med den fantastiska Vägen, en av mina absoluta favoritböcker. Personligen håller jag dock Blood Meridian högst av McCarthys verk (alla hans böcker håller skyhög kvalitet), och till min glädje såg jag nu att den har kommit i svensk översättning, Blodets meridian. Till skillnad från Vägen, som är skriven på ett kargt, repetitivt och stilistiskt stelt sätt, så rymmer Blood Meridian fantastiskt poetisk prosa. Det ska bli intressant att se hur översättningen står sig i jämförelse med originaltexten. Jag hoppas åtminstone att vi slipper en Einar Heckscher-översättning... Den snubben bör hålla sig till gammal sextiotalslitteratur.
Jag har förresten skrivit en del om Blood Meridian och annat McCarthy-relaterat här (på engelska) för den som är intresserad.

Alan Moore författar vuxenserier. Knappast troligt att han vinner något nobelpris, och skulle han vinna är det tveksamt om han ens skulle ta emot det. Karln är hyfsat anti etablissemanget. Watchmen och V For Vendetta är hans mest kända skapelser, titlar som är så pass välskrivna, genomtänkta och komplexa att de överträffar mycket i litteraturvärlden, men just på grund av att de är serier så får de sällan den uppmärksamhet de förtjänar.

När ansedda TIME Magazine valde de 100 bästa engelskspråkiga romanerna från 1923 och framåt förärades visserligen Watchmen en plats vid sidan av Doris Lessing, Ernest Hemingway, Toni Morrison och andra giganter. Men ändå. Få har hört talas om Alan Moore. Ännu färre har läst hans böcker. Några fler har sett filmatiseringarna av Watchmen och V For Vendetta - filmer som Alan Moore själv skyr som pesten.


Thomas Pynchon är en särling i litteraturen, och det gillar man ju. Gravitationens regnbåge var min första kontakt och här finns bara ett ord: Delirium! Jösses, vilken tripp! Jag ger mig.

Svenska nobelpristagare? Tja, Nikanor Teratologen, Lotta Lotass, Magnus Dahlström och Tomas Tranströmer kanske? ”För ett ögonblick framstår det mesta av den omgivande litteraturen som antingen cynisk eller naiv”, skrev Anders Johansson i Aftonbladet om Teratologens senaste bok Att hata allt mänskligt liv, men det räcker nog inte för ett nobelpris... Knappast några trovärdiga kandidater på min svensktoppslista heller, med andra ord.
Men skam den som ger sig. Jag kommer fortsätta att propagera för mina favoriter.

Att läsa om Toni Morrison

Min syster skrev sitt gymnasieprojektarbete om Toni Morrison, amerikansk nobelpristagare i litteratur. Hon läste och hon läste. Vid något tillfälle kom vi prata om den boken hon höll på med just då – som hon tyckte var fantastisk. Varför, undrade jag? Läs, sa hon. Och så satte vi oss i hennes rum och läste högt ur Solomons sång.

Solomons sång är Tony Morrisons tredje bok, och hennes publika genombrott. När vi satt där och läste klack det till inom mig, minns jag. Vi började där hon var. Mitt i boken. Jag minns stycket än idag. Det var när Hagar, Milkmans älskade, letade efter honom med kniv i hand eftersom hon älskade honom så mycket så att om hon inte kunde få honom måste hon döda honom. Efter ett halvdussin misslyckade mordförsök var han nu här, framför henne, trött på att ducka under bord och fly barfota genom snöslaskgränder. Men inte mer om vad som händer i boken, nu.

Jag läste den. Jag blev ju tvungen. Sedan läste jag fler. Jag läste Jazz. Jag läste Älskade. Efter det läste jag en massa andra böcker, men i flera år efteråt svarade jag ’Solomons Sång’ när någon frågade vilken bok som var den bästa jag hade läst. Men det är länge sedan nu och bara fragment av minnen från boken lever kvar. Jag minns början, och jag mindes scenen som jag återgav, och jag mindes slutet, trodde jag. Och att någonstans i mitten tog boken en vändning som skickade rysningar av välbehag genom mig. Men det är allt.

Kusligt, nästan skuldmedvetet, tog jag den åter ur hyllan för ett litet tag sedan. Omläsning hör annars inte till vanligheterna. Ska man riskera att skada minnet av en god läsupplevelse? Kanske inte, men jag ville veta vad jag inte mindes, och jag ville återuppleva ryset som jag har för mig att jag minns. Att läsa om böcker, det kräver egentligen ett eget kapitel, som jag eller någon annan kanske ska skriva någon gång. Det är i alla fall något jag ytterst sällan gör. Någon gång för biblioteksjobbet kanhända, inför bokprat, men nu vill jag veta varför jag tyckte att detta var bland det bästa jag läst.

Solomons sång, liksom Toni Morrisons alla böcker handlar om de svartas situation i USA ur ett historiskt perspektiv, vare sig de utspelas på 1600-talet eller 60-talet. men vad hon främst kan, är att berätta. Hon är en gudabenådad sagotant. Hennes böcker består av ett myller av sammanvävda historier som tillsammans bildar en märkligt mäktig helhet.

Ja. Ja, det här är bra. Jag är inte lika överväldigad som jag antar att jag var första gången jag läste den. Annat var inte att vänta. Jag minns karaktärerna mer än jag minns handlingen, och jag minns känslan mer än karaktärerna. Jag myser mig igenom boken mer nu än då. Jag förundras över Toni Morrisons vävkonst och de livsöden som hon serverar mig. När jag kommer till slutet visar det sig att jag kom ihåg fel. Häftigt! Den är alltså skitbra, igen. Fast Älskade är ännu bättre.

Det är, hursomhelst, en utmärkt idé att läsa Toni Morrison i sommar. För första gången eller igen.

Och vinnaren är...

Nobelpriset i litteratur. Denna bottenlösa brunn av lycka. Alltid finns där mer att ösa ur. Jag älskar det priset. Dagarna innan har jag grunnat, ältat, vältrat mig och stampat otåligt. Sen pfff så är det över. Ett namn till på listan. Hon stod redan i bokhyllan hemma, så jag klappar mig självgott på magen. Det känns en gnutta varmt att velat läsa henne sedan långt innan nu.

Det är underligt, det där pirret dagarna innan priset. Jag är förälskad i att det funnits så länge, och att listan på pristagarna är så lång. Jag tycker om att ett helt författarskap hyllas, och inte enbart en bok. Det innebär att jag inte är begränsad till att läsa årets bästa enligt någon, utan får ett helt författarskap att dyka ner i, antingen det är helt orört av mina händer eller om jag redan doppat tårna däri.

Den där långa listan, som slingrar likt en flod från Sully Prudhomme och genom hela förra århundradet, är väl värd att leta efter pärlor i. Vissa verk har självklart grumlats med åren, men i det mesta kan man hitta underbara ting. Jag skulle inte säga att det är svårt att läsa nobelpristagare, bara speciellt. Ofta belönas ett innovativt språk, nya uttrycksformer och sällan är ett pris ogenomtänkt. Prova!

Sedan tycker jag om att man blandar väldiga vetenskapliga framsteg med vidunderliga kulturella upplevelser, allt med mångtusenåriga traditioner. Sällan mötas numera de två. Men den tionde december sitter de där och kikar blygt över sina murkelmuränasorbéter på kungen och Peter Englund. Och våndas över sina tal.

Har man dessutom skrivit en bok och givit den titeln ”Kungen bugar och dödar” förtjänar man minst ett Nobelpris.

Vem?

Idag kl.13.00 kommer vi att få svar på den frågan - den nytillträdde ständige sekreteraren Peter Englund kommer att hamna i kamerablixtarnas sken när 2009 års nobelpristagare i litteratur offentliggörs - och kanske kommer någon att ropa "Äntligen"!

Här på biblioteket har de senaste dagarna diskussionerna varit många. "Vad tror du, blir det Tomas Tranströmer i år, då skulle jag verkligen ropa ’äntligen’!’," var det någon som sa, andra tror och hoppas att det blir "äntligen" för Joyce Carol Oates, många har egna, hemliga favoriter.

Min egen favorit har under flera år varit författaren Tahar Ben Jelloun. Han föddes i Fez 1944, när han var tio år flyttade han till Tanger och studerade senare vid universitetet i Rabat. 1971 flyttade han till Paris.

Han lämnade sitt hemland men det finns hela tiden med i hans litteratur. Stilla dagar i Tanger var den första boken jag läst av honom. En tunn, liten bok till utseende, men mellan pärmarna gömmer sig en väldigt välskriven berättelse.

En döende man ligger i sitt rum i ett hus i Tanger, han låter tankarna gå sina egna vägar, berättar om sitt liv, minnen och ouppfyllda hopp och drömmar. Samtidigt finns en värld utanför fönstret, grannfrun som hänger tvätt, barnen som leker på gården, livet pågår där ute medan han tar avsked under några stilla timmar. Han lyssnar på ljuden därute, kommenterar det som pågår där och vet samtidigt att han är på väg därifrån.

Ben Jelloun kan konsten att berätta sagor. Här berättar han en människas saga, om det liv som varit och som är på väg mot sitt slut. Han fångar upp landets historia samtidigt som han skildrar glädje och sorg i den enskildes liv.

Ben Jellouns författarskap handlar mest om livet i exil och identitetskonflikter i dess spår. Han har ett väldigt brett register som författare, essäist och översättare.

I boken "Pappa, vad är rasism" skildrar han samtal med sin dotter och hur han försöker svara på barnets uppriktiga och kloka frågor kring temat rasism. Trots att den är lättläst, tar den detta stora ämne på allvar och förmedlar att man endast kan bemöta rasism med kunskap.

Kvinnobilden i Islam, kritiken av islamisk fundamentalism och försöket att medla mellan öst och väst är hans stora teman. Som sagoberättare använder han sig av ett poetiskt språk som har blivit prisat bland annat med Goncourtpriset 1987.

Vi får se vad som händer kl. 13.00. Även om inte min favorit blir utsedd till årets litteraturpristagare, så blir det förhoppningsvis någon som många tycker har gjort sig förtjänt av priset - jag hoppas att många kommer att känna för att ropa "äntligen!".

Vem det än blir, säkert är att den personen får en alldeles egen plats på hyllan i Nobelhörnan på Jakobsbergs bibliotek, och vi önskar redan nu varmt välkommen!

/Eva Brünahl