Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp

Igår var jag på konsert med Markus Krunegård på Cirkus. Krunegård är kanske det bästa som har hänt popsverige sen Håkan Hellström. Hans texter är ursmarta men samtidigt är han inte rädd för att låta dum och han låter oss se alla hans svagheter. Ödmjuk är det sista han är, men han är uppriktigt glad över att så många har köpt biljett för att se honom. Han har en nästan obehaglig charm, en rockstjärneattityd som känns rätt tillspetsad, men den funkar på scen. Hans lugg är lång, sådär drygt lång så att den når nästan nedanför hakan. Nu hade hade visserligen klippt sig lite kortare, men skuggan av luggen är fortfarande där. Tänk att det finns någon som kan ha en sån dryg lugg. Men med inramningen av pampig musik och spelglädje förvandlas han till en... idol. Fast man kanske inte kan ha idoler längre om man har fyllt mer än 17?

Han har lyckats arbeta upp en rejäl fanskara i Stockholm, tonårsflickor skriker hjärtskärande och svimmar framme vid kravallstängslet, jag sitter i min mjuka cirkusstol högt uppe på läktaren och känner mig gammal och bekväm. Gammal egentligen. Jag vet att jag inte är gammal, men 25 år är så himla mycket mer än 15 år. Jag brukar ofta referera till Krunegårds rad om att "det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp", eftersom det låter som att växa och åldras blir ett aktivt val. Jag låter inte tiden erövra mig, det jag är som driver den framåt. Tanken är uppenbarligen dumdristig, men den ger ett visst mått av tröst för sådana som mig som tyckte att åldern sju år var rätt schysst.

Markus är alltså det bästa som hänt det musikaliska Sverige på länge. Så är det. Han gör mig blödig och lycklig på samma gång. Vissa livsfrågor gör han enklare, och andra problematiserar han ytterligare. Han vänder sig till alla åldrar, hans issues är universiella. Min mamma brukar nynna på "ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det", och visst är det så. En så svår sak som att välja sätter Markus ord på åt oss.

Krunegårds enda problem är egentligen att han bara har släppt en soloskiva så materialet är begränsat. Så när han plötsligt kommer ut på scen för extranummer och sjunger de första orden i min låt, "Sara" med Mauro Scocco, så är jag fullständigt fångad. Nu har Markus mig i en liten ask. Något av en chock blir det när Mauro i egen hög person trampar ut på scen i någon slags sjömanshatt och solglasögon och stämmer upp i en duett. Och de sjunger om mig. Men jag lyssnar mest på Markus.

Bäst under kvällen måste vara Jag är en vampyr, som efter alla dessa spelningar har satt sig som gjuten, har blivit en självklarhet, ett trademark. Jag såg precis Låt den rätte komma in på bio, och jag inser att låten faktiskt är en egen liten tolkning av boken med samma namn av John Ajvide Lindqvist. "Låt mig komma in, jag vill bli din". Uppenbart ju, hur kan jag har missat det?

Lyssna genast på Markusevangeliet som finns på biblioteket, såklart!