Hitta substitut

Det finns ett hål i mitt hjärta. Ett ödestomt utrymme som aldrig fylls. Hålet uppkom dagen då jag vände sista bladet i sista Harry Potter-boken. Det var över! Aldrig mer! Aldrig mer får jag flämta till när Harry står öga mot öga med Voldemort! Sen dess har jag försökt hitta substitut, men har inte riktigt lyckats. Harry Potter var så optimal. Allt fanns. Man växte med Harry Potter. Man våndades och bad för sitt liv med Harry Potter.

Trots att jag har letat har jag inte hittat något bra substitut. Jag tror jag måste byta infallsvinkel. Att det aldrig kommer finnas en ny Harry Potter utan att jag måste ge andra bokserier chans att beröra mig på andra sätt.

Jag läste nyligen ut första delen i Ursula Le Guins serie Trollkarlen från Övärlden. Det är en smått kultförklarad serie som började skrivas 1968 om trollkarlen Ged som ständigt jagas av en ond skugga. Han träffar drakar, besöker vindpinade fiskebyar, nästan obebodda öar, krångliga kungadömen och allsköns mer eller mindre behagliga varelser. I början är han ung, högfärdig och uppe-i-det-blå, men han tas snart ner på jorden när ett magin spelar honom ett spratt. Han tappar allt självförtroende och blir en blek kopia av sitt forna jag. Nu börjar jakten - på sig själv.

Den påminner inte alls om Harry Potter. Berättelsen är mörk, nästan hopplös, och här finns inga tonåringar med kärleksproblem. Detta är gravallvar. Men jag märker att jag gillar det. Kanske har jag hittat ett substitut.

Jag får nog anledning att återkomma om fantasyserier. För det finns många.

Såhär somrigt hade jag och bibliotekets bok det på min altan!

Biopremiärer i mitt hjärta

Igår var jag alltså på premiären av sjätte filmen av Harry Potter. Satt allra längst fram i biosalongen och jag vet faktiskt inte om jag någonsin har gjort det. Det var lite svindlande, särskilt när dödsätarna virvlade genom Londons gator i början.

SPOLIER ALERT, läs inte vidare om du inte vill veta vad som händer i sjätte filmen/boken.

Så hur var filmen då? Den levde upp till förväntningarna. Ungefär. Jag inser ju att det inte GÅR att få med alla detaljer från böckerna till filmduken, men det är så mycket som jag saknar. Och som filmrecensenten på Tv4 Nyhetsmorgon så riktigt påpekade, när barnskådespelare växer upp är det kanske lite sisådär med rollprestationerna när de hamnar i en av huvudrollerna istället för bara en bikaraktär (läs; Harrys kärlek Ginny). Jag ser inte gnistorna dem emellan. De är bara två klumpiga tonåringar som kramas handfallet. Då är det lite mer action mellan Ron och Hermoine i så fall. Men bara lite. Och det slängs kärleksdrycker åt höger och vänster och flirt och hångel i skolans alla hörn.

Men det är mestadels mörkt, ruskigt, hårt och hjärtlöst. Hogwarts försöker hålla ljuset uppe och hålla lektioner i vanlig ordning men vid terminens slut inser alla att det är ohållbart. Nu måste allas gemensamma krafter fokusera på en och samma sak. Stoppa Voldemort. Hitta horrokruxerna!

Läs gärna Botkyrka biblioteks blogg här, där har Henrik bloggat om att jag har bloggat om Harry Potter-premiären. Nu har alltså jag bloggat om att han har bloggat om att jag har bloggat om Harry P. Cool.

Harry P-pepp!

Jag tänkte att jag skulla hålla mig från att blogga om Harry Potter till dagen D infann sig, men det är såååå lång tid kvar till onsdag att jag måste blogga NU. På onsdag har den sjätte filmen om Harry Potter premiär i Sverige. Givetvis är biljetterna inköpta, jag var lite sent ute så nu blir det sittplats på första raden. Jaja. Det får gå.

Jag vet liksom inte hur jag ens ska börja beskriva min kärlek för Harry Potter. Jag upptäckte Harry Potter relativt sent. Först när tredje boken kom plöjde jag alla. Och sen var det bara nagelbitande väntan till nästa bok. När bok sju släpptes på engelska stod jag och köade utanför Gamla stans Science Fiction-bokhandel till klockan fyra på morgonen. Trött, men pepp stod jag där och väntade väntade väntade! Snart skulle jag hålla boken i min hand! Flera gånger avbröts väntandet med någon luring som skrek "Boken är SLUUUUT!" och jag fick hjärtsnörp. Det kändes som om världen skulle gå under om jag inte fick boken precis den här natten. Precis innan alla andra skulle ha läst samma ord som jag skulle läsa, precis innan alla andra skulle veta hur det hela slutade .... Skulle Harry Potter dö? Skulle min hjälte krossas av Voldemort? Skulle han inte orka, inte stå emot?

De två första filmerna om Harry Potter är lite för "barnsliga" för min smak, men det är ju inte så konstigt kanske, han är ju ändå bara elva år när äventyret börjar. Jag gillar när han blir äldre och allt blir svårt och komplicerat. Karaktärer utvecklas och visar ständigt upp nya egenskaper. De som man trodde var goda har mörka sidor, de som man trodde var onda visar sig vara de mest sympatiska. Inget är som det verkar. Någon skrev någonstans att vem man än är, så kan man alltid känna igen sig i någon karaktär i Harry Potter. Undrar vem jag är? Är jag näsvisa, duktiga-flickan Hermoine? Är jag neurotiska Ron? Är jag - bevare mig väl - tokiga och genomonda Bellatrix?

Harry Potter kan läsas av alla. Alldeles nyligen var det en äldre dam inne på biblioteket som hade läst alla Harry Potter i ett svep. Älskade. Det förtjänas att älskas. Har du ingen sommarläsning!? Ta för sjutton gubbar upp första Harry Potter och svingas med!